Carl von Linnés resa till Skåne 1749/17 maj

[ 82 ]

Majus 17

Resan från Stenbrohult genom Loshult till Skåne.

Tevattnet här i Kronobergs län och besynnerligen i Virestads och Stenbrohults socknar, tagit utur sjöarna, fick merendels en mörkare färg, ehuru det till smaken eljest tycktes vara mycket gott. Denna färg lärer dock röja, att vattnet håller mycket järn, varav sjömalmen bliver, som här samlas på sjöbottnarna i myckenhet till järnbruken.

Getaryggarne kallas av resande (Bar. Hårlem. Dagb. p. 21) de många åsar, som här skilja Småland ifrån Skåne. Av dessa hade vi först Råshulta ås, på vilken landsvägen gick ½ kvart långt.

Tallen Fl. 788 begynte nu släppa sitt hanmjöl, sedan saven stannat och tallstruntarna blivit längre än fingrar. Således begynner tallen att ryka några dagar senare än enebusken.

Röte Fl. 105 kallas här kvickroten (pag. 66), som i småländska åkrarne gör mesta olägenheten och svårligen kan bortrensas, fast åkren köres 3 gånger och 2 gånger harvas. Jag skulle hålla före, att finska gaffelplogen skulle bättre rena åkren ifrån dessa skadeliga rötter än någon annan plog. Här såg man desse rötter hopsamlade i stora högar och lagde på alla stenar i åkren att torkas till nästa år, då de alldeles förvissnade åter utsprides på åkren i stället för gödsel, och således användes själva skadan till nytta. Våra hushållare äro allmänt av den mening, att man icke bör ringa svinen eller åtminstone icke skära dem, med mindre de kunna rota, helst som kvickroten är svinens bästa föda, och att svinen således genom sitt rotande i åkren tillfoga lantmannen mera nytta än skada, varföre ock åtskillige ogillade det sätt att preparera svinens tryne, som [ 83 ]jag framställt i Västgötaresan pag. 96. När jag här såg de stora högar av kvickrötter, som överallt voro hopbragte på desse åkrar, frågade jag bönderna, varföre de icke giva dem åt svinen att föda och göda dem därmed; men alla påstodo, att svinen icke äta dem, varföre jag lät i Gämöen hopsamla en stor hop svin på gården. För dem lät jag utkasta en myckenhet av röte från åkren, så av det som dagen förut var hopkastat som även av det vilket upptogs av jorden, medan jag här stod, då jag med förundran såg, att svinen icke rörde det; men i denna kvickrot voro några knylige rötter av Stachys Fl. 490. Dem uppsökte svinen noga och åto dem med behag. Således blev hos mig avgjort, att kvickroten icke är svinens mat, och att deras tjänst i åkren är ganska ringa, där icke Stachys tagit överhanden, som dock på få ställen märkes. Böra alltså svinen ringas eller skäras, som icke vilja äta kvickroten.

