De tre gracerna/Kapitel 06
| ← Augusta Fersen |
|
Hos Schröderheims → |
Lovisa Sparre.
LOVISA Augusta Sparre föddes den 14 september 1745 och var sålunda den äldsta af gracerna. Hennes föräldrar voro öfverståthållaren, grefve Axel Wrede-Sparre, hvilken var son af den här ofvan omtalade fältmarskalken Erik Sparre af Sundby samt syssling till Ulla och Augusta Fersens moder (se sid. 20), och Christina Margareta Augusta Törnflycht, dotter af riksrådet grefve Olof Törnflycht och sondotter af den rike och ansedde borgmästaren i Stockholm Olof Hansson Törne. Med godt påbrå således både på fädernet och mödernet uppväxte Lovisa Sparre i ett hem, som var ett af de mest aktade i Sverige under frihetstiden, »ty dess ton var god, då hofvets ansågs vara motsatsen», och när hon vid sexton års ålder trädde ut i sällskapslifvet, var hon en särdeles väluppfostrad ung dam och tillika i besittning af en fägring, som ofta varit utmärkande för hennes ryktbara fädernesläkt och framgångsrikt lät henne upptaga täflingen med de mest firade skönheterna i Lovisa Ulrikas hof. Det var under sådana förhållanden lätt förklarligt, att hon ej saknade friare, men då hon vid tjugotvå års ålder slutligen gjorde sitt val, föll detta märkligt nog på en
Efter koppargravyr i K. Biblioteket.
man, som var nära nitton år äldre än hon själf och därtill i afseende på utseendet enligt samstämmiga meddelanden ingen Adonis. Men dåvarande öfversten, till sist fältmarskalken och en af rikets herrar, grefve Johan August Meyerfelt ägde säkerligen andra förutsättningar för att vinna den vackra och begåfvade Lovisa Sparres hjärta och hand. Son af den ryktbare karolinen med samma namn, var han duglig officer och tapper krigare, därtill en hedersman, utrustad med stor förmögenhet och en ståtlig figur till ersättning för den felande skönheten i anletet. Hans porträtt visar sålunda en gammal prydlig herre med regelbundna men något stela och skarpa drag; men i det hänseendet var han i alla händelser bättre lottad än sin äldre broder Carl Fredrik, som enligt en anteckning hade »halfva ansiktet på längden alldeles olika den andra halfvan».
Herrskapet Meyerfelt hade flera gods och gårdar, men bodde under Gustaf III:s tid mest i Stockholm, till följd af mannens militära tjänstgöring och makans anställning från och med 1778 som statsfru hos drottningen. Deras hus var ett af de högst ansedda i hufvudstaden och inrättadt på stor fot. En föreställning härom erhålles i mantalslängden för 1780, då det förnäma paret bodde i huset n:o 5 och 6 i kvarteret Hästhufvudet (nu Hästen och huset motsvarande n:o 36 och 38 vid Regeringsgatan, i hörnet af Hamngatan och gränsande intill det gamla vackra Sparreska palatset, som sedan blef Borgerskapets änkehus och numera är vandaliseradt i Sveasals-lifvets tjänst). Betjäningen utgjordes af kammartjänaren Löve (kanske fader till de längre fram så ryktbara flickorna Löf), kammarjungfru, husjungfru, 4 lakejer, spannridare, kusk, husdräng, en madam och 5 pigor. Förteckningen upptager äfven magister Anders (sic!) Kellgren, som informator för de två sönerna, och bland hyresgästerna märktes notarien Carl Peter Lenngren, skaldinnan Anna Marias blifvande make. I det föregående har nämnts, hur Kellgren höll sitt intåg i huset redan år 1777, och antagligen var det här han grundlade den varma vänskapen med Lenngren, liksom det var härifrån, som de två började utgifvandet af Stockholms-Posten, det gustavianska tidehvarfvets förnämsta litterära organ.
