←  Jag ser mig om och gör en upptäckt
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Steerforths hem
Lilla Emili  →


[ 373 ]

TJUGONDE KAPITLET.
Steerforths hem.

Då städerskan följande morgon klockan åtta knackade på min dörr och underrättade mig om att mitt rakvatten stod där utanför, kände jag bittert, att jag icke behövde det och rodnade där jag låg i min säng. Misstanken om att hon till på köpet hade skrattat, då hon sade det, förföljde mig hela tiden under det jag klädde på mig och gav mig, det kände jag tydligt, ett visst ömkligt och brottsligt utseende när jag smög mig förbi henne i trappan för att gå ned till frukosten. Ja, jag var till den grad plågsamt medveten av att jag var yngre än jag skulle ha önskat, att jag för en god stund icke kunde förmå mig att under förhandenvarande obehagliga omständigheter alls gå förbi henne, utan, då jag hörde henne sopa där nere, stannade och tittade ut genom fönstret på konung Karls ryttarstaty, som omgavs av en hel klunga hyrvagnar och tog sig allt annat än kunglig ut i duggregnet och den mörkbruna dimman, till dess kyparen kom och underrättade mig om att den andra herrn väntade på mig där nere.

Det var icke i kafferummet jag fann Steerforth, utan i ett trevligt enskilt rum med röda gardiner och en turkisk matta, där en munter brasa flammade och en god, varm frukost blev framsatt på ett med en ren duk belagt bord, och där en livlig miniatyrbild av rummet, elden, frukosten, Steerforth och alltsammans lyste i den lilla runda spegeln ovanför skänkbordet. I början kände jag mig litet blyg och förlägen, då jag såg Steerforth så lugn, så elegant och mig i alla avseenden (åldern däribland inberäknad) så överlägsen, men det lediga och obesvärade sätt, varpå han beskyddade mig, av[ 374 ]lägsnade snart denna känsla och gjorde att jag kände mig fullkomligt hemmastadd. Jag kunde icke nog beundra den förändring han hade åstadkommit i »Guldkorset» eller jämföra min tråkiga, hjälplösa ställning förliden gårdag med denna morgons trevnad och behag. Kyparens förtrolighet var utsläckt, som om den aldrig hade funnits till, och han passade upp oss, så att säga, i säck och aska.

»Hör nu, Copperfield», sade Steerforth, då vi hade blivit ensamma, »det skulle just roa mig att få veta vad du tar dig för, vart du ämnar dig och allt annat som rör dig. Jag betraktar dig rent av som min egendom.»

Rodnande av glädje över att höra, att han ännu hyste detta intresse för mig, berättade jag honom nu, att min tant hade föreslagit mig denna utflykt samt vad som var dess egentliga mål.

»Eftersom du således inte har någon brådska», sade Steerforth, »så kan du gärna följa med mig till Highgate och stanna där ett par dagar. Du ska komma att tycka om min mor — hon är litet fåfäng och långrandig, när det är fråga om mig, men det kan du förlåta henne — och hon ska komma att tycka om dig.»

»Jag önskar att jag vore lika säker därom, som du är nog god att säga att du är det», svarade jag leende.

»Å», sade Steerforth, »alla, som håller av mig, har ett anspråk på henne, som är säkert om att bli erkänt.»

»I så fall tror jag att jag kommer att bli hennes gunstling», sade jag.

»Det är bra!» sade Steerforth. »Följ med och bevisa det. Vi skola gå ut på ett par timmar och taga några av Londons märkvärdigheter i ögonsikte — det är så roligt att ha en ung och oerfaren kurre sådan som du, Copperfield, att visa dem för — och sedan skola vi fara till Highgate med diligensen.»