Myror kallas i Sverige allmänt sådana kärr (pag. 64), som bestå av rödmossa Fl. 864, bevuxna överallt med tuvor och under tiden med låg tall samt täckte med hjortron Fl. 413, Andromeda Fl. 335, tranris Fl. 315, Eriophorum Fl. 45, Vaccinium maximum Fl. 312 och Scirpus Fl. 42. Sådana myror hade vi sett åtskilliga i Småland, och voro desse nu de onyttigaste orter för en lantman, varest boskapen ofta förolyckas i den djupa dyen; men just desamma äro de platser, av vilka en idog hushållare i senare tider lärt sig att göra största båtnad. Den stora tagelmyran emillan Gottåsa och Diö låg ännu onyttig, och här, emellan Äsköa och Gämöen samt Sannaböka, låg öster om landsvägen en mycket stor myra, som kunde, om en förståndig kultur användes, giva lantmannen mera hö eller säd, än halva, eller snarare hela socknen, nu kan åstadkomma. Här nere har lantmannen begynt ansenligen att föröka sin åker; men jag räknar detta myckna åkerbruket mindre, så länge gödsel fattas till åkrens föda, vilken gives icke här å orten, därest lantmannen ej griper till myrorna. Härtill fordras dock någon konst, och borde nobless och präster förelysa lantmannen i denna vetenskap, som ej var bonde förstår. Jag har alltså ment mig göra mina sockneboar en tjänst, om jag [ 84 ]föreställer det sätt som brukas i Uppland, varpå jag sett besynnerliga prov hos herr vicepresidenten baron Bielke på Lövstad och professor Ihre vid Sandbro, därest saken på följande sätt praktiseras: En stor grav slås tvärt igenom hela myran, genom vilken vattnet avledas på den sida, som avlopp bäst kan ske. Hela myran rothugges, och tuvorne avskäras samt kastas i högar att rötas, vilka då de brunnit tillsamman ett par år bliva den härligaste gödsel på åkren, så att den som har mager åker och tuvor i sina kärr, han må skylla sig själv och icke naturen. Sedan myran således blivit ren, avdelas densamma med tvärdiken i åkerfält till 6 alnars bredd, medelst tvärdiken av 2 alnars bredd och 1 alns djup till det minsta. Härpå sås korn första året och även korn eller havra andra året. Sedan stannar gemenligen fruktbarheten, och mossan samt ljung begynna åter inrota sig, då man uppkörer med plogen desse åkerstycken och göder dem att bära gräs. Ibland gräsen, som här frodigast och med största båtnad sås och kunna växa, äro förnämligast ängkavlen Fl. 52, grenrör Fl. 100, ollonmärke Fl. 304. Då tvärdiken gravas, får man ofta lera, så tärninglera som kalklera, och under tiden en sand, vilken bör kastas på desse åkerstycken och blandas, att dyjorden får någon fastighet. Ärnar man på dessa ställen så råg, bör den sås om hösten. Således fortfares att uppköra jorden, så ofta gräsvallen mossar sig, då själva mossan och torven, som bliver sönderkörd, ruttnar till gödsel för jorden; ty när torven [ 85 ]blivit vänd, ruttnar hon på ett år, så att hon andra året, då hon åter röres, förvandlas till sin mylla. Således får jorden efter några års vändning förmultna till sin matjord, och syran avföras genom de många diken; ty orsaken till mossan är endast syran, varföre man så sällan ser mossa på vissa orter, såsom på Skåne slätt, Visingsö, Öland etc., där ingen syra är i jorden, ty mossans föda är förnämligast ett surt vatten, vilket bevises av de rön man får i orangerier, där växter äro planterade i krukor, i vilka då vattnet surnar, straxt en slemmig vätska utsvettas på sidorna av krukan, och jorden täckes med en mossa; varemot om grov mossa lägges på sidan av krukorna, förrän de fyllas med jord, uppsuper all den syran, och örten som däruti är planterad trives bättre. Således kunde denna Äsköamyra lätteligen avdikas och användas hel och hållen till åker och äng med en otrolig båtnad för lantmannen. Denna samma myra ligger nära intill sjön Möcklen och ganska högt emot vattnet, har ock vid Gämöen själv gjort sig ett litet utlopp genom stenraset, där bönderna i Gämöen satt ett par skvaltkvarnar, som drivas av vår- och höstfloden. Om detta utlopp uppröjdes och gjordes djupt, vore här med ringa möda avledningen för vattnet alldes tillräckelig. Felices agricolæ, bona si sua norint. Men med allt detta, då jag ser på efterkommande lära de icke tacka oss, att vi i otid upptagit den jord och förmån, som naturen ärnat gömma till dem, och en naturlig okunnighet nyttigt sökt fördölja.

Möcklen är en sjö av några mils längd emellan Stenbrohults, Pjätteryds och Agunnaryds socknar. Vid denna sjö såg man den skada, som inbyggarne ledo på sina ängar, av det vattnet som i sjön översvimmade dem, då sjön Möcklens avlopp vid Byvarma dämdes, därest ett ålefiske skall vara anlagt, så att största delen av de inbyggare, som ligga omkring denna sjön, måste lida på sin höbärgning för några ålars fångande vid Byvarma. Jag skulle hålla före, att ålarna utan dämning lika väl kunde fångas, om ålekistorna där inrättades på samma sätt som vid Lärkesholm, om vilket framdeles.

