Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Det blinda nitet
| ← Häfdernas Röst |
|
Det Onda → |
DET BLINDA NITET.[1]
Åt hundra falska Gudars tal
Den blinda jorden offer burit,
Dem hon en brottslig dyrkan svurit,
Och tjent med tusen fromma qval.
Här sväfva de, af Vantron födda,
Som Furier öfver folk och land;
Der resas de af Våldets hand,
Vid bilan eller bålet stödda.
Än de Nationers frihet kränkt,
Än härjat dem med svärd och plågor;
Nu låtit himlen regna lågor,
Nu dem i böljans afgrund sänkt:
De män, som tolkat deras ära,
Till Perus berg, från Jordans flod,
Gått fram i spår af uslas blod,
Och bränt de fält dem skulle nära.
Så långt sig deras thordön sträckt,
I tystnad och i stoft fördjupad,
Jag menskan ser till jorden stupad,
Bedragen, dyrkande, förskräckt;
Tartarens eld kring henne flödar,
Och fasan omger hennes Gud:
Hans röst är den af dundrets ljud,
Hans hand en bödels hand, som dödar!
O blygd! o brott! det ären J,
Som bofvar djerfts till medel bruka,
Prelaten, för sin äresjuka,
Despoten, för sitt tyranni.
Så hafva seklers tid förflutit,
Och menskan, som ert offer var,
Har darrat för naturens Far,
Då hon naturens skänker njutit.
Men hvilken ny förhatlig syn!
Hvad slafvisk hop af usla dårar,
Med kinden plöjd af jemrens tårar,
Och ögat lyft med skräck till skyn!
Kring deras half-förtärda kroppar,
Det hvassa taglets gördel går,
Och deras blod, ur djupa sår,
Vid gisselns hugg på jorden droppar!
Olycklige! hvad gören J?
Till denna höjd af dårlig fasa,
Hvem böd Er mot Er sjelfva rasa,
Och edra egna bödlar bli!
O brott! o nitets blinda ifver!
Det är då så, naturens Gud,
Bedragarn tolkar dina bud,
Och villan dem sin lydnad gifver!
Håll opp, håll opp, förförda hop!
Och känn en gång den Gud du dyrkar!
Din lydnad, ej ditt qval Han yrkar,
Din lofsång, ej ditt plågorop.
Om blod af Himlen kan begäras,
Om Han af tårar fröjdas kan,
För sjelfva afgrundens tyrann,
Hvad återstår för sätt att äras?
O Du! som genom tankens lott,
(Din Gudoms aftryck i naturen)
Höjt opp ett stoft, i slägt med djuren,
Till himlens son och jordens drott!
Hvartill det ljus Du menskan unnat,
Om, Villans evigt svurna slaf,
Till Dig allena, som det gaf,
Det henne aldrig leda kunnat?
Hvartill de rop ur hvarje bröst,
De godhets prof, som, hvart vi skåda,
Din nåd, din mildhet menskan båda
Med känslans klara sannings röst;
Om Lögnen Dig med fräckhet målar
I fasans drägt för hennes syn,
Med blixten ständigt höjd i skyn,
Och ögat tändt af vredens strålar?
Med hvad behag har Du väl sett
De tusen altaren Du vunnit,
Der hjertat skälft och blodet runnit
Af hvad Du lif och känsla gett?
Och vore Du oblidklig blifven
Emot en missledd svag natur,
Förutan skränet af de djur
Som styckades af offerknifven?
Men hvad är offerdjurens blod,
Emot den hämd, som nitet föder?
Mot bröder väpnade mot bröder,
Och mensko-offrens tåreflod?
Se dessa bål, der de förtäras!
Se detta svärd, som lyftes der,
Och deras ådror sönderskär! – – –
Gud! är det så Du velat äras?
Nej, andans män, det voren J,
Som stödden svekets brott, med morden,
Och Himlen sjelf till mantel gjorden
För edert högmods raseri;
J, som att herraväldet taga
Utöfver en förblindad verld,
Förstörden genom eld och svärd,
Hvad ni ej lyckats att bedraga.