Jag kunde knappast tro annat än att jag drömde och snart skulle vakna upp i fyrtiofyran för att begiva mig ned till det ensliga båset i kafferummet och den närgångne kyparen. Sedan jag hade skrivit till min tant och underrättat henne om mitt lyckliga sammanträf[ 375 ]fande med min beundrade gamla skolkamrat, och att jag hade antagit hans inbjudning, foro vi ut i en hyrvagn och besågo ett panorama och några andra märkvärdigheter samt gingo ett slag genom museet, där jag icke kunde undgå att märka huru väl Steerforth kände till en oändlig hop olika föremål och huru ringa vikt han tycktes fästa vid denna sin kunskap.

»Du kommer att taga en hög grad vid akademien, Steerforth», sade jag, »så framt du inte redan gjort det, och de skola få skäl att vara stolta över dig.»

»Jag taga en grad!» utbrast Steerforth. »Nej, min kära Daphne — du har ju ingenting emot att jag kallar dig så?»

»Nej, inte det ringaste», sade jag.

»Det var en snäll gosse! Nej, min kära Daphne, jag har inte den ringaste håg eller avsikt att utmärka mig på det sättet. Jag har redan gjort tillräckligt för mitt syfte och finner att jag är ett tillräckligt tråkigt sällskap för mig, redan sådan som jag nu är.»

»Men hedern — äran —» började jag.

»Ack, du romantiska Daphne!» sade Steerforth och skrattade ännu hjärtligare. »Varför skulle jag göra mig så mycket besvär, för att få en hop tjockhuvade narrar att gapa och räcka upp händerna av förvåning? Må de göra det åt någon annan. Jag unnar honom den äran av allt mitt hjärta.»

Jag blygdes över att ha begått ett så stort misstag och var glad att få byta om samtalsämne. Lyckligtvis var detta alls icke svårt, ty Steerforth kunde alltid med en för honom egendomlig lätthet och otvungenhet gå från det ena ämnet till det andra.

Då vi hade kommit tillbaka till hotellet, intogo vi åter en liten måltid, och den korta vinterdagen förflöt så hastigt, att det var mörkt, då diligensen höll med oss utanför ett gammalt tegelstenshus i Highgate på toppen av kullen. En äldre, om också icke så synnerligen gammal dam med en stolt hållning och ett vackert ansikte stod i dörren, då vi stego ur, och omfamnade Steerforth med ett: »Min älskade James!» Denna dam presenterade [ 376 ]han för mig såsom sin mor, och hon bjöd mig mycket majestätiskt att vara välkommen.

Det var ett ståtligt, gammalmodigt hus, mycket tyst och ordentligt. Från fönstren i mitt rum såg jag hela London ligga på avstånd som en ofantlig dimma, med några ljus glimmande fram här och där. Under det jag klädde mig till middagen fick jag jämnt och nätt tid att kasta en blick på de solida möblerna, de i ramar infattade broderade arbetena (förfärdigade, efter vad jag förmodade, av Steerforths mor, medan hon var flicka) samt några porträtt i svartkrita av damer med pudrat hår och korsetter, vilka kommo och gingo på väggarna, under det den nytända brasan sprakade i kaminen.

I matsalen träffade jag en annan dam, spenslig och kort till växten, mörklagd och icke särdeles behaglig att skåda, men likväl icke ful, vilken väckte min uppmärksamhet, kanhända därför att jag icke hade väntat att få se henne, kanhända därför att jag kom att sitta mitt emot henne, eller kanhända därför att det verkligen fanns någonting anmärkningsvärt hos henne. Hon hade svart hår och livliga, svarta ögon, var mager och hade ett ärr på läppen. Det var ett gammalt ärr — jag borde snarare kalla det en söm, ty det hade samma färg som det övriga ansiktet och var läkt sedan många år tillbaka — som en gång hade gått rakt över hela munnen, ned mot hakan, men nu knappast syntes tvärs över bordet, utom ovanför och på hennes överläpp, vars form det hade förändrat. Jag antog i tysthet, att hon var vid pass trettio år och önskade få sig en man. Hon var en smula förfallen, som ett hus, av att så länge ha varit till salu, men var, som sagt, likväl icke ful. Hennes magerhet tycktes vara en följd av någon förtärande eld inom henne, vilken skaffade sig luft genom hennes djupt liggande ögon.

