David Copperfield/Del II/Kapitel 09

←  Nedslagenhet

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Entusiasm

Litet kallt vatten  →

NIONDE KAPITLET.
Entusiasm.

Jag började den följande dagen med en ny doppning i det romerska badet och begav mig därefter till Highgate. Jag var nu icke längre nedslagen, jag var icke längre rädd för den luggslitna rocken och kände icke vidare någon trånad efter eldiga gråskymlar. Hela det sätt, varpå jag betraktade vår olycka, hade förändrats. Vad jag hade att göra, var att visa min tant, att hennes forna godhet emot mig icke hade blivit förspilld på ett känslolöst och otacksamt föremål. Vad jag hade att göra, var att draga nytta av mina yngre dagars hårda tuktan, genom att med fast och beslutsamt mod taga itu med mitt arbete. Vad jag hade att göra, var att taga min yxa i handen och rödja mig en väg genom svårigheternas skog genom att fälla träden till dess jag nådde fram till Dora. Jag vandrade också framåt med rask fart, som om saken kunnat uträttas endast genom att gå.

Då jag såg mig på den välbekanta vägen till Highgate i ett så olika ärende mot det gamla, uti vilket jag förr hade beträtt den för mitt nöjes skull, tycktes mig mitt liv ha undergått en fullständig förändring. Men detta nedslog icke mitt mod; med det nya livet kommo nya syften och nya planer. Mödan var visserligen stor, men så var också belöningen oskattbar. Dora var belöningen, och Dora måste vinnas.

Jag råkade i en sådan hänryckning, att jag rent av kände mig bedrövad över att min rock icke redan var en smula luggsliten. Jag längtade efter att komma att fälla de där träden i svårigheternas skog under omständigheter som skulle bevisa min styrka. Jag hade stor lust att bedja en gammal man med ståltrådsglasögon, som slog sönder sten vid vägen, låna mig sin slägga för en stund och låta mig börja att bana mig en väg av granit till Dora. Jag upphetsade mig till en sådan värmegrad och blev så andlös, att jag kände mig till mods som om jag hade förtjänat jag vet icke hur mycket.

I detta tillstånd gick jag in i ett litet hus, som jag såg vara att hyra, och undersökte det omsorgsfullt, ty jag insåg nödvändigheten av att vara praktisk. Det passade ypperligt för Dora och mig; framför det låg en liten trädgård, där Jip kunde springa omkring och genom staketet skälla på de förbigående, och ovanpå var ett präktigt rum åt min tant. Jag gick ut igen, hetare och ivrigare än någonsin och störtade framåt Highgate med en sådan brådska, att jag kom en timme för tidigt och skulle, även om detta icke hade varit fallet, ha varit tvungen att driva omkring en stund för att svalka mig, innan jag kunde presentera mig.

Det första, jag hade att göra, sedan jag hade underkastat mig denna nödvändiga förberedelse, var att finna doktorns hus. Det låg icke i den del av Highgate, där mrs Steerforth bodde, men i motsatta ändan av den lilla staden. Då jag hade gjort denna upptäckt, gick jag, ledd av en oemotståndlig dragningskraft, tillbaka till en gränd i närheten av mrs Steerforths bostad och tittade över hörnet av trädgårdsmuren. Luckorna till Steerforths eget rum voro tillslutna. Dörrarna till drivhusen stodo öppna, och Rosa Dartle gick barhuvad och med snabba, häftiga steg fram och tillbaka på en sandgång på ena sidan av gräsplanen. Hon väckte hos mig tanken på något vilt djur, som sprang fram och tillbaka på en trampad väg, så långt dess kedja räckte, och slet ut sig i förtvivlan.

Jag smög mig bort från mitt observatorium och vandrade omkring till dess klockan blev vid pass tio, undvikande denna del av trakten och önskande att jag icke hade kommit den nära. Kyrkan med den smärta tornspiran, som nu står överst på höjden, fanns ännu icke där och kunde således icke giva mig någon upplysning om tiden. Där hon nu står, stod en gammal röd tegeLstensbygghing, vilken begagnades till skola, och ett vackert gammalt hus måste det ha varit att gå i skola uti, så som jag erinrar mig det.

Då jag närmade mig doktorns hus — ett vackert gammalt ställe, på vilket han tycktes ha lagt ned en summa penningar, att döma av de reparationer och försköningar, som nyligen tycktes ha blivit färdiga — såg Jag honom promenera i trädgården med damasker och alltsammans, som om han icke hade upphört att promenera allt sedan min skoltid. Även hans gamla kamrater omgåvo honom, ty många höga träd funnos i närheten, och två eller tre kajor hoppade i gräset och tittade efter honom, som om de hade fått bud från kajorna i Canterbury och nu till följd därav höllo ett vaksamt öga på honom.

Som jag visste hur fullkomligt hopplöst det var att söka ådraga sig hans uppmärksamhet på ett sådant avstånd, tog jag mig den dristigheten att öppna grinden och följa efter honom, så att jag skulle möta honom, då han vände om. I det han gjorde detta och närmade sig, såg han några ögonblick tankfullt på mig, tydligen utan att det allra minsta tänka på mig, men därefter röjde hans välvilliga ansikte en utomordentligt stor glädje, och han fattade båda mina händer.

»Min bäste Copperfield», sade doktorn, »ni har ju nu blivit en hel karl! Hur står det till? Det gläder mig att se er, käre Copperfield. Vad ni vuxit till er! Det är alLdeles — ja — herre Gud!»

Jag uttalade den förhoppning, att både han och mrs Strong mådde väl.

