David Copperfield/Del I/Kapitel 19

←  En återblick

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag ser mig om och gör en upptäckt

Steerforths hem  →

NITTONDE KAPITLET.
Jag ser mig om och gör en upptäckt.

Jag vet icke riktigt, om jag i hjärtat var glad eller sorgsen, då min skoltid närmade sig sitt slut och den tid kom, då jag skulle lämna doktor Strongs hus. Jag hade varit mycket lycklig där; jag hyste den största tillgivenhet för doktorn och var själv en framstående och distingerad person inom denna lilla värld. Av dessa skäl gjorde det mig ont att behöva skiljas därifrån, men av andra, tämligen oväsentliga skäl var jag glad däröver. Dunkla föreställningar om att jag nu var min egen herre; om den vikt, som fästes vid en ung man, som är sin egen herre; om de underbara ting, som skulle komma att ses och uträttas av detta ståtliga djur och det intryck, han icke kunde undgå att utöva på samhället — allt detta lockade mig bort. Dessa illusoriska betraktelser verkade så mäktigt på mitt ungdomliga sinne, att jag, enligt mitt sätt att nu se saken, tycker mig ha lämnat skolan utan den saknad, som annars hade varit så naturlig. Skilsmässan måtte icke ha gjort det intryck på mig som andra skilsmässor gjort. Jag försöker förgäves erinra mig mina känslor och de närmare omständigheterna därvid, men allt detta har icke kvarlämnat något intryck. Den framtidsutsikt, som öppnade sig för mig, har sannolikt förvirrat mig. Jag vet att mina ungdomliga erfarenheter voro av föga eller intet värde, och att livet mera liknade en stor fésaga, som jag nyss börjat läsa, än någonting annat.

Min tant och jag hade hållit många allvarliga rådplägningar om vilken levnadsbana jag borde välja. Under mer än ett år hade jag sökt att finna ett tillfredsställande svar på hennes ofta upprepade fråga om vad jag ville bli. Men så vitt jag kunde upptäcka, hade jag icke någon särskild fallenhet för någonting. Om jag genom ett slags inspiration kunnat inhämta navigationsvetenskapen, fått befälet över en snabbseglande expedition och farit jorden runt på en triumferande upptäcktsresa, tror jag att jag skulle ha funnit mig fullkomligt belåten, men i brist på en dylik underbar befordran var det min önskan att ägna mig åt något levnadsyrke, som icke skulle tynga alltför mycket på hennes börs, och att i detta yrke uppfylla min plikt, vilket det än månde bliva.

Mr Dick hade regelbundet bevistat våra överläggningar och därvid ständigt visat ett mycket betänksamt och förståndigt beteende. Han kom blott en enda gång fram med ett förslag, och vid detta tillfälle föreslog han helt plötsligt (jag vet icke vad som satte det i hans huvud), att jag skulle bli gelbgjutare. Min tant upptog detta förslag så onådigt, att han icke vidare vågade komma fram med något, utan inskränkte sig till att uppmärksamt lyssna till hennes yttranden och slamra med sina pengar.

»Hör nu, min kära Trot, jag ska säga dig en sak», sade min tant en morgon under jultiden, sedan jag lämnat skolan, »eftersom den här kinkiga frågan ännu är oavgjord och vi väl böra akta oss för att begå ett misstag vid vårt beslut, tror jag att det är bäst, att vi taga oss litet andrum. Under tiden måste du försöka betrakta saken från en ny synpunkt och inte såsom skolgosse.»

»Det ska jag, tant.»

»Det har fallit mig in», fortfor min tant, »att någon liten omväxling och en skymt av livet i den yttre världen kanske skulle kunna bidraga till att du lär bättre känna dig själv och kan bilda dig ett säkrare omdöme. Tänk om du företog dig en liten resa nu! Tänk om du till exempel for tillbaka ned till din födelsebygd och besökte den där besynnerliga kvinnan med det orimligaste av alla namn!» sade min tant och gned sig på näsan, ty hon kunde aldrig riktigt förlåta Peggotty detta hennes namn.

»Ja, tant, det finns ingenting i världen som jag hellre skulle önska.»

»Nå ja, det är ju bra», sade min tant, »ty även jag skulle önska det. Men det är naturligt och förståndigt att du skulle önska det, och jag är innerligt övertygad, att allt vad du gör, Trot, alltid ska vara naturligt och förståndigt.»

»Jag hoppas det, tant.»

»Din syster, Betsey Trotwood», sade min tant, »skulle ha blivit en naturligare och förståndigare flicka än det någonsin levat. Du vill ju bli henne värdig, Trot, eller hur?»

»Jag hoppas att jag ska bli värdig er, tant, det ska bli tillräckligt för mig.»

»Det är då en välsignad sak att det stackars kära barnet, din mor, inte lever mera», sade min tant, i det hon betraktade mig med en bifallande blick, »ty i sådant fall skulle hon nu ha varit så fåfäng över sin gosse, att hennes lilla huvud skulle ha blivit alldeles bortkollrat, ifall där hade funnits något att kollra bort.» (Min tant ursäktade varje sin egen svaghet för mig genom att på detta sätt överflytta den på min avlidna mor.) »Det är märkvärdigt, Trotwood, vad du påminner mig om henne!»

»På ett behagligt sätt, vill jag hoppas, tant?» sade jag.

»Han är så lik henne, Dick», sade min tant med starkt eftertryck, »han är så lik henne sådan som hon såg ut den där eftermiddagen, innan hon började att få ont — ja, han är så lik henne, som han kan då han ser på mig ut igenom sina två ögon!»

