David Copperfield/Del II/Kapitel 31

←  Utvandrarna

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Frånvaro

Återkomst  →

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Frånvaro.

Det var en lång och dyster natt som sänkte sig omkring mig — en natt hemsökt av vålnader av många förhoppningar, många dyra minnen, många villfarelser, många onyttiga sorger och bekymmer.

Jag reste från England, utan att ens då veta huru stark den skakning var, som jag hade att uthärda. Jag lämnade alla dem som voro mig kära och reste bort i den tron, att jag hade uthärdat stöten och att det värsta var överståndet. Liksom en krigare på slagfältet erhåller ett dödligt sår och knappast vet att han blivit träffad, så hade jag, då jag blev lämnad ensam med mitt ouppfostrade hjärta, icke heller någon föreställning om det sår, varmed det hade att kämpa.

Men jag kom till insikt därom, icke hastigt, men småningom, steg för steg. Den känsla av tomhet och enslighet, varmed jag drog bort, utvidgade och rotfäste sig för varje timme. I början var det en tung känsla av förlust och sorg, varuti jag kunde urskilja föga annat, men omärkligt förvandlades den till ett hopplöst medvetande om allt vad jag hade förlorat: kärlek, vänskap, deltagande, om allt som hade blivit krossat: min första tillit, min första kärlek, hela mitt livs luftslott, om allt som nu återstod: en enda stor, hemsk öken, som utan något avbrott sträckte sig runt omkring mig, ända bort till den mörka horisonten.

Om min sorg var självisk, så visste jag icke att den var det. Jag sörjde över mitt hustrubarn, som så ung hade blivit bortryckt från sin blomstervärld. Jag sörjde över honom, som kunde ha vunnit tusendes kärlek och beundran, liksom han för länge sedan hade vunnit min. Jag sörjde över det krossade hjärta, som hade funnit vila i det stormupprörda havet, och över de utvandrande kvarlevorna av det enkla hem, där jag som barn hade hört nattvinden susa.

Från den växande tungsinthet, vari jag försjönk, hade jag slutligen icke något hopp om att någonsin bliva befriad. Jag strövade omkring från det ena stället till det andra, men förde överallt min börda med mig. Nu märkte jag hela dess tyngd och sjönk under den och sade i mitt hjärta, att den aldrig kunde bliva lättad.

Medan denna nedslagenhet var som störst, trodde jag att jag skulle dö. Stundom tyckte jag, att jag helst skulle vilja dö hemma och vände även verkligen om på min väg för att snart vara där. Vid andra tillfällen åter reste jag längre bort, från stad till stad, letande efter, jag vet icke vad, och sökande att lämna bakom mig, jag vet icke vad.

Det står icke i min makt att följa spåren av alla de tröttande faser av sinnesoro, vilka jag genomgick. Det gives vissa drömmar, som endast kunna beskrivas på ett ofullständigt, obestämt sätt, och då jag skådar tillbaka på detta skede av mitt liv, tycker jag mig i minnet återkalla en sådan dröm. Jag ser mig röra mig som en drömmande bland de nya scenerna av främmande städer, slott, domkyrkor, tempel, tavlor, borgar, gravar, fantastiska gator — historiens och fantasiens gamla rastställen — bärande min plågsamma börda med mig överallt och knappast medveten om föremålen, i det de försvinna för min blick. Likgiltighet för allt, undantagandes den grubblande sorgen, detta var den natt, som omhöljde mitt ouppfostrade hjärta. Låt mig se upp från denna — såsom jag, himlen vare lovad, till slut gjorde — och från dess långa, sorgliga, olyckliga dröm, upp till ljusets gryende strimma.

Under många månader reste jag med detta alltjämt mörknande moln på min själ. Vissa dunkla skäl, som jag då hade att icke resa hem — skäl, som då förgäves kämpade inom mig för att vinna ett klarare uttryck — höllo mig kvar på min pilgrimsfärd. Stundom drog jag rastlöst, utan att stanna, från det ena stället till det andra; stundom dröjde jag länge på en och samma ort. Jag hade icke något mål, icke någon upprätthållande själ inom mig, var jag än befann mig.

Jag var i Schweiz, dit jag hade kommit från Italien över ett av de stora alppassen och hade sedan med en vägvisare vandrat omkring på fjällstigarna. Ifall dessa hemska ödemarker hade talat till mitt hjärta, så visste jag det åtminstone icke. Jag hade funnit något sublimt och underbart i de förfärliga höjderna och bråddjupen, i de dånande forsarna och i is- och snööknarna, men ännu hade de icke lärt mig något annat.

