David Copperfield/Del I/Kapitel 18

←  En viss person låter höra av sig

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman En återblick

Jag ser mig om och gör en upptäckt  →

ADERTONDE KAPITLET.
En återblick.

Min skoltid! Min tillvaros tysta framglidande — mitt livs osedda, obemärkta framåtskridande från barndom till ungdom! Låt mig, i det jag skådar tillbaka på detta rinnande vatten, nu en torr och av vissna blad fylld strömfåra, tänka efter, om det icke längs utmed bädden finns några märken, med vilkas tillhjälp jag kan draga mig till minnes huru det rann framåt.

Ett ögonblick, och jag intager min plats i domkyrkan, dit vi alla begiva oss varje söndagsmorgon, sedan vi för detta ändamål först samlats i skolan. Den unkna lukten, den sollösa luften, känslan av att världen är utestängd, orgelns brus genom de svarta och vita välvda gallerierna och gångarna — allt detta är vingar, som föra mig tillbaka och hålla mig svävande över dessa dagar i ett drömmande tillstånd av till hälften sömn, till hälften vaka.

Jag är icke längre den nedersta gossen i skolan; jag har på ett par månader flyttat förbi åtskilliga. Primus synes mig likväl ännu vara en mäktig, långt i fjärran boende varelse, vars svindlande höjd är oupphinnelig. Agnes säger »nej» därtill, men jag säger »jo» och invänder, att hon icke har någon aning om vilket förråd av kunskaper som måste ha inhämtats av den underbara varelse, till vars plats hon tror att jag, även jag, svage aspirant, med tiden möjligen skall kunna komma. Han är icke min förtrogne vän och offentlige beskyddare, så som Steerforth var det, men jag hyser den djupaste aktning för honom. I synnerhet är jag nyfiken att veta vad han skall bli när han lämnar doktor Strong och huru människosläktet skall bära sig åt för att kunna försvara någon plats mot honom.

Men vem är denna, som nu skymtar fram för min syn? Det är miss Shepherd, som jag älskar.

Miss Shepherd är helpensionär i de ogifta damerna Nettingalls skola. Jag tillber miss Shepherd. Hon är en liten flicka, klädd i spens, med runt ansikte och lockigt linhår. De unga damerna i den Nettingallska skolan komma även i domkyrkan. Jag kan icke se i min psalmbok, ty jag måste se på miss Shepherd. Då korsångarne sjunga, hör jag miss Shepherd. Under kyrkbönen inför jag i tankarna miss Shepherds namn bland den kungliga familjen. Hemma på mitt rum utbrister jag stundom i ett hänryckt utbrott av kärlek: »O, miss Shepherd!»

Under någon tid svävar jag i ovisshet rörande miss Shepherds känslor, men som ödet är mig gynnsamt, träffas vi äntligen i dansskolan. Jag har miss Shepherd till dam. Jag vidrör miss Shepherds handske och känner en skälvning gå uppåt min högra jackärm och ut genom mitt hår. Jag säger icke miss Shepherd någonting ömt, men vi förstå varandra. Miss Shepherd och jag leva endast för att bli förenade.

Jag undrar just varför jag i hemlighet förärar miss Shepherd tolv brasilianska nötter? De äro icke någon kärlekssymbol, de kunna svårligen läggas in i ett paket av någon regelbunden form, de äro svåra att knäcka, aven mellan dörrar, och de äro oljiga, då man knäckt dem, men likväl känner jag, att de äro en passande gåva åt miss Shepherd. Även mjuka kryddskorpor offrar jag åt miss Shepherd och en otalig mängd apelsiner. En gång kysser jag miss Shepherd i kapprummet. Vilken fjusning! Huru stor är icke min smärta och min förtrytelse följande dag, då jag får höra ett kringsmygande rykte, att damerna Nettingall satt miss Shepherd i stocken för att hon går in med tårna!

