David Copperfield/Del II/Kapitel 08

←  Min tant gör mig förvånad

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Nedslagenhet

Entusiasm  →

ÅTTONDE KAPITLET.
Nedslagenhet.

Så snart jag kunde återvinna min fattning, vilken alldeles hade övergivit mig vid det första bedövande slag som min tants meddelande hade tillfogat mig, föreslog jag mr Dick att följa med mig till hökarboden och taga i besittning den säng som hade blivit ledig genom mr Peggottys avresa. Som den nämnda boden låg vid Hungerfordtorget, och detta torg den tiden hade ett helt annat utseende än nu, sträckte sig en låg träkolonnad framför husporten (icke så värst olik den som gick utanför det hus där den lille mannen och den lilla kvinnan bodde i väderglaset), som i hög grad behagade mr Dick. Det präktiga uti att få bo ovanför en dylik pelargång skulle säkerligen ha varit honom en ersättning för många obehag, men som det i själva verket endast fanns få sådana, med undantag av den redan omnämnda blandningen av dunster och kanske bristen av litet större utrymme, så var han rent av förtjust i sin bostad. Mrs Crupp hade harmset försäkrat honom, att där icke fanns plats till att svänga en katt; men som Dick ganska riktigt anmärkte i det han satte sig ned vid foten av sängen och strök sitt ben: »Som ni vet, Trotwood, vill jag inte svänga en katt. Jag svänger aldrig någon katt. Vad rör det således mig?»

Jag försökte utforska huruvida mr Dick hade någon föreställning om orsakerna till denna stora och plötsliga förändring i min tants affärer, men såsom jag kunde ha förutsett, var detta icke fallet. Den enda förklaring, han kunde giva, var, att min tant ett par dagar förut hade sagt till honom: »Nå, Dick, är ni verkligen den filosof jag anser er vara?» varpå han hade svarat, att han hoppades det, och så hade min tant sagt: »Dick, jag är ruinerad», varpå han hade sagt: »Å, verkligen?» för vilket svar min tant högligen hade prisat honom, varöver han hade blivit mycket glad, och så hade de begivit sig till mig och under vägen ätit smörgåsar och druckit porter.

Mr Dick såg så nöjd och belåten ut, där han satt vid sängfoten och strök sitt ben och berättade mig detta med vitt uppspärrade ögon och ett förvånat leende, att jag till min ledsnad måste bekänna att jag blev retad att förklara för honom, att ordet ruin betydde nöd, brist och svält; men jag fick snart bittert ångra denna min hårdhet, då jag såg hans ansikte blekna och tårar rinna utför hans förlängda kinder, medan han fäste en så smärtsam blick på mig, att den kunde ha rört ett hårdare hjärta än mitt. Jag gjorde mig vida mera omak för att uppmuntra honom än jag hade behövt för att göra honom nedslagen, och jag märkte snart vad jag genast borde ha insett, att han endast hade varit så tillitsfull på grund av sin tro på den klokaste och mest underbara av alla fruntimmer och sin aktning för mina intellektuella hjälpkällor, vilka senare jag tror att han uppskattade så högt, att han ansåg dem kunna stå sig mot varje fara som icke hotade med en oundviklig död.

»Vad kunna vi göra, Trotwood?» sade mr Dick. »Först och främst ha vi inlagan…»

»Ja, det är sant», svarade jag, »men det enda vi för ögonblicket kunna göra, mr Dick, är att hålla god min och inte låta min tant märka att vi tänka på saken.»

Därtill yttrade han med djupaste allvar sitt bifall och bad mig att, om jag såg honom vika så mycket som en enda tum från den rätta kosan, kalla honom tillbaka medelst något av de överlägsna medel, som han visste stå till mitt förfogande. Jag måste emellertid tyvärr tillstå, att den skräck, som jag hade injagat hos honom, blev övermäktig alla hans försök att förställa sig. Hela aftonen vandrade hans ögon till min tants ansikte med ett uttryck av den ängsligaste oro, som om han sett henne magra på stället. Han var medveten därom och lade band på sitt huvud, men saken blev alls icke bättre därigenom att han satt med huvudet orörligt och rullade med ögonen som en automat. Vid kvällsvarden såg jag honom stirra på brödet (vilket händelsevis var tämligen litet) som om detta vore det enda som stod emellan oss och hungersnöden, och då min tant uppmanade honom att äta som vanligt, överraskade jag honom med att han stoppade bitar av sitt bröd och sin ost i fickorna, utan tvivel i avsikt att uppliva oss med dessa besparingar då vi hade kommit till ett framskridet stadium av utmagring.

Min tant däremot befann sig i en lugn stämning, som var en god läxa för oss alla och åtminstone för mig. Hon var ytterst nådig mot Peggotty, undantagandes då jag av glömska kallade henne vid detta namn, och tycktes vara fullkomligt hemmastadd, så främmande jag än visste att hon kände sig i London. Hon skulle ha min säng och jag skulle ligga i salongen för att hålla vakt över henne. Hon fäste stor vikt vid att hon, i händelse av eldfara, befann sig så nära floden, och jag tror att hon verkligen fann en tillfredsställelse i denna omständighet.

»Nej, min bästa Trot», sade min tant, då hon såg mig göra förberedelser för tillagandet av hennes vanliga aftondryck, »inte det där!»

»Ska det inte vara någonting, tant?»

»Inte vin, min vän, utan öl.»

»Men det finns vin här, tant, och du har ju alltid haft den tillagad av vin.»

»Göm vinet för den händelse att någon skulle bli sjuk», sade min tant. »Vi få inte ödsla med den varan, Trot. Ge mig öl — ett halvkvarter.»

Jag trodde att mr Dick rent av skulle till att svimma. Min tant var bestämd och gick själv efter ölet, och då det började bli mörkt, begagnade Peggotty och mr Dick tillfället för att tillsammans begiva sig till sin bostad. Jag skildes från den stackars karlen vid gathörnet, och han vandrade framåt med den stora draken på ryggen, ett levande monument av mänsklig bedrövelse.

Då jag kom tillbaka, gick min tant fram och tillbaka på golvet och veckade med fingrarna remsorna på sin nattmössa. Jag värmde ölet och tillagade det rostade brödet enligt de vanliga ofelbara reglerna. Då det var färdigt åt henne, var även hon färdig att förtära det, med nattmössan på huvudet och med nedre delen av klänningen uppvikt över knäna.

»Det här är vida bättre än vin, min vän», sade min tant sedan hon hade tagit sig ett skedblad. »Det föder inte på långt när så mycken galla.»

Jag förmodar att jag såg något tveksam ut, ty hon fortfor.

»Se så, var tyst, barn. Om det inte händer oss något värre än att vi få lov att dricka öl, så kunna vi vara glada.»