Älmhult kvart 5.

[ 86 ]Froafälle mosse låg jämte vägen 1 kvart. från Älmhult öster om vägen, och Slätthulta mosse låg mycket djupare väster om vägen, så att Froafällemosse med minsta omkostnad kunde göras till äng på förenämnde sätt.

Vinterrågen, som sällan finns här i Småland förutan på svedjor, där ingen vårråg gärna sås, begynte först i dag visa sina ax.

Tjärhygget sågs här på tallarna jämte vägen, där furorna på endera sidan 1 eller 2 kvarter över jorden voro först huggne, att man fått därav en spån så stor som en hand. Här utvittade kådan, som sedermera årligen avhugges i tunna spånar, så att en furu, som således blivit mjölkad i 10 år, änteligen var huggen hela 3 alnar uppåt, dock allenast på ena sidan. Vid tjäruverkningen märkes, att kärnan på furen lämnas orörd och konvex, emedan kärnan ej giver mycken kåda såsom ytan och styrker dessutom trädet, att vädret ej så lätt avbryter detsamma. Gårtallar och andra lösa tallar tagas icke härtill utan endast furor. Denna tjärhuggningen tyckes mig ej skada så mycket skogarna, som man sig allmänt föreställer; ty fastän några trän avblåsa, så är dock båtnaden för lantmannen och landet ansenligt, helst på desse orter, där skogen är mer än tillräckelig och endast eljest användes till svedjor. Blåst och storm avbryter ej så mycket desse tjärfuror, som man allmänt tror, om de inrättas i täta skogar; änteligen ock så man räknar den vinst landet får av tallarnes årliga mjölkning i många år och tider, är den ansenligare än någon annor nytta, som kan hämtas av en illa vuxen furu, helst då lantmannen förbjudes hårdeligen att ej skada mastträn eller timmerskogen. Det är lika, på vad sida och på vad tid furun således hugges, allenast det icke sker om vintertiden, ty vinteren läker såret utan kåda. Detta rön lärer trädgårdsmästare att klippa sina granar, taxer, cypresser och andra plantas resinosas om vinteren och icke om sommaren. Sedan tjäruveden samlats av furorna, föres den tillsammans klövetals, och sedan han väl är torr, brännes till tjära. Tjäremilan är anlagd på en sluttande backa och utgraven med en lång däld neder åt backen, i vilken några [ 87 ]smala störar läggas parallellt på botten, att tjäran må råka vägen. Härpå fylles tjäruveden till ett par alnar högre än jorden, och först täckes med mossa eller Hypnum, som växer i bokeskogarna, då roten av mossan vändes neder åt, täckes sedan med 3 tvärfingers tjock mo, att icke röken må tränga sig ut. När således är tillställt, öppnas och itändes densamma överst. Straxt täckes denna öppningen igen, och ett par pustar som blåsa genom ett hål och dragas såsom i en smedja, gå högst i 2:ne dygn utan uppehåll. På nedersta sidan av tjäremilan ställes en ho och därnedanföre en håla, varest tjäran samlas. I denna håla bliver med tjäran mycket surt tjäruvatten, om veden icke är väl torr. Första gången man bränner en sådan tjärumila, lägges granbarr på botten, att jorden icke skall supa, men sedan hon en gång är satt behöves det icke mer.

Beck kokades av tjäran på följande sätt: En kettel inmuras i jorden så tätt, att icke lågan kan spela omkring sidorna och således antända koket och allt uppbränna. Häruti fylles tjäran och kokes, röres ständigt med en sked, till dess det bliver avsudet, som merendels går ut på ett dygn. Under kokningen måste tjäran väl aktas för regn, ty eljest pöser hon över. När tjäran således bliver fullkokad, öses den uti därtill gjorda skruvar av granbark. Merendels får man ett pund beck efter ett klöv tjäruved.

[ 88 ]

SKÅNE

Getabäck kvart 2 ifrån Älmhult inemot Loshult skilde Småland ifrå Skåne (B. Hårlem. Dagb. p. 21).

Landet blev straxt mildare med flatare kullar, mer sand och mindre antal på sten samt sällan några höga, branta berg såsom i Småland.

