←  Fästmannens skulder
Chefen fru Ingeborg
av Hjalmar Bergman

Fästmannens försvarstal
Giv en fest för Julia —  →


[ 79 ]

FÄSTMANNENS FÖRSVARSTAL

Nu hade hon alltså lovat att betala skulderna. På förlovningsdagen hade hon sagt: Får jag höra någonting ofördelaktigt, bryter jag genast förlovningen. Nåväl — hon hade fått höra någonting mycket ofördelaktigt, och fem minuter efteråt hade hon lovat att undanröja det värsta hindret för bröllopet. En människa, som handlar så, bör fråga sig själv, huruvida hon verkligen är lämpad att mästra sina barn och leda en stor affär. Vad skulle Kurt säga?

Det är tungt att bära sina föräldrars ogillande, det är tyngre att bära sina barns. Det dröjer så länge, innan barnen få något beaktansvärt omdöme. Kycklingen, nyss krupen ur skalet, söker sin föda, väljer och ratar. Några månader gammal går kattungen på jakt. Barnen däremot leva av för[ 80 ]äldrarnas gåvor minst ett decennium, ofta två. Under minst ett decennium måste man dagligen lära dem, vad som är gott eller ont, lämpligt eller olämpligt. En femtonårings missnöje tar man med ro. Hans omdöme är oändligt underlägset den vuxnes. Man ler, man säger: Vänta tills du blir torr bak örat; då kommer du att förstå — — Två, tre år senare ha förhållandena något ändrats. Alltjämt står man konungsligt, gudomligt högt över invändningar och klander, men man ler inte längre åt dem, man blir förargad. Man säger allvarligt: Jag skulle ändå förmoda att jag är din mor. Eller spotskt: Nej, hör på ägget, som vill lära hönan värpa! Eller känslofullt: Det kommer en dag, då du skall tacka mig —

Jo, jag tackar, jag! Det kommer en dag då det gudomliga föräldramajestätet ramlar ohjälpligt. Det kommer en dag, då man blir sedd över axeln och får höra vissa fraser: Mamma lilla, låt oss inte tvista — vi ha så olika syn på saken — det där kunde vara bra förr i världen — Fraser som betyda: jag kan inte ens resonera med dig, ty du saknar omdöme. Man stretar emot, man muttrar mellan tänderna: Gammal är ändå äldst. Tröst för ett tigerhjärta. Och det kommer en dag, då man säger till sig själv: Kanske har han rätt, kanske är det jag, som inte förstår — Det bär utför. Det höga modet är förbi. Ett hopp har man kvar! Man hoppas, i tysthet, på upprättelsens dag. Och den kommer den också, osvikligt. Med de orden: Tänk! Mamma hade ändå rätt — Men när den dagen kommer, har hela världen blivit ett litet, blåvitt rum med några få och små och gamla saker och en liten skröplig gammal kropp. Man torkar dammet av de gamla sakerna och pysslar med den gamla kroppen och undrar hur länge den skall hålla samman. Det är allt. Segern är vunnen, segraren övervunnen.

[ 81 ]Om Kurt ogillade hennes löfte till fru de Lorche, skulle hon bryta löftet. Lova en mor att hjälpa hennes son och sedan bryta löftet — det är sannerligen tarvligt. Men hon skulle göra det. Efter den fördömda hattaffärens segslitna tvister orkade hon inte taga upp lika segslitna tvister om fästmannens affärer. Hon måste genast tala med Kurt, ty skulle hon bryta löftet, så måste fru de Lorche underrättas så fort som möjligt. Att låta den lilla gumman bringa sin son ett falskt glädjebud vore en onödig grymhet. Hon gick in i en bod och ringde upp mässen. Löjtnant Balzar hade varit där men nyss gått. Hon ringde till ridhuset. Löjtnanten hade varit där men nyss gått. Hon ringde upp kontoret. Löjtnanten hade varit där men nyss gått. Det var som förhäxat. Kanske det var meningen att den lilla människan skulle hinna framföra det falska löftet. Hon blev het om öronen. Halvannan timme hade hon strövat omkring i Söders backar, vägande skäl och motskäl. Hon var trött. Hon gick in på ett konditori och drack ett glas vin. Äntligen fick hon den kloka tanken att ringa hem. Tysta Marie svarade: Löjtnanten sitter här och väntar på frun. Det kändes som en lättnad. Nu skulle hon få tala med honom. Hon tog en bil. Först då hon kommit till kroppslig vila och i behaglig fart gled utför Slussbacken började hon undra över en sak: Varför satt Kurt hemma mittpå förmiddagen? Varför vänade han på henne?