»Ja, det är åtminstone vad jag själv skulle tänka, det kan jag försäkra dig, tant», svarade jag.

»Nå, varför tänker du det då inte?»

»Jo, därför att det är stor skillnad mellan dig och mig, tant.»

»Bah, prat och dumheter, Trot!» svarade min tant.

Hon fortfor därefter med en lugn belåtenhet, i vilken det låg föga om ens någon förställning, att med en tesked smutta på sitt varma öl och doppa de rostade brödskivorna däruti.

»Trot», sade hon, »jag är i allmänhet inte någon stor vän av främmande ansikten, men jag tycker verkligen bra mycket om din Barkis, det kan jag berätta dig.»

»Det är mig kärare än hundra pund att höra dig säga så», svarade jag.

»Världen är bra besynnerlig», sade min tant och gned sig på näsan. »Hur den där kvinnan kommit in i den med det där namnet, är mig rent av obegripligt. Det förefaller en som om det hade varit bra mycket lättare att födas till en Jackson eller någonting dylikt.»

»Hon är kanske av samma tanke; i alla händelser är det ju inte hennes fel att hon har det», anmärkte jag.

»Nej, Jag förmodar det», genmälde min tant, ehuru hon icke gärna tycktes vilja medgiva det, »men det är bra förargligt. Emellertid heter hon nu Barkis, och det är ändå alltid en tröst. Barkis håller bra mycket av dig, Trot.»

»Det finns ingenting i världen som hon inte skulle vilja göra för att visa det», sade jag.

»Det tror jag med», svarade min tant. »Har inte den stackars enfaldiga tokan tiggt och bett mig att jag skulle taga emot litet pengar av henne — eftersom hon har för mycket av den varan! Den löjliga tokan!»

Min tants glädjetårar rent av tillrade ned i det varma ölet.

»Det är den löjligaste varelse som någonsin funnits till», fortfor min tant. »Från första ögonblicket jag såg henne hos det kära, välsignade barnet, din mor, visste jag att hon var den löjligaste av alla dödliga. Men det finns goda sidor hos Barkis.»

Genom att låtsa som om hon skrattade fick hon tillfälle att föra handen till ögonen, och sedan hon gjort detta, återgick hon till det rostade brödet och samtalet.

»Ja, Gud tröste oss!» suckade min tant. »Jag känner till alltsammans, Trot! Barkis och jag språkade tillsammans därom medan du var borta med Dick. Jag vet alltsammans. Jag för min del begriper inte vad de där olycksaliga flickslinkorna tänka på. Det förundrar mig att de inte krossa sitt huvud mot — mot kaminen», tillade hon, sannolikt av det skäl att hon höll ögonen fästa på min.

»Stackars Emili!» sade jag.

»Bah! Tala inte med mig om stackare. Hon borde ha tänkt på allt det där innan hon anställde så mycken olycka! Ge mig en kyss, Trot. Det gör mig ont att du så tidigt fått göra en så sorglig erfarenhet.»

I det jag lutade mig fram, ställde hon glaset på mitt knä för att hålla mig kvar och sade:

»Ack, Trot, Trot! Så att du inbillar dig vara kär? Gör du det verkligen?»

»Inbillar mig, tant!» utbrast jag, så röd i synen som jag möjligtvis kunde bli. »Jag tillber henne av hela min själ!»

»Dora, kantänka!» sade min tant. »Och du tycker väl förmodligen att den lilla varelsen är bra förtjusande?»

»Min bästa tant», svarade jag, »ingen kan göra sig den ringaste föreställning om vad hon är.»

»Så-å! Och hon är inte enfaldig?»

»Enfaldig, tant!»

Jag tror fullt och fast att det icke en enda gång hade fallit mig in att tänka på huruvida hon var det eller icke. Tanken därpå harmade mig naturligtvis. men frapperade mig likväl såsom någonting alldeles nytt.

»Och inte flyktig?»

»Flyktig, tant!»

Jag kunde endast upprepa den förmätna frågan med samma slags känsla varmed jag hade upprepat den förra.

»Nå nå», sade min tant, »jag frågar ju bara. Jag menar inte något ont därmed. Stackars lilla par! Och ni tro således att ni äro skapade för varandra och att ni skola komma att föra ett makligt och angenämt liv, som två vackra sockerdockor, eller hur, Trot!»

Hon gjorde mig denna fråga på ett så vänligt sätt och med en så mild, halvt skämtsam, halvt bedrövad min, att jag blev riktigt rörd.

»Jag vet nog, tant», svarade jag, »att vi äro unga och oerfarna och vi säga och tänka kanske också en hel hop som kan vara enfaldigt nog, men vi älska varandra uppriktigt, därom är jag övertygad. Om jag kunde tro att Dora någonsin kunde älska någon annan eller upphöra att älska mig, eller att jag någonsin kunde älska någon annan eller upphöra att älska henne, vet jag inte vad jag skulle göra — mista förståndet, tror jag.»

»Ack, Trot», sade min tant, i det hon skakade på huvudet och log ett allvarligt löje, »blind, blind, blind!… En viss person, som jag känner, Trot», fortfor hon efter en stunds tystnad, »äger, ehuru han är av ett mycket vekt och böjligt sinnelag, ett allvar i känslan, som erinrar mig om det stackars barnet. Allvar är det som denna person måste söka för att hålla sig uppe och bli en bra karl — djupt, trofast, orubbligt allvar.»

»Ack, om du bara kände Doras allvar, tant!» utbrast jag.

»Ack, Trot», sade hon åter, »blind, blind!» och utan att veta varför kände jag en dunkel, olycklig förlust eller saknad av någonting överskygga mig likt ett moln.

»Emellerti», sade min tant, »vill jag inte göra två unga varelser oeniga eller olyckliga, och ehuru det endast är en goss- och flickkärlek, och sådana ofta — märk att jag inte säger alltid! — inte bli någonting av, skola vi dock taga saken på allvar och hoppas på en lycklig utgång i framtiden. Den har god tid på sig att bli någonting utav!»

Detta var i det hela taget icke så synnerligt trösterikt för en hänryckt älskare, men jag kände mig glad över att min tant hade blivit invigd i hemligheten och erinrade mig att hon måste vara trött. Jag tackade henne därför hjärtligt för detta bevis på hennes kärlek och för all hennes övriga godhet mot mig, och efter ett ömt god natt gick hon in i min sängkammare.