Men då nu miss Shepherd är mitt livs enda genomgående tanke och drömbild, huru kom jag väl någonsin att bryta med henne? Det kan jag icke begripa. Och likväl uppstår en viss köld mellan miss Shepherd och mig. Mitt öra nås av en viskning om att miss Shepherd yttrat, att hon önskade, att jag icke skulle stirra så fasligt på henne, samt förklara, att hon tycker mera om master Jones. Jones, en gosse utan några förtjänster! Svalget mellan mig och miss Shepherd vidgas. Slutligen möter jag en dag den Nettingallska skolan ute på promenad. Miss Shepherd gör en grimas i det hon går förbi och skrattar tillsammans med sin kamrat. Allt är förbi. Ett helt livs hängivenhet — det synes vara ett helt liv, och detta kommer på ett ut — är förbi. Miss Shepherd uteslutes ur morgonbönen, och den kungliga familjen slipper hennes sällskap.

Jag är nu högre upp i skolan, och ingen stör min frid. Jag är nu alls icke artig mot de unga damerna i den Nettingallska skolan och skulle inte bli förtjust i någon av dem, om de än vore dubbelt så många och dubbelt så vackra. Jag anser dansskolan för en tråkig sak och kan inte begripa varför icke flickorna kunna dansa med varandra och lämna oss i fred. Jag börjar bli en väldig latinsk poet och försummar att snöra mina skor. Doktor Strong omnämner mig offentligt såsom en lovande ung lärd; mr Dick är utom sig av förtjusning, och min tant sänder mig med nästa post en guiné.

Skuggan av en ung slaktare uppstiger nu, likt synen av det hjälmklädda huvudet i Macbeth. Vem är denne unge slaktare? Han är en skräck för ungdomen i Canterbury. Man hyser en dunkel föreställning om att den oxmärg, varmed han smörjer sitt hår, giver honom övernaturliga krafter och att han kan mäta sig med en fullvuxen man. Han har ett stort, brett ansikte och en hals som en tjur samt en elak tunga. Sin tunga begagnar han huvudsakligen till att okväda mr Strongs unga herrar. Han säger offentligt, att om de önska någonting, så vill han ge dem det. Han nämner individer bland dem (mig själv inberäknad), vilka han vill åtaga sig att sköta med en hand, med den andra bunden på ryggen. Han ligger i bakhåll för de mindre gossarna för att dänga till dem i deras oskyddade huvuden och utmanar mig på öppen gata. På dessa tillräckliga grunder beslutar jag att slåss med slaktaren.

Det är en sommarafton i en grön fördjupning vid hörnet av en mur. Jag möter slaktaren enligt föregående avtal och beledsagas av en utvald trupp av våra gossar, slaktaren däremot är åtföljd av två andra slaktare, en ung krögare och en sotare. Förberedelserna äro vidtagna, och slaktaren och jag stå ansikte mot ansikte. I ett ögonblick framkallar slaktaren tiotusen gnistor från mitt vänstra ögonbryn. I nästa ögonblick vet jag icke var muren är eller var jag själv är eller var någon är. Jag vet knappast vilken som är jag själv och vilken som är slaktaren, till den grad tumla vi om med varandra på det nedtrampade gräset. Stundom ser jag slaktaren, blodig, men tillitsfull; stundom ser jag ingenting och sitter flämtande på min sekundants knä; stundom rusar jag ursinnigt på slaktaren och slår sönder mina knogar på hans ansikte, utan att jag likväl tycks på minsta sätt bringa honom ur fattningen. Slutligen vaknar jag något yr i huvudet, liksom efter en rusig dröm, och ser slaktaren avlägsna sig, lyckönskad av de båda andra slaktarna, krögaren och sotaren, och pådragande sig sin rock under det han går — varav jag med rätta sluter, att segern är hans.