Hon presenterades såsom miss Dartle, och både Steerforth och hans mor kallade henne Rosa. Jag fann att hon bodde här och under lång tid hade varit mrs Steerforths sällskapsdam. Det föreföll mig som om hon aldrig sade rent ut vad hon ville säga, utan endast antydde det och [ 377 ]därigenom gjorde åtskilligt mera av det än det verkligen var. Så till exempel, då mrs Steerforth mera på skämt än allvar yttrade, att hon fruktade att hennes son förde ett vilt liv vid akademien, inföll miss Dartle:

»Å, verkligen? Ni vet hur okunnig jag är och att jag bara frågar för att få upplysning, men förhåller det sig inte alltid så? Jag trodde att sådant liv av alla människor antogs vara — vad befalls?»

»Det är en uppfostran för ett mycket allvarsamt yrke, ifall ni menar det, Rosa», svarade mrs Steerforth med en viss köld.

»Ja visst, det är mycket sant», genmälde miss Dartle, »men är det inte ändå —? Jag önskar bli upplyst, ifall jag har orätt — men är det inte verkligen?»

»Vad för slag?» frågade mrs Steerforth.

»Å, ni menar att det inte är det!» svarade miss Dartle. »Nå, det gläder mig att höra. Nu vet jag vad jag bör göra. Det är fördelen av att fråga. Jag ska nu aldrig tillåta folk att i min närvaro tala om slöseri, utsvävningar och dylikt i samband med det där livet.»

»Och det gör ni rätt i», sade mrs Steerforth. »Min sons kurator är en samvetsgrann man, och om jag inte hyste obetingat förtroende till min son, skulle jag i alla händelser lita på honom.»

»Skulle ni?» sade miss Dartle. »Jaså, så att han är samvetsgrann? Verkligen samvetsgrann?»

»Ja, det är jag övertygad om», sade mrs Steerforth.

»Å, så vackert!» utbrast miss Dartle. »Vilken tröst det är! Jaså, så att han verkligen är samvetsgrann? Han är således inte — Men det kan han naturligtvis inte vara, om han verkligen är samvetsgrann. Ni kan inte tro hur det höjer honom i mina tankar att med visshet veta, att han verkligen är samvetsgrann.»

Sina egna åsikter om allting jämte sina invändningar mot allt som hon icke höll med om antydde miss Dartle på samma sätt och stundom, det måste jag tillstå, med mycken kraft, även om hon därvid kom att motsäga själva Steerforth. Ett bevis härpå förekom medan vi ännu sutto till bords. I det nämligen mrs Steerforth ta[ 378 ]lade med mig om min plan att resa ned till Suffolk, kom jag händelsevis att yttra, huru mycket det skulle glädja mig, om Steerforth ville följa med, och i det jag förklarade att jag ämnade besöka min gamla sköterska och mr Peggottys familj, påminde jag honom om fiskaren, som han hade sett i skolan.

»Å, den där grova karlen!» sade Steerforth. »Han hade ju en son med sig, eller hur?»

»Nej, det var hans brorson», svarade jag, »som han upptagit till sin egen son. Han har också en liten vacker systerdotter, som han även upptagit till sitt eget barn. Hans hus, eller rättare sagt hans båt, ty han bor i en båt på torra landet, är fullt av människor, som äro föremål för hans godhet och ädelmod. Det skulle göra dig ett stort nöje att se detta hushåll.»

»Verkligen?» sade Steerforth. »Nå ja, det tror jag också. Jag ska se till vad jag kan göra. Det skulle allt vara värt en resa — för att inte tala om nöjet att tala med dig, Daphne — att se det där slags folket tillsammans och umgås med dem.»

