David Copperfield/Del II/Kapitel 10

←  Entusiasm

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Litet kallt vatten

En firma upplöses  →

TIONDE KAPITLET.
Litet kallt vatten.

Mitt nya levnadssätt hade räckt mer än en vecka och jag var orubbligare än någonsin i dessa förfärligt praktiska beslut, vilka jag kände att det kritiska läget fordrade. Jag fortfor att arbeta utomordentligt fort och att hysa en allmän föreställning om att jag förkovrade mig. Jag gjorde mig det till en regel att utkräva så mycket som möjligt av mig själv i allt varåt jag ägnade mina krafter. Jag gjorde mig själv till ett fullkomligt offer; ja, jag beslöt mig till hälften för att sätta mig på vegetabilisk kost, med en dunkel föreställning om att jag skulle hembära Dora ett offer genom att sålunda förvandla mig till ett gräsätande djur.

Lilla Dora var ännu alltjämt okunnig om min förtvivlade karaktärsstyrka, med undantag av att hon i mina brev hade fått en eller annan otydlig vink därom. Men en ny lördag kom, och på denna lördagsafton var hon hos miss Mills; och då mr Mills hade begivit sig till en whistklubb, vilket telegraferades till mig nere på gatan, medelst en fågelbur i det mellersta salongsfönstret, skulle jag gå dit för att dricka te.

Vid denna tid hade vi kommit oss fullt i ordning vid Buckingham Street, där mr Dick i ett fullkomligt lycksalighetstillstånd fortfor med sin renskrivning. Min tant hade vunnit en avgjord seger över mrs Crupp genom att giva henne full likvid, kasta det första vattenämbar, hon satte i trappan, ut genom fönstret samt i egen person upp och ned för trappan eskortera en extra medhjälperska, som hon hade förskaffat sig från den yttre världen. Dessa kraftiga åtgärder injagade en sådan skräck i mrs Crupps bröst, att hon drog sig undan i sitt eget kök med den övertygelsen att min tant var galen, och då min tant var ytterst likgiltig för mrs Crupps liksom för alla andras tankar och snarare stärkte henne i hennes tro än sökte försvaga den, blev den fordom så djärva mrs Crupp efter några få dagars förlopp så rädd, att hon, hellre än att möta min tant i trappan, sökte att gömma sin tjocka lekamen bakom en dörr, varifrån dock alltid en bred kant av flanellstubben stack fram, eller också tog sin tillflykt till någon mörk vrå. Detta vållade min tant en så obeskrivlig tillfredsställelse, att jag tror att hon fann ett nöje uti att, så ofta det var troligt att mrs Crupp skulle vara i farvattnet, ströva upp och ned i trapporna, med hatten vansinnigt uppspetad överst på hjässan.

Min tant, som var ovanligt ordentlig och uppfinningsrik, gjorde så många små förbättringar i våra husliga anordningar, att jag tyckte mig ha blivit rikare i stället för fattigare. Bland annat förvandlade hon skafferiet till toalettrum åt mig och köpte och fiffade upp en säng åt mig, så att den om dagen liknade ett bokskåp så mycket en säng möjligen kunde det. Jag var föremålet för hennes ständiga omsorg, och min egen stackars mor skulle icke kunnat älska mig högre eller mera lägga sig vinn om att göra mig lycklig.

Peggotty hade ansett för en stor utmärkelse att hon hade fått lov att deltaga i dessa arbeten, och ehuru hon ännu alltjämt behöll något av sin gamla fruktan för min tant, hade hon dock erhållit så många bevis på uppmuntran och förtroende, att de voro de bästa vänner i världen. Men den tid hade nu kommit (jag talar om den lördag då jag skulle dricka te hos miss Mills), då det blev nödvändigt för henne att resa hem och uppfylla de plikter hon hade åtagit sig i fråga om Ham.

»Så farväl då, Barkis», sade min tant, »och var rädd om er! Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli bedrövad över att mista er!»

Jag följde Peggotty till diligenskontoret och såg henne fara bort. Hon grät vid avskedet och rekommenderade sin bror åt min vänskap, liksom Ham hade gjort. Vi hade icke hört det ringaste ifrån honom, sedan han gick bort den där solljusa eftermiddagen.