Jag föres hem i ett ömkligt tillstånd, får ett par skivor rått oxkött på mina ögon, gnides med ättika och brännvin och ser en stor, vit, svullen fläck bryta ut på min överläpp, som sväller upp ofantligt. Under de tre, fyra dagar, som jag måste hålla mig hemma, är jag hemsk att skåda och går med en grön skärm för ögonen, och jag skulle ha förskräckligt tråkigt, om icke Agnes vore som en syster emot mig och tröstade mig, läste för mig och fördrev tiden för mig på ett angenämt sätt. Agnes har alltid mitt oinskränkta förtroende; jag berättar henne alltsammans om slaktaren och de oförrätter han hopat över mig; och hon tycker att jag icke kunnat göra annat än slåss med slaktaren, medan hon på samma gång ryser och bävar för att jag slagits med honom.

Tiden har smugit sig obemärkt framåt, ty Adams är icke primus under de dagar, som nu komma, och har icke på länge varit det. Adams har lämnat skolan för så länge sedan, att då han kommer tillbaka på ett besök hos doktor Strong, det utom mig icke finnas många där som känna honom. Adams skall med det första träda fram för skranket och skall bli advokat och såsom sådan bära peruk, men jag överraskas av att finna honom vida frommare än jag hade trott och mindre imposant till sitt yttre. Icke heller har han ännu slagit världen med häpnad, ty denna går ungefär sin vanliga gång, så gott den kan, alldeles som om han ej funnes där.

En tom rymd, genom vilken skaldekonstens och historiens heroer marschera framåt i majestätiska härskaror, vilka synas mig oändliga — och vad kommer sedan? Nu är jag primus och skådar ned på raden av gossarna under mig, med nedlåtande deltagande för dem som påminna mig om den gosse jag själv var, då jag kom dit. Denna lilla gosse synes icke utgöra någon del av mig; jag erinrar mig honom såsom något som jag lämnat bakom mig på livets väg — såsom något, som jag gått förbi, snarare än varit — och tänker mig honom nästan som en annan.

Och den lilla flicka, som jag såg den där första dagen hos mr Wickfield, var är hon? Även borta. I hennes ställe sysslar den levande avbilden av porträttet, icke längre dess barnsliga kopia, omkring i huset, och Agnes — min ljuva syster, såsom jag kallar henne i mina tankar, min rådgivare och vän samt alla deras goda ängel, som stå under hennes lugna, blida, självförsakande inflytande — är nu en fullvuxen kvinna.

Vilka flera förändringar ha försiggått med mig, utom förändringarna i min växt och mitt utseende och i de kunskaper, vilka jag under tiden samlat? Jag bär ett guldur med kedja, en ring på mitt lillfinger samt en frack med långa skört, och jag förbrukar en hel hop björnister, vilket i förening med ringen bådar illa. Är jag åter förälskad? Ja, jag tillber den äldsta miss Larkins.

Den äldsta miss Larkins är icke någon liten flicka. Hon är en lång, mörklagd, vacker kvinnogestalt med svarta ögon. Den äldsta miss Larkins är icke någon barnunge, ty icke ens den yngsta miss Larkins är det, och den äldsta miss Larkins måste vara tre eller fyra år äldre än hon. Den äldsta miss Larkins torde vara nära trettiotalet. Min passion för henne är över alla gränser.

Den äldsta miss Larkins känner officerare. Detta är förskräckligt att bära. Jag ser dem tala med henne på gatan, jag ser dem gå över gatan för att möta henne, då hennes hatt (hon tycker om hattar av lysande färger) synes komma utåt trottoaren, ledsagad av systerns hatt. Hon skrattar och talar och tycks tycka om det. Jag använder en god del av min fritid till att promenera fram och tillbaka för att möta henne. Om jag kan komma i tillfälle att buga mig för henne en gång om dagen (som jag känner mr Larkins, är jag så mycket bekant med henne att jag kan buga mig för henne), känner jag mig lyckligare. De vilda smärtor jag känner under kapplöpningsbalen, där jag vet att den äldsta miss Larkins kommer att dansa med militären, böra hava någon ersättning, ifall det gives en opartisk rättvisa i världen.