Mitt hjärta klappade av hopp om denna tillökning i min glädje. Men det var med avseende på den ton, varmed han talade om »det där slags folket», som miss Dartle, vars tindrande ögon hade observerat oss, nu åter föll in.

»Å, verkligen? Säg mig — äro de det verkligen?» sade hon.

»Vilket, och vilka menar ni?» sade Steerforth.

»Det där slags folket. — Äro de verkligen fän och tölpar och väsen av ett annat slag? Jag skulle så gärna vilja veta det.»

»Ja, det är onekligen en betydlig skillnad mellan dem och oss», svarade Steerforth likgiltigt. »De äro sannolikt inte så känsliga som vi. Deras finkänslighet stötes och såras inte så lätt. De äro utan tvivel fasligt dygdiga — åtminstone påstår visst folk det, och jag vill visst inte motsäga dem — men de ha inte någon vidare fin natur och böra vara tacksamma för att de, liksom deras tjocka och grova hud, inte lätt kunna såras.»

[ 379 ]»Verkligen?» sade miss Dartle. »Jag vet sannerligen ingenting som glatt mig mera än att höra detta. Det är så tröstande. Det är en sådan glädje att veta, att de inte känna då de lida! Ibland har jag verkligen varit orolig för det där slags folket, men nu ska jag alldeles upphöra att tänka på dem. Ju längre man lever, ju mera får man lära. Jag hade mina tvivel, det tillstår jag, men nu äro de undanröjda. Jag visste det inte, men nu vet jag, och detta bevisar fördelen av att fråga sig för — inte sant?»

Jag trodde att Steerforth hade yttrat sig så där på skämt eller för att gäckas med miss Dartle, och jag hade även väntat, att han skulle tillstå det, då hon hade gått och vi sutto framför eldbrasan. Men han frågade mig endast om vad jag tyckte om henne.

»Hon har visst ett mycket skarpt huvud, eller hur?» frågade jag.

»Skarpt! Hon lägger allting på en slipsten», sade Steerforth, »och vässar det, liksom hon vässat sitt ansikte och sin figur under alla dessa år. Hon har nött ut sig själv genom ständig slipning. Hon är idel egg.»

»Ett sådant märkvärdigt ärr hon har på läppen!» sade jag.

Steerforths ansikte fördystrades, och han teg ett ögonblick.

»Ja», svarade han, »och för att säga sanningen, så är jag skulden därtill.»

»Genom någon olyckshändelse?»

»Nej. Jag var en ung pojke, och hon retade mig, och jag kastade en hammare på henne. Jag måste verkligen ha varit en bra lovande ung ängel!»

Det gjorde mig innerligt ont, att jag hade vidrört ett så pinsamt ämne, men det stod icke vidare att hjälpa.

»Hon har sedan dess alltjämt burit det där märket, som du ser», sade Steerforth, »och hon ska bära det ända till sin grav, om hon någonsin kommer att finna ro i en sådan, ehuru jag knappast tror att hon någonstans kommer att finna ro. Hon var ett moderlöst barn av en avlägsen släkting till min far. Han dog en vacker dag, [ 380 ]och min mor, som då var änka, tog henne hit till sig, för att hon skulle hålla henne sällskap. Hon har för egen del ett par tusen pund och lägger för varje år räntan därav till kapitalet. Där har du miss Rosa Dartles hela historia.»

»Och hon håller visst av dig som en bror?» sade jag.

»Hm!» genmälde Steerforth och såg in i elden. »Somliga bröder äro inte så värst älskade, och somliga älska — men slå i ditt glas, Copperfield, så skola vi dricka en skål för blommorna på fältet, till ära för dig, samt en skål för liljorna på marken, vilka inte arbeta och inte spinna, till ära — eller snarare till skam för mig.»

Ett melankoliskt leende, som hade spritt sig över hans anlete, klarnade då han yttrade dessa ord, och han blev nu åter sitt gamla, frimodiga, intagande jag.

