De gula husen/Kapitel 05
| ← ASSESSORN OCH MAJOREN |
|
FARBROR JONATHAN → |
AUKTIONSKAMMAREN
Auktionen var i full gång och i sin vita pinnstol på upphöjningen tronade kommissarien, mysande och småskrockande, med sin gamle kumpan, notarien Engblom, vid sidan. Engblom hade klumpnäsa, stor och röd, och de tjocka glasögonen vilade däröver; byxorna hade han alltid så högt uppdragna att resårerna på pjäxorna syntes. Det var något stilla och barnsligt undergivet i hela hans uttryck som slaviskt underordnade sig kommissarien, och fällde han någon sällsynt gång en egen anmärkning eller yttrande, vittnade det fullkomligt och oomtvistligt om den mest fullständiga världsfrånvaro och troskyldiga bortkommenhet.
Sådan var notarien Engblom och med halsduken petande högt upp i nacken över rockkragen och ständigt snusande så ofta han hann med mellan klubbslagen, antecknade han i sina protokoller runstycken och skillingar med ett allvar och ett djupsinne som gällde det en världshistorisk tilldragelse. Han harklade sig också emellanåt och broderade vidare på kommissariens kvickheter, som han själv aldrig skulle kunnat uppfinna, men alltid tacksamt mottog och vidare utlade. Och över kommissarien och hans notarie däruppe på deras upphöjning svävade det en gammaldags borgerlig gemytlighet och världsfrämmande oberördhet om alla människornas jäktande ävlan, som verkade i hög grad lugnande och välgörande.
Men kommissarien var i sitt rätta element där i salen och i sin gamla avnötta pinnstol som han begagnat nu i 38 års tid. Han hade en liten specifik anmärkning eller tillägg att göra både om föremålet, som såldes och även om köparen ibland, när det så passade sig. Med händerna under sätet och spjuvern i ögonvrån yttrade han långsamt och tydligt sin mening, och det var mången som knappt tordes göra sitt anbud av blyghet över vad han kunde finna på att säga.
Nu var det en vanlig psalmbok som gick.
En psalmbok. Vad bjudes? Får jag tio öre för psalmboken? Bjudet. Tio öre för en sådan vacker liten bok. Tio öre. Femton hörde jag i slag. Femton. Femton öre. Första, andra, tredje gången femton. Femton.
Då sköt kommissarien in — och orden hördes så tryggt upplysande och liksom understrukna över den av människor fullproppade salen, där dammet yrde i högan sky och hostningar och harklingar väsnades —
Av konungen gillad och stadfäst, anno 1819.
Och som hade det av alla kända meddelandet satt liv i rörelsen höjdes genast anbuden och stego och överbjödo varandra, tills psalmboken slutligen slogs bort för kronor 1:35.
Så följde en bur med en steglits, som ängslig hoppade från pinne till pinne under all uppmärksamheten och sorlet. Den väckte livligt intresse och mångas åstundan, och när slutligen klubban föll, måste kommissarien fråga vem som blev den lycklige. En liten gumma på översta bänken reste sig förläget, neg och sade.
Madam Andersson.
Varpå kommissarien genast svarade:
Jaså, Andersson, ja det finns en till här i staden med det namnet.
Men så såg han på gumman, som var en trogen och pålitlig och aldrig svikande kund på alla auktioner och kände så igen henne och tillade:
Å, det är ju rätta madam Andersson i Månssons gård, och gumman steg fram och betalade och neg och tog sin steglitsa och vandrade av därmed som i triumf.
Och Engblom antecknade i protokollet och upprepade efter en stund som ett troget eko:
Rätta madam Andersson i Månssons gård.
Men nu led det på tiden och folket började troppa av. Engblom tog sig för sista gången en grundlig pris och vecklade upp och använde grundligt och öronbedövande sin stora röda näsduk. Kommissarien räknade över kassan och låste in den i skåpet bakom sitt bord, tog Engblom i hand, nickade gemytligt åt vaktmästaren, som ödmjuk och påpasslig hjälpte honom på med rocken, och vaggade så av till sexan, punschen, röken och mamsell Ellen i den kära gamla schaggsoffan.