»Ja, bevars, mycket bra», svarade doktorn. »Annie mår mycket bra, och det ska glädja henne att få se er. Ni var alltid hennes gunstling. Hon sade det ännu i går kväll, då jag visade henne ert brev, och — ja, det gör ni säkert — ni minns nog mr Jack Maldon, Copperfield?»

»Ja, mycket väl.»

»Ja, naturligtvis», sade doktorn. »Han mår också mycket bra.»

»Har han kommit hem utifrån?» frågade jag.

»Från Ostindien!» sade doktorn. »Ja, det har han. Mr Jack Maldon kunde inte fördraga klimatet, min vän. Mrs Markleham — ni har väl inte glömt mrs Markleham?»

Glömma den gamla soldaten! Och det på så kort tid!

»Mrs Markleham», sade doktorn, »var så orolig för honom, stackare, och därför lagade vi att han kom hem och köpte honom en liten plats i patentbyrån, som anstår honom vida bättre.»

Jag kände tillräckligt till mr Jack Maldon för att av detta meddelande kunna sluta till att det var en plats på vilken det icke var mycket att göra, men med en god avlöning. Doktorn, som under tiden promenerade fram och tillbaka med handen på min axel och sitt vänliga ansikte på ett uppmuntrande sätt vänt mot mig, fortfor sålunda:

»Vad nu ert förslag beträffar, käre Copperfield, så är det mig onekligen mycket angenämt och kärkommet, men tror ni inte att ni skulle kunna hitta på någonting bättre? Ni utmärkte er, då ni var hos oss, som ni vet. Ni har talang för en hel hop goda saker. Ni har lagt en grundval, varpå vilken byggnad som helst kan uppföras, och är det inte orätt att uppoffra er ungdoms vår på en så ringa sysselsättning som den jag kan erbjuda er?»

Jag blev åter mycket het och upprepade på ett tämligen osammanhängande sätt, fruktar jag, enträget min anhållan samt påminde doktorn om att jag redan hade valt ett yrke.

»Ja, ja, det är sant», svarade doktorn. »Det att ni redan valt ett yrke och förbereder er till det förändrar onekligen saken till någon del. Men, min käre vän, vad äro väl sjuttio pund om året?»

»De fördubbla våra inkomster, doktor Strong», svarade jag.

»Herre Gud! att tänka sig det!» sade doktorn. »Inte för att jag därmed vill säga, att arvodet nödvändigt måste inskränka sig till sjuttio pund om året, ty jag har alltid tänkt att ytterligare ge en liten present åt den av mina unga vänner som jag kunde komma att använda på detta sätt. Jag har obestridligen», sade doktorn, som ännu alltjämt promenerade fram och tillbaka med mig med handen på min axel, »alltid tagit en årlig present med i beräkningen.»

»Min älskade lärare», sade jag (denna gång helt allvarligt och utan att prata bredvid munnen), »ni, hos vilken jag redan står i så stor tacksamhetsskuld att jag aldrig kan avbörda den…»

»Nej, nej», inföll doktorn. »Var god och inte säg så där!»

»Om ni vill nöja er med den tid jag har övrig, och det är mina mornar och aftnar, och om ni tror att den är värd sjuttio pund, så gör ni mig en sådan tjänst, att jag inte i ord kan beskriva det.»

»Ack, herre Gud, att tänka sig att så litet skulle anses för så mycket!» sade doktorn helt naivt. »Men om ni finner någon bättre plats, så tager ni ju emot den. Ger ni mig ert ord därpå?» tillade doktorn, som alltid hade betraktat detta såsom ett mycket allvarligt vädjande till sina lärjungars hederskänsla.

»Ja, det ger jag er mitt ord på, doktor», svarade jag på vårt gamla skolmaner.

»I sådant fall är saken avgjord!» sade doktorn, i det han slog mig på axeln och lät sin hand bliva liggande där, medan vi ännu alltjämt vandrade fram och tillbaka.

»Och jag skulle bli tjugu gånger lyckligare», sade jag med en smula — jag hoppas oskyldigt — smicker, »ifall det är ordboken jag ska komma att sysselsätta mig med.»

Doktorn stannade, slog mig åter leende på axeln och utbrast med en triumf, som var högst nöjsam att skåda, alldeles som om jag hade trängt in i det innersta djupet av mänskligt skarpsinne:

»Min käre unge vän, ni har hittat huvndet på spiken! Det är verkligen ordboken.»

Hur kunde det väl också ha varit annat? Hans fickor voro lika fulla av den som hans huvud. Den stack ut ur honom från alla håll. Han berättade mig att han, sedan han dragit sig tillbaka från skollivet, hade gjort underbara framsteg med den och att ingenting vore honom lägligare än att, såsom jag hade föreslagit, använda morgon- och aftontimmarna till arbete, emedan han hade för vana att promenera omkring under dagens lopp och tänka och fundera. Hans papper hade kommit något litet i oordning, emedan mr Jack Maldon på sista tiden hade erbjudit sig att då och då göra tjänst såsom hans handsekreterare, utan att vara van vid denna befattning, men vi skulle snart rätta det som behövde rättas, och sedan skulle det gå som en dans. Ffteråt, då vi riktigt hade kommit i gång med vårt arbete, märkte jag att mr Jack Maldons försök vållade mig större besvär än jag hade väntat, emedan han icke hade inskränkt sig till att begå en hel hop misstag, utan därjämte ritat så många soldater och fruntimmershuvuden på doktorns manuskript, att jag ofta icke visste hur jag skulle kunna dechiffrera den egentliga texten.

Doktorn kände sig mycket glad och lycklig vid tanken på att vi tillsammans skulle arbeta på detta underbara verk, och vi kommo överens om att börja följande morgon klockan sju. Vi skulle arbeta två timmar varje morgon och två eller tre timmar varje afton, undantagandes på lördagarna, då jag skulle vila mig. Söndagen skulle jag naturligtvis även ha ledig, och jag fann dessa villkor särdeles goda.