Loshult, första byen i Skåne, är artigt belägen, har ock i urminnes tider haft förmögna bönder. Här är en marknadsplats, som för ett par år sedan först blev anlagd att hållas den 4 januarii och 1 september, där oxar och hästar förnämligast säljas.

Kvarnstenar av saxo duro, particulis quarzosis pellucidis, brutne vid Höör neder emot Lund, lågo här i stor myckenhet at föras uppåt Småland en så lång väg.

Veroica spicata Fl. 7 växte ömnogare på Loshulta ängsbackar än på något annat ställe i Sverige.

[ 89 ]Sigfrids kulle öster om vägen kallades en brant och konisk backa, den jag lämnar antiquariis.

Kongsdammen sågs utanför Loshult jämte vägen på östra sidan, varest fordom en bred och stark vall varit anlagd att dämma vattnet. Här låg en urmodig gammal kvarnsten av saxo micaceo quartzoso cum granatis. Denna var uthuggen på övra sidan med en tvärhands bred och 3 tvärfingers hög kant.

Backarna här i Gyinge härad voro övervuxne med ljungryar, vilka esomoftast avbrändes, att gräset måtte växa. Enebuskarne avhögges icke förut, utan stodo bara till ett bedröveligt spektakel och liksom av fiendeeld härjat. En artig metod att få gräs utan möda, om eljest så gagnelig. Den som förstår vegetationslagarne och ekonomien, kan rysa vid en sådan hushållning. Här växer över desse backar intet annat än idel ljung och enebuskar, ty jorden är nu bara gruset, sedan all matjorden så ofta blivit bortbränd, och genom bränningen kan jorden aldrig bliva bättre. De små björkar, som årligen så sig, ödeläggas straxt genom desse gruvelige eldar, att inga löv få föröka matjorden. Sedan ljungen bortbränts, uppkomma några små gräs, helst pipevenen Fl. 59, av vilka lantmannen har några år båtnad, intill dess ljungen åter tager överhanden, och denna lilla vinsten är just den, som förhindrar efterkommande en full skörd. (B. Hårlem. Dagbok. p. 22). Fåren åto den späda ljungen efter bränningen men icke den gamla.

Marklunda kvart 8.

Mangård och ladugård voro i Skåne tilllsammans byggde i fyrkant omkring en fyrkantig gård, och alla täckte med halmtak; även själva våningsrummen.

Gärdesgårdarna begynte straxt skilja Skåne ifrån andra delar av Sverige, och voro desse av åtskilliga slag:

Skedgärde voro gjorda på det sättet, att manshöge enestörar sattes i kors utan hank, alternatim med varandra, varpå emellan var stör, lades tvenne roder, varav det övre rodret var gammalt. Enstörarna lutade ock något litet emot rodret.

[ 90 ]Flätgärde av upprättade enestörar, emillan vilka horisontelle enespön voro tätt flätade, men översta enespröten voro vridne såsom rep om varandra.

Vasagärde med lösa enekvistar tvärtföre lagde, av vilka stjälkarne vändes utåt. Därpå lågo överst tunga trän att nedtrycka enekvistarna. Desse gärdesgårdar av flätgärde och vasagärde kunna stå hela 30 à 40 åren, allenast de bliva väl uppstödde på sidorna, att de icke blåsa omkull.

Örtenamn voro här följande: Trollicus Fl. 474 kallades ängeknappar, Caltha Fl. 473 kabbelek, Anemone Fl. 450 videvier, Ulmaria Fl. 404 mjö-ört.