En afton före solens nedgång kom jag ned i en dal, där jag ämnade tillbringa natten. Medan jag steg ned i den längs utmed sidan av det berg, varifrån jag såg den skimra fram långt nedanför mig, tror jag, att någon länge okänd förnimmelse av skönhet och lugn, något av dess frid framkallat mildrande inflytande svagt rörde sig i mitt bröst. Jag erinrar mig, att jag en gång stannade försänkt i en sorg, som icke var uteslutande förlamande, icke full av förtvivlan. Jag erinrar mig, att jag nästan hoppades, att någon förändring till det bättre var möjlig inom mig.

Jag kom ned i dalen, i det aftonsolen lyste på de avlägsna snötoppar, som inneslöto den såsom eviga moln. Foten av de berg, som bildade ett svalg, varuti den lilla byn låg, var beklädd med en yppig gräsmatta, och högt ovanför denna blidare vegetation växte skogar av mörka furor, vilka som en kil klövo vinterns snödrivor och hejdade lavinen. Ovanför dessa syntes den ena raden efter den andra av grå klippor, klar is och jämna gräsplättar, alltsammans så småningom sammanflytande med snön, som krönte det hela. Spridda här och där på bergets sluttningar lågo enstaka trähus, varje litet hus ett hem, vilka mot de upptornade höjderna sågo så dvärglika ut, att de tycktes vara för små till leksakshus. Detsamma var fallet med den tätt sammanbyggda byn nere i dalen, med dess träbro över forsen, där denna störtade sig över klippblock och brusade framåt mellan träden. I den stilla luften hördes ett ljud av avlägsen sång — herdarnes röster — men då ett ljust aftonmoln svävade längs efter bergets sida, kände jag mig nästan frestad att tro, att klangen kom därifrån och icke var jordisk musik. Plötsligt talade den stora naturen till mig i denna renhet och tröstade mig, så att jag lade mitt trötta huvud ned på gräset och grät så som jag icke hade gråtit sedan Dora dog.

Kort förut hade jag erhållit en brevpacke, som väntade på mig, och hade gått utom byn för att läsa den, medan min aftonmåltid tillagades. Andra brevsändningar hade icke träffat mig och jag hade icke på lång tid erhållit någon sådan. Med undantag av ett par rader för att nämna att jag var frisk och befann mig där eller där, hade jag icke haft styrka eller ståndaktighet nog att skriva ett brev sedan jag reste hemifrån.

Brevpacken låg i min hand. Jag öppnade den och kände igen Agnes' stil.

Hon var lycklig och gjorde nytta, det gick henne väl, såsom hon hade hoppats. Detta var allt vad hon skrev om sig själv, det övriga vände sig omkring mig.

Hon gav mig icke något råd, inskärpte icke någon plikt hos mig, utan meddelade mig endast med sin egendomliga värme vilken tillit hon hyste till mig. Hon visste hur en natur sådan som min skulle draga nytta av motgången. Hon visste huru prövningar och sinnesrörelser skulle förädla och stärka den. Hon var övertygad om att jag med var och en av mina ansträngningar skulle vinna ännu mera ståndaktighet än förr och arbeta mig upp till ett högre syfte, eggad av den sorg som hade drabbat mig. Hon, som var så stolt över mitt rykte, som var säker om dess tilltagande, till dess jag skulle bli välsignad, älskad och ärad genom mitt arbete, visste med säkerhet, att jag skulle fortfara att arbeta. Hon visste, att i mitt hjärta, liksom i alla ädla och goda hjärtan, sorgen icke kunde bliva svaghet, utan måste bliva styrka. Liksom min barndoms sorger och lidanden hade gjort sitt till för att skapa mig till det jag var, så skulle större olyckor härda mig till att bliva ännu bättre än jag var, och såsom de hade varit mina lärare, skulle jag bliva lärare åt andra. Hon hänvisade mig till Gud, som hade tagit min oskuldsfulla ängel upp till sin frid, hon skulle städse omfatta mig med systerlig kärlek och var alltid vid min sida, vart jag än vände mig, stolt över vad jag hade gjort, men oändligt mycket stoltare över det som ännu var mig förbehållet att uträtta.