Sedan våra planer sålunda blivit ordnade till ömsesidig belåtenhet, förde doktorn mig in i huset för att presentera mig för mrs Strong, vilken vi träffade i doktorns nya arbetsrum, där hon dammade hans böcker, en frihet, vilken han aldrig tillät någon annan att taga sig med dessa heliga favoriter.

De hade för min skull väntat med frukosten, och vi satte oss nu till bords, men hade icke suttit länge förrän jag av mrs Strongs ansikte kunde se att någon kom, innan jag ännu hörde något ljud. En herre kom ridande in genom grinden, ledde med tygeln kring armen sin häst in på den lilla gården, som om han varit fullkomligt hemmastadd, och band den vid en ring i det tomma vagnshusets vägg, varefter han trädde in i frukostrummet med ridspöet i handen. Det var mr Jack Maldon, och mr Jack Maldon hade alldeles icke blivit förändrad till sin fördel i Indien, föreföll det mig. Jag befann mig emellertid i en så strängt dygdig stämning mot unga män vilka icke fällde träd i svårigheternas skog, att mitt intryck bör mottagas med vederbörlig försiktighet.

»Mr Jack!» sade doktorn. »Copperfield!»

Mr Jack Maldon tryckte min hand, ehuru icke så synnerligen varmt, tyckte jag, och med en min av slö nedlåtenhet, varöver jag i tysthet kände mig högligen uppbragt. Men hans slapphet och slöhet voro i allmänhet taget en underbar syn, med undantag av då han vände sig till sin kusin Annie.

»Har ni ätit frukost ännu, mr Jack?» sade doktorn.

»Jag äter mycket sällan frukost, sir», svarade han, med huvudet tillbakalutat i en länstol. »Det tråkar ut mig.»

»Är det några nyheter i dag?» frågade doktorn.

»Nej, inga alls, sir», svarade mr Maldon. »Det talas om att folk hungrar och är misslynt norr ut, men det finns alltid hungriga och missnöjda någonstans.»

Doktorn såg allvarlig ut och sade, som om han önskade byta om samtalsämne:

»I sådant fall finns det inte något nytt; och inga nyheter äro goda nyheter, påstås det.»

»Det står en lång historia i tidningarna om ett mord», anmärkte mr Maldon. »Men någon blir ju alltid mördad, och jag läste det inte.»

Ådagaläggandet av likgiltighet för alla människosläktets handlingar och passioner ansågs den tiden, tror jag, icke för en så utmärkt egenskap som jag märkt att det sedan blivit ansett. Jag har upplevat tider, då denna likgiltighet varit i högsta grad modern, och sett den framställas med så mycken framgång, att jag träffat på åtskilliga fina damer och herrar, som lika väl hade kunnat vara födda till kålmaskar. Den gjorde kanske ett djupare intryck på mig nu, emedan den var något nytt för mig, men den bidrog bestämt icke till att höja min tanke om eller stärka mitt förtroende till mr Jack Maldon.

»Jag kom för att fråga om Annie har lust att gå på operan i afton», sade mr Maldon vänd till henne. »Det är sista gången man kan få höra något av värde under denna säsong, och en sångerska uppträder, som hon verkligen bör höra. Hon är verkligen alldeles utmärkt och dessutom», tillade han i det han åter tog på sig sin slöa och likgiltiga min, »är hon så förtjusande ful.»

Doktorn, som alltid gladde sig över vad som tycktes böra kunna roa hans unga hustru, vände sig nu till henne och sade:

»Du måste gå, Annie; du måste gå.»

»Jag vill helst låta bli», svarade hon. »Jag föredrar att stanna hemma; jag stannar helst hemma.»

Utan att se på sin kusin, vände hon sig därefter till mig och frågade efter Agnes; om hon skulle komma och hälsa på henne och om det inte var troligt att hon skulle komma i dag samt var så förvirrad och förlägen, att det förundrade mig hur ens doktorn, som satt och bredde smör på sitt rostade bröd, kunde vara blind för något som var så synbart.

Men han såg ingenting. Han sade till henne på sitt godmodiga sätt, att hon var ung och borde roa och förströ sig och icke låta tråka ut sig av en tråkig gammal struffel. Dessutom, sade han, längtade han att få höra henne sjunga alla den nya sångerskans arior för honom, och hur skulle hon väl kunna göra det, om hon icke gick dit? Doktorn samtyckte därför på hennes vägnar, och mr Jack Maldon skulle komma igen till middagen. Då detta hade blivit avgjort, begav sig mr Jack till sin syssla, förmodar jag; i alla händelser red han bort och såg mycket slö och sysslolös ut.

Den följande morgonen var jag helt nyfiken att få veta om hon hade varit på operan. Nej, det hade hon icke, utan hade skickat sin kusin återbud och hade gått ut på eftermiddagen för att besöka Agnes och hade förmått Agnes att följa med, och de hade gått hem över fälten, berättade doktorn för mig, emedan aftonen hade varit så vacker. Jag undrade sedan, om hon skulle ha gått, ifall Agnes icke hade varit i staden, och huruvida Agnes även på henne utövade något gott inflytande.

Hon såg icke vidare lycklig ut, tänkte jag, men det var ett gott ansikte eller också ett mycket falskt ansikte. Jag kastade ofta en blick på det, ty hon satt hela tiden vid fönstret, medan vi arbetade, och tillagade vår frukost, vilken vi förtärde bitvis, mellan det vi arbetade. Då jag gick, klockan nio, lade hor sig på knä framför doktorn och hjälpte honom på med hans skor och damasker. Några gröna blad, som hängde framför fönstret i det låga rummet, spredo en mild skugga över hennes ansikte, och på hela vägen till Doctors’ Commons tänkte jag på den där aftonen, då jag hade sett det stirra på honom medan han läste.