Då vi kommo in för att dricka te, kunde jag icke låta bli att med ett smärtsamt intresse betrakta det där ärret. Det dröjde icke länge förrän jag märkte att detta utgjorde den känsligaste delen av hennes ansikte och att detta märke, då hon bleknade, var det första som skiftade färg och förvandlades till en matt, blyfärgad strimma, som förlängdes till sin fulla utsträckning, liksom ett märke av osynligt bläck, då det hålles framför elden. Under en liten tvist, som uppstod mellan henne och Steerforth om ett tärningskast i brädspelet, förekom det mig som om hon blivit alldeles ursinnig, och nu såg jag det plötsligt träda fram, liksom den där gamla skriften på väggen.

Det överraskade mig icke att finna att mrs Steerforth tillbad sin son. Hon tycktes icke kunna tänka på eller tala om någonting annat. Hon visade mig hans porträtt såsom barn, i en medaljong, uti vilken låg en liten lock av hans hår; hon visade mig hans porträtt vid den åldern då jag först blev bekant med honom, och porträttet av honom, sådan han nu var, bar hon vid sitt bröst. Alla de brev, han hade skrivit till henne, förvarade hon i ett skrin strax invid sin länstol vid kaminen, och hon skulle gärna läst upp några av dem för mig, och det skulle även ha glatt mig mycket att höra dem, [ 381 ]ifall han icke lagt sig emellan och förmått henne att avstå därifrån.

»Min son har berättat mig, att ni gjorde hans bekantskap hos mr Creakle», sade mrs Steerforth, medan hon och jag sutto tillsammans vid ett bord, medan de båda andra spelade bräde vid ett annat. »Jag erinrar mig verkligen, att han vid denna tid talade om en gosse där, som var yngre än han och som han hade fattat tycke för, men ert namn hade, som ni lätt kan föreställa er, fallit mig ur minnet.»

»Han var mycket god och ädelmodig mot mig under den tiden, det försäkrar jag er», sade jag, »och jag behövde också en sådan vän. Utan honom skulle jag ha blivit alldeles förkrossad.»

»Han är alltid god och ädel», svarade mrs Steerforth med stolthet.

Gud skall veta att jag av allt mitt hjärta höll med om det, och hon märkte det, ty det ståtliga i hennes sätt mot mig minskades redan, utom då hon talade om sin son, då hennes min alltid var stolt.

»Det var i det hela taget inte någon passande skola för min son», sade hon, »långt därifrån, men den tiden måste vi fästa avseende vid särskilda förhållanden, som voro av större vikt än valet av skola. Min sons stolta sinne gjorde det önskligt att få honom till en person som erkände hans överlägsenhet och som ville finna sig i att böja sig för den, och en sådan funno vi.»

Jag visste det, eftersom jag kände mannen, och likväl föraktade jag honom icke mer för detta, utan ansåg det för ett försonande drag hos honom — så framt det över huvud taget kunde räknas honom till godo, att han icke hade motstått en så oemotståndlig varelse som Steerforth.

»Min sons stora förmåga sporrades där av en känsla av frivillig tävlan och befogad stolthet», fortfor den ömma modern. »Han skulle ha gjort uppror mot varje tvång, men han såg att han var ställets hövding och beslöt högsinnat att visa sig värdig sin ställning. Det var likt honom.»

[ 382 ]Jag medgav av allt mitt hjärta, att det var likt honom.

»Sålunda beträdde min son frivilligt och utan något slags tvång en bana, på vilken han ständigt, ifall han så vill, kan besegra varje medtävlare», fortfor hon. »Min son berättar mig, mr Copperfield, att ni var honom uppriktigt tillgiven och att ni, då ni träffade honom i går, med glädjetårar gav er tillkänna för honom. Det skulle vara förställning av mig, om jag ville spela förvånad över att min son kan ingiva sådana känslor, men jag kan inte vara likgiltig för någon som så uppskattar hans förtjänster, och det gläder mig mycket att se er här, och jag kan försäkra er, att han hyser en ovanlig grad av vänskap för er, och att ni kan lita på hans beskydd.»