Min passion berövar mig min aptit och får mig att ständigt gå med min nyaste sidenhalsduk. Jag har ingen annan tröst än att taga på mig mina bästa kläder och ständigt blanka mina stövlar; jag tycker då, att jag är miss Larkins mera värdig. Allt som tillhör henne eller står i samband med henne, är mig dyrbart. Mr Larkins (en butter gammal herre, med dubbelhaka och med det ena ögat orörligt) ingiver mig det livligaste intresse. Då jag icke kan träffa hans dotter, går jag dit där jag har utsikt att träffa honom. Att säga: »Hur står det till, mr Larkins? Må de unga damerna och hela familjen väl?» förefaller mig så tydligt till sin mening, att jag rodnar.

Jag tänker ständigt på min ålder. Att jag bara är sjutton år och således bra ung i förhållande till den äldsta miss Larkins, vad betyder väl det? För övrigt vlir jag ju mycket snart tjuguett år. Jag promenerar regelbundet utanför mr Larkins' hus om aftonen, ehuru det skär mig i hjärtat att se officerarna gå in eller höra dem där uppe i salongen, där den äldsta miss Larkins spelar på harpa. Vid ett par tre tillfällen går jag till och med, sedan familjen lagt sig till vila, oupphörligt runt omkring huset på ett dystert, nedslaget sätt, undrande var den äldsta miss Larkins sovrum är (och kikande upp till mr Larkins', förmodar jag nu), önskande, att en eldsvåda ville bryta ut, att den samlade folkhopen skulle stå slagen av häpnad, och att jag, rusande igenom den med en stege, skulle resa upp den mot hennes fönster, rädda henne i mina armar, vända tillbaka efter någonting som hon hade glömt och så omkomma i lågorna. Ty jag är vanligen oegennyttig i min kärlek och tror, att jag skulle vara nöjd att få utmärka mig inför miss Larkins ögon och sedan dö.

Vanligen, men icke alltid. Ljusare bilder framträda stundom för min syn. Då jag kläder mig (vilket upptager mig två timmar) till en stor bal hos Larkins' (på vilken jag tänkt i tre hela veckor), låter jag min fantasi frossa av de mest förtjusande bilder. Jag föreställer mig, hur jag tager mod till mig att göra miss Larkins min kärleksförklaring. Jag föreställer mig miss Larkins sänka sitt huvud ned på min axel och säga: »Å, mr Copperfield, kan jag tro mina öron?» Jag föreställer mig mr Larkins uppvaktande mig den följande morgonen och yttrande: »Min kära Copperfield, min dotter har berättat mig alltsammans. Ungdom är intet hinder. Här äro tjugutusen pund. Bliv lycklig!» Jag föreställer mig min tant veknande och välsignande oss, och mr Dick och doktor Strong närvarande vid vigseln. Jag är en förståndig ung man, tror jag — det vill säga, jag trodde det då — och jag vet att jag är blygsam, men det oaktat försiggår likväl allt detta i mitt huvud.

Jag infinner mig i det förtrollade huset, där det är ljus, muntert prat, musik, blommor, officerare (såsom jag till min sorg finner) samt den äldsta miss Larkins, i en strålgloria av skönhet. Hon är klädd i blått, med blå blommor i håret — förgät-mig-ej — som om hon behövde bära förgät-mig-ej! Detta är det första sällskap av idel fullvuxna, till vilket iag någonsin blivit bjuden, och jag känner mig en smula besvärad, ty jag tycks icke höra till någon, och ingen tycks ha någonting att säga mig, undantagandes mr Larkins, som frågar mig hur mina skolkamrater må, vilket han icke behövde göra, eftersom jag icke hade kommit dit för att bli skymfad. Men sedan jag en stund stått i dörröppningen och låtit mina ögon frossa av åsynen av mitt hjärtas gudinna, närmar hon sig mig — hon, den äldsta miss Larkins — och frågar mig helt glatt, om jag dansar.

Jag bugar mig och stammar:

»Med er, miss Larkins.»

»Inte med någon annan?» frågar miss Larkins.

»Jag skulle inte ha något nöje av att dansa med någon annan.»

Miss Larkins skrattar och rodnar (eller jag tror att hon rodnar) och säger:

»Dansen efter den här, ska det bli mig ett nöje.»