Jag var nu ganska mycket upptagen och var uppe klockan fem på morgonen och kom hem klockan nio eller tio på aftonen, men jag kände en obeskrivlig tillfredsställelse över att jag hade så mycket att göra och gick aldrig långsamt under vilka förhållanden som helst samt kände med livlig hänförelse, att ju mera jag tröttade och ansträngde mig, desto mera gjorde jag för att förtjäna Dora. Jag hade ännu icke meddelat Dora min förändrade ställning, eftersom hon om några få dagar skulle komma på besök till miss Mills och jag till dess ville uppskjuta med att meddela henne vad jag hade att berätta, varför jag också i mina brev (alla våra meddelanden blevo i hemlighet besörjda genom miss Mills) endast hade underrättat henne om att jag hade en hel hop nyheter att meddela henne. Under tiden satte jag mig på förknappning i fråga om björnisterpomada, avstod heit och hållet från parfymerad tvål och eau de lavande och sålde med ofantlig förlust tre västar, vilka voro alltför granna för min nuvarande allvarliga bana.

Icke nöjd med alla dessa ansträngningar, utan brinnande av otålighet efter att uträtta ännu mera, gick jag för att besöka Traddles, som nu bodde inåt gården i ett hus vid Castle Street i Holborn. Mr Dick, som redan två gånger hade följt med mig till Highgate och förnyat bekantskapen med doktorn, tog jag med mig.

Jag tog mr Dick med mig därför att han, som lade min tants motgångar hårt på sinnet och på fullt allvar trodde att ingen galärslav eller straffånge trälade så som jag, hade börjat att ängslas och förlora både sitt goda lynne och sin matlust, emedan han icke kunde göra någon nytta. I detta tillstånd kände han sig mindre än någonsin i stånd att få inlagan färdig, och ju mera han ansträngde sig med den, desto oftare smög sig Karl den I:s olyckliga huvud in i den. Som jag allvarsamt fruktade, att hans sjukdom skulle förvärras, såvida vi icke begagnade någon oskyldig list emot honom och inbillade honom, att han gjorde nytta eller verkligen fingo honom att göra nytta, vilket naturligtvis skulle vara ännu bättre, beslöt jag att försöka om icke Traddles möjligen skulle kunna hjälpa oss. Innan vi begåvo oss av, hade jag skrivit till Traddles en omständlig förklaring rörande allt som hade hänt, och Traddles hade sänt mig ett präktigt svar, i vilket han betygade mig sitt deltagande och sin vänskap.

Vi träffade honom ivrigt sysselsatt vid sitt skrivbord, upplivad av åsynen av blomkrukan och det lilla runda bordet i ett hörn av det lilla rummet. Han mottog oss hjärtligt och blev genast god vän med mr Dick, som mycket bestämt förklarade att han hade sett honom förut, vilket vi båda medgåvo vara »högst sannolikt».

Det första, varom jag ville rådgöra med Traddles, var följande. Jag hade hört att många utmärkta män hade börjat sin bana med att referera parlamentsförhandlingarna, och då Traddles hade omnämnt tidningarna såsom en av sina förhoppningar, hade jag ställt dessa båda saker i samband med varandra och i mitt brev sagt Traddles, att jag önskade veta på vad sätt jag skulle kunna göra mig duglig till denna sysselsättning. Traddles meddelade mig, såsom resultatet av sina forskningar, att ernåendet av blott och bart den mekaniska färdighet som fordrades för att kunna utmärka sig däruti, det vill säga, för att förvärva sig en fullständig kännedom av snabbskrivningen konst och förmågan att dechiffrera det skrivna, med undantag av sällsynta fall var ungefär lika svårt som att förskaffa sig färdighet i sex språk, och att den med ansträngd flit möjligen kunde förvärvas under loppet av några få år. Traddles förmodade med allt skäl, att saken därmed skulle vara en gång för alla avgjord och avfärdad, men jag, som endast tyckte att det här var några riktigt höga träd att fälla, beslöt genast att med yxan i hand bana mig väg till Dora genom detta skogssnår.

»Jag är dig särdeles förbunden, kära Traddles», sade jag. »Jag ska börja i morgon.»

Traddles såg tämligen förvånad ut, men han hade ännu ingen föreställning om mitt hänryckta tillstånd.

»Jag ska köpa mig en bok med goda anvisningar att inhämta denna konst», fortfor jag, »och jag ska studera den i Commons, där jag inte har något att göra, och för övnings skull ska jag skriva upp det som talas inför vår domstol — och du ska få se, min bäste Traddles, att jag ska lära mig konsten.»

»Nå, det må jag säga», sade Traddles och gjorde stora ögon, »att jag aldrig hade någon aning om att du hade en så bestämd karaktär, Copperfield.»

Jag vet icke heller hur han skulle ha kunnat ha haft det, eftersom det var någonting så tämligen nytt även för mig. Jag lämnade nu emellertid detta ämne och bragte mr Dick på tapeten.

»Ja, ser ni, mr Traddles», sade mr Dick mycket allvarligt, »om jag bara kunde göra någon nytta — om jag bara kunde slå trumma eller blåsa någonting!»

Stackars karl! Jag tvivlar icke på att han i sitt hjärta skulle ha föredragit denna sysselsättning framför allt annat. Traddles, som icke för allt i världen skulle velat le, svarade lugnt:

»Men ni är ju skicklig uti att skriva, sir? Åtminstone har du sagt så, Copperfield.»