Men det var inte Kurt som väntade, det var Louis. Överraskningen var obehaglig. Hon hade frågat efter löjtnanten, glömmande att löjtnanten för Tysta Marie alltid betydde fästmannen, under det att sonen i huset, alltefter sinnesstämningen, kallades än herr Kurt, än dumma pojken. I första häpenheten förmådde hon inte dölja sin missräkning, och det var skada. Fästmannen hälsade henne okonstlat [ 82 ]hjärtligt och med ett gott, ljust, pojkaktigt leende, som hon såg för första gången. Hon hann tänka: Så här måtte han se ut, när han är ensam med Sussi. Däremot hann hon inte hejda ett förargat utrop: Vad gör du här? Vad vill du mig? Genast bytte han leende. Växlingen föreföll så mekanisk att den förde i tankarna de skiftande ljussignalerna på en nattlig järnvägsstation. Emellertid svarade fästmannen:

Först var jag på kontoret och gick sen hit för att invänta mamma. Jag ville inte dröja ett ögonblick med att framföra min utomordentliga tacksamhet —

För andra gången blev fru Ingeborg knäsvag av sinnesrörelse. Hon sjönk ned på en stol, mumlade: Herregud, hur har hon hunnit —?

Åter hade hon en känsla av att vara överlistad, offer för en komplott. Kanske hade Sussi underrättat fästmannen om hennes beslut att besöka fru de Lorche, och kanske hade han i sin tur underrättat och instruerat sin mor? Kanske hade han rentav stått vid vindskupans dörr och lyssnat i största spänning? Hon förstod, att antagandet var orimligt och hon sköt skulden på vinet. Jag skulle inte ha druckit vin, jag tänker inte klart.

Under tiden sa fästmannen:

Mamma skulle ha sett min stackars mors fröjd! Och min glada överraskning kan mamma säkert tänka sig. Efter vårt samtal på förlovningsdagen hade jag nästan förlorat allt hopp.

Fru Ingeborg passade på att inskjuta:

Gör dig inte heller nu för stora förhoppningar. Mitt löfte är villkorligt. Jag kommer inte att göra någonting utan Kurts samtycke och jag har ännu inte talat med honom.

Fästmannen rodnade långsamt och grundligt. Men hans [ 83 ]röst var alltjämt lika vänlig, lika lugn, lika konstlad som förut.

Det är helt naturligt att mamma vill rådgöra med Kurt, och det kan ju hända att han säger nej. Men min tacksamhet för mammas godhet och välvilja förblir densamma. Min glädje också, ty löftet måste ju betyda, att mamma inte fått några ogynnsamma upplysningar om mig utöver dem, som min stackars mor nödgades ge.

Han log sitt mest förvridna leende. Det retade henne. Hon sa:

De upplysningar, din mor gav mig, voro alldeles tillräckligt ogynnsamma —

Alltjämt med det fula grinet kring munnen avbröt han henne.