Huru olycklig jag kände mig, då jag lade mig! Huru jag tänkte och tänkte på att jag nu var fattig i mr Spenlows ögon; på att jag icke var vad jag trodde mig vara, då jag friade till Dora, på den ridderliga nödvändigheten av att säga Dora att mina förhållanden hade förändrat sig och lösa henne från hennes löfte, ifall hon önskade det, på huru jag skulle kunna slå mig ut under min lärotid, då jag icke kunde förtjäna något, på att göra något för att hjälpa min tant, utan att jag såg någon utväg, på att det möjligen skulle kunna komma så långt med mig att jag icke hade några pengar i min ficka och måste gå med en luggsliten rock och icke kunna ge Dora små presenter, rida eldiga gråskymlar och visa mig i en angenäm dager! Huru lågt och egoistiskt jag än visste det vara att sålunda dröja vid min egen olycka och hur mycket jag än marterade mig med medvetandet därom, älskade jag likväl Dora för högt för att kunna låta bli det. Jag kände att det var lågt av mig att icke tänka mera på min tant och mindre på mig själv, men i detta fall var egoismen oskiljaktig från Dora, och jag kunde icke sätta Dora tillbaka för någon dödlig varelse. Huru ytterligt olycklig var jag icke denna natt!

Vad min sömn beträffar, så hade jag drömmar om fattigdom i alla möjliga gestalter, men jag tyckte mig drömma utan den föregående ceremonien att falla i sömn. Än var jag trasig och ville sälja tändstickor åt Dora, sex buntar för en halvpenny, än var jag på mitt kontor i nattrock och stövlar och fick förebråelser av mr Spenlow därför att jag visade mig för klienterna i denna lätta dräkt, än var jag så utsvulten att jag plockade upp de smulor som föllo från gamle Tiffeys skorpa, vilken förtärdes regelbundet varje middag då St. Paulskyrkklockan slog ett, än sökte jag hopplöst att lösa tillståndsbevis för att gifta mig med Dora, men hade ingenting att betala det med utom en av Uriah Heeps handskar, vilken hela Commons förkastade, och mer eller mindre medveten om mitt eget rum, kastades jag oupphörligt av och an, likt ett redlöst skepp på ett hav av sängkläder.

Min tant var även orolig, ty jag hörde henne ofta gå fram och tillbaka. Två eller tre gånger under nattens lopp uppenbarade hon sig som ett stört spöke i mitt rum, klädd i en lång flanellsrock, i vilken hon såg ut som om hon vore sju fot lång, och kom fram till den soffa där jag låg. Den första gången for jag förskräckt upp och fick veta att hon på grund av ett egendomligt ljussken på himmelen antog att Westminsterkyrkan stod i brand, varjämte hon rådgjorde med mig om sannolikheten av att den skulle tända eld på Buckingham Street, ifall vinden kastade om. Då jag därefter låg stilla, märkte jag att hon hade satt sig ned tätt bredvid mig och viskade för sig själv: »Stackars gosse!» Och så blev jag tjugu gånger mera olycklig vid tanken på huru oegennyttigt hon tänkte på mig och huru egennyttigt jag tänkte på mig själv.

Det var svårt att tro att en natt, som var så lång för mig, kunde vara kort för någon annan. Denna betraktelse kom mig att tänka och tänka på en inbillad bal, där folk dansade bort timmarna, till dess även detta blev en dröm och jag hörde musiken oupphörligt spela en och samma melodi och såg Dora oupphörligt dansa en och samma dans, utan att skänka mig den ringaste uppmärksamhet. Den person, som under hela natten hade spelat på harpa, sökte förgäves att övertäcka sitt instrument med en nattmössa av vanlig storlek, då jag omsider vaknade eller rättare sagt slutade att försöka somna och slutligen såg solen skina in genom fönstret.

Den tiden fanns det ett gammalt romerskt bad vid den nedre ändan av en av de gator som gå nedåt Strand — det finns där kanske ännu — i vilket jag tagit mig mången kall doppning. Sedan jag hade klätt mig så tyst som möjligt och bett Peggotty gå min tant till handa, kastade jag mig huvudstupa däri och gjorde därefter en fotvandring till Hampstead. Jag hoppades att denna raska kur skulle något litet uppfriska min hjärna, och jag tror även att den gjorde gott, ty jag kom snart till den övertygelsen, att det första jag borde göra, var att se till om jag icke kunde få mitt kontrakt upphävt och få den erlagda inskrivningssumman tillbaka. Jag åt litet frukost i ett värdshus och gick därefter, med huvudet fullt av de första försöken att förbättra våra förändrade omständigheter, tillbaka till Doctors’ Commons längs de vattnade gatorna och i en behaglig doft av sommarblommor, som växte i trädgårdarna eller infördes till försäljning på stadens torg.

Jag kom emellertid så tidigt till kontoret, att jag måste vänta en halvtimme innan gamle Tiffey, som alltid var den förste, kom med sin nyckel. Därefter satte jag mig i min mörka vrå och såg på solskenet på skorstenarna mitt emot och tänkte på Dora, till dess mr Spenlow infann sig, styv och stärkt som vanligt.

»God morgon, Copperfield», sade han; »vackert väder i dag.»

»En särdeles vacker morgon», svarade jag. »Skulle jag kunna få tala några ord med er innan ni går tll sessionsrummet?»

»Med största nöje. Kom in i mitt rum.»

Jag följde honom in i hans rum, där han började att taga på sig sin kappa och ordna sin toalett framför en liten spegel, som hängde innanför en skåpdörr.

»Jag har tyvärr haft mycket sorgliga underrättelser från min tant», började jag.

»Å, bevars!» inföll han. »Det är väl inte något slaganfall, vill jag hoppas?»

»Det är ingenting som rör hennes hälsa», svarade jag. »Hon har lidit mycket stora penningförluster och har, sanningen att säga, inte mycket kvar av sin förmögenhet.»

»Ni gör mig helt förvånad, Copperfield!» sade mr Spenlow.

Jag skakade på huvudet och svarade:

»Ja, sir, hennes omständigheter ha blivit till den grad förändrade, att jag önskade fråga er om det inte skulle vara möjligt — naturligtvis med uppoffring å vår sida av en viss del av inskrivningspengarna» — tillade jag hastigt, varnad av det bestörta uttrycket i hans ansikte, »att få mitt kontrakt upphävt».

Ingen kan ana vad det kostade på mig att göra detta förslag. Det var som om jag såsom en ynnest hade bett om en deportation från Dora.

»Få ert kontrakt upphävt, Copperfield? Upphävt?»

Jag förklarade nu med tämligt lugn och fasthet, att jag verkligen icke visste var jag skulle taga medel till mitt uppehälle, såvida jag icke själv kunde förtjäna det. Jag hyste icke någon fruktan för framtiden, sade jag — och lade starkt eftertryck därpå, liksom för att giva tillkänna, att jag allt detta oaktat fortfarande skulle kunna bliva en ganska passabel måg — men för ögonblicket vore jag hänvisad till mina egna krafter.