Jag gömde brevet vid mitt bröst och tänkte på vad jag hade varit för en timme sedan! Då jag hörde rösterna dö bort och såg den stilla aftonskyn mörkna och alla färgerna i dalen blekna och den gyllne snön på bergstopparna förvandlas till en avlägsen del av den bleka natthimmelen, men på samma gång kände natten försvinna från min själ och alla dess skuggor ljusna, då fanns det intet namn för den kärlek jag kände för henne, som från detta ögonblick var mig ännu mera kär och dyrbar än hon hittills hade varit.

Jag läste hennes brev många gånger och skrev till henne innan jag lade mig att sova. Jag sade henne, att jag hade varit i stort behov av hennes bistånd, att jag utan henne icke var och aldrig hade varit vad hon ansåg mig för, men att hon inspirerade mig till att bliva det och att jag ville försöka.

Och jag försökte. Efter ytterligare tre månader skulle ett år ha förflutit sedan min sorg började, men jag föresatte mig att icke fatta något beslut förrän dessa tre månader voro förgångna, och att under tiden pröva mina krafter.

Då de tre månaderna hade förflutit, beslöt jag att ännu en tid uppskjuta hemresan och tills vidare slå mig ned i Schweiz, som hade blivit mig kärt genom minnet av denna afton och att åter gripa till pennan och arbeta.

Jag tog ödmjukt min tillflykt till Honom, till vilken Agnes hade hänvisat mig; jag uppsökte naturen och sökte den aldrig förgäves, och jag öppnade mitt bröst för det mänskliga deltagande, från vilket jag kort förut hade skyggat tillbaka. Det dröjde icke länge förrän jag hade lika många vänner i dalen som i Yarmouth, och då jag före vinterns början lämnade den för att resa till Genève och så på våren kom tillbaka igen, hade deras hjärtliga välkomsthälsningar en klang, som påminde om hemmet, ehuru de icke voro klädda i engelska ord.

Jag arbetade bittida och sent, med tålamod och flit. Jag skrev en roman, vartill ämnet var hämtat ur min erfarenhet, och skickade den till Traddles, som bestyrde om dess utgivande på för mig mycket förmånliga villkor, och underrättelsen om mitt växande rykte började snart nå mig genom resande, vilka jag händelsevis träffade. Efter någon vila och förströelse började jag på mitt gamla, ivriga sätt ett arbete, som i hög grad tog mina krafter i anspråk. Ju längre jag skred framåt i utförandet av denna min uppgift, desto kärare blev den mig, och jag ansträngde alla mina krafter för att lösa den på ett värdigt sätt. Detta var min tredje roman. Den var ännu icke halvfärdig, då jag under en mellantid av vila tänkte på att resa hem.

Ehuru jag hade studerat och arbetat flitigt, hade jag dock under en lång tid vant mig vid stark kroppsrörelse. Min hälsa, som hade varit betydligt försvagad, då jag lämnade England, var nu fullkomligt återställd. Jag hade sett mycket, varit i många länder och, efter vad jag hoppas, ökat mitt förråd av kunskaper.

Jag har nu berättat allt vad jag anser nödvändigt att här omtala rörande den tid jag hade varit borta från England — likväl med ett undantag. Jag har likväl icke gjort detta undantag i avsikt att dölja någon av mina tankar, ty såsom jag på ett annat ställe nämnt, är denna berättelse min nedskrivna levnadsteckning. Jag har endast velat hålla den hemligaste strömmen i min själ avsöndrad för sig själv och gömma den till sist. Jag övergår nu till densamma.

Jag kan icke så fullt genomtränga mitt hjärtas mystär, att jag vet när jag började tänka, att jag kunde ha satt dess tidigaste och ljusaste förhoppningar till Agnes. Jag kan icke säga vid vilket skede av min sorg det först vande sig vid den betraktelsen, att jag i min lättsinniga ungdom hade bortkastat hennes kärleks skatt. Jag tror att jag kanske hade hört en viskning om denna avlägsna tanke uti den där gamla olycksaliga känslan av att jag hade förlorat någonting eller saknade någonting, som jag aldrig kunde ernå. Men denna tanke trädde in i min själ såsom en ny förebråelse och en ny ånger, då jag stod så sorgsen och ensam 1 världen.

Om jag under denna tid hade varit mycket tillsammans med henne, skulle jag i min förtvivlans svaghet ha röjt vad jag kände. Det var detta jag dunkelt fruktade, då jag först kände mig manad att dröja med min hemresa. Jag kunde icke ha uthärdat att förlora det ringaste av hennes systerliga ömhet, och likväl skulle jag genom ett sådant yppande av mina känslor ha pålagt oss båda ett hittills okänt tvång.