Tillräckligt och lite därtill, inte sant? Just därför måste jag säga, att de nog också voro en smula överdrivna. Jag vill inte förneka att jag under en särskilt svår period av mitt liv drack oförsvarligt mycket, och att jag därigenom plågade min stackars mor på ett avskyvärt sätt. Men så band jag också ris åt min egen rygg. Mors föreställning om min dryckenskap var verkligen betydligt överdriven. Och den blev en fix idé. Så till exempel har det hänt att hon gått till folk, som önskat ge mig ett eller annat avlönat uppdrag, och sagt dem: Tack för att ni vill hjälpa honom, men tyvärr kan han inte sköta en syssla ordentligt — han dricker!

Det är inte sant! utbrast fru Ingeborg upprörd. Du sitter och ljuger på din egen mor!

Han höjde handen på ett ganska befallande sätt men grinade samtidigt urskuldande.

Jag vet mycket väl att mor har en annan version, men min är nog den riktiga. Jag har den från mina välgörare själva, som för resten, betecknande nog, inte fäste något av[ 84 ]seende vid varningen. Mors handlingssätt kan ju tyckas mycket besynnerligt, men i själva verket är det inte så besynnerligt. Hon har väntat sig orimligt mycket av mig och var, förr i tiden, ohyggligt stolt över sin pojke. Sådant hämnar sig alltid. När de onda dagarna kommo och jag började anlita glaset något för mycket, fick mor genast klart för sig, att jag var en ohjälplig drinkare. Någonting mittemellan en förfallen stackare och en hjälte kunde jag inte vara. Antingen — eller. Det var en skam. Olyckligtvis kunde hon inte förstå, att skammen var min. Nej, den var hennes. Jag var bara ett barn, jag hade intet ansvar. Men hon! Hon hade genom dålig uppfostran förstört den präktigaste pojke i världen. Det måste hon tala om för våra vänner. Louis är inte längre densamme, jag har förstört honom. Att förtiga skulle ha varit att bedraga. Enligt hennes åsikt. Somliga människor finna det ohederligt att dölja ett lyte. Har mamma märkt det? Lytet skall tvärtom framhävas, helst förstoras: Om en sådan människa begår ett brott, måtte hon ha svårt att hålla tyst med saken. Ibland undrar man, varför brottslingar bekänna, även då det inte finns bindande bevis mot dem. Man säger: polisen har nog använt någon sorts tortyr för att klämma fram sanningen. Men jag tror, att den värsta tortyren för en brottsling består i att hålla tyst. Har mamma märkt det?

Fru Ingeborg hade inte märkt det. Hon var inte själv någon brottsling och brukade inte umgås med brottslingar. Vad åter drickandet beträffade, så fann hon det möjligt, att fru de Lorche överdrivit. Saken var allvarlig nog ändå. Fästmannen böjde artigt på huvudet, som om han medgivit, att hon naturligtvis hade rätt. Fru Ingeborg tänkte resa sig för att lägga av ytterkläderna, men knäsvagheten och mattigheten höllo i sig, hon förblev sittande, dåsig. Hon kände, att [ 85 ]fästmannen granskade henne uppmärksamt, och det var en obehaglig känsla. Hon rynkade pannan. Genast hörde hon hans röst urskuldande:

Jag försöker bara fundera ut, om mamma kan ha hört någonting annat ofördelaktigt.

Fru Ingeborg mumlade sömnigt:

Det förefaller som om du skulle ha dåligt samvete —

Ånej, men det skvallras så mycket. Och folk i allmänhet tycker inte om mig. Det finns en väldigt dum historia, som jag kanske gör klokast i att själv berätta. Eljest får mamma kanske en vacker dag höra att jag är mördare, och det vore oförtjänt melodramatiskt. På Karlberg hade jag en kamrat, som var min bäste vän. Efteråt gick han in i reserven och blev fondmäklare, men vi höllo ihop ändå. En kväll hade vi festat en smula, och sen tog han mig med sig hem. Där anförtrodde han mig, att han sålt några stora aktieposter, för vilka han inte kunde redovisa. Han hade absolut ingen möjlighet att klara upp saken. Vi resonerade i timmar fram och tillbaka men kunde inte finna någon utväg. Slutligen sa han, att han måste skjuta sig. Jag blev väldigt upprörd och försökte på alla sätt och vis avråda honom. Men ju mer jag avrådde, desto ivrigare blev han. Han kallade mig en feg stackare, som ville hindra honom att göra det enda en karl i hans belägenhet borde göra. Då kom jag att tänka på att det kanske kunde vara lika bra att han sköt sig.