»Är han verkligen?» sade mr Dick.

»Han är lik David också», sade min tant i bestämd ton.

»Han är mycket lik David!» sade mr Dick.

»Men vad jag önskar att du måtte bli, Trot», återtog min tant — »jag menar inte i fysiskt, utan i moraliskt avseende, ty i det förra avseendet fattas dig intet — det är, att du måtte bli en stark och duktig karl — med beslutsamhet», sade min tant, skakande sin mössa mot mig och knytande sin hand, »och med fast vilja; med karaktär, Trot — med en karaktärsstyrka, som inte tar inflytande av någon eller något, med undantag av goda och förnuftiga skäl. Detta är vad jag önskar att du måtte bli. Detta är vad både din far och din mor borde ha varit och som de skulle haft gott av att ha varit.»

Jag yttrade min förhoppning, att jag skulle bli sådan som hon hade beskrivit.

»För att du så smått skall vänja dig att lita på dig själv och handla på egen hand», sade min tant, »ska jag låta dig göra din lilla utflykt ensam. Jag hade först tänkt låta mr Dick följa med dig, men vid närmare eftertanke har jag beslutit att låta honom stanna hemma för att taga vård om mig.»

Mr Dick såg ett ögonblick litet misslynt ut, tills äran och värdigheten att få taga vård om den underbaraste kvinna i världen återkallade solskenet på hans ansikte.

»För övrigt», sade min tant, »ha vi inlagan…»

»Ja visst», sade mr Dick helt ivrigt, »jag ämnar göra den färdig med det allra snaraste, Trotwood — den måste verkligen göras färdig med det allra snaraste! Och så går den in, naturligtvis — och så —» sade mr Dick, sedan han hejdat sig och gjort ett långt uppehåll — »kommer det att bli en snygg historia!»

I enlighet med min tants plan blev jag kort därefter utrustad med en rätt vacker penningsumma och en väl packad kappsäck samt med ömhet avsänd på mitt tåg. Vid avskedet gav min tant mig åtskilliga goda råd och en hel hop kyssar och sade, att som det var hennes avsikt att jag skulle se mig om och öva min eftertanke, ville hon råda mig att vistas några dagar i London, ifall jag hade lust, antingen då jag reste ned till Suffolk eller på återresan därifrån. Kort sagt, under tre veckor eller en månad kunde jag göra vad jag behagade, och min frihet inskränktes icke av andra villkor än det, att jag skulle öva eftertanken och se mig om och lova att skriva tre gånger i veckan och sanningsenligt avlägga rapport om mig själv.

Jag begav mig först till Canterbury för att taga avsked av Agnes och mr Wickfield (i vilkens hus jag ännu icke hade lämnat min gamla kammare) samt av den gode doktorn. Agnes blev mycket glad över att se mig och sade, att huset icke hade varit sig likt sedan jag lämnade det.

»Jag liknar inte heller mig själv, då jag är borta därifrån», sade jag. »Jag tycker att jag förlorat min högra hand, då jag saknar dig, ehuru detta inte är mycket sagt, då det varken finnes huvud eller hjärta i den. Alla som känner dig, Agnes, tar dig till råds och låter vägleda sig av dig.»

»Alla, som känner mig, skämmer bort mig, skulle jag snarare tro», svarade hon leende.

»Nej, det är därför att du inte alls är som andra. Du är så god och så mild. Du har en så ädel natur och träffar alltid det rätta.»

»Du talar», sade Agnes, i det hon brast ut i ett behagligt skratt där hon satt vid sitt arbete, »som om jag vore för detta miss Larkins.»

»Seså, det är inte vackert av dig att missbruka mitt förtroende», svarade jag, rodnande vid minnet av förtrollerskan. »Men i alla fall litar jag på dig, Agnes; det är något som jag inte kan vänja mig av med. Varje gång jag råkar i bryderi eller förälskar mig, ska jag anförtro mig åt dig, om du tillåter det — ja, även om jag skulle förälska mig på fullt allvar.»

»Ja, men det har ju alltid varit på fullt allvar!» sade Agnes och skrattade åter.

»Å, det var som ett barn eller en skolpojke», sade jag, skrattande i min tur, men icke utan att känna mig litet förlägen. »Tiderna förändra sig, och jag kommer väl förmodligen att förr eller senare bli förskräckligt allvarligt förälskad. Det förvånar mig bara, att du inte själv är det, Agnes.»

Agnes skrattade ånyo och skakade på huvudet.

»Å, jag vet nog att så inte är», sade jag, »ty annars skulle du ha sagt mig det, eller åtminstone», ty jag såg en svag rodnad i hennes ansikte, »skulle du låtit mig själv komma underfund med det. Men jag känner ingen, som förtjänar att älska dig, Agnes. Någon med en ädlare karaktär och i allo mera värdig än någon, som jag någonsin sett här, måste visa sig, innan jag ger mitt samtycke. Hädanefter ska jag komma att ha ett vaksamt öga på alla beundrare och kommer att fordra mycket av den lycklige, det kan jag försäkra dig.»

Så långt hade vi kommit, i en blandning av förtroligt skämt och allvar, vilken för länge sedan hade uppstått helt naturligt av vårt förhållande till varandra, eftersom vi hade känt varandra från det vi voro barn, men nu fäste Agnes plötsligt sina ögon på mig och sade i en helt annan ton:

»Trotwood, det är något som jag vill fråga dig om och som jag kanske inte på länge får tillfälle att fråga om — något som jag inte tror att jag ville fråga någon annan om. Har du märkt att en förändring så småningom försiggått med pappa?»