Jag kunde icke glömma att den känsla, varmed hon betraktade mig, hade sin grund i mitt eget fria val och att jag, om hon någonsin hade älskat mig med en annan kärlek — och stundom förekom det mig som om det hade varit en tid, då hon möjligen hade gjort det — hade kastat bort den. Den fanns icke längre nu, emedan jag, redan då vi båda icke voro annat än barn, hade vant mig vid att tänka på henne såsom på ett väsen som var långt borta från mina vilda fantasier. Jag hade ägnat ett annat föremål min lidelsefulla ömhet och icke gjort vad jag kanske kunde ha gjort, och Agnes var för mig vad jag och hennes eget ädla hjärta hade gjort henne till.

I början av denna förändring, som efter hand försiggick med mig, medan jag strävade att bättre förstå mig själv och bli en bättre människa, skådade jag genom någon obestämd prövningstid bort mot det ögonblick, då jag möjligen skulle kunna hoppas att draga ett streck över det förflutna och bli nog lycklig att få kalla henne min maka, men allteftersom tiden skred framåt, bleknade denna töckniga utsikt och försvann slutligen helt och hållet. Om hon någonsin hade älskat mig, borde jag ju hålla henne så mycket mera helig, då jag erinrade mig de förtroenden jag hade givit henne, hennes kännedom om mitt förvillade hjärta, den uppoffring hon hade måst göra för att bliva min syster och väninna, samt den seger hon hade vunnit. Om hon åter aldrig hade älskat mig, huru kunde jag väl tro, att hon skulle älska mig nu?

Jag hade ständigt insett min svaghet i jämförelse med hennes styrka och ståndaktighet, och nu kände jag den allt mer och mer. Vad jag än möjligen kunde ha varit för henne eller hon för mig, ifall jag för länge sedan hade varit henne värdigare, så var i alla händelser varken jag eller hon det nu. Den tiden var förbi. Jag hade låtit den gå mig ur händerna och hade med rätta förlorat henne.

Att jag led mycket av dessa strider, att de fyllde mig med sorg och ånger och att jag likväl upprätthölls av känslan av att det med all rätt fordrades av mig, såsom hederlig karl, att jag med blygsel skulle visa ifrån mig tanken på att vända mig till den dyra flickan nu, då alla mina förhoppningar hade vissnat, sedan jag lättsinnigt hade vänt mig ifrån henne, då de voro ljusa och friska — vilken betraktelse låg vid roten av varje tanke jag ägnade henne — allt detta är fullkomligt sant, det ena lika mycket som det andra. Jag sökte nu icke att dölja för mig själv, att jag älskade henne av hela min själ, men jag övertygade mig om att det nu var för sent, och att det förhållande, som så länge hade bestått oss emellan, måste förbliva orubbat.

Ofta och mycket hade jag tänkt på vad min Dora flyktigt antytt såsom något som möjligen kunnat hända under de år som voro bestämda att icke bliva någon prövningstid för oss; jag hade övervägt huru de ting, som aldrig hända, ofta till sina följder hava lika mycken verklighet för oss, som de vilka verkligen inträffat. De år, om vilka hon hade talat, hade ju nu blivit verkligheter till min förbättring, och skulle en gång, måhända litet senare, ha blivit det, även om vi hade blivit skilda åt i vår tidigaste dårskap. Jag sökte att förvandla detta förhållande, mellan mig och Agnes, till ett medel att göra mig mera självförsakande, mera bestämd, mera medveten av mig själv, mina fel och brister. Sålunda kom jag, genom betraktelsen av att det möjligen kunde ha hänt, till den övertygelse, att det aldrig skulle kunna hända.

Sådana tankar med deras förvecklingar och självmotsägelser växlade i min själ från tiden för min avresa till tiden för min hemkomst tre år senare. Tre år hade förflutit sedan emigrantskeppet avseglade, då jag vid samma klockslag på aftonen och på samma ställe stod på däcket till den paketbåt, som förde mig hem, och betraktade samma rosenfärgade vatten, i vilket jag hade sett bilden av detta skepp avspegla sig.

Tre år — långa i sin helhet betraktade, men dock så korta i sin gång! Och hemmet var mig så innerligt kärt och Agnes även — men hon var icke min — hon skulle aldrig bli min — hon kunde ha blivit det, men detta var nu förbi!