Vad? sa fru Ingeborg, vaknande ur sin dåsighet. Fästmannen upprepade:

Jag kom att tänka på, att det kanske kunde vara lika bra att han sköt sig. Å ena sidan olyckan att leva vanhedrad, å andra sidan olyckan att inte leva alls. Man kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Så att jag avrådde honom inte längre. Och jag vill bara tala om, att då tryckte han båda [ 86 ]mina händer och förklarade, att jag var hans verklige vän. Sen bad han mig gå, för han hade några brev att skriva. Nu frågar jag: skulle jag ha gått? Skulle jag kanske ha gått hem och lagt mig? Var det kanske inte bättre eller åtminstone lika bra att jag stannade? Kunde han inte ha behövt min hjälp för ett eller annat? Jag stannade. Han gick in i sängkammaren och jag satte mig i salen.

Satte dig i salen? upprepade fru Ingeborg och satt nu själv kapprak i stolen. Menar du, att du lät din vän gå in i sängkammaren —

Han ville vara ensam! insköt fästmannen snabbt och urskuldande. Han ville vara ensam, när han skrev breven.

Och du satt i salen? Och väntade på att han skulle skjuta sig?

Fästmannens nervösa händer slingrade sig om varandra, han såg ned i golvet och mumlade:

Jag hör att mamma resonerar som alla andra.

Fru Ingeborg upprepade för tredje gången:

Och du satt i salen? Helt lugnt! Vad gjorde du? Läste du tidningen?

Fästmannen gav henne en pojkaktigt förbittrad och förebrående blick. Han svarade buttert:

Mamma kan vara övertygad om, att jag inte var lugn. Jag var tvärtom väldigt upprörd. Jag höll av honom. Men jag kan inte hjälpa att jag tyckte att det kunde vara lika bra —

Han tystnade. Fru Ingeborg höll andan; så suckade hon djupt.

Och sen då ? Du vill väl ändå inte säga att han verkligen —

Fästmannen svarade:

Kanske kan det trösta mamma att höra, att han inte dog. Men det var ett otäckt sår, och hade han inte genast blivit [ 87 ]omhändertagen och förd till sjukhuset, så hade han sannolikt dött. Där ser mamma! Att det kanske var lika bra att jag stannade. Men nu ska mamma få höra! När jag kom till sjukhuset för att hälsa på honom, vägrade han att ta emot mig. Varför? Därför att jag inte hindrat honom! Och mer än så! Inför kamraterna påstod han, att jag tvingat honom att skjuta sig. Jag skulle ha sagt, att jag inte tänkte lämna honom förrän det var gjort. Och det är sant. Det sa jag verkligen. Men inte i den betydelsen, inte alls för att tvinga. Tvinga, sedan jag i timmar avrått honom! Det kan man kalla att förvränga fakta. Tvinga! Jag hade inte ens rått honom till det. Jag hade bara sagt, att det kanske kunde vara lika bra. Vad säger mamma om det?

Jag säger, svarade fru Ingeborg lugnt, att du är ett odjur. Du är avskyvärd. Om det är sant, vad du berättat, så är du avskyvärd. Och är det inte sant, så är du lika avskyvärd ändå.