»Ja, utmärkt», sade jag. Och det var han också. Han hade en mycket vacker handstil.

»Tror ni inte att ni skulle kunna renskriva några handlingar, sir, om jag skaffade er några?» fortfor Traddles.

Mr Dick kastade en tveksam blick på mig.

»Vad säger Trotwood?» frågade han.

Jag skakade på huvudet. Mr Dick gjorde detsamma och suckade.

»Berätta honom om inlagan», sade mr Dick.

Jag förklarade för Traddles, att det föll sig något svårt att hålla kung Karl den I:s huvud borta ur mr Dicks manuskript, och under tiden såg mr Dick mycket vördnadsfullt och allvarligt på Traddles och sög på sin tumme.

»Men de där handlingarna, jag talar om, äro ju redan färdiga och uppsatta», sade Traddles efter ett ögonblicks eftersinnande. »Mr Dick behöver inte tillägga något till dem. Skulle det inte kunna göra någon skillnad, Copperfield? I alla händelser går det ju an att försöka.»

Detta gav oss nytt hopp. Medan mr Dick med spänd väntan betraktade Traddles och mig från sin stol, hittade vi på en plan, i kraft av vilken vi med lysande framgång den följande dagen satte honom till arbete.

På ett bord vid fönstret i mitt rum vid Buckingham Street framlade vi det arbete Traddles hade skaffat honom och som bestod uti att taga jag vet icke huru många avskrifter av ett juridiskt dokument — och på ett annat bord lades det senaste ofulländade originalet till den stora inlagan. Vår instruktion till mr Dick var, att han skulle skriva av det han hade framför sig, utan att på minsta sätt avvika från originalet, och att taga sin tillflykt till inlagan så ofta han fann nödigt att göra den ringaste hänsyftning på konung Karl den I. Vi uppmanade honom att vara ståndaktig i detta och överlämnade åt min tant att hålla uppsikt över honom. Hon berättade oss efteråt, att han i början hade betett sig som en person som slår på pukor och oupphörligt delat sin uppmärksamhet mellan de båda dokumenten, men att han, då han märkte att detta förvirrade och tröttade honom och att han hade den skrift, han skulle avskriva, liggande framför sina ögon, tog itu med denna på ett ordentligt och affärsmässigt sätt och lät inlagan ligga till en lämpligare tid. Kort sagt, ehuru vi noga aktade oss för att låta honom få arbeta mer än som kunde vara nyttigt för honom och ehuru han började först mitt i veckan, hade han dock på lördagen förtjänat tio shillings och nio pence, och så länge jag lever skall jag aldrig glömma hur hau gick omkring i alla butikerna i grannskapet för att växla sin skatt i sexpencestycken, eller hur han med tårar av glädje och stolthet i sina ögon räckte dem åt min tant på en bricka, där han hade ordnat dem i form av ett hjärta. Allt ifrån det ögonblick han sålunda lärde sig att nyttigt använda sin tid stod han liksom under inflytandet av en lycklig förtrollning, och om det fanns någon lycklig människa i världen denna lördagsafton, så var det denna tacksamma varelse, som ansåg min tant för den mest underbara kvinna i skapelsen och mig för den mest underbare unge man.

»Nu behöva vi inte svälta, Trotwood», sade mr Dick och skakade hand med mig i en vrå. »Jag ska draga försorg om henne, sir!» Och därmed bredde han ut sina tio fingrar, som om de varit lika många banker.

Jag vet knappast vilken som var gladast, Traddles eller jag.

»Det har min själ riktigt kommit mig att glömma mr Micawber!» sade Traddles plötsligt, i det han tog ett brev upp ur fickan och lämnade mig det.

Brevet (mr Micawber försummade aldrig något tillfälle då han möjligen kunde få skriva ett brev) var adresserat till mig »genom benägen försorg av T. Traddles, esq., vid Inner Temple», och hade följande lydelse:

»Min bäste Copperfield!

Ni torde möjligen icke vara oberedd på att mottaga den underrättelsen, att någonting låtit höra av sig. Jag tror mig vid ett annat tillfälle ha omnämnt för er, att jag väntade på en sådan händelse.

Jag står i begrepp att etablera mig i en av vår gynnade ös provinsstäder (där societeten kan betraktas som en lycklig blandning av det åkerbrukande och det andliga), i omedelbar förbindelse med ett av de lärda yrkena. Mrs Micawber och vår avkomma skola följa med mig. Vår aska skall sannolikt i en kommande tid bliva funnen sammanblandad på den kyrkogård, som bör till en vördnadsvärd byggnad, för vilken det ställe, varpå jag hänsyftar, vunnit en ryktbarhet, som sträcker sig, skall jag säga från Kina till Peru?

I det vi taga farväl av det nutida Babylon, där vi, efter vad jag hoppas, på ett icke oädelt sätt undergått många ödets växlingar, kunna mrs Micawber och jag icke dölja för oss, att vi skiljas, måhända för år, måhända för evigt, från en individ, som med starka band är fäst vid vårt husliga livs altar. Om ni dagen före en sådan skilsmässa vill följa vår gemensamma vän, mr Thomas Traddles, till vår närvarande bostad och där mottaga och besvara de för ett sådant tillfälle naturliga önskningarna, skall ni därmed visa en godhet

Mot en som är evigt er
 Wilkins Micawber.»

Det gladde mig att se, att mr Micawber hade sluppit ifrån sin säck och aska och att någonting till slut verkligen hade låtit höra av sig. Då Traddles berättade mig, att bjudningen gällde samma afton, förklarade jag mig villig att efterkomma densamma, varpå vi följdes åt till det logis, mr Micawber bebodde såsom mr Mortimer och som låg vid övre ändan av Grays Inn Road.