J voren det, som seklers tal
Med himlens åska folken slogen;
Som Jordans usla söner drogen
För Goas afgrundstribunal;
Och att hos offret öka smärtan,
(Af bålets eld, ej nog förskräckt)
Med djeflar måladen dess drägt:
J togen dem ur edra hjertan.
Men njöt er hämd sin fyllnad än,
Med kroppens qval, och lifvets öden?
Nej, öfver grafvens gräns och döden
Det feltes Er att sträcka den;
Det feltes Er den seger njuta,
Att lägga till förtryckets band,
Till bödelns jern och bålens brand,
En afgrunds qval, som aldrig sluta.[2]
Hvad? hämnar då med eld och svärd
En allmakts Gud sin sannings ära?
Barbarer! hädisk är er lära,
Och eder gud min fasa värd.
Hans grymma dyrkan jag ej delar;
Jag känner ej, uti hans röst,
Den Gud, som ropar i mitt bröst:
Förlåt din broder när han felar!
När är det, verldars milde Far,
Du mera straffbar orätt lider:
När man din varelse bestrider?
När man Dig gör till en barbar?
Och hvilken mot ditt väsen döljer
En arghet som Dig hädar mer:
Den blinde, som ditt ljus ej ser?
Det villdjurshjerta, som förföljer?
Från menskans väckta syn, en dag,
Fall skingradt moln af svek och dikter,
Som insatt hatet bland dess pligter,
Och mordet till dess dyrkningslag!
Tänd opp, förnuft, ditt bloss för verlden!
Och, menskor, vågen tro det mer,
Än skenet som förskräckte Er
Från bålen, bilorna och svärden!
I vindens fläkt, på trädets gren,
I böljans dryck, i fältens gröda,
I eder njutning, eder möda,
I allt är godhet, hvart J sen.
Tron ej naturens röst förleder,
Som ropar: Skaparen är god!
Tron hatets röst: Han fordrar blod!
Var alltid den som lög för Eder.
Hvad! blef, af likar, en bestämd
Att i ett brottsligt mörker vandra,
Då himlars Gud förtrott den andra
Sin lag sin åska och sin hämd?
Och ville Han i mörker gömma
Sin dyrkan för en heden verld,
Att se dess blod, för Kristna svärd,
Från pol till pol i vågor strömma?
Nej, tron mig: varelsernas Far
Vill deras väl, och vill blott detta.
Hans lag är enkel: gör det rätta!
Hans äras fordran: lycklig var!
Och om naturens ljus har brister,
Om Han ett nytt åt verlden gett,
Apostlar, Furier,[3] har det skett
Att hölja den med mord och tvister?
O! sägen ej, att sanningen,
Som J blott rönt, som J blott veten,
Har högre pris än menskligheten,
Och tvingar att förtrampa den.
Är brottens afsky, felens ånger,
Är kärleken till dygd och rätt,
Blott flärd och dunst mot vissa sätt
Af böner, dyrkningar och sånger?
Nej, grymme, tron ej verldens Gud
Förbytt till blott en Gud för kyrkan;
Tron ej, att buden af Hans dyrkan
Tillintetgjort Naturens bud;
Tron, att i kojor, i palatser,
Han skattar, hvarest Han den ser,
En enda rättvis gerning mer,
Än hundra band af mörka satser.
Tron ej Hans höghet smickras kan
Af alla rökverk våldet skaffar.
Tron, hvad Han mer än villan straffar,
Är bröders hat emot hvarann.
Tron, att Han hjertats grunder pröfvar;
Och dömmer, efter dem, en hvar,
Ej på de meningar han har,
Men på de dygder, som han öfvar.