Jag hade verkligen märkt det och ofta frågat mig själv, om hon också hade gjort det. Mitt ansikte måste ha yppat det i detta ögonblick, ty hon slog ned sina ögon, och jag såg tårar i dem.

»Säg mig vad det är», sade hon med dämpad röst.

»Jag tror — ska jag tala rent ut, Agnes, efter som jag håller så mycket av honom?»

»Ja», sade hon.

»Jag tror att han skadar sig med den där vanan, som har tagit till sedan den tid då jag kom hit. Han är ofta nervös — eller är det kanske bara en inbillning av mig?»

»Det är inte någon inbillning», sade hon och skakade på huvudet.

»Hans hand skakar, hans tal är inte tydligt och hans ögon ha en stirrande blick. Jag har märkt, att han vid sådana tillfällen och då han är minst lik sig själv nästan alltid blir kallad ut för någon affär.»

»Av Uriah!» sade Agnes.

»Ja, och känslan av att vara mindre duglig därtill eller att inte rätt ha förstått saken eller att mot sin vilja ha röjt sitt tillstånd tycks göra honom så orolig, att han följande dag är sämre, och den därpå följande ännu sämre och på så sätt blir utmattad och faller av. Bli inte orolig över vad jag säger, Agnes, men i ett sådant tillstånd såg jag honom ännu förliden afton lägga huvudet mot skrivpulpeten och gråta som ett barn.»

Medan jag ännu talade, for hennes hand sakta förbi mina läppar, och strax därefter gick hon emot sin far i dörren och hängde vid hans axel. Uttrycket i hennes ansikte, då de båda sågo bort mot mig, rörde mig djupt. Hennes vackra drag uttryckte en så livlig ömhet och tacksamhet mot honom för all hans kärlek och omsorg och bådo mig så innerligt att behandla honom vänligt, även i mina innersta tankar, och icke låta någon sträng tolkning få rum inom mig; hon var på en gång så stolt över honom och så ömt tillgiven honom och likväl så full av medlidande och sorg och så full av tillit att även jag skulle vara det, att hon aldrig hade kunnat yttra något som tydligare hade uttryckt hennes känslor eller rört mig djupare.

Vi skulle dricka te hos doktorns och gingo dit vid vanlig tid. Vid kaminen i arbetsrummet funno vi doktorn, hans unga hustru och hennes mor, och doktorn, som gjorde så mycken affär av min resa som om jag skulle ha rest till Kina, mottog mig som en ärad gäst och sade till att ett vedträ skulle läggas på elden, så att han skulle få sin forne lärjunges ansikte att rodna i lågans sken.

»Jag kommer inte just att se några flera nya ansikten i Trotwoods ställe, Wickfield», sade doktorn, i det han värmde sina händer, »jag börjar att bli trög och lättjefull av mig och längtar efter lugn och bekvämlighet. Jag ämnar om se månader lämna alla mina gossar och föra ett mera stillsamt liv.»

»Ni har sagt så där alltjämt under de sista tio åren, doktor», sade mr Wickfield.

»Ja, men nu är det mitt fulla allvar. Min förste underlärare ska efterträda mig — det är mitt bestämda beslut — och ni kommer därför snart att sätta upp vårt kontrakt och binda oss med detta, som ett par skälmar.»

»Och se till att ni inte blir kuggad, vasa? — som ni utan tvivel skulle bli i varje kontrakt, som ni själv satt upp», sade mr Wickfield. »Nå ja, jag är färdig. Det finns kinkigare bestyr än detta i mitt yrke.»

»Då får jag ingenting annat att tänka på», sade doktorn med ett leende, »än min ordbok och den där andra kontraktaffären — Annie.»

Då mr Wickfield såg bort mot henne, där hon satt vid tebordet vid sidan av Agnes, förekom det mig som om hon försökte undvika hans blick med en så ovanlig förlägenhet och skygghet, att han fäste sin uppmärksamhet vid henne, som om någonting helt plötsligt hade runnit honom i sinnet.

»Jag märker att det har kommit post från Ostindien», sade han efter en kort tystnad.

»Ja, alldeles nyss, och på samma gång brev från Jack Maldon», sade doktorn.

»Å, verkligen?»

»Den stackars kära Jack!» sade mrs Markleham med en skakning på huvudet. »Ett sådant förskräckligt klimat där är! — det lär ska vara alldeles som att leva på en sandhög under ett solglas. Han såg visserligen stark ut, men var det inte. Det var hans käcka mod, men inte hans kroppskonstitution, som förmådde honom att taga detta djärva steg, min bäste doktor. Annie, mitt kära barn, du erinrar dig nog, att din kusin inte var stark — inte vad man kallar robust, förstår du», sade mrs Markleham och såg sig omkring på oss alla, »från den tid då min dotter och han voro barn och vandrade omkring arm i arm hela dagen i ända.»

Annie yttrade icke ett ord till svar på detta tilltal.

»Bör jag av edra ord sluta till att mr Maldon är sjuk, madame?» frågade mr Wickfield.

»Sjuk!» upprepade den gamla soldaten. »Min bäste mr Wickfield, han är allt möjligt.»

»Utom frisk?» sporde mr Wickfield.

»Mycket riktigt, utom frisk!» svarade den gamila soldaten. »Han har bestämt haft de förfärligaste solstyng och sumpfebrar och frossor och allt möjligt, som ni kan nämna. Vad hans lever beträffar», tillade den gamla soldaten helt undergivet, »så gav han naturligtvis den tillspillo i samma ögonblick som han reste.»