Om Kellgrens vistelse i Meyerfeltska huset har hans vän N. von Rosenstein i den hans samlade skrifter inledande lefnadsteckningen gjort följande uttalande: »Han förblef flera år i detta hus, där han, som i de öfrige, hvarest han uppfyllt samma kall, var älskad af dem han handledde och aktad af deras föräldrar. Jag har varit vittne till den ifver, hvarmed han böd till att hjälpa ett af dessa hus, som igenom faderns frånfälle blifvit försatt i bekymmersamma omständigheter. Alla hans vänner hafva sett hans sorg, då grefvarne Meyerfelt i deras bästa ålder bortrycktes. Dessa drag hafva icke bort förtigas. De måla hans hjärtelag, som var älskande och ömt, men ömt utan svaghet.»
Grefvinnan Meyerfelt, hvilken väl var den som närmast inspirerade Kellgren till hans sång »Gratiernas döpelse», omnämnes i den samtida memoarlitteraturen icke så ofta som hennes väninnor och medtäflarinnor Ulla och Augusta Fersen. Genom sin makes ställning och sin egen förmögenhet var hon icke så beroende af hofvet som de utan intog en mer fristående och själfständig hållning gent emot såväl konungen som societeten, och skvallerkrönikan hade ej heller så många anledningar som med de bägge andra damerna att sysselsätta sig med hennes personlighet och lefverne. Ett och annat bidrag till hennes karaktäristik påträffas emellertid, ägnadt att skänka en öfverhufvud mycket tilltalande föreställning om hennes charmanta uppenbarelse, hennes frispråkighet och friska humör. I afseende på tidsföljden börja dessa meddelanden med Oxenstierna, på hvars svärmiska beundran för den vackra kvinnan och den eleganta världsdamen redan anförts prof (sid. 16) och som äfven vid andra tillfällen passade på att mer eller mindre direkt skänka henne sin hyllning. Då han i en dagboksanteckning för den 19 juni 1770 uppehåller sig vid fru Olins, den berömda aktrisens, kärlekshandel med riksrådet Horn, så underlåter han sålunda ej att med hänsyftning på den galanta fruns bedragna mans fulhet och med illa dold afund utbrista: »Så lät Venus sig kallas för din hustru, usla Vulcanus, för att älska Mars, så tog grefvinnan Meyerfelt den fulaste af alla dödliga att i stället göra Lassy lycklig». — Lassy var spanske ministern i Stockholm grefve de Lascy, som efterträdde ambassadören Puente och liksom denne var en mästare i att »säga fleuretter»[1] och stod högt i gunst hos de svenska damerna. Han var grefvinnan Meyerfelts särskilda »cavalier servente», och skvallerkrönikan nämnde honom som hennes gynnade älskare, men ej den ende af denna kategori.
I likhet med de andra vackra grefvinnorna ansågs nämligen äfven Lovisa Meyerfelt ingalunda vara bortkommen på kärlekens villovägar; men uppgifterna härom äro så sväfvande och hvarandra motsägande, att man icke vet hvad man skall tro.
Såsom stöd för denna uppfattning må först åberopas hertiginnan Charlotte, hvilken efter att ha
Efter porträtt i olja, tillhörigt grefvinnan Stephanie von Wedel, f. Hamilton, Stora Sundby.
betecknat grefvinnan Meyerfelt såsom en mycket slipad dam, som narrade grefvinnan Löwenhielm att emellanåt ställa till trassel, fortsätter hennes karaktäristik på följande sätt: »Hon är mycket kvick och bildad men ganska elak och endast rolig, när hon får drifva med någon, hvilket hon sällan underlåter, och detta gör henne opålitlig och hjärtlös. Hon anses vara rätt mycket begifven på kärleksäfventyr, ehuru hon har stor förmåga att hålla sina förbindelser hemliga; för närvarande lyckas det henne dock icke, därför att hennes älskare har samma håg som hon för att skämta, och denna deras gemensamma svaghet har röjt dem. Skandalhungriga manniskor vilja också påstå, att det ej så mycket är hjärtats böjelse, som plägar fästa henne vid hennes älskare, utan fastmer deras frikostighet med presenter. Jag erkänner dock, att jag ej vill tro på en så nedrig beskyllning, och i allmänhet tror jag ej gärna mera än hälften af hvad folk säger, ty nu för tiden äro alla människor här i Stockholm förfärligt elaka. Den, som för närvarande åtnjuter grefvinnan Meyerfelts gunst, är en öfverstelöjtnant baron Ehrensvärd, som är särdeles kvick men ganska elak. Han har stått synnerligen väl hos kungen, men har fallit i onåd efter den sista riksdagen, där han visade sig vara alltför frispråkig.» Denne Ehrensvärd var antagligen den sedermera så ryktbare generalamiralen, grefve Carl August Ehrensvärd.