Bökeskogar sågos på ömse sidor om vägen. Desse voro höga och skuggerika samt av naturen liksom kvistade, att man allestädes kunde gå under kvistarna obehindrad liksom i virginiska skogarna. Jorden var här i bokeskogarna betäckt med torra bokelöv. Aldrig ett enda stånd ljung sågs i bokeskogen eller nära intill boken, ehuru allmän ljunge var utomkring, vilket visar en synnerlig antipati emillan bokens exhalationer eller osynliga regn och ljungens attraktion. Slynnen Fl. 313 var den endaste växt, som trivdes i bokeskogen. Många uråldriga rör sågos i desse gamle bokeskogar, som bevittnade, att då här i fordna tider varit ömnogare inbygare, hava desse bokeskogar varit åkerfält. Alla bökar voro i år mera gjorde än i mannaminne. Hanblomstren kallades mell och honblomstren hjortar. Flosculi masculi perianthio monophyllo, piloso exsucco, campanulato, fere sexpartitio, laciniis lanceolatis. Filmaneta 12, capillaria, calyce duplo longiora. Antheræ ovatæ. Flores hi masculi in spicam ovatam digesti, insidentes pedunculo solitario, axillari petioli, filiformi, pendulo. Flores fæminei ex ala superioris folii. Calyx subovatus, clausus, quadrifidus, biflorus, tectus filis rubris longis. Flosculus singulus constat germine magno, triquetro, terminato perianthio villoso, minimo, sexfido, intra quod stylus filiformis, tripartitus, stigmatibus recurvis, canaliculatis. På var kvist voro många hanblomster men ett honblomster.

Lichen crustaceus albus, tuberculis farinaceis albis utan några peltis concavis täckte alla bokestammar. Denne hade inga blader ej [ 91 ]heller någon svart kant. Således är märkvärdigt, huru själva mossan röjer och utvisar det, på vilket hon växer; ty stenmossan Fl. 946 växer på gråstenar men ej kalkstenar. Kalkmossan Fl. 937 växer på kalkhällar men icke på gråberg. Ävenså hava vi tillförene vist en Lichen geographicus (pag. 79), som täcker och röjer stammen av avenboken och nu denna, som alltid täcker boken.

Bondestugorna voro byggde av sågade stockar, att lantmannen måtte få av en stock flera. I de gamla stugor sågos fenstren på södra sidan av taket, fastän det bestod av halm, men i de nyare stugor var fenstret på södra väggen, ty det gamla modet att sätta fenster på taket har redan begynt efterhand bortläggas. Ladugårdshusen voro alla byggde med skiften.

Humlestängerna, med vilka humlen uppstöddes i humlegårdarna, voro dels av björk men dels och mest av avenbök Fl. 786, som här växte i största myckenhet, att den som åtstundar cherme till häckar i trädgårdarna, kan lättast här ifrån Gyinge härad få frön och buskar, som lättare växa i våra trädågrdar, än om de hämtas ifrån Frankriket, som ofta skett.

Bondekvinnfolken här på orten brukade efter gammalt götiskt maner rida gränsle, då de redo till kyrka eller annorstädes.

Höjene bro låg över Helge å kvart 1½ ifrån Marklunda. På norra sidan om broen och öster om vägen var en gammal skans, som i förra seculo blivit anlagd.

Suräpplen Fl. 402 växte i stor myckenhet vid Glömminge och kringliggande byar. De stodo nu präktige, täckte med vita blommor och gåvo merendels årligen en myckenhet frukt men uppätes mest av svinen, emedan lantman icke förstod använda dem till nytta, utom det att folket kokade någon del av äpplen med vatten och mjölk till välling. Det är skada, att ingen här förstår pressa äpplemust och därav tillreda cider, en så härlig dryck, som närmast går upp emot vin och som här lätteligen kunde fås till största myckenhet.

[ 92 ]Broby kvart 6½. Här begynte landet få ett mildare klimat. (B. Hårlem. Dagb. p. 22).

Calmus Fl. 277 växte i Broby damm i oändelig stor myckenhet.

Kyrkorna i Skåne äro till större delen täckte med blytak, det man sällan ser i de övre provincier.

Gravarne på kyrkogårdarna sågos beströdde med blomster av Trollius Fl. 474, Caltha 473, Ulmaria 405 etc. De avlednas fränder hava merendels för plägsed vid stora högtidsdagar, såsom pingest och midsommar, att strö blomster på sina avledna anhörigas grifter.

Trädgårdar sågos på alla ställen anlagde vid byarna här på orten, och mer än på något annat ställe i Sverige, vilket icke ringa pryder och gagnar denna ort.

Natten kommo vi till Sinclairsholm, kvart 6.