»Berättar han allt detta?» frågade mr Wickfield.

»Berättar? Min bäste mr Wickfield», svarade den gamla soldaten, i det hon skakade sitt huvud och sin solfjäder, »ni känner bra litet min stackars Jack Maldon, då ni kan göra en sådan fråga. Berätta? Nej, förr skulle ni få släpa honom efter fyra vilda hästar.»

»Mamma!» sade mrs Strong.

»Min kära Annie», svarade hennes mor, »jag får verkligen en gång för alla be dig, att du inte avbryter mig, undantagandes för att bekräfta vad jag säger. Du vet lika väl som jag att din kusin Jack Maldon förr skulle låta släpa sig efter hur många vilda hästar som helst — varför skulle jag inskränka mig till fyra? Jag vill inte inskränka mig till fyra — nej, efter åtta, sexton, trettiotvå, hellre än han ville yttra något som kunde kullkasta doktorns planer.»

»Wickfields planer!» sade doktorn, i det han tog sig om ansiktet och såg ångerfullt på sin rådgivare. »Det vill säga, våra gemensamma planer för hans bästa. Jag sade själv: utomlands eller hemma.»

»Och jag», tillade mr Wickfield allvarligt, »sade: i utlandet. Jag var anledningen till att han skickades utomlands, och det är jag som bär ansvaret därför.»

»Å, vem talar väl om ansvar?» sade den gamla soldaten. »Allt gjordes ju i den bästa avsikt, min goda mr Wickfield; allt gjordes i den bästa och vänligaste avsikt, det veta vi ju. Men när inte den kära gossen kan leva där, så kan han inte leva där. Och om han inte kan leva där, så dör han hellre än han kullkastar doktorns planer. Jag känner honom», fortfor den gamla soldaten och viftade på sig i ett slags lugn profetisk smärta, »och jag vet, att han hellre vill dö där än han vill kullkasta doktorns planer.»

»Nå ja, men, min bästa mrs Markleham», sade doktorn glatt, »jag hänger inte så fast vid mina planer, att jag inte själv kan kullkasta dem. Om Jack Maldon kommer hem, på grund av dålig hälsa, bör han inte återvända, och vi måste då söka att skaffa honom en bättre och lämpligare plats här hemma.»

Mrs Markleham blev så överväldigad av detta högsinta tal — vilket hon naturligtvis alls icke hade väntat eller sökt framkalla — att hon endast kunde svara doktorn, att det liknade honom och upprepade gånger företaga operationen att kyssa på sin solfjäder och därefter klappa honom på handen med den. Därefter grälade hon milt på sin dotter Annie, för att hon icke visade sig mera tacksam, då så mycken godhet visades hennes gamla lekkamrat för hennes skull, samt underhöll oss med åtskilliga upplysningar rörande andra förtjänstfulla medlemmar av hennes familj, vilka det vore önskvärt att hjälpa på deras förtjänstfulla ben.

Under hela denna tid sade hennes dotter icke ett enda ord och slog icke en enda gång upp ögonen. Under hela tiden höll mr Wickfield sin blick fäst på henne, medan hon satt vid hans dotters sida. Det föreföll mig som om han alls icke tänkte på att någon människa kunde observera honom, utan var så upptagen av henne och sina egna tankar, att han helt och hållet fördjupade sig däri. Han frågade nu, vad mr Jack Maldon hade skrivit om sig själv och till vem han hade skrivit.

»Jo, se här», sade mrs Markleham, i det hon tog ett brev från kaminfrisen ovanför doktorns huvud, »den kära gossen säger till doktorn själv — vad är det? Jo se här: ’Det smärtar mig att behöva underrätta er om att min hälsa lidit betydligt och att jag fruktar att bli försatt i nödvändigheten att behöva resa hem för en tid, såsom den enda utsikten att få min hälsa tillbaka.’ Det där är tydligt nog, stackars gosse! Hans enda utsikt att få sin hälsa tillbaka! Men brevet till Annie är ännu tydligare. Hör nu, Annie, låt mig ännu en gång få se det där brevet.»

»Inte nu, mamma», bad hon med sakta röst.

»Hör nu, min söta flicka, du är då sannerligen i vissa avseenden en av de löjligaste människor man gärna kan tänka sig», svarade hennes mor. »Jag tror, min själ, att vi inte skulle ha fått veta ett enda ord om det där brevet, såvida jag inte själv hade begärt att få se det. Kallar du det förtroende för doktor Strong? Jag är högligen förvånad. Du borde ha bättre förstånd.»

Brevet blev motvilligt framtaget, och då jag räckte det åt den gamla damen, såg jag att den ovilliga hand, ur vilken jag tog det, skälvde och darrade.

»Låt oss nu se», sade mrs Markleham, i det hon höll lornjelten för ögat, »vad det står? ’Minnet av förflutna dagar, min dyraste Annie’, — o. s. v. — nej, där är det inte. ’Den älskvärde gamle proktorn’ — vem är det? Å, bevare mig, kära Annie, så oläsligt din kusin Maldon skriver och så dum jag är! ’Doktorn’ är det naturligtvis. Ja, älskvärd är just rätta ordet!» Här avbröt hon läsningen för att åter kyssa på sin solfjäder och skaka den åt doktorn, som satt och såg på oss med glad tillfredsställelse. »Nu har jag det! ’Det ska inte överraska dig, Annie, att höra’ — nej, det kan det sannerligen inte, eftersom hon vet att han aldrig varit stark; var det inte det jag nyss sade? — ’att jag lidit så mycket på denna avlägsna ort, att jag beslutit att lämna den, kosta vad det vill, antingen med sjukpermission, om jag kan få den, eller också genom att taga avsked, om detta icke kan undvikas. Vad jag utstått och ännu utstår här, är olidligt. Och utan beredvilligheten hos denne den bästa av alla skapade varelser», sade mrs Markleham, i det hon telegraferade till doktorn såsom förut och vek ihop brevet, »skulle det vara olidligt för mig att tänka därpå.»