- ↑ Man inser utan svårighet, att ämnet för detta Poem icke är tagit ur närvarande tidehvarf, utmärkt framför andra genom en mild, tålsam, och ingalunda förföljande Religions anda. Men det har ej alltid förhållit sig på samma lyckliga sätt. Sekler efter sekler hafva nästan ej sett annat än mord, krig och ödeläggelser för theologiska meningar. Den som ej känner annan historia derom, finner i Noten till afhandlingen om Moderationen (Se Läsning i blandade Ämnen N:o 23. 24.) en liten sammandragen tafla af dessa rysliga uppträden, till hvilken man hänvisar Läsaren, såsom till det bästa försvar för de känslor och sanningar man sökt uttrycka i närvarande Skaldestycke. Det synes ej onyttigt, att då och då vända ögat tillbaka på dessa försvundna grufligheter, för att i människosinnet underhålla för dem den billiga fasa de böra ingifva. För öfrigt påminnes blott, att ett Poem icke är en afhandling, kan således ej uppfylla samma fordringar, och bör ej på samma sätt dömmas. Vidden, utförligheten, sjelfva stylen af ett prosaiskt arbete, tillåter undantag, afmätningar, förklaringar, som icke kunna finnas i ett poetiskt. Dess natur är ej att dissertera fint och omständligt öfver ett ämne, utan att på en gång öfverrumpla hela själen med känslan deraf. Poeten måste således ofta lemna rätt mycket till sina läsares egna förstånd och billighet. Det tillhör dem att gifva åt hans uttryck deras rätta sunda mening och nödvändiga inskränkning. Så fordrar till ex. rättvisan, att under all yttrad afsky för förföljelse-andans omenskligheter, likväl förutsätta den oinskränkta vördnaden för sjelfva lärans sublima sanning och nödvändighet. På samma sätt ålägger billigheten, att i motsatsen emellan det naturliga ljuset, de naturliga dygderna, och de så kallade theologiska satserna, icke förstå med dessa sednare sjelfva den frälsande Trons nödvändiga hufvudstycken, med hvilka visserligen ingenting kan jemföras i värde, utan dessa den menskliga klyftighetens tillägg och förfiningar, hvilka ofta ensamt åtskilja den ena Sekten ifrån den andra, och för hvilka tilläfventyrs ännu långt flera bål upptändts, ännu långt mera blod flutit, än för religionens vigtigaste grundsanningar.
- ↑ Det är ej frågan här, som hvar och en lätt finner, om sjelfva Dogmens sanning, hvilken visserligen, såsom grundad i Skriftens läror, ej var något påfund af förföljelse-andan. Uttrycket syftar här blott och endast på Inqvisitorernas omenskliga grymhet, att stundom formeligen fördömma den så kallade brottsliga, på en gång till bålets eld, och helvetets. Man kallade detta att lemna honom Djeflomen i våld. Man målade skjortan, som påkläddes honom då han fördes till straffet, med djeflar och uppåt stigande lågor. Och detta fall var alltid för handen, då den anklagade antingen ej ville vidgå alla anklagelse-punkterna, eller förblef ståndaktig vid sin läras eller sin sekts skiljaktiga meningar.
- ↑ Ingen lär vara så oförnuftig att lämpa detta hårda uttryck på någon af de tolf heliga män, som med den kristna kyrkans allmänna vördnad egentligen bära detta stora och vördade namn. Apostel och Missionär betyda, efter ordmeningen, alldeles detsamma. Och desse sednare, som tillika med det första namnet tycktes hafva ombytt äfven sjelfva tänkesättet, tillegnade sig likväl ej sällan äretiteln af den himmelska sanningens sändebud på jorden, under det hela verldsdelar blefvo genom dem höljde med plundring och förstörelse. Spanien utsände Apostlar till Mexico, som predikade försoningsläran med musquetten lagd till ögat, eller svärdet och mordblosset i händerna. De hade, måhända, hjertat uppfyldt af heligt nit, men åtminstone alla andra möjliga gömmor med röfvadt guld och utprejade skatter. Hela blomstrande stater ödelades och många millioner menniskor blefvo deras olyckliga offer. Knappt låta de räkna sig alla de pinor och våldsamheter, som af dem upptänktes, för att framtvinga guldet och trosbekännelsen, för att omvända och plundra, för att vinna själar och rikedomar.