»Det gör mig utomordentligt ont att höra detta, Copperfield», sade mr Spenlow. »Utomordentligt ont. Det är inte brukligt att upphäva ett kontrakt på ett sådant skäl. Det är inte något juridiskt förfarande. Det är alldeles inte något lämpligt prejudikat. Långt därifrån. Å andra sidan…»

»Ni är alltför god», mumlade jag i förväntan på ett samtycke.

»För ingen del. Tala inte därom», sade mr Spenlow. »Å andra sidan, ville jag säga, så, om jag hade fria händer — om jag inte hade en kompanjon — mr Jorkins —»

Mitt hopp blev ögonblickligen krossat, men jag gjorde likväl ännu ett försök.

»Tror ni inte, att om jag talade därom med mr Jorkins…»

Mr Spenlow skakade sitt huvud på ett föga uppmuntrande sätt och svarade:

»Gud förbjude, att jag skulle vilja göra någon människa, och allra minst mr Jorkins, orätt. Men jag känner min kompanjon, Copperfield. Mr Jorkins är mycket svår att få ifrån den gamla banade vägen. Ni vet själv hurudan han är.»

Jag visste emellertid ingenting annat om honom, än att han ursprungligen hade varit ensam om affären och nu bodde för sig själv i ett hus strax invid Montague Square, som var i allra största behov av målning, samt att han kom mycket sent och gick mycket tidigt, aldrig tycktes bliva rådfrågad i någon sak, och att han hade en egen liten svart håla en trappa upp, där aldrig några affärer sköttes och där på hans pulpet låg ett ark gammalt gult karduspapper, som var ofläckat av bläck och påstods vara tjugu år gammalt.

»Har ni någonting emot att jag talar med honom härom?» frågade jag.

»Nej, visst inte», svarade mr Spenlow, »men jag känner en smula till mr Jorkins, Copperfield. Jag vill önska att förhållandet vore annorlunda, ty jag skulle mycket gärna i varje avseende vilja gå edra önskningar till mötes. Men jag har inte det ringaste emot att ni talar därom med mr Jorkins, Copperfield, ifall ni tror det kunna löna mödan.»

Glad över denna tillåtelse, som gavs med en varm handtryckning, satt jag och tänkte på Dora och såg på solskenet, som smög sig från skorstenarna nedåt husväggen mitt emot, till dess mr Jorkins anlände. Jag gick nu upp till mr Jorkins’ rum och förvånade tydligen mr Jorkins i hög grad genom min ankomst.

»Stig in, mr Copperfield», sade mr Jorkins, »stig in!»

Jag trädde in, satte mig ned och framställde för mr Jorkins mitt ärende, ungefär på samma sätt som jag hade framställt det för mr Spenlow. Mr Jorkins var för ingen del den förfärliga varelse som man kunde ha väntat sig, utan en tjock, mild sextio års man med ett finrakat ansikte, och han använde så mycket snus, att det inom Commons var en gängse sägen, att han huvudsakligen levde på detta retmedel.

»Ni har förmodligen talat med mr Spenlow härom?» sade mr Jorkins, sedan han mycket oroligt hört mig till punkt.

Jag svarade ja och att mr Spenlow hade nämnt hans namn.

»Han sade förmodligen, att jag skulle komma att göra invändningar?» frågade mr Jorkins.

Jag var tvungen att medgiva, att mr Spenlow hade ansett detta sannolikt.

»Jag beklagar att jag måste säga er, mr Copperfield, att jag inte kan stå er till tjänst i den här saken», sade mr Jorkins i upprörd ton. »Saken är den — men jag måste träffa en person i banken, och ni måste därför vara god och ursäkta mig.»

Med dessa ord reste han sig hastigt upp och stod redan i begrepp att lämna rummet, då jag tog mig dristigheten att yttra, att jag fruktade, att det således icke fanns någon utsikt till att få saken klarerad.

»Nej», sade mr Jorkins och stannade vid dörren för att skaka på huvudet, »nej, Jag sätter mig däremot», tillade han i mycket hastig ton och gick ut. »Ni ska veta, mr Copperfield», fortfor han, i det han åter oroligt tittade in genom dörren, »att om mr Spenlow sätter sig däremot…»

»För sin personliga del har han ingenting däremot», sade jag.

»Å! För hans personliga del!» upprepade mr Jorkins på ett otåligt sätt. »Jag försäkrar er att han sätter sig däremot, mr Copperfield. Det är alldeles hopplöst. Det ni önskar, låter sig inte göra. Jag — jag har verkligen stämt möte med en person i banken.»

Därmed skyndade han sin väg, och efter vad jag kan erinra mig, dröjde det tre dagar innan han åter visade sig i Commons.

Som jag icke ville lämna någonting oförsökt, väntade jag till dess mr Spenlow kom tillbaka och berättade honom nu vad som hade försiggått och antydde, att jag icke hade förlorat allt hopp om att han skulle kunna beveka den diamanthårde Jorkins, ifall han ville åtaga sig det.

»Copperfield», sade mr Spenlow med ett skarpsinnigt leende, »ni har inte känt min kompanjon, mr Jorkins, så länge som jag. Intet är mera fjärran från mig, än att vilja beskylla mr Jorkins för något slags list. Men mr Jorkins har ett sätt att uttrycka sina invändningar, som ofta missleder folk. Nej, Copperfield», tillade han och skakade på huvudet, »tro mig, mr Jorkins låter inte rubba sig!»

Jag kände mig verkligen mycket förbryllad och tvehågsen om vilkendera av dem båda som var den obeveklige, men jag såg med tillräcklig klarhet, att det fanns en orubblig hårdnackenhet någonstädes i firman och att det icke fanns något hopp om återfåendet av min tants tusen pund. I en nedslagen stämning, vilken jag erinrar mig med allt annat än tillfredsställelse, emedan jag vet att den ännu härrörde av alltför mycken tanke på mig själv (ehuru ständigt i förbindelse med Dora), lämnade jag kontoret och gick hem.

Medan jag under vägen sökte att göra mig förtrogen med det värsta och i de dystraste färger utmålade för mig själv de åtgärder vi skulle bli tvungna att vidtaga i framtiden, kom en droska körande efter mig, stannade alldeles bredvid mig och fick mig sålunda att se upp. En täck hand sträcktes emot mig genom fönstret, och emot mig log det ansikte, som jag aldrig hade sett utan en känsla av lugn och sällhet, allt ifrån det ögonblick det första gången vände sig om på den gamla ektrappan och jag satte dess milda skönhet i samband med det målade glasfönstret i kyrkan.

»Agnes!» ropade jag glatt. »Käraste Agnes, vilken glädje att se dig!»

»Verkligen?» sade hon med sin hjärtliga röst.