Mr Wickfield sade icke ett ord, ehuru den gamla damen såg på honom, som om hon av honom väntat en kommentar till detta meddelande, utan iakttog den strängaste tystnad och höll ögonen fästa på golvet. Länge efter sedan vi hade lämnat detta ämne och inlåtit oss på andra ämnen, blev han sittande på detta sätt och lyfte mycket sällan upp sina ögon, utom för att med tankfull panna fästa dem för ett ögonblick på doktorn eller hans hustru eller på båda.

Doktorn tyckte mycket om musik. Både Agnes och mrs Strong sjöngo med behag och varmt uttryck, och de sjöngo duetter tillsammans och spelade duetter tillsammans, så att vi hade en riktig liten konsert. Men jag lade märke till två saker: först och främst, att ehuru Annie snart återfick sin fattning och blev sig alldeles lik igen, var det likväl ett svalg mellan henne och mr Wickfield, som fullständigt skilde dem från varandra, och för det andra, att mr Wickfield syntes ogilla det förtroliga förhållandet mellan henne och Agnes och betrakta det med oro. Och nu, det måste jag bekänna, började minnet av det jag hade sett den där aftonen, då mr Maldon reste, för första gången framträda för mig med en betydelse som det förut aldrig haft, och oroa mig. Hennes anletes oskuldsfulla skönhet tycktes mig icke så oskuldsfull som förr; jag misstrodde det naturliga behaget och tjuskraften i hennes sätt, och då jag såg på Agnes, där hon satt bredvid henne, och tänkte på hur god och uppriktig Agnes var, uppstodo inom mig misstankar om att detta var en föga passande vänskap.

Hon var emellertid själv så lycklig över denna vänskap, och den andra var även så lycklig däröver, att de fingo aftonen att fly, som om den endast varit en timme. Den slutade med en tilldragelse, som jag mycket väl erinrar mig. I det de stodo i begrepp att taga avsked av varandra och Agnes ville omfamna och kyssa henne, trädde mr Wickfield händelsevis fram emellan dem och drog Agnes hastigt bort med sig. Då såg jag, alldeles som om hela den mellanliggande tiden hade blivit utplånad och jag ännu stått i dörren den där aftonen, då avresan hade försiggått, uttrycket från den kvällen i mrs Strongs ansikte, då det vände sig mot hans.

Jag kan icke beskriva vilket intryck det gjorde på mig eller hur omöjligt det var för mig, då jag sedan tänkte på henne, att skilja henne från detta uttryck och åter påminna mig hennes ansikte i dess oskuldsfulla skönhet. Det förföljde mig då jag gick hem. Det förekom mig som om jag hade lämnat doktorns hus just som ett mörkt moln hotande sänkte sig över det. Den vördnad, jag hyste för hans grå huvud, var blandad med en medömkan över hans tillit till dem som förrådde honom och med ovilja mot dem som förbröto sig emot honom. Den hotande skuggan av en stor sorg och en stor vanära, som ännu icke hade antagit någon tydlig form, föll som en svart fläck på det fridfulla ställe, där jag hade arbetat och lekt som gosse, och tillfogade det en grym oförrätt. Jag hade icke längre någon glädje av att tänka på de gamla, allvarliga, bredbladiga aloëträden, som under hundra år förblevo inneslutna i sig själva, eller på den jämna, mjuka gräsplanen och på stenvaserna och på »doktorns gång» och på det besläktade ljudet av domkyrkoklockan, som höjde sig över det hela. Det var som om min barndoms lugna helgedom hade blivit plundrad mittför mina ögon, och dess heder och frid givna till rov för vindarna.

Men morgonen medförde min skilsmässa från det gamla hus, som Agnes hade fyllt med sitt inflytande, och detta upptog tillräckligt mina tankar. Jag skulle visserligen snart komma tillbaka dit igen; jag skulle ånyo, och det kanske ofta, sova i mitt forna rum, men de dagar, då jag bodde där, voro gångna, och den gamla tiden var förbi. Under det jag packade in de böcker och kläder, vilka jag ännu hade kvar här och som skulle avsändas till Dover, kände jag mig tyngre om hjärtat än jag hade lust att visa Uriah, som var så ivrig att hjälpa mig, att jag obarmhärtigt nog trodde honom vara synnerligen glad över att jag reste.

Jag skildes från Agnes och hennes far med ett slags bekymmerslöshet, som skulle föreställa mycket manlig, och satte mig upp på kuskbocken till Londondiligensen. Då jag for genom staden, kände jag mig så mild och förlåtande, att jag nästan funderade på att nicka åt min gamle fiende slaktaren och kasta åt honom fem shillings till att dricka min skål för, men han liknade till den grad en riktigt inbiten och förhärdad slaktare, där han stod och skrapade det stora huggblocket i slaktarboden, och hans utseende var därjämte så föga förskönat genom förlusten av en framtand, som jag hade slagit ut på honom, att jag fann det vara klokast att icke göra honom några inviter.