Denna bostad var så inskränkt, att vi funno tvillingarna, som nu voro åtta eller nio år gamla, liggande i en fållbänk i familjens sal, där mr Micawber i en vattenkanna hade tillagat vad han kallade »en brygd» av den angenäma dryck, för vilken han var så namnkunnig. Jag hade vid detta tillfälle nöjet att förnya bekantskapen med master Micawber, vilken jag nu fann vara en hoppfull yngling om tolv eller tretton år och i hög grad underkastad den orolighet i lemmarna, som är ett icke ovanligt fenomen hos ungdomar av hans ålder. Jag fick även förnya bekantskapen med hans syster, miss Micawber, i vilken, såsom mr Micawber sade, »hennes mor levde upp på nytt, som fågel Phoenix».

»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, »ni själv och mr Traddles finna oss på vippen att bryta upp och torde ursäkta de små obehag, som äro oskiljaktiga från ett sådant tillfälle.»

I det jag nu gav ett passande svar, såg jag mig omkring och märkte att familjens saker redan voro packade och att packningen icke just var så ofantligt stor. Jag önskade mrs Micavber lycka till den förestående förändringen.

»Min bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, »jag är övertygad om ert vänskapliga deltagande i alla våra angelägenheter. Min familj må gärna anse det för en landsförvisning, om den så vill, men jag är maka och mor och jag ska aldrig överge mr Micawber.»

Traddles, till vilken mrs Micawber hade vädjat med ett ögonkast, yttrade ett känslofullt bifall.

»Detta», sade mrs Micawber, »är åtminstone min uppfattning, bäste mr Copperfield och mr Traddles, av den plikt jag åtog mig, då jag uttalade de oåterkalleliga orden: ’Jag Emma tager dig Wilkins’. Jag läste i går afton vid min nattlampa igenom vigselformuläret, och den slutsats jag drog därutav, var, att jag aldrig kunde övergiva mr Micawber; och», fortfor mrs Micawber, »ehuru jag möjligen kan ha misstagit mig i min uppfattning av ceremonien, ska jag heller aldrig göra det.»

»Min söta vän», sade mr Micawber en smula otåligt, »jag vet just inte att någon väntar att du ska göra någonting sådant.»

»Jag vet, bäste mr Copperfield», fortfor mrs Micawber, »att jag nu står i begrepp att försöka min lycka bland främlingar, och jag vet likaledes, att de olika medlemmar av min familj, till vilka mr Micawber har skrivit i de mest grannlaga ordalag för att underrätta dem om denna omständighet, inte tagit den ringaste notis om mr Micawbers meddelande. Jag är måhända vidskeplig», sade mrs Micawber, »men det förekommer mig som om mr Micawber vore bestämd att aldrig få svar på de flesta av sina meddelanden. Av mina släktingars tystnad torde jag kunna draga den slutsats, att de ogilla det beslut jag fattat, men jag vill inte låta locka mig bort från pliktens väg, mr Copperfield, inte ens av pappa och mamma, om de ännu levde.»

Jag uttryckte min åsikt om att detta var att handla fullkomligt riktigt.

»Det torde möjligen vara en uppoffring att gräva ned sig i en stiftsstad», sade mrs Micawber; »men mr Copperfield, om detta är en uppoffring å min sida, så är det sannolikt en vida större uppoffring av en man med mr Micawbers gåvor.»

»Ah!» sade jag, »ni reser således till en stiftsstad?»

Mr Micawber, som hade försett oss alla ur vattenkannan, svarade nu:

»Ja, till Canterbury. Rent ut sagt, min bäste Copperfield, har jag ingått ett kontrakt, i kraft varav jag uppgjort och överenskommit med min vän Heep att bistå och tjäna honom i egenskap av — och att bli — hans förtrogne skrivare.»

Jag stirrade på mr Micawber, som högligen njöt av min Överraskning.

»Det är min plikt att säga er», fortfor han med en riktig ämbetsmannamin, »att mrs Micawbers affärsvana och kloka råd till stor del lett till detta resultat. Sedan den handske, varpå mrs Micawber vid ett tidigare tillfälle häntydde, hade blivit kastad i form av en annons, upptogs den av min vän Heep och föranledde ett inbördes igenkännande. Om min vän Heep», sade mr Micawber, »som är en man med anmärkningsvärd klokhet och skarpsinnighet, önskar jag att tala med all möjlig aktning. Min vän Heep har just inte satt den bestämda lönen så särdeles högt, men han har gjort mycket genom att i värdet av en mina tjänster motsvarande proportion befria mig från tryckande penningförlägenheter, och på värdet av dessa tjänster sätter jag min lit. Den ringa skicklighet och intelligens, jag möjligen kan äga», fortfor mr Micawber, i det han med sin gamla förnäma min skrytsamt nedsatte sig själv, »skola bliva använda i min vän Heeps tjänst. Jag har redan gjort en viss bekantskap med lagstiftningen — såsom svarande i civila mål — och jag ämnar oförtövat börja studera en av våra mest utmärkta och framstående engelska juristers kommentarier. Jag anser det vara onödigt att tillägga, att jag menar den berömde domaren, mr Blackstone.»