Varför sa hon så? Trodde hon att historien var uppdiktad? Både trodde och inte trodde. Men hon hade under berättelsens gång fått ett allt starkare intryck av, att han försökte skrämma henne. I vad syfte kunde hon inte begripa. Och inte heller hade det lyckats honom. Hon var fullständigt lugn. Likväl ryckte hon till, när han plötsligt reste sig och flyttade sin stol tätt intill hennes. Han la sin hand på hennes knä. Det kändes obehagligt, men hon lät den ligga. Det skulle ha verkat nervöst och obehärskat att skjuta undan den.

Fästmannen började sitt försvarstal.

Jag vet inte, vad mamma menar med odjur. Tror mamma att jag är hjärtlös? Känslolös? Fråga Sussi. Det är jag inte. Men jag medger att jag har en svaghet. Och den består just däri, att jag ibland tycker att allting kan vara lika bra.

[ 88 ]Med andra ord, insköt fru Ingeborg, du kan inte skilja mellan rätt och orätt.

Handen på knät skälvde, tryckte.

Jo, mellan rätt och orätt kan jag skilja. Det vållar mig ingen svårighet. Jag visste mer än väl, att jag rätteligen borde med alla medel hindra min vän från att begå självmord. Det hade varit rätt! Men nu frågar jag: kan inte rätt och orätt vara lika bra? Till exempel: på den tiden då jag drack omåttligt förstod jag naturligtvis att jag skadade min hälsa, min ekonomi, mitt anseende. Det förstod jag. Men jag sa till mig själv: Varför kan det inte vara lika bra att skada som att inte skada? Vem avgör det? Folk i allmänhet resonerar så här: Nu mår jag bra, mitt huvud mår bra, mitt hjärta mår bra, min mage mår bra, hela min varelse mår bra — nu måste jag handla så att detta goda och angenäma tillstånd varar så länge som möjligt. Men jag frågar: varför det? Är det inte lika bra, att det tar slut så fort som möjligt?

Hon gjorde en otålig rörelse och hans hand tryckte hårdare.

Mamma tycker, att det låter vansinnigt. Men är det vansinnigt, så är mänskligheten vansinnig. Ty visserligen resonerar man så som jag nyss sa, men man handlar annorlunda. Om man verkligen hade som rättesnöre att endast eftersträva det allmänna bästa, eller om man blott hade som rättesnöre att endast eftersträva sitt eget bästa, så skulle man ha nått betydligt längre i den riktningen, än vad som är fallet. Men människorna tycka lika mycket om att skada varandra som att hjälpa varandra. Och inte nog med det: de tycka lika mycket om att skada sig själva som att gagna sig själva. Eller rättare sagt — de tycka alldeles som jag: det ena kan vara lika bra som det andra. Jag tycker och tänker så, men människor i allmänhet bara tycka så. Och när de få [ 89 ]lust att skada sig själva eller andra, hitta de på svepskäl, varför de nödgas skada. Ty att skada är orätt, och mellan rätt och orätt kunna de, liksom jag, skilja. På den punkten ha vi mänsklig lag och gudomlig lag och samvetets lag som upplyser oss. Men varför det rätta skulle vara bättre än det orätta, därom upplyser oss ingen. Därför strunta vi, även de bästa bland oss, alltsomoftast i det rätta och vederkvicka oss med det orätta. Då talar man om köttets svaghet och andens förvillelse. Men varken är köttet svagt, ej heller anden förvillad. Utan orsaken är helt enkelt den, att vågskålarna väga fullständigt jämnt. Det rätta kan vara lika bra som det orätta, det orätta lika bra som det rätta.