Till jämförelse med hertiginnans något beska uttalande må anföras Ristells dock långt senare nedskrifna iakttagelser: »Den sista bland de trenne gracerna är grefvinnan Meyerfelt, dotter af grefve Wrede-Sparre; hon är den äldsta af de tre och var äfven den skönaste dam vid hofvet, intill dess de tvenne andra äfven uppträdde där. Man kan icke förmoda, att ett så skönt fruntimmer skulle undgå att få beundrare. Förtalet, som vanligen kommer från personer, hvilka alltid tro sig berättigade att bedöma andra efter sitt eget uppförande, har icke kunnat anse det möjligt, att ett skönt fruntimmer kunde vara fullkomligt fritt från alla intimare förbindelser, och man har sålunda gifvit denna grefvinna flera älskare, t. ex. f[urst] von H[essensteinj, baron E[hrensvärd] och andra. Men det är likväl ganska säkert, att hon alltid handlat med en anständighet och försiktighet, som ger ganska liten anledning till sådana suppositioner, så mycket mer som hennes man alltid var den första, hvilken fick del af de förklaringar, man gjorde henne; och han hade ett så stort förtroende till hennes dygd, att hon alltid ägde den mest oinskränkta frihet. Somliga anse denna metod vara den lyckligaste för att försäkra sig om en hustrus trohet. Men ingen annan än det vackra könet själft kan säga oss, om det verkligen är så, och jag är säker på, att det tyvärr gör detta till en bland sina hemligheter.»
Den vackra grefvinnans här vitsordade sätt att anförtro sin make den hyllning, hvarför hon var föremål, bestyrkes äfven från andra håll. Sålunda anför F. U. Wrangel i sin ofvan citerade bok om Blasieholmen och på tal om att franske ambassadören d'Usson tillhörde hennes beundrare en ej namngifven författare, som meddelat: »Grefvinnan Meyerfelt är också en af gracerna. Hon är den äldsta och, som ni ser, ej just ung numera. Också har hon ett par gluntar till söner, för hvilka Kellgren varit informator. Ett mycket estimabelt fruntimmer, som alltid haft den egenheten att göra sin man förtrogen med alla de kärleksförklaringar, man gjort henne. Makarna hafva alltid lefvat som turturdufvor.»
Var nu detta sant, så får man väl antaga, att de förälskade kavaljererna brände sina skepp förgäfves. Men åtskilliga ibland dem gjorde säkerligen allt för att ernå ett motsatt resultat. Särskildt bevarar krönikan minnet af grefve d'Ussons trägna uppvaktning och hyllning. Under sin ambassadörstid i Stockholm, hvilken han för öfrigt varierade med två mer än årslånga besök i sitt hemland, var den gamle ungkarlen grefvinnans trogna riddare och vistades ofta och långa tider på hennes herresäte, det gamla sparregodset Sundby, i nyare tid kalladt Stora Sundby och som bekant numera tillhörigt grefvinnan Stephanie von Wedel, f. Hamilton. d'Usson kom till Sverige i december 1774 såsom efterträdare åt grefve de Vergennes, och redan följande år var han hemmastadd på Sundby, där han, såsom Ehrensvärd uttrycker sig, med stor assiduité (trägenhet) gjorde värdinnan sin kur. I juli 1779, då grefvinnan vistades i Medevi och d'Usson anträdde den sista af sina färder till Frankrike, gör Ehrensvärd följande betraktelse: »Den vackra grefvinnan Meyerfelt, för hvilken ambassadören suckat, torde trösta sig öfver dess frånvaro, om ej hennes tilltagande år behöfde med utrikes grannlåt och fransyska moder förhöjas.» Ett par år efter återkomsten från Paris eller den 20 januari 1782 afled emellertid grefven till följd af ett slaganfall och bisattes i residenten Antivaris graf å Clara kyrkogård. I juli samma år försåldes hans kvarlåtenskap, hvaribland, skrifver Wrangel, märktes en »Davids harpa», den gamle ungkarlens kanske trognaste tröstarinna.