»Jag har mycket att tala med dig om!» sade jag. »Det är en sådan lättnad för mitt hjärta att endast se dig! Om jag hade haft en önskehatt, skulle det inte varit någon vilken jag hellre önskat att få se än dig!»

»Huru?» sade Agnes.

»Ja, kanske Dora», medgav jag rodnande.

»Dora först och främst, vill jag hoppas», sade Agnes leende.

»Men sedan dig!» sade jag. »Vart ämnar du dig?»

Hon ämnade sig till min bostad för att hälsa på min tant. Som vädret var mycket vackert, var hon helt glad över att få komma ut ur droskan, som luktade (jag höll hela tiden mitt huvud inne i den) mitt emellan stall och drivbänk. Jag avskedade kusken och hon tog min arm. Hon förekom mig som det förkroppsligade hoppet. Huru helt annorlunda hade jag icke blivit på en kort minut, medan Agnes hade stått vid min sida!

Min tant hade skrivit till henne ett av sina egendomliga, korta brev — föga längre än texten på en banksedel — vartill hennes ansträngningar i brevskrivande riktning i allmänhet inskränkte sig. Däri hade hon sagt, att hon hade haft motgångar och ämnade lämna Dover, men var fullkomligt förtrogen med denna tanke, så att ingen behövde vara orolig för hennes skull. Agnes hade kommit till London för att träffa min tant, ty mellan denna senare och Agnes hade ett ömsesidigt tycke ägt rum i många år, ja, egentligen talat, allt från den tid då jag flyttade in i mr Wickfields hus. Hon var icke ensam, sade hon. Hennes far var med och — Uriah Heep.

»Och nu äro de kompanjoner», sade jag. »Fördöme honom!»

»Ja», sade Agnes, »de ha några affärer att sköta här, och jag begagnade tillfället och reste med. Du får inte anse mitt besök för så rent vänskapligt och oegennyttigt, Trotwood, ty — men kanske är det en orättvis fördom av mig — jag vill ogärna låta pappa resa ensam med honom.»

»Utövar han ännu samma inflytande på mr Wickfield, Agnes?»

Agnes skakade på huvudet och svarade:

»Allt har blivit så förändrat där hemma, att du knappast vidare skulle kunna känna igen det kära gamla huset. De bo nu hos oss.»

»Vilka?» frågade jag.

»Mr Heep och hans mor. Han sover i ditt gamla rum», sade Agnes och såg upp i mitt ansikte.

»Jag skulle önska att jag finge bestämma över hans drömmar», sade jag. »Han skulle då inte komma att sova där länge.»

»Jag har behållit mitt eget lilla rum, där jag plägade läsa över mina läxor», fortfor Agnes. »Vad tiden går! Kommer du ihåg det? Det lilla panelade rummet med ingång från salongen?»

»Om jag kommer ihåg det, Agnes! Det från vilket jag såg dig komma ut med din lilla vackra nyckelkorg hängande vid din sida?»

»Ja, just det», sade Agnes leende. »Det gläder mig att du minns det så väl. Vi voro mycket lyckliga.»

»Ja, det voro vi», svarade jag.

»Detta rum behåller jag ännu för mig själv; men jag kan inte alltid lämna mrs Heep åt sig själv, förstår du, och så», sade Agnes lugnt, »känner jag mig stundom förpliktad att hålla henne sällskap, då jag möjligen skulle föredraga att vara ensam. Men jag har intet annat skäl att beklaga mig över henne. Om hon också stundom tröttar mig med lovtal över sin son, så är ju detta endast helt naturligt för en mor. Han är en mycket god son emot henne.»

Medan Agnes sade dessa ord såg jag på henne utan att kunna upptäcka att hon visste något om Uriahs plan. Hennes milda, men allvarliga ögon mötte mina med den för dem egendomliga, vackra frimodigheten, och jag upptäckte icke någon förändring i hennes ansikte.

»Det värsta med deras närvaro i huset», sade Agnes, »är att jag inte kan vara så nära pappa som jag skulle önska, eftersom Uriah Heep ständigt är i vägen, och att jag inte, så vida inte detta är ett alltför djärvt uttryck. kan vakta honom så omsorgsfullt som jag ville. Men om något svek eller bedrägeri övas mot honom, hoppas jag, att sann kärlek och uppriktighet slutligen skola befinnas vara starkare än varje ondska eller olycka i världen.»

Ett visst ljust leende, som jag aldrig sett på någon annans ansikte, försvann just som jag stod och tänkte på huru vackert det var och huru förtrogen jag förr hade varit därmed, och hon frågade mig med en hastig förändring i uttrycket — vi voro nu mycket nära intill min gata — om jag inte visste huru det egentligen förhöll sig med min tants förlust, och då jag svarade, att hon ännu icke hade sagt mig det, blev Agnes tankfull och jag tyckte att hennes arm darrade i min.

Vi funno min tant ensam och i en tämligen upphetsad sinnesstämning. Det hade emellan henne och mrs Crupp uppstått en viss olikhet i uppfattning rörande en abstrakt fråga (det passande uti att möblerade rum beboddes av det svagare könet), och min tant hade med den största likgiltighet för mrs Crupps spasmer helt tvärt avbrutit tvisten genom att underrätta denna dam att hon luktade av min konjak och be henne vara god och gå sin väg. Båda dessa yttranden hade mrs Crupp ansett vara lagstridiga och förklarat sig ämna framlägga för en »engelsk Judy», varmed hon förmodligen menade bålverket för våra nationella friheter — en jury.

Min tant, som emellertid hade fått tid att svalka sig litet, medan Peggotty var ute med mr Dick för att visa honom soldaterna på paraden, och dessutom blev mycket glad över att se Agnes, tycktes snarare brösta sig över detta uppträde än lägga det tungt på sinnet och mottog oss med oförändrat gott lynne. Då Agnes hade lagt sin hatt på bordet och satt sig ned vid hennes sida, kunde jag, i det jag betraktade hennes milda ögon och klara panna, icke undgå att tänka på hur naturligt det syntes att hon var här, hur tillitsfullt min tant litade på henne, ehuru hon var så ung och oerfaren, och hur stark hon var i sin okonstlade kärlek och uppriktighet.

Vi började tala om min tants förlust, och jag meddelade dem vad jag hade sökt att uträtta denna förmiddag.

»Det där var högst oklokt, Trot, ehuru välment», sade min tant. »Du är en högsinnad gosse — jag förmodar att jag måste säga ung man nu — och jag är stolt över dig, min vän. Men nog nu härom. Låt oss nu, min kära Trot och Agnes, se Betsey Trotwoods sak i ögonen och se hur den står.»

Jag märkte att Agnes bleknade, i det hon mycket uppmärksamt betraktade min tant, och min tant klappade sin katt och såg mycket uppmärksamt på Agnes.

