De gula husen/Kapitel 15
| ← DICKA |
|
PIRRORNA → |
TANTE CAROLINA
Därute kunde stormarna rasa och regnet välla ner i strömmar, men i Tante Carolinas kammare var det som solen ständigt lyste.
Det var som låg där ett ständigt solsken över det lilla rummets ro — en helig och hägnad vrå långt från allfarsvägen.
I soffan med antimakassarna och arbetsbordet framför satt Tante Carolina och beständigt stickade hon på en vit ullstrumpa med krokiga stickpinnar.
Över soffan hängde ett bleknat fotografi av Notre Dame-kyrkan i Paris — ett minne från den längst förflutna tid, då Tante Carolina som ung flicka var ute i pension för att utbilda sig i franskan.
J'ai été plus heureuse que je n'avais espéré, sade hon och tappade en maska, ne utan motsvarande negation i svenskan brukas efter alla jakande, icke frågande, satser som innehålla en komparativ, alltså J'ai été plus heureuse que je n'avais espéré upprepade hon med stark tonvikt på n'avais, och lektionanten skrev upp det i sitt minne och tyckte att satsen passade så förträffligt bra på Tante Carolina.
Där var krukväxter i fönstren och en kanariefågel som drillade i högan sky vid alla rådbråkade franska satser.
Det var billiga lektioner Tante Carolina gav och mycket pengar flöto icke in, men de räckte förundransvärt gott till.
Om söndagarna, när hon var ledig, läste hon de franska poeterna — Lamartine kunde hon visst utantill. De stodo i enkla pappband i det lilla bokskåpet som såg ut som ett dockskåp, tätt bredvid sängen.
Till middagen satte hon på sig en vit spetsmössa och en vit mantilj och gick bort i familjerna.
Annars var där bara lektionerna och så de franska poeterna och minnena.
Vad man var långt borta från all oro och alla besvärligheter i Tante Carolinas kammare.
Den lille grymme guden med pilkogret vid sidan hade visst aldrig någonsin snuddat med en pil vid hennes hjärta — där var något så barnsligt jungfruligt över hela Tante Carolinas uppenbarelse. Och när hon rullade ner sin blå gardin med alpslottet och stengeten och jägaren om kvällen och tog av sig sin svarta klädning, lyste den lilla nattlampan vänligt och stilla på de gamla nötta möblerna, de hemvävda trasmattorna och kring hennes paulun, där oskulden drömde, svävade förnöjsamhetens och fridens alla vänliga genier.