Tiden är inne.

»Det är en vals, tror jag», anmärker miss Larkins tveksamt, då jag träder fram och bugar mig. »Valsar ni? I annat fall har kapten Bailey…»

Men jag valsar (och det händelsevis rätt bra, till på köpet), och jag för miss Larkins med mig. Jag tager henne med en sträng min bort från kapten Baileys sida. Jag förmodar, att han känner sig olycklig, men vad frågar jag efter honom? Även jag har varit olycklig. Jag valsar med den äldsta miss Larkins! Jag vet inte var, bland vilka och huru länge. Jag vet endast att jag flyger omkring i rymden med en blå ängel, i ett saligt rus, till dess jag finner mig ensam med henne i ett litet rum, vilande på en soffa. Hon beundrar en blomma i mitt knapphål — en röd camelia japonica, som kostat mig över två kronor. Jag ger henne den och säger:

»Jag begär ett oskattbart pris för den, miss Larkins.»

»Verkligen! Vad är det då?» svarar miss Larkins.

»En av edra blommor, för att gömma den som den girige gommer sitt guld.»

»Ni är en djärv gosse», säger miss Larkins. »Se här.»

Hon giver mig den och tycks inte vara stött, och jag för den till mina läppar och gömmer den sedan vid mitt bröst. Miss Larkins skrattar, lägger sin arm i min och säger:

»För mig nu tillbaka till kapten Bailey!»

Jag står ännu försjunken i minnet av denna förtjusande tête-à-tête och valsen, då hon kommer tillbaka till mig, ledd av en tarvlig äldre herre, som hela kvällen suttit och spelat whist, och säger:

»Å, se här är min djärve vän! Mr Chestle önskar få göra er bekantskap, mr Copperfield.»

Jag inser genast att han är en vän till familjen och känner mig mycket smickrad.

»Jag beundrar er smak, sir», säger mr Chestle. »Den gör er heder, sir. Jag förmodar, att ni inte synnerligen intresserar er för humle, men jag är själv en tämligen stor humleodlare, och om ni någonsin skulle vilja komma över till vår trakt — trakten av Ashford — och titta in hos oss, så skulle det bli oss ett nöje att behålla er hos oss så länge ni själv behagar.»

Jag tackar mr Chestle varmt, och vi skaka hand med varandra. Jag känner mig såsom i en lycksalig dröm. Jag valsar ännu en gång med miss Larkins — hon säger att jag valsar så väl! Jag går hem i ett obeskrivligt lyckligt tillstånd och valsar hela natten i tankarna, med armen kring min tillbedda gudomlighets blå liv. I flera dagar efteråt är jag försjunken i hänryckta grubblerier, men jag träffar henne varken på gatan eller hemma hos henne, då jag kommer och gör visit. Över denna missräkning tröstar jag mig endast ofullständigt med den heliga panten, den vissnade blomman.

»Trotwood», säger Agnes en dag efter middagen, »vem tror du gifter sig i morgon? Det är någon som du beundrar.»

»Jag vill väl förmoda, att det inte är du, Agnes?»

»Jag!» svarar Agnes och lyfter sitt glada och vänliga ansikte från de noter hon håller på att skriva av! »Hör du på honom, pappa? — Det är den äldsta miss Larkins.»

»Med — med kapten Bailey?» har jag jämnt och nätt styrka att framstamma.

»Nej, inte med någon kapten. Med mr Chestle, en humleodlare.»

Jag är förfärligt dyster och nedstämd under en vecka eller par. Jag tar av mig min ring, jag begagnar mina sämsta kläder, jag använder ej björnister i håret, och jag tar ofta fram miss Larkins' vissna blomma och klagar och sörjer. Men som jag nu är tämligen trött på detta och på nytt blivit retad av slaktaren, kastar jag bort blomman, slåss med slaktaren och vinner en ärofull seger.

Detta jämte återtagandet av min ring samt av björnisterpomadan, dock med måtta, äro de sista tecken jag nu kan upptäcka under mitt framskridande till mitt sjuttonde år.