Miss Dartle spelade bräde lika passionerat som hon gjorde allting annat. Om jag först hade fått se henne vid brädspelsbordet, skulle jag ha trott, att hennes gestalt hade blivit mager och hennes ögon stora till följd av denna sysselsättning och av ingenting annat. Emellertid skulle jag mycket misstaga mig, ifall ett enda ord av vårt samtal eller en enda av mina blickar undgick henne, medan jag med det livligaste intresse mottog denna försäkran och, hedrad av mrs Steerforths förtroende, kände mig äldre än jag hade gjort sedan jag lämnade Canterbury.

Då aftonen i det närmaste var förliden och en bricka med glas och karaffer hade blivit framsatt, lovade Steerforth, medan vi sutto vid kaminen, att han på allvar skulle tänka på att följa med mig ut på landet. Men det brådskade icke, sade han; om en vecka kunde det vara tids nog, och hans mor yttrade gästfritt detsamma. Under samtalet kallade han mig flera gånger Daphne, vilket åter satte miss Dartles tunga i gång.

»Hör nu, mr Copperfield», sade hon, »är det där ett smeknamn? Och varför ger han er det? Är det kanske därför att han tycker att ni är ung och oskyldig? Jag är så enfaldig i sådant där.»

[ 383 ]Jag rodnade, i det jag svarade, att jag trodde att så var.

»Å», sade miss Dartle, »jag är så glad över att jag fått veta det. Han tycker att ni är ung och oskyldig, och därför är ni hans vän. Å, det är riktigt roligt att höra!»

Kort därefter gick hon till vila, och mrs Steerforth drog sig även tillbaka. Sedan Steerforth och jag hade suttit en halvtimme vid kaminen och talat om Traddles och alla de andra i det gamla Salem House, gingo vi upp till våra sovrum. Steerforths rum låg vid sidan av mitt, och jag gick ditin för att taga det i betraktande. Det var ett mönster av trevnad och bekvämlighet, fullt av länstolar, kuddar och pallar, virkade av hans mors egna händer, och ingenting fattades, som kunde bidraga till att göra det fullständigt. För att sätta kronan på verket skådade hennes vackra drag ned på hennes älskling från ett porträtt på väggen, liksom om det att hennes bild vakade över honom medan han sov varit av vikt och betydelse för henne.

I mitt rum fann jag en muntert flammande brasa, och de för fönstren och sängen dragna gardinerna gåvo det ett varmt och behagligt utseende. Jag satte mig ned i en länstol på kaminmattan för att begrunda min lycka och gladde mig en stund åt dessa betraktelser, till dess jag fick se ett porträtt av miss Dartle ivrigt se ned på mig strax ovanför kaminen.

Det hade en slående likhet med originalet och till följd därav även ett gripande uttryck. Målaren hade icke satt dit ärret, men jag gjorde det, och där satt det och kom och gick, än inskränkande sig till överläppen, så som jag sett det vid middagsbordet, och än visande hela omfånget av det med hammaren frambragta såret, så som jag hade sett det då hon var ond och häftig.

Jag undrade, helt förtretad, varför de icke hade kunnat sätta henne på något annat ställe, utan just inkvartera henne hos mig. För att bli henne kvitt, klädde jag av mig och gick till vila. Men i det jag somnade, kunde jag icke glömma, att hon alltjämt hängde där och [ 384 ]såg ut som om hon sade: »Å, verkligen? Jag skulle bra gärna vilja veta», och då jag under natten vaknade, märkte jag, att jag oroligt frågade alla möjliga människor, om det verkligen förhöll sig så eller icke — utan att veta vad jag menade.