»Och nu, min egen kära Davy», sade Peggotty, »om ni medan ni är i lära skulle komma i förlägenhet för pengar eller, sedan ni lärt ut, skulle behöva något att sätta bo för (och endera eller bådadera måste ni komma att göra, min älskling), så vem har väl så god rätt att be om att få låna er dem, som min söta flickas eget enfaldiga kräk?»

Jag var icke så barbariskt självständig, att jag kunde låta bli att svara, att om jag komme att låna pengar, skulle det bli av henne. Näst efter det att jag genast hade mottagit en större summa tror jag att detta lände Peggotty till större tröst än något annat som jag kunde ha sagt eller gjort.

»Och hör nu», viskade Peggotty, »säg den vackra lilla ängeln, att jag så gärna skulle velat se henne bara en enda minut! Och säg henne också, att innan hon gifter sig med min gosse, ska jag komma och göra ert hus så fint och vackert åt er, ifall ni tillåter mig det.»

Jag förklarade, att ingen annan skulle få röra vid det, och detta gjorde Peggotty så glad, att hon var vid gott lynne då hon reste.

Jag sysselsatte mig hela dagen i Commons så mycket jag möjligen kunde med en hel hop planer och funderingar och begav mig vid den utsatta tiden till mr Mills gata. Mr Mills, som var en förskräcklig människa att sova efter middagen, hade ännu icke gått ut, och det fanns icke någon fågelbur i det mellersta fönstret.

Han tvang mig att vänta så länge, att jag innerligt hoppades att klubben skulle pliktfälla honom för hans söl. Äntligen kom han ut, och så såg jag min egen Dora hänga upp fågelburen och titta ut på balkongen för att se efter mig samt springa in igen, då hon fick se mig, varemot Jip stannade kvar och skällde ursinnigt på en ofantlig slaktarhund nere på gatan, som kunnat taga honom i en munsbit.

Dora kom emot mig i salongsdörren, och Jip kom rusande ut och skällde av alla krafter, som om han trott mig vara en rövare, och därpå gingo vi alla tre in så lyckliga och kärleksfulla som möjligt. Jag bragte snart bedrövelse i vår glädje — icke därför att det var min avsikt att göra det, utan därför att jag var så uppfylld av mitt ämne — i det jag utan den ringaste förberedelse frågade Dora, om hon kunde älska en tiggare.

Min söta, lilla, överraskade Dora! Den enda föreställning hon fäste vid detta ord, var ett gult ansikte och en nattmössa, ett par kryckor, ett träben, en hund med en bricka i munnen eller någonting dylikt, och hon stirrade på mig med den mest förtjusande förvåning.

»Hur kan du fråga mig någonting så tokigt?» sade Dora med en liten misslynt min. »Älska en tiggare!»

»Min egen sötaste Dora, jag är en tiggare!» genmälde jag.

»Hur kan du vara en sådan enfaldig varelse», sade Dora och gav mig ett litet slag på handen, »och sitta här och berätta mig sådana där historier? Jag låter Jip bita dig!»

Hennes barnsliga sätt var i mina ögon det mest förtjusande i världen, men det var nödvändigt att vara tydlig och jag upprepade därför högtidligt:

»Dora, min egen älskling, jag är din ruinerade David!»

»Jag försäkrar att jag ber Jip bita dig», sade Dora och skakade sina lockar, »om du fortfar att vara så där löjligt»

Men jag såg så allvarsam ut, att Dora slutade att skaka sina lockar och lade sin skälvande lilla hand på min axel och såg först förskräckt och ängslig ut och började därefter att gråta. Det var förskräckligt. Jag föll på knä framför soffan och smekte henne och bad henne att hon ej skulle sönderslita mitt hjärta, men en god stund gjorde stackars lilla Dora ingenting annat än ropade: »Kors i Herrans namn! Ack, hon hade blivit så skrämd! Var var Julia Mills! Ack, jag skulle föra henne till Julia Mills och vara snäll och gå min väg!» till dess jag var nästan alldeles utom mig.