Jag erinrar mig att det som låg mig mest om hjärtat, då vi väl hade kommit ut på vägen, var att i kuskens ögon synas så gammal som möjligt och att tala med utomordentligt grov röst. Det senare åstadkom jag till min stora personliga olägenhet, men jag fortfor emellertid med det, emedan jag tyckte att det var så äkta karlavulet.

»Tänker ni följa med ända fram, sir?» sade kusken.

»Ja, William», svarade jag nedlåtande (jag kände honom). »Jag reser till London. Jag ämnar sedan resa ned till Suffolk.»

»För att jaga, sir?» sade kusken.

Han visste lika väl som jag, att det var ungefär lika troligt att jag vid den här tiden på året skulle fara ned dit på valfiskfångst, men jag kände mig emellertid smickrad av hans fråga och svarade, som om jag icke riktigt hade beslutit mig:

»Jag vet inte så noga om jag kommer att göra ett skott eller par.»

Fåglarna ska vara bra skygga, har jag hört sägas», sade William

»Så tror jag med», svarade jag.

»Är Suffolk er hemtrakt, sir?» frågade William.

»Ja», svarade jag med en viss myndighet, »Suffolk är min hemtrakt.»

»Jag har hört sägas att kroppkakorna ska vara ovanligt rara där», sade William.

Jag hade själv ingen kännedom därom, men ansåg det nödvändigt att uppehålla min födelsebygds institutioner och visa mig förtrogen med dem, och jag nickade därför, som om jag velat säga: »Jo jo men, det är allt säkert det!»

»Och hästarna sen!» sade William. »Det är kräk som heter duga det! En riktigt äkta suffolkhäst är värd sin vikt i guld. Har ni någonsin själv fött upp någon suffolkshäst, sir?»

»Ne-ej, inte just precis!» svarade jag.

»Här bakom sitter en herre, som fött upp en hel hop sådana, det vill jag våga», sade William.

Den ifrågavarande herrn var en herre med ett föga lovande skelande och en framstående haka, och bar på huvudet en hög, vit hatt med smala och platta brätten och hans tätt åtsittande grå byxor tyckes bestå av idel knappar på yttersidan av hans ben, från stövlarna ända upp till höfterna. Hans haka stack fram över kuskens axel så nära intill mig, att hans andedräkt rent av kittlade mig i nacken, och då jag såg mig om på honom, sneglade han med det öga, som icke skelade, bort till framhästarna med äkta kännaremin.

»Gör ni inte?» sade William.

»Vad för slag?» frågade herrn där bakom.

»Föder upp suffolkshästar i dussintal?»

»Jo, jag skulle tro det», sade herrn. »Det finns inte något slags hästkräk som jag inte fött upp, och inte något slags hundkräk heller. Hästar och hundar äro somliga människors vurm. För mig äro de både mat och dryck och hus och hem och hustru och barn och läsning och skrivning och räkning och snus och tobak och sömn.»

»Det där är just inte en karl att sitta bakom en kuskbock, eller hur?» viskade William i örat på mig under det han skötte tömmarna.

Jag uttydde denna anmärkning såsom ett tillkännagivande av en önskan att han skulle få min plats, och därför erbjöd jag mig rodnande att avstå den.

»Ja, om ni inte har någonting emot det, sir, så tror jag verkligen att det liksom mera skulle vara på sin plats», sade William.

Jag har alltid ansett detta såsom mitt första fall här i livet. Då jag skrev upp mig för en plats i diligensen, hade jag låtit särskilt anteckna mig för »kusksätet» och givit bokhållaren en halv krona. Jag var utstyrd i en särskild, stor överrock och ytterhalsduk, enkom för att göra heder åt denna upphöjda plats, hade yvts betydligt däröver och känt att jag var en prydnad för diligensen. Och här var jag nu, redan under det första hållet, undanträngd av en sluskig karl med ett skelande, och som icke hade någon annan förtjänst än att lukta som ett hyrkuskstall och kunna kliva över mig, mera lik en fluga än en mänsklig varelse, under det hästarna sprungo i galopp!

Ett visst misstroende till mig själv, som ansatt mig vid små tillfällen, då det hade varit bättre att det icke hade infunnit sig, hejdades icke i sin tillväxt genom denna lilla tilldragelse utanpå Canterburydiligensen. Det var förgäves som jag tog min tillflykt till mitt grova målföre. Jag talade ända från djupet av maggropen under hela den övriga delen av vägen, men kände mig det oaktat totalt »undanpetad» och förskräckligt ung.

Detta oaktat var det emellertid alltid någonting ovanligt och intressant att sitta där uppe bakom fyra hästar, som en välklädd och väl uppfostrad ung man med fullt upp med pengar i fickan, och att se mig om efter de ställen, där jag hade sovit under min tröttsamma vandring. Jag hade full sysselsättning för mina tankar uti varje i ögonen fallande punkt på landsvägen. Då jag såg ned på de landstrykare vi foro förbi och såg denna oförgätliga ansiktstyp vänd upp emot mig, tyckte jag mig åter känna kittelflickarens nedsvärtade hand gripa tag i mitt skjortbröst. Då vi skramlade fram genom den smala gatan i Chatam och jag i förbifarten fick se en skymt av gränden, där det gamla vidunder bodde, som hade köpt min jacka, sträckte jag nyfiket fram halsen för att se efter stället där jag hade suttit, i både sol och skugga, och väntat på mina pengar. Då vi slutligen kommo till hållet närmast London och foro förbi det verkliga Salem House, där mr Creakle hade slagit omkring sig med en tung käpp, skulle jag velat giva allt vad jag ägde för att erhålla lagligt tillstånd att gå ned och piska upp honom och släppa ut alla pojkarna, såsom lika många i bur inspärrade sparvar.