Dessa anmärkningar blevo, liksom de flesta anmärkningar, som gjordes denna afton, avbrutna genom att mrs Micawber upptäckte, att unge herr Micawber än satt på sina stövlar, än stödde huvudet på båda sina armar, som om han känt det sitta löst, än händelsevis sparkade Traddles under bordet, än slog benen i kors eller sträckte ut dem på ett onaturligt avstånd ifrån sig, än lät sitt hår hänga ned i vinglasen eller på andra, med sällskapets allmänna trevnad oförenliga sätt ådagalade sina lemmars rastlösa oro, samt genom att unge herr Micawber varje gång som en dylik upptäckt gjordes upptog den med harm och förbittring. För min egen del satt jag hela tiden förvånad över mr Micawbers meddelande, utan att kunna fatta vad det skulle betyda, till dess mrs Micawber åter upptog samtalets tråd och tog min uppmärksamhet i anspråk.

»Det, som jag framför allt ber mr Micawber noga akta sig för, min bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, »är att han inte genom att slå sig på denna underordnade gren av juridiken måtte göra det omöjligt för sig att en gång i framtiden nå trädets topp. Jag är övertygad, att mr Micawber genom att uppoffra sig för ett fack, som så väl passar för hans stora talanger och flytande talgåva, ovillkorligen ska komma att utmärka sig. Hör nu, mr Traddles», sade mrs Micawber med en djupsinnig min, »tror ni inte att han möjligen kan komma att bli domare eller måhända till och med kansler? Utestänger sig en person från dessa hedersposter genom att ägna sig åt en sådan tjänst som den mr Micawber nu har antagit?»

»Min söta vän», anmärkte mr Micawber — men ävenledes med en frågande blick på Traddles, »vi ha god tid på oss att diskutera dessa frågor.»

»Nej, Micawber!» genmälde hon. »Ditt misstag i livet är, att du inte ser nog långt framåt. För att göra din familj rättvisa måste du, även om du inte frågar efter dig själv, med en omfattande blick betrakta den mest avlägsna punkt vid horisonten, dit dina talanger möjligen kunna föra dig.»

Mr Micawber hostade och drack sin punsch med en min av utomordentligt välbehag, men kastade ännu alltjämt sidoblickar på Traddles, som om han önskade höra dennes tankar.

»Ja, sakens enkla förhållande, mrs Micawber», sade Traddles, som gärna ville på det mildaste sättet upplysa henne om sanningen, »jag menar det verkliga prosaiska sakförhållandet…»

»Alldeles riktigt, min bäste mr Traddles; jag önskar vara så prosaisk och bokstavlig som möjligt i en sak av så stor vikt.»

»…Är det», sade Traddles, »att denna gren av juridiken, även om mr Micawher vore en verklig sakförare…»

»Alldeles riktigt», sade mrs Micawber (»Wilkins, nu sitter du och skelar igen! Till slut kan du inte få dina ögon att sitta rätt»).

»…Inte har något att göra med den saken», fortfor Traddles. »Endast en advokat kan komma i fråga vid tillsättandet av sådana platser, och mr Micawber kan inte bli advokat utan att i fem år ha varit inskriven som studerande vid något juridiskt kollegium.»

»Förstår jag er rätt?» frågade mrs Micawber med sin vänligaste affärsmin. »Är det er mening, bäste mr Traddles, att mr Micawber efter en sådan tidrymds förlopp kan komma i fråga att bli domare eller kansler?»

»Ja, han skulle kunna komma ifråga», svarade Traddles med starkt eftertryck på ordet ’kunna’.

»Tack», sade mrs Micawber. »Det är alldeles tillräckligt. Om så är förhållandet och mr Micawber genom att tillträda denna tjänst inte förlorar några av sina framtidsutsikter, så är mitt bekymmer lugnat. Jag talar naturligtvis som ett fruntimmer», fortfor mrs Micawber, »men jag har alltid hyst den åsikt, att mr Micawber äger vad pappa, medan jag bodde hemma, plägade kalla ett juridiskt huvud, och jag tror att mr Micawber nu står i begrepp att inträda på ett område, där detta hopp ska utveckla sig, och intaga en framstående plats.»

Jag är innerligt övertygad, att mr Micawber med sitt juridiska huvuds ögon redan såg sig sitta på lordkanslerens ullsäck.^[1] Han strök sig självbelåtet med handen över sitt skalliga huvud och sade med skrytsam resignation:

»Min söta vän, vi skola inte gå ödets bestämmelser i förväg. Om det är mig beskärt att bära en peruk, så är jag åtminstone i utvärtes avseende», sade mr Micawber med hänsyftning på sin skalliga hjässa, »förberedd till denna utmärkelse. Jag beklagar inte förlusten av mitt hår och jag torde möjligen blivit berövad det för något särskilt ändamål. Vad vet jag? Ser ni, min bäste Copperfield, jag tänker uppfostra min son till kyrkans tjänst och jag nekar inte, att det för hans skull vore mig kärt, om jag kunde komma mig upp i världen.»

»Till kyrkans tjänst?» upprepade jag, ännu alltjämt grubblande över Uriah Heep.

»Ja», sade mr Micawber. »Han har en utmärkt falsett och ska börja som korsångare. Vår vistelse i Canterbury och våra lokala förbindelser skola utan tvivel sätta honom i stånd att draga fördel av varje tjänstledighet, som möjligen kan uppstå i domkyrkokören.»

Då jag nu åter såg på unge mr Micawber, märkte jag att han hade ett visst uttryck i sitt ansikte, som om hans röst låge bakom hans ögonbryn, där den även strax därefter visade sig vara, då han (såsom ett val mellan att sjunga eller gå till sängs) sjöng för oss »Hur hackspetten hackar». Efter många komplimanger för hans sång tog samtalet en mera allmän vändning, och som jag var alltför mycket uppfylld av mina förtvivlade planer för att kunna behålla mina förändrade förhållanden för mig själv, yppade jag dem för mr och mrs Micawber. Jag kan icke beskriva hur ytterligt förtjusta de blevo vid underrättelsen om att min tant befann sig i penningförlägenhet och hur glada och vänliga den gjorde dem.