Slutligen fick jag, efter en riktig storm av böner och förklaringar, Dora att se på mig med ett förskräckt uttryck i sitt ansikte, vilket dock så småningom blev allt blidare, till dess det slutligen endast blev kärleksfullt och hennes mjuka vackra kind åter vilade mot min. Med armarna slagna omkring henne sade jag henne nu hur högt, hur outsägligt jag älskade henne; att jag ansåg det vara rätt att erbjuda henne att lösa sig från sitt löfte, eftersom jag nu var fattig; men att jag aldrig skulle kunna uthärda eller trösta mig över hennes förlust; att jag icke hyste någon fruktan för fattigdom, ifall hon icke fruktade den, emedan min arm stålsattes och mitt hjärta inspirerades av henne; att jag redan arbetade med ett mod som endast den som älskar känner; att jag hade börjat att vara praktisk och tänka på framtiden; huru den brödkant, som man hade förtjänat, smakade bättre än den läckraste måltid, som var ärvd, och mycket mera i samma syfte, vilket allt flöt från mina läppar med ett utbrott av lidelsefull vältalighet, som till och med förvånade mig själv, ehuru jag hade tänkt därpå dag och natt alltsedan min tant förvånade mig med sin nyhet.

»Är ditt hjärta ännu mitt, älskade Dora?» frågade jag hänryckt, ty av det att hon tryckte sig intill mig visste jag att det var det.

»Ack, ja!» ropade Dora. »Ack, ja! Det är helt och hållet ditt, men var då inte så förskräcklig!»

Jag förskräcklig! För Dora!

»Tala inte med mig om att vara fattig och arbeta strängt!» sade Dora och tryckte sig närmare intill mig. »För all del, gör det inte!»

»Min dyra älskling», sade jag, »en väl förtjänad brödkant…»

»Ja visst, men jag har inte lust att höra vidare om brödkanter!» sade Dora. »Och Jip måste ha sin lammkotlett varenda middag klockan tolv, ty annars dör han!»

Jag var förtjust i hennes barnsliga, intagande sätt. Jag försäkrade Dora ömt, att Jip skulle få sin lammkotlett med vanlig regelbundenhet. Jag skildrade för henne vårt tarvliga hem, som mitt arbete skulle göra oberoende, och tecknade det lilla hus, som jag hade sett vid Highgate och där min tant skulle bo i rummet ovanpå.

»Är jag förskräcklig nu också, Dora?» frågade jag ömt.

»Ack, nej, nej!» utbrast Dora. »Men jag hoppas, att din tant för det mesta håller sig på sitt rum och inte är en gammal stygg grälmakerska!»

Om det varit möjligt att älska Dora högre än förut, så gjorde jag det nu, men jag märkte att hon var något svårhanterlig. Min nyfödda iver dämpades, då jag fann att denna iver icke var så lätt att meddela åt henne. Jag gjorde ett nytt försök. Då hon åter hade blivit sig alldeles lik igen och lindade Jips öron om sina fingrar, medan han låg i hennes knä, blev jag allvarlig och sade:

»Min söta flicka, får jag säga dig någonting?»

»Ack, bli bara inte praktisk!» sade Dora smeksamt, »ty det skrämmer mig så!»

»Min älskling, det är ingenting i allt detta att bli rädd för!» sade jag. »Jag önskar att du ville se det i en helt annan dager. Jag ville att det skulle stålsätta dig och giva dig mod, Dora!»

»Men det är så förskräckligt!» utbrast Dora.

»Nej, min älskling. Ihärdighet och karaktärsstyrka skola sätta oss i stånd att bära vida värre saker.»

»Men jag har ingen styrka alls», sade Dora och skakade sina lockar. Har jag, Jip? Se så, ge Jip en kyss och var snäll!»

Det var omöjligt att låta bli att kyssa Jip, då hon för detta ändamål höll upp honom emot mig och satte sin egen rosenröda mun i ordning till en kyss, medan hon ledde operationen, vilken hon påstod böra verkställas symmetriskt, mitt på hans nos. Jag gjorde så som hon bad mig — belönade mig därefter själv för min lydnad — och så trollade hon jag vet icke för hur lång stund bort min allvarliga stämning.

»Min älskade Dora», sade jag slutligen, i det jag åter blev allvarlig, »jag ville tala om något.»

Själva domaren i ärkebiskopsrätten skulle ha kunnat bli kär i hennne, om han hade sett henne knäppa ihop sina små händer och lyfta upp dem, medan hon tiggde och bad att jag icke skulle bli förskräcklig igen.