»Betsey Trotwood>», sade min tant, »som ständigt behållit sina penningaffärer för sig själv — jag menar inte din syster, Trot, utan mig själv — hade en viss förmögenhet — lika gott hur stor, men tillräcklig att leva på, ja, mera än så, ty hon hade spart och lagt ihop en smula. Betsey köpte under någon tid obligationer för sina pengar och lånade på sitt juridiska biträdes inrådan ut dem mot inteckning i lantegendom. Det gick mycket bra och gav god ränta, till dess Betsey fick sitt kapital tillbaka. Betsey måste nu skaffa sig något annat ställe, där hon kunde placera sina pengar. Hon trodde sig nu vara klokare än sitt juridiska biträde, som då inte var en så skicklig affärsman som han varit förut — jag syftar på er far, Agnes — och så fick hon i sitt huvud att hon själv skulle sköta sina penningaffärer. Hon förde därför», fortfor min tant, »sina grisar till en främmande marknad, och en mycket dålig marknad befanns det vara. Först förlorade hon i gruvaktier och sedan i dykeriaktier — det var fråga om att fiska upp sjunkna skatter eller annat otyg», fortfor min tant och gned sig på näsan, »och så förlorade hon i nya gruvaktier och för att riktigt sätta kronan på verket förlorade hon slutligen på en bankspekulation. Jag vet icke huru högt bankaktierna stodo för en kort tid», sade min tant; »hundra procent var det minsta, tror jag; men banken låg i en annan ända av världen och gick över ända och varken kunde eller ville betala ett enda öre, men Betseys samtliga ören stodo i den, och nu är det förbi med dem. Ju mindre vi tala därom, desto bättre!»

Min tant avslöt denna filosofiska översikt med ett slags triumferande blick på Agnes, vars färg småningom återvände.

»Är detta hela historien, bästa miss Trotwood?» frågade Agnes.

»Jag tycker att den är tillräckligt lång, kära barn», svarade min tant. »Om det funnits mera pengar att förlora, skulle historien sannolikt ännu inte varit slut. Betsey skulle då ganska säkert ha kastat dem efter de andra och öppnat ett nytt kapitel. Men som pengarna voro slut, är det även slut med historien.»

Agnes hade i början lyssnat med återhållen andedräkt; färgen på hennes kind kom och gick ännu, men hon andades mera fritt, och jag trodde mig veta varför. Jag antog nämligen, att hon hade hyst vissa farhågor för att hennes stackars far på ett eller annat sätt hade varit skuld till det som hänt. Min tant tog hennes hand i sin och skrattade.

»Om detta är allt?» upprepade min tant. »Ja, det är alltsammans, med undantag av: ’Och så levde hon sedan i många år nöjd och lycklig’, och kanske att jag en vacker dag kan få tillägga detta om Betsey. Men nu har ni, Agnes, ett klokt huvud, och så har även Trot i somliga saker, ehuru jag inte alltid kan göra dig den komplimangen», och här skakade min tant på huvudet åt mig med en för henne egendomlig energi. »Vad bör nu göras? Här är nu huset, som i medeltal ger i avkastning sina sjuttio pund om året. Jag tror att vi med säkerhet kunna antaga det till så mycket. Nåväl, detta är allt vad vi ha kvar», sade min tant, som hade den egenheten gemensam med vissa hästar, att helt plötsligt stanna just då hon som bäst tycktes lova att fortsätta ännu en god stund.

»Så», sade min tant efter ett ögonblicks tystnad, »ha vi Dick. Han är så god som hundra pund om året, men dem måste vi naturligtvis använda på honom ensam. Jag ville förr skicka honom bort ifrån mig, ehuru jag vet att jag är den enda som förstår att uppskatta hans värde, hellre än jag ville behålla honom och inte använda hans pengar på honom själv. Hur skola nu Trot och jag bäst taga oss fram? Vad säger ni, Agnes?»

»Jag säger, tant», föll jag henne i talet, »att jag måste taga mig för någonting.»

»Låta värva dig till knekt, menar du?» genmälde min tant helt förskräckt, »eller fara till sjöss? Jag vill inte höra talas om det. Du ska bli en proctor. Med er tillåtelse, sir, vilja vi inte ha några hål i huvudet uti vår familj!»

I det jag skulle till att förklara, att jag icke önskade införa denna försörjningsmetod i familjen, frågade Agnes, om icke mina rum voro hyrda på en längre tid.

»Nu kommer ni just till saken, min lilla vän», sade min tant. »Vi kunna inte bli av med dem förrän om sex månader, så framt de inte kunna hyras ut, och det tror jag knappast. Den sista hyresgästen dog här. Fem personer av sex skulle den där nankinskvinnan med flanellsstubben ta livet av. Jag har ännu litet kontanter kvar och håller med om att det bästa vi kunna göra, är att bo tiden ut här och skaffa Dick nattkvarter i grannskapet.»

Jag ansåg det för min plikt att påpeka den otrevnad som min tant underkastade sig genom att leva i ett ständigt guerillakrig med mrs Crupp, men denna invändning avfärdade hon mycket kort genom att giva till känna, att hon vid första tecken till fientligheter var beredd på att förvåna mrs Crupp för hela hennes övriga livstid.

»Jag hade tänkt, Trotwood», sade Agnes tveksamt, »att om du hade tid…»

»Jag har fullt upp med tid, Agnes. Efter klockan fyra eller fem är jag alltid ledig, och jag har även tid om mornarna. I alla händelser har jag gott om tid», fortfor jag och kände att jag rodnade litet vid tanken på de många timmar som jag hade tillbragt med att driva omkring i staden och fram och tillbaka på vägen till Norwood.

»Jag vet», sade Agnes, i det hon kom fram till mig och talade med en låg röst, som var så full av ljuv och förhoppningsfull omtänksamhet, att jag ännu tycker mig höra den, »jag vet att du inte skulle ha något emot att sköta en sekreterares syssla.»

»Ha något emot, min bästa Agnes?»

»Ja», fortfor Agnes, »doktor Strong har nu verkställt sin föresats att draga sig tillbaka och slagit upp sin bostad här i London, och jag vet att han frågat pappa, om han inte kunde rekommendera honom någon. Tror du inte att han hellre skulle vilja ha sin forna älsklingslärjunge än någon annan?»

»Kära Agnes», sade jag, »hur skulle jag väl kunna bärga mig utan dig? Du är alltid min goda ängel. Jag har sagt dig det förut och betraktar dig ständigt som sådan.»