Nu låg handen inte längre så tung på hennes knä. Fästmannen, som hållit ansiktet till hälften bortvänt, såg henne in i ögonen, när han fortfor:

Mamma undrar, varför jag säger allt det här. Det är ett slags försvarstal. Inte för de felsteg jag kan ha begått eller kommer att begå. Dem får jag väl försöka att släta över så gott jag kan med det vanliga pratet om köttets svaghet och andens förvillelse. Nej, det är ett försvarstal för mitt förhållande till Sussi. Hon är nödvändig för mig. Jag kan skilja mellan rätt och orätt, och lastens nästen och annan styggelse har inte större lockelse för mig än för flertalet. Men jag saknar nästan fullständigt förmågan att fatta ett beslut. Ty uppriktigt och än engång sagt: jag tycker att allting kan vara lika bra. Sussi däremot —

Nu började hans hand svagt smeka hennes knä. Han log otvunget, utan grinmin:

Sussi har den underbara egenskapen att ständigt och på pricken veta vad som är bra. Inte ett spår av tvivel. Hon vet! Och Gud nåde den, som vet någonting annat än hon. Undra sen på att hon för mig är så ljuvlig som en Guds [ 90 ]ängel. Vi passa utomordentligt väl för varann, ty hon vet absolut vad hon vill, och jag vet vanligen absolut inte vad jag vill. Mamma hör att det blir ett idealiskt äktenskap! Den ena vill, den andre lyder. Och ett äktenskap blir det. Mamma fick kanske på förlovningsdagen det intrycket, att jag även beträffande Sussi tyckte att det ena kunde vara lika bra som det andra. Giftermål eller uppslagning. Så var det kanske då, men så är det inte nu. Ty Sussi vill att vi ska gifta oss, och då kommer vi att gifta oss. Trots allt vad min mor eller andra kan ha att säga om mig. Alltså, kära mamma, det här har varit ett slags försvarstal, eller om mamma så vill: en krigsförklaring. Sussi sa mig i morse, att mamma tänkte göra min mor en visit, och då visste jag vad klockan var slagen. Men nu hör jag Kurt i tamburen. Och det kommer mig att tänka på att det kanske kan vara lika bra att gå som att stanna.

Han log och kysste båda hennes händer. Gick. Från tamburen hördes tvenne korthuggna: goddag, ajjö. Kurt kom i dörren, stannade på tröskeln, pekade med tummen över axeln och rynkade pannan. Fru Ingeborg tänkte: Den där, han tycker inte att allting kan vara lika bra. Låt oss nu höra vad dom jag får, guhjälpe mig stackare —

Hon vinkade honom till sig, drog ned honom på stolen, där nyss fästmannen suttit, lade hans hand på sitt knä. Hon sa:

Jag måste bekänna någonting. Men avbryt mig inte. Efteråt får du säga din mening och jag kommer att göra som du vill.

Hon skildrade sitt besök hos fru de Lorche och vad där hänt och sagts. Vidare omtalade hon fästmannens rättelse av moderns överdrifter, men uteslöt hans försvarstal. Kurt lyssnade under obrottslig tystnad och teg ännu länge efter [ 91 ]berättelsens slut. Fru Ingeborg smekte hans hand. Hon tänkte: Du får gärna gräla på mig, min gosse, gärna! Det är obeskrivligt tryggt att ha dig, och det gör ingenting att du grälar på din gamla mamma.

Kurt sa:

Du har alltså givit gumman ditt löfte?

Det hade hon onekligen. Men hon var villig att bryta sitt löfte, om så fordrades. Det kunde kanske vara lika bra, tillade hon, och Kurt upprepade tankspridd: lika bra? Plötsigt rynkade han pannan rent otroligt och utbrast förtrytsamt: Bryta ditt löfte! Du pratar! Men lika hastigt som åskvädret kom, försvann det. Pannan klarnade hastigt och helt, och herr Kurt, ibland kallad den dumme pojken, gjorde följande myndiga uttalande:

Louis är husets dotters fästman. Det kommer vi inte ifrån, åtminstone inte för närvarande. Bli de gifta, måste vi förr eller senare ordna hans affärer. Vi kan lika gärna göra det nu. Slås förlovningen upp, så ha vi visserligen iklätt oss en alldeles onödig förbindelse. Men jag tänker att den uppslagna förlovningen skulle trösta oss för större förluster än så. Chefen har som vanligt handlat rätt.

Tack, sa chefen.