Då vi hade hunnil nära till botten av vattenkannan, vände jag mig till Traddles och erinrade honom om att vi icke borde skiljas åt utan att ha önskat våra vänner lycka, hälsa och framgång på sin nya bana. Sedan jag därför hade låtit mr Micawber fylla våra glas, föreslog jag skålen i vederbörlig form och tryckte mr Micawbers hand över bordet och kysste mrs Micawber till minne av denna viktiga händelse. Traddles följde mitt exempel i det förra avseendet, men ansåg sig icke vara en tillräckligt gammal vän för att våga göra det även i det andra.

»Min bäste Copperfield>», sade mr Micawber, i det han reste sig upp med en tumme i vardera västfickan, »min ungdoms ledsagare — om jag törs kalla honom så — och min ärade vän Traddles — ifall jag får kalla honom så — torde tillåta, att jag på mrs Micawbers, mina egna och vår avkommas vägnar tackar eder i de varmaste och uppriktigaste ordalag för edra goda önskningar. Man torde möjligen vänta, att jag, på väg att anträda en resa, som ska förflytta oss till en alldeles ny existens» — mr Micawber talade som om de skulle resa fem hundra mil bort — »ska yttra några avskedsord till två sådana vänner, som jag här ser framför mig, men allt vad jag har att säga i detta avseende har jag sagt. Vilken ställning i samhället jag än må uppnå med tillhjälp av det lärda yrke, varav jag nu är på väg att bliva en ovärdig medlem, ska jag försöka att icke visa mig densamma ovärdig, liksom mrs Micawber å sin sida säkert även ska bli en prydnad för densamma. Under bördan av tillfälliga penningförbindelser, ingångna i avsikt att omedelbarligen uppgöras, ehuru de till följd av sammanstötande omständigheter förblivit ouppgjorda, har jag sett mig nödsakad att begagna mig av en förklädnad, för vilken mina medfödda instinkter rygga tillbaka — jag syftar på glasögonen — och sätta mig i besittning av ett tillnamn, på vilket jag icke äger några lagliga anspråk. Allt vad jag i detta avseende har att säga, är, att molnet dragit bort från den dystra scenen och att Dagens Gud ännu en gång står högt över fjällens toppar. Nästkommande måndag, då diligensen klockan fyra på eftermiddagen anländer till Canterbury, ska min fot åter beträda min hemorts ljung — då är mitt namn åter Micawber!»

Då mr Micawber hade slutat sitt tal, satte han sig åter ned på sin plats och tömde allvarligt två glas efter varandra. Därefter återtog han med stor högtidlighet:

»Ännu en sak har jag att göra innan detta avsked är fullständigt, och det är att verkställa en handling av rättvisa. Min vän mr Thomas Traddles har vid två särskilda tillfällen ’tecknat sitt namn’, om jag får begagna detta alldagliga uttryck på reverser för att göra mig en tjänst. Vid det första tillfället blev mr Thomas Traddles lämnad — låt mig i korthet säga — i sticket. Den andra är ännu inte förfallen. Beloppet av den första förbindelsen» — här letade mr Micawber efter närmare upplysningar i sin plånbok — »uppgår, skulle jag tro, till tjugutre pund, fyra shillings och nio och en halv pence, och beloppet av den andra, enligt min anteckning vid denna transaktion, till aderton pund, sex shillings och två pence. Dessa båda summor tillsammanslagna göra, ifall min räkning är riktig, fyrtioett pund, tio shillings och elva och en halv pence. Min vän Copperfield torde kanske vara av den godheten och räkna efter.»

Det gjorde jag och fann det riktigt.

»Att lämna denna huvudstad och min vän Thomas Traddles», sade mr Micawber, »utan att avbörda mig den pekuniära delen av denna förbindelse, skulle i en olidlig grad tynga på mitt sinne. Jag har därför åt min vän Thomas Traddles uppsatt och håller här i min hand ett dokument, som uppfyller det åsyftade ändamålet. Jag anhåller att få åt min vän Thomas Traddles överlämna min förskrivning på fyrtioett pund, tio shillings och elva och en halv pence, och jag känner mig lycklig över att sålunda ha återvunnit min moraliska värdighet och över att jag åter kan gå upprätt vid sidan av min nästa.»

Efter denna inledning, som i hög grad rörde honom, räckte mr Micawber Traddles sin förskrivning och sade, att han önskade honom lycka och framgång i alla hans levnadsförhållanden. Jag är övertygad, icke blott om att detta för mr Micawber var fullkomligt detsamma som att ha betalt pengarna, utan även, att Traddles själv knappast insåg skillnaden innan han hade fått tid på sig att tänka på saken.

Mr Micawber gick på grund av denna sin dygdiga handling så upprätt vid sidan av sin nästa, att hans bröst såg dubbelt så brett ut som annars, då han lyste oss utför trappan. Vi skildes åt med mycken hjärtlighet å ömse sidor, och då jag hade följt Traddles till hans port, kom jag bland andra underliga och motsägande ting jag funderade över att tänka på att jag, hur föga nogräknad mr Micawber än var, sannolikt hade något medlidsamt minne av min belägenhet som gosse, då jag bodde hos honom, att tacka för att han aldrig hade bett att få låna pengar av mig. Jag skulle ganska säkert saknat det moraliska modet att neka honom det, och jag hyser intet tvivel om att han — vare detta sagt till hans beröm — visste detta lika väl som jag själv.

1. Ullsäck kallas en stor fyrkantig, med rött kläde överdragen dyna, på vilken lordkansleren sitter i överhuset.