Vi höllo utanför »Guldkorset» i Charing Cross, som då var ett tämligen ruskigt hotell i ett tätt bebyggt kvarter. En kypare visade mig in i kafferummet, och en piga förde mig till mitt lilla sovrum, som luktade som en hyrvagn och var tilltäppt som en familjegrav. Jag var ännu alltjämt plågsamt medveten om min ungdom, ty ingen visade den ringaste respekt för mig, i det nämligen huspigan var fullkomligt likgiltig för mina åsikter rörande vilket ämne som helst och kyparen var förtrolig mot mig och erbjöd min oerfarenhet sina goda råd.

»Hör nu», sade kyparen i en självbelåten ton, »vad skulle ni vilja ha till middag? Unga herrar tycka i allmänhet om höns; tag en kyckling!»

Jag förklarade för honom, så majestätiskt jag kunde, att jag inte hade någon lust för kyckling.

»Inte?» sade kyparen. »Unga herrar äro vanligen trötta på ox- och fårkött — tag en kalvkotlett!»

Jag gick in på detta förslag, eftersom jag icke var i stånd att hitta på någonting annat.

»Bryr ni er om potatis?» frågade kyparen med ett inställsamt leende och huvudet på sned. »Unga herrar få i allmänhet äta så mycket potatis att de bli ledsna på det.»

Jag befallde honom med min djupaste röst att beställa en kalvkotlett och potatis med tillbehör samt att i skänkrummet höra efter, om där fanns något brev till »Trotwood Copperfield, esquire» — vilket jag mycket väl visste att det icke skulle eller kunde finnas, blott emedan jag tyckte det se så karlavulet ut att synas vänta ett brev.

Han kom snart tillbaka för att säga, att det icke fanns något brev (varöver jag blev mycket förvånad) och för att duka åt mig i en avplankning invid kaminen. Medan han var sysselsatt med detta, frågade han mig vad jag önskade att dricka, och då jag svarade: »En halvbutelj sherry», fruktar jag, att han ansåg det vara ett lämpligt tillfälle att hopsamla denna kvantitet vin av gamla skvättar i botten på åtskilliga små karaffer. Jag hyser denna förmodan, därför att jag, medan jag läste tidningen, såg honom ha mycket brått med att tömma åtskilliga sådana kärl i ett annat, alldeles som en apotekare då han håller på att tillaga en dryck enligt recept. Då vinet kom in, tyckte jag också att det hade en bra fadd och duven smak, och säkert är att det hade flera engelska brödsmulor i sig, än man kunde vänta sig av ett utländskt vin i något så när rent tillstånd, men jag var nog blyg att dricka det och icke säga någonting.

Som jag nu befann mig i en angenäm sinnesstämning (varav jag sluter att förgiftning icke alltid är obehaglig vid vissa stadier av denna process), beslöt jag att gå på teatern. Det var Covent Gardenteatern jag valde, och där såg jag, från bakbänken i en fondloge, Julius Cæsar och den nya pantomimen. Att ha alla dessa ädla romare levande framför mig och se dem komma in och gå ut för mitt nöjes skull, i stället för att vara de stränga tuktomästare som de hade varit i skolan, gjorde en högst egen och förtjusande effekt. Men blandningen av verklighet och dikt uti allt vad jag här såg, det inflytande som poesien, ljusen, musiken, åskådarna samt de snabba, häpnadsväckande förändringarna av glänsande och strålande sceneri — allt detta var så bländande och öppnade så obegränsade rymder av förtjusning, att jag, då jag klockan tolv på natten kom ut på den regniga gatan, kände mig som om jag hade kommit från skyarna, där jag i åratal hade fört ett romantiskt liv, ned till en stojande, stänkande, fackelbelyst, paraplyfäktande, hyrvagnsskraltande, galoschklappande, smutsig och ömklig värld.

Jag hade gått ut genom en annan dörr och blev en liten stund stående på gatan, som om jag verkligen hade varit en främling på jorden, men de konsiderationslösa knuffar och puffar, jag erhöll, bragte mig snart åter till mig själv och på vägen tillbaka till hotellet, dit jag begav mig, medan jag ännu en gång i tankarna genomgick de härliga synerna, och där jag, sedan jag hade förtärt några ostron och litet porter, fortfor att sitta och tänka på dem till dess klockan var över ett, med ögonen fästa på brasan i kafferummet.

Jag var så uppfylld av skådespelet och det förflutna — ty jag såg mitt tidigare liv röra sig framåt liksom genom en lysande transparang — att jag icke vet när gestalten av en vacker, välväxt ung man, klädd med en smakfull, ledig vårdslöshet, som jag har anledning att mycket väl komma ihåg, blev en verklig kroppslig tillvaro för mig. Men jag erinrar mig, att jag hade varit medveten om hans närvaro, utan att jag hade märkt när han trädde in, och att jag därefter fortfarande satt och grubblade vid kaminelden i kafferummet.

Slutligen steg jag upp för att gå och lägga mig, till stor lättnad för den sömnige kyparen, som tycktes ha fått kramp i benen och kastade och slängde och vred dem på alla möjliga konstiga sätt inne i sin lilla skrubb. I det jag gick bort mot dörren, gick jag förbi den person, som hade kommit in, och såg honom tydligt. Jag vände genast om, kom tillbaka och betraktade honom ännu en gång. Han kände icke igen mig, men jag kände igen honom vid första ögonkastet.