I hofvets lustbarheter och förströelser deltog grefvinnan Meyerfelt ej lika aktivt som systrarna Fersen, men hon nämnes dock ofta bland de i karusellerna och divertissementen medverkande och uppträdande, Sålunda fungerade hon :som »engelsk dam» i »Marknaden i S:t Germain», som »najad» i »De fyra elementen» — man kan godt tänka sig hvad hon då måtte ha varit vacker —, som dansös i »Rosenfesten», prästinna i »Æsculapii tempel», o. s. v. Emellanåt öfvergaf hon dock alldeles hofvet, såsom framgår af Ehrensvärds anteckning den 6 oktober 1779: »Den vackra grefvinnan Meyerfelt återreste till sin gård Sundby, tog till sitt sällskap den artiga fröken Strokirch, på det hon ej skulle dö af ledsnad, då hon råkade sin man, som gjorde resor till sina gods i Skåne. Hofvet tål ej många sådana förluster, nog äro många damer kvarlämnade, men ej med den förras fägring och den senares förstånd.» När hon var i tjänst gaf hon i likhet med de öfriga statsfruarna då och då supéer, men hon tycks aldrig ha tillhört kungens intimare krets, och år 1789 lämnade hon som förut nämnts definitivt sin befattning.
Dessa uppgifter om Lovisa Meyerfelts så att säga mer offentliga tillvaro må fullständigas med några upplysningar från det privata umgänges- och familjelifvet, hämtade ur Fredrik Sparres anteckningar.[2]
Den i många hänseenden märklige Fredrik Sparre, först hofkanslär, så guvernör för kronprinsen och riksråd samt slutligen rikskanslär, var nära befryndad med de tre gracerna. Han var nämligen första gången gift med grefvinnan Meyerfelts äldre syster Brita Christina och, såsom förut nämnts, halfbroder till Ulla och Augusta Fersens moder. Mycket olika men oftast ofördelaktigt bedömd och särskildt illa åtgången af L. von Engeström och Armfelt men isynnerhet och från sin rikskanslärstid af Ehrenström, som kallar honom en löjlig figur och bittert framhåller hans underdånighet under Reuterholm, hade han dock åtminstone den förtjänsten att föra ett gästfritt hus såväl i hufvudstaden som på Åkerö, hvilket han erhöll med sin nyssnämnda första fru. I Stockholm hade han en stor våning i Dævelska huset vid hörnet af Fredsgatan och Gustaf Adolfs torg (längre fram kalladt det Palinska och nu i Inteckningsbankens ägo), och där såg han ofta medlemmar af den talrika släkten samlade till gästabud, särskildt vid helgerna. I hans papper finnas ganska utförliga anteckningar härom, men de innehålla äfven meddelanden isynnerhet om julaftnarnas firande på andra håll, såsom hos grefve Axel Fersen 1769, på Ekolsund hos konungen och drottningen 1771, hos Meyerfelts 1775, o. s. v.