»Det tänker jag inte heller, min älskling!» försäkrade jag henne. »Men, min söta Dora, om du ibland ville tänka på — inte modstulet, förstår du, långt därifrån — om du någon gång, just för att stärka ditt mod — ville tänka på att du är förlovad med en fattig karl…»

»Ack, tyst, tyst!» utbrast Dora. »Det är så förskräckligt!»

»Nej, det är det visst inte, min söta Dora!» svarade jag glatt. »Om du ibland ville tänka på det och då och då se dig om i din faders hushåll och försöka förvärva dig litet vana — vid räkenskapsföring, till exempel…»

Stackars lilla Dora mottog detta förslag med någonting som lät halvt som en suck och halvt som ett rop.

»…Skulle det i framtiden bli oss till nytta», fortfor jag. »Och om du ville lova att läsa i en liten — en liten kokbok, som jag tänker skicka dig, så vore det ypperligt för oss båda. Ty vår bana genom livet, min Dora», sade jag, nu helt varm av mitt ämne, »är nu stenig och knagglig, och det beror på oss själva om den någonsin ska bli jämn. Vi måste kämpa oss fram, vi måste vara modiga. Det finns hinder, som möta oss, och vi måste gå dem till mötes och trampa ned dem.»

Jag predikade av alla krafter, med knuten hand och med ett av hänförelse glödande ansikte, men det tjänade ingenting till att fortfara. Jag hade sagt nog. Jag hade åter lyckats skrämma henne. Å, hon var så förskräckt! Ack, var var Julia Mills? Ack, jag skulle föra henne till Julia Mills och vara snäll och gå min väg! — så att jag blev alldeles förtvivlad och rusade omkring i rummet.

Denna gång trodde jag att jag hade tagit livet av henne. Jag stänkte vatten i hennes ansikte, föll på knä, ryckte håret av mig, anklagade mig för att vara ett samvetslöst djur, ett vidunder av otacksamhet. Jag bönföll om hennes förlåtelse, besvor henne att slå upp ögonen, rafsade vilt om i miss Mills’ sylåda för att få tag i en luktvattensflaska och tog i min förtvivlan i dess ställe ett nålhus av elfenben och hällde ut alla nålarna över Dora. Jag knöt handen åt Jip, som var lika galen och vild som jag själv, och begick varje orimlighet som kunde begås och var alldeles ifrån mina sinnen, då miss Mills kom in.

»Vem har gjort det här?» frågade miss Mills, i det hon skyndade fram för att hjälpa sin vän.

»Jag, miss Mills — jag har gjort det! Här ser ni mordängeln!» sade jag — eller någonting dylikt — och gömde mitt ansikte i soffkudden.

I början trodde miss Mills att det var en oenighet och att vi närmade oss Saharas öken men upptäckte snart rätta sammanhanget, ty min dyra, kärleksfulla lilla Dora började, sedan hon omfamnat henne, att förklara, att jag var en »fattig arbetskarl» och ropade därefter på mig och omfamnade mig och bad mig taga alla hennes pengar i förvar och föll därefter miss Mills om halsen och snyftade som om hennes lilla hjärta velat brista.

Miss Mills tycktes riktigt vara född till att bli oss en välsignelse. Hon fick av mig i få ord veta vad det var fråga om, omfamnade Dora och övertygade henne om att jag icke var någon »arbetskarl» — av det sätt varpå jag hade framställt saken hade Dora, efter vad jag tror, antagit att jag var en kanal- eller järnvägsarbetare och hela dagen i ända balanserade en skottkärra upp och ned för en planka — och så blevo vi åter sams. Då vi hade blivit fullt lugna och Dora hade gått upp för att bada sina ögon med rosenvatten, ringde miss Mills efter te. Under tiden försäkrade jag miss Mills om min eviga vänskap och att mitt hjärta förr skulle upphöra att slå, innan jag glömde hennes deltagande.

Därefter förklarade jag för miss Mills vad jag med så föga framgång hade sökt att förklara för Dora, varpå miss Mills svarade, att en liten stuga med förnöjsamhet var bättre än ett stort palats med iskall prakt och att där kärlek fanns, där fanns allt.

Jag genmälde, att detta var fullkomligt sant, och vem kunde väl veta det bättre än jag, som älskade Dora med en kärlek som ingen dödlig ännu hade känt? Men då miss Mills med en viss modstulenhet svarade, att det skulle vara väl för vissa hjärtan om det förhölle sig så, tillade jag, att jag bad om tillåtelse att inskränka mitt yttrande till dödliga av mankönet.