Vid ett annat tillfälle skulle jag kanske ha saknat mod eller beslutsamhet att tilltala honom och kanske skjutit upp det till följande dag och kanske för alltid förlorat honom ur sikte, men i min dåvarande sinnesstämning, då intrycket av skådespelet ännu utövade en så livlig verkan på mig, syntes mig det beskydd, han förr hade givit mig, i så hög grad förtjänt av min tacksamhet, och min gamla kärlek till honom genomströmmade mitt bröst så friskt och ofrånkomligt, att jag genast gick fram till honom och sade med högt klappande hjärta:

»Steerforth! Vill du inte tala till mig?»

Han såg upp på mig — alldeles så som han fordom ofta brukade — men jag märkte ej något igenkännande i hans ansikte.

»Jag fruktar att du inte känner igen mig», sade jag.

»Nå, min själ», utbrast han plötsligt, »är det inte lilla Copperfield!»

Jag fattade båda hans händer och kunde icke släppa dem, och om jag icke blygts och fruktat att det möjligen kunde misshaga honom, tror jag att jag skulle ha fallit honom om halsen och gråtit.

»Jag har aldrig, aldrig, aldrig varit så glad! Ack, min goda Steerforth, vad jag känner mig lycklig över att få se dig!»

»Ja, även jag känner mig mycket glad över att få se dig!» sade han och skakade hjärtligt mina händer. »Seså, Copperfield, gamla gosse, låt inte överväldiga dig!» Emellertid tyckte jag mig märka att han var glad över att se hur glädjen över att träffa honom hade gripit mig.

Jag torkade de tårar, vilka jag, trots alla mina ansträngningar, icke hade kunnat hålla tillbaka, och skrattade tämligen tvunget, varefter vi slogo oss ned vid varandras sida.

»Men hur kommer det till att du är här?» frågade Steerforth och slog mig på axeln.

»Jag har kommit hit i dag med diligensen från Canterbury. Jag har blivit adopterad av en tant i denna del av landet och alldeles nyss avslutat min uppfostran där. Men hur kommer det till att du är här, Steerforth?»

»Jo, ser du, jag är vad man kallar en Oxfordstudent», svarade han, »det vill säga, att jag periodiskt tråkar ihjäl mig där — och jag är nu på väg att besöka min mor. Du ser tusan så hygglig ut, Copperfield, alldeles likadan som du var i forna dagar — det märker jag nu, då jag närmare betraktar dig. Du är inte det ringaste förändrad.»

»Jag kände genast igen dig», sade jag, »men du är mera lätt att komma ihåg.»

Han skrattade medan han hastigt for med handen genom sitt tjocka, knollriga hår och svarade muntert:

»Jo, jag är stadd på en skyldighetsvisit. Min mor bor ett stycke utom staden, och som vägarna äro i ett ohyggligt skick och vårt hus tråkigt nog, stannade jag här i natt, i stället för att fortsätta resan. Jag har inte varit i staden mer än några få timmar, och dem har jag sovit och brummat bort på teatern.»

»Jag har också varit på teatern», sade Jag. »På Covent Garden. Ack, vilket storartat och förtjusande nöje, Steerforth!»

Steerforth skrattade hjärtligt.

»Min kära unga Davy», sade han och klappade mig åter på axeln, »du är då en riktig Daphne! En ängsblomma vid soluppgången kan inte vara mera daggfrisk och oskuldsfull än du. Även jag var på Covent Garden, en värre smörja har jag aldrig sett. — Hallå, ni, sir!»

Dessa sista ord ställdes till kyparen, som på avstånd hade lagt noga märke till värt igenkännande och nu trädde fram helt ödmjukt och vördnadsfullt.

»Var har ni gjort av min vän, mr Copperfield?» sade Steerforth.

»Ursäkta, sir…?»

»Var sover han? Var är hans rum? Nu förstår ni ju vad jag menar?»

»Ja, vasserra, sir!» sade kyparen med en inställsam min. Mr Copperfield bor för närvarande i fyrtiofyran, sir!»

»Vad tusan menar ni med att stoppa min vän Copperfield in i en liten skrubb över ett stall?» utbrast Steerforth.

»Ja, se, vi trodde inte att mr Copperfield var så noga», sade kyparen i samma ödmjuka ton som förut. »Vi kunna låta mr Copperfield få sjuttiotvåan, sir, ifall han hellre skulle vilja ha den. Rummet närmast ert.»

»Naturligtvis vill han hellre ha det», sade Steerforth. »Ställ om det nu genast!»

Kyparen avlägsnade sig ögonblickligen för att besörja flyttningen. Steerforth, vilken hade mycket roligt åt att man hade hyst in mig i fyrtiofyran, skrattade och klappade mig åter på axeln och bjöd mig att frukostera med honom följande morgon klockan tio — en bjudning som jag kände mig helt lycklig och stolt över att antaga. Som det nu var tämligen sent, togo vi våra ljus och gingo upp till andra våningen, där vi vid hans dörr togo ett hjärtligt godnatt av varandra och där jag fann mitt nya rum vida bättre än mitt gamla, emedan det icke alls kändes fuktigt och innehöll en ofantlig fyrstolpig säng, som rent av såg ut som ett litet herresäte. Här, bland kuddar, som varit tillräckliga för sex, somnade jag snart i ett lycksaligt tillstånd och drömde om det gamla Rom, Steerforth och vänskap, till dess de tidiga morgondiligenserna, som skramlade ut genom portvalvet där nere, kommo mig att drömma om åska och gudarna.