Ehuru skäligen torra och summariska skänka dessa anteckningar en föreställning om societetens sammansättning och om julfirandet, hvilket försiggick medelst lotteri och utdelning af julklappar, hvilkas mängd och mångfald äro öfverraskande. Sålunda upptager julklappslistan hos Meyerfelts vid nyssnämnda tillfälle öfver tvåhundra stycken föremål af mycket växlande värde och beskaffenhet, och medan de äldre herrarna, Meyerfelt och Sparre, fingo almanackor och snören eller remmar med tofsar till sina långa guldknappsprydda käppar o. s. v., hugnades damerna, liksom i våra dagar, hufvudsakligen med prydnads- och toalettartiklar och barnen med leksaker. Sparre, som själf plägade uppträda med sitt ovanligt stora hufvud betäckt af en peruk med hundra små lockar, har med minutiös noggrannhet och kanske äfven med stor tillfredsställelse antecknat, hur grefvinnan Meyerfelt erhöll en stor coiffure af blonder och blåa band, manchetter, spetsar och strumpeband, men äfven en sängvärmare m. m. Ulla Fersen fick ett mahognybord samt hvita och röda sidenband, hennes lilla dotter Sophie Höpken en docka i Ekolsundsdräkten, en stol, dockkläder o. s. v., småflickorna Sparre leksaker, band och plymer, ungherrarne Meyerfelt tennsoldater (compagnie des Grenadiers) och en Bacchus-vagn o. s. v. i all oändlighet. Som det på den tiden mer än nu var sed att förse julgåfvorna med vers och deviser och man ej, såsom tillförene visats, sparade på lustiga, ibland till och med litet elaka anspelningar, kan man vara viss om, att det gick gladt och muntert till, hvartill nog äfven bidrog den materiella undfägnaden.
Om somrarna gästade släkt och vänner ofta Åkerö, och där stodo alla tre gracerna en gång fadder åt ett af Sparres barn.
⁎
År 1791 tog fältmarskalken Meyerfelt afsked från
sina befattningar, och familjen uppehöll sig under de
följande åren mest på hans gods Nehringen i Pommern. Äldste sonen, Johan August, bortrycktes af
döden i maj 1791 till följd af en farlig blessyr, som
han året förut erhållit under finska kriget. Den yngre,
Axel Fredrik, hvilken äfven deltog i detta krig, afled
1795. Under de följande åren tyckas föräldrarna om
somrarna hufvudsakligen ha vistats vid utländska
badorter. Sålunda berättar L. von Engeström, hur de
1797 och 1798 voro i Pyrmont. Om vintrarna bodde
de emellertid i Stockholm, och där afled fältmarskalken
den 4 april 1800 och begrafdes några dagar senare
med serafimerståt i Riddarholmskyrkan.
De sista sjutton åren af sitt lif — hon dog nämligen den 16 december 1817 — tillbragte hans änka dels i Stockholm, dels på Sundby och på det vackra Näsby i Roslagen. L. von Hausswolff har i sina bref från 1809 och 1810 till excellensen Posse[3] lämnat några meddelanden om henne, som utvisa, att hon var medelpunkten i en liten krets af gamla vänner från den gustavianska tiden, såsom Essen och hans maka, excellenserna C. A. Wachtmeister och Klinckowström, grefvinnan Silfversparre, general Strömfelt m. fl. Hon började emellertid vid denna tid enligt den gamle hofmannens utsago bli »mycket krämpig» och på sommaren 1810 vistades hon i Loka för att söka bot för sin reumatism. I hufvudstaden förde hon ett hus, som svarade emot hennes rang som »en bland rikets fruar» och stora rikedom. Hon förhyrde sålunda i general Sprengtportens arfvingars hus n:o 28 i kvarteret Gripen (motsvarande nu huset n:o 45 vid Drottninggatan och n:o 38 vid Klarabergsgatan) en stor våning och hade i sin tjänst hofmästare, hushållerska, kammarjungfru, betjänt, fyra pigor, spannridare, kusk och husdräng.
Om hennes förmögenhetsförhållanden och inrättningen af hennes hus skänker den ett par månader efter hennes frånfälle förrättade bouppteckningen utförliga och rätt intressanta upplysningar. Hennes närmaste arfvinge var systerdottern, Fredrik Sparres enda kvarlefvande dotter Ebba, hvilken jämte sin man, hofmarskalken Fabian Montgomery var vid förrättningen närvarande. Året före sin död hade grefvinnan försålt fädernegodset Sundby till brukspatron Peter Gödecke och hans fru, f. Göding, men hon hade nära 100.000 rdr. b:ko mot deras