Jag uppmanade därefter miss Mills att säga, huruvida det låg eller icke låg någon praktisk förtjänst uti det förslag jag hade tillåtit mig att göra rörande räkenskapsföringen, hushållet och kokboken.

Miss Mills svarade efter litet betänkande:

»Mr Copperfield, jag vill vara uppriktig emot er. Själslidanden och prövningar kunna hos en del naturer ersätta åren, och jag vill tala med er lika uppriktigt som om jag vore en abbedissa. Nej, förslaget passar inte för vår Dora. Vår kära Dora är ett av naturens älsklingsbarn. Hon är ett väsende av ljus, luft och glädje. Jag tillstår uppriktigt, att om det läte sig göra, vore det bra, men…» och miss Mills skakade på huvudet.

Av detta slutmedgivande å miss Mills’ sida uppmuntrades jag att fråga henne, om hon, för Doras skull, ifall något tillfälle yppade sig, ville söka förmå henne att fästa uppmärksamhet på dylika förberedelser för ett allvarligt liv. Miss Mills gav så beredvilligt ett jakande svar härpå, att jag vidare frågade henne, om hon ville taga kokboken i förvar och, ifall hon någonsin kunde förmå Dora att sysselsätta sig med den, utan att skrämma henne, göra mig denna stora tjänst. Miss Mills åtog sig detta uppdrag, men gjorde sig icke några sangviniska förhoppningar.

Och Dora kom tillbaka och såg så söt och täck ut, att jag riktigt blev tvehågsen huruvida hon borde besväras med någonting så vanligt och simpelt. Och hon visade sig så öm emot mig och var så förtjusande (i synnerhet då hon lät Jip sitta för skorpor och låtsade som om hon höll hans nos mot den varma tekannan, då han icke ville lyda), att jag, då jag tänkte på att jag hade skrämt henne och fått henne att gråta, tyckte mig vara ett slags odjur, som hade kommit in i en fes lustgård.

Efter teet framtogs gitarren, och Dora sjöng sina gamla, kära franska visor om omöjligheten uti att på några villkor sluta upp att dansa, tralala, tralala — till dess jag tyckte mig vara ett ännu värre odjur än någonsin förut.

Vår glädje stördes endast en enda gång, och detta skedde kort innan jag gick, i det jag, i anledning av att miss Mills kom att säga något om den följande dagens morgon, var nog olycklig att tala om att jag, då jag nu var tvungen att arbeta, steg upp klockan fem. Huruvida Dora trodde att jag var något slags vaktkarl, kan jag icke säga, men det gjorde ett djupt intryck på henne, och hon varken spelade eller sjöng vidare.

Detta låg henne ännu på hjärtat, då jag tog avsked av henne, och på sitt täcka, smekande sätt — som om jag varit en docka, tyckte jag — sade hon till mig:

»Stig nu inte upp klockan fem, du stygga gosse. Det är så tokigt!»

»Min älskling», svarade jag, »jag har arbete att sköta.»

»Ja, men sköt det inte. Låt det sköta sig själv», svarade Dora.

Det var omöjligt att säga det söta, lilla förvånade ansiktet annat än på ett lätt och skämtsamt sätt, att om vi ville leva, måste vi arbeta.

»Å, så löjligt!» utbrast Dora.

»På vad sätt skola vi kunna leva utan att göra det, Dora?» frågade jag.

»På vad sätt? På vad sätt som helst!» svarade Dora,

Hon tycktes tänka att hon därmed hade avgjort frågan en gång för alla och gav mig en sådan triumferande liten kyss direkte från sitt oskyldiga hjärta, att jag icke för all världens guld skulle velat taga henne ur hennes villfarelse.

Ja, jag älskade henne och fortfor att älska henne över allt annat. Men medan jag fortfor att arbeta tämligen strängt och av alla krafter smed på alla de järn jag hade i elden, kunde jag stundom om kvällen sitta mitt emot min tant och tänka på hur jag den där gånen hade skrämt Dora och på huru jag bäst skulle kunna ned ett gitarrfodral bana mig väg genom svårigheternas skog, till dess jag började inbilla mig att mitt hår blev alldeles grått.