Agnes svarade med sitt behagliga skratt, att en god ängel (hon menade Dora) kunde vara tillräcklig och erinrade mig därefter om att doktorn hade brukat arbeta i sin studerkammare tidigt på morgonen och på aftonen, och att mina fristunder sannolikt skulle passa väl till hans arbetstid. Jag blev ännu mera förtjust över utsikten att själv kunna förtjäna mitt bröd än över hoppet att förtjäna det under min gamle lärare, och följde, kort sagt, Agnes’ råd och satte mig ned och skrev ett brev till doktorn, varuti jag framställde mitt ärende och underrättade honom om att jag ämnade hälsa på honom nästa förmiddag klockan tio. Brevet adresserade jag till Highgate — ty på detta för mig så minnesvärda ställe bodde han — och gick och bar det själv på posten utan att förspilla en minut.

Var än Agnes befann sig, tycktes alltid något behagligt bevis på hennes stillsamma närvaro vara oskiljaktigt från platsen. Då jag kom tillbaka, såg jag att min tants fåglar hängde just så som de så länge hade hängt i salsfönstret i huset i Dover; min länstol stod, som ett motstycke till min tants vida mera bekväma stol, på samma plats vid det öppna fönstret, och själva den runda, gröna skärmen, som min tant hade tagit med sig, var fastskruvad vid fönsterkarmen. Jag visste vem som hade gjort allt detta, därav att det såg ut som om det i all tysthet hade skett av sig självt, och jag skulle på ögonblicket ha vetat vem som hade satt mina försummade böcker i den gamla ordningen från min skoltid, även om jag hade trott Agnes vara många mil borta, i stället för att jag nu såg henne pyssla med dem och le åt den ordning, vari de hade råkat.

Min tant var mycket belåten med utsikten åt Themsen — den tog sig också ganska bra ut, då solen sken på den, ehuru den icke kunde jämföras med havet utanför huset i Dover — men däremot kunde hon icke försona sig med röken i London, vilken, såsom hon uttryckte sig, »pepprade allting». En fullständig revolution, i vilken Peggotty tog en betydlig andel, genomfördes nu i varje vrå av mina rum i avseende på bemälda peppar, och jag stod just och såg på och tänkte på huru litet till och med Peggotty tycktes uträtta med allt sitt bråk, och huru mycket Agnes uträttade utan något bråk alls, då en knackning hördes på dörren.

»Jag tror att det är pappa», sade Agnes och bleknade. »Han lovade mig att han skulle komma.»

Jag öppnade dörren och insläppte icke blott mr Wickfield, utan även Uriah Heep. Jag hade icke sett mr Wickfield på någon tid och var, på grund av vad jag hade hört av Agnes, beredd på att få se en stor förändring hos honom, men detta oaktat blev jag helt häpen över hans utseende.

Det var icke därför att han såg så många år äldre ut, ehuru han ännu alltjämt var klädd med sin gamla omsorgsfulla prydlighet, icke heller därför att en ohälsosam rodnad var utbredd över hans ansikte eller därför att hans ögon voro utstående och blodsprängda, eller därför att hans hand led av en nervös darrning, vartill jag kände orsaken och som jag hade märkt för flera år tillbaka. Det var icke därför att han hade förlorat sin forna min och hållning som en gentleman — ty det hade han icke — utan det som mest frapperade mig var, att han, ehuru han ännu bibehöll intygen om sin medfödda överlägsenhet, kunde underordna sig denna krypande personifikation av låghet och gemenhet, som kallades Uriah Heep. Förändringen av dessa båda naturers inbördes ställning, Uriahs makt och mr Wickfields beroende, var en syn som var mig smärtsammare än jag kan beskriva. Om jag hade sett en apa tillvälla sig väldet över en människa, skulle jag knappast ha funnit den synen mera förnedrande.

Han tycktes själv vara endast alltför mycket medveten därom. Då han hade kommit in, stod han stilla och höll huvudet nedböjt, som om han känt det. Detta varade likväl endast ett ögonblick, ty Agnes sade till honom i mild ton: »Pappa, här är miss Trotwood — och Trotwood, som du inte sett på länge!» och därpå kom han fram och räckte min tant handen med en viss förlägenhet och skakade min med större hjärtlighet. Under det ögonblicks uppehåll, som jag nämnt, såg jag Uriahs ansikte forma sig till det vidrigaste grin. Agnes såg det även, tror jag, ty hon ryste tillbaka för honom.

Vad min tant såg eler icke såg, trotsar jag all världens fysionomister att ha kunnat upptäcka utan hennes eget samtycke. Jag tror icke att det funnits någon människa med ett så ogenomträngligt ansikte som hennes, då hon ville det. Hennes ansikte kunde vid ifrågavarande tillfälle lika gärna ha varit en brandmur med hänsyn till det ljus det spred över hennes tankar, till dess hon enligt sin vana helt tvärt bröt tystnaden.

»Nå, Wickfield!» sade min tant, och han såg nu för första gången upp på henne. »Jag har just berättat er dotter hur väl jag själv ställt med mina pengar, eftersom jag inte ville anförtro dem åt er, emedan ni började bli en smula rostig i affärsväg. Vi ha slagit våra kloka huvuden tillsammans och i det hela taget kommit till ett rätt gott resultat. Agnes väger i min tanke upp hela firman.»

»Om jag i all ödmjukhet törs göra en anmärkning», sade Uriah Heep med en vridning på kroppen, »så är jag av alldeles samma tanke som miss Trotwood och skulle endast vara alltför lycklig, om jag kunde få miss Agnes till min kompanjon.»

»Ni är ju själv kompanjon», svarade min tant, »och det tycker jag kan vara nog. Hur står det till?»

Såsom svar på denna fråga, som ställdes till honom på ett utomordentligt tvärt och kort sätt, genmälde mr Heep, i det han tafatt kramade den blå påse han hade med sig, att han mådde mycket bra och att han hoppades att detsamma vore fallet med henne.

»Och ni, master — mister Copperfield, skulle jag säga», fortfor Uriah, »hur står det till med er? Det gläder mig att se er, mister Copperfield, även under närvarande omständigheter.» (Därom var jag fullt övertygad, ty han syntes verkligen innerligt njuta därav.) »De närvarande omständigheterna äro inte sådana som edra vänner kunde önska er, mr Copperfield, men det är inte penningar som skapar mannen, det är — jag är verkligen inte med mina ringa gåvor i stånd att uttrycka vad det är», sade Uriah med en inställsam slingring.

Här skakade han hand med mig; likväl icke på vanligt sätt utan stående ett gott stycke ifrån mig och lyftande min hand upp och ned, lik en pumpstång, vilken han var en smula rädd för.

»Och hur tycker ni att vi se ut, master Copperfield — mister skulle jag säga?» frågade Uriah med ett sockersött grin. »Finner ni inte mr Wickfield blomstrande, sir? Åren ha inte mycket att betyda inom vår firma, master Copperfield, med undantag av att de upphöja det ringa, det vill säga mor och mig själv, och utveckla», tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »det sköna, det vill säga miss Agnes.»

Efter denna artighet vred han och slingrade sig på ett så olidligt sätt, att min tant, som hade suttit och stirrat på honom, förlorade allt tålamod.

»Hin i den karlen!» sade min tant i barsk ton. »Vad går åt honom? Var inte galvanisk, sir!»

»Jag her om förlåtelse, miss Trotwood», svarade Uriah. »Jag vet att ni är nervös.»

»Kom inte med sådana där dumheter!» sade min tant allt annat än blidkad. »Jag orkar inte höra sådant där prat! Jag är ingenting ditåt. Om ni är en ål, sir, så uppför er som en sådan, men om ni är en människa, så laga att ni håller edra lemmar i styr. Jag får säga er», fortfor min tant i högsta förtrytelse, »att jag inte ämnar låta driva mig från vettet av sådana där ormslingringar och korkskruvsvridningar!»

Mr Heep såg tämligen flat ut, såsom väl också de flesta människor skulle ha gjort vid detta utbrott, som fick en ytterligare kraft genom det harmsna sätt varpå min tant efteråt kastade sig i sin stol och skakade på huvudet åt honom, som om hon varit färdig att springa upp och kasta sig över honom. Men han sade till mig i en ödmjuk ton:

»Jag vet mycket väl, master Copperfield, att miss Trotwood, ehuru en förträfflig dam, har ett häftigt lynne (jag hade det nöjet, skulle jag tro, att känna henne förr än ni, master Copperfield, medan jag ännu var en ringa skrivare), och det är ju helt naturligt att det blivit häftigare under närvarande omständigheter. Det är mycket mera underligt att det inte blivit vida värre. Jag har endast kommit för att säga, att om det vore någonting som vi, mor och jag, eller Wickfield och Heep kunde göra under närvarande omständigheter, vore det oss mycket kärt. Jag får ju gå så långt?» sade Uriah med ett matt leende åt sin kompanjon.

»Uriah Heep», sade mr Wickfield i en enformig, tvungen ton, »är en duktig affärskarl, Copperfield. Jag håller fullkomligt med om vad han säger. Ni vet att jag sedan gammalt intresserat mig för er. Men även detta oavsett, instämmer jag i alla händelser med Uriah Heep.»

»Å, vilken belöning det är att åtnjuta ett sådant förtroende!» sade Uriah och drog upp det ena benet med fara att ådraga sig en ny tillrättavisning av min tant. »Men jag hoppas bli i stånd att i någon mån kunna lätta affärernas mödor och besvärligheter för honom, master Copperfield!»

»Uriah Heep är mig till stor lättnad», sade mr Wickfield med samma slöa ton. »En tung börda har tagits ifrån mig, Trotwood, genom att få en sådan kompanjon.»

Jag visste att den röde räven lät honom säga allt detta för att visa honom för mig sådan som han hade antytt honom vara den där natten då han förgiftade min sömn. Jag såg åter samma vidriga leende på hans ansikte och huru han observerade mig.

»Du tänker väl inte gå, pappa?» sade Agnes oroligt. »Vill du inte gå tillbaka med Trotwood och mig?»

Jag tror att han hade ämnat se på Uriah innan han svarade, så framt icke denne hedersman hade kommit honom i förväg.

»Jag är själv upptagen av affärer», sade Uriah, »i annat fall skulle det ha varit mig ett nöje att stanna hos mina vänner. Men jag överlämnar åt min kompanjon att representera firman. Miss Agnes, alltid er ödmjuke tjänare! Jag önskar er en god dag, master Copperfield, och betygar er min ödmjuka vördnad, miss Trotwood.»

Med dessa ord avlägsnade han sig, kyssande på sin stora hand åt oss och skelande på oss liksom under en vidrig mask.

Vi sutto nu ett par timmar och talade om de gamla glada dagarna i Canterbury.

Sedan mr Wickfield hade blivit överlämnad åt Agnes, fick han snart större likhet med sitt forna jag, ehuru en ingrodd dysterhet vilade över honom, vilken han ej kunde skaka av sig. Emellertid klarnade han likväl upp och gladde sig tydligen över att höra oss återkalla i minnet de små händelser från vårt tidigare liv, av vilka han erinrade sig så många. Han sade, att han, då han nu åter var tillsammans med Agnes och mig, tyckte sig flyttad tillbaka till flydda dagar och att han önskade, att dessa aldrig hade förändrats. Jag är fullt förvissad om att det i Agnes milda anlete, ja, endast i den lätta tryckningen av hennes hand på hans arm låg ett inflytande som utövade en underbar verkan på honom.

Min tant, som nästan under hela tiden hade varit sysselsatt med Peggotty i det inre rummet, ville icke följa oss bort till det ställe där de bodde, men yrkade på att jag skulle gå, och jag gjorde så. Vi åto middag tillsammans. Efter middagen satt Agnes, liksom i forna dagar, vid hans sida och slog i vin åt honom. Han drack vad hon bjöd honom, men icke mera — liksom ett barn — och vi sutto alla tre vid fönstret till dess aftonen började inbryta. Då det nästan hade blivit mörkt, lade han sig ned på en soffa, där Agnes stödde hans huvud med en kudde och en stund lutade sig över honom, och då hon kom tillbaka till fönstret, var det ej så mörkt att jag icke kunde se tårarna glimma i hennes ögon.

Jag ber till Gud, att jag aldrig måtte glömma den dyra flickan i hennes kärlek och trofasthet under denna tid av mitt liv, ty om jag gjorde det, skulle mitt slut vara nära, och då skulle jag önska att som bäst komma ihåg henne. Hon fyllde mitt hjärta med så goda beslut, stärkte till den grad min svaghet genom sitt föredöme, ledde så — jag vet icke huru, ty hon var alltför blygsam och mild för att giva mig mångordiga råd — den oroliga ivern och de vacklande föresatserna hos mig, att jag är övertygad, att allt det ringa goda, jag gjort, och allt det onda, jag underlåtit att göra, bör tillskrivas henne.

Och hur talade hon icke med mig om Dora, medan vi sutto i mörkret vid fönstret! Hur hon lyssnade till mina lovtal över henne, hur hon själv prisade henne och spred några glimtar av sitt eget rena ljus över den lilla fegestalten och gjorde den ännu mera kär och oskyldig i mina ögon! O Agnes, du min barndoms syster, om jag då hade vetat vad jag först långt efteråt fick veta! —

Då jag kom ned, stod en tiggare på gatan, och då jag vände mitt huvud mot fönstret och tänkte på hennes lugna, serafiska ögon, kom han mig att studsa, i det han, likt ett eko från morgonens samtal, sakta mumlade:

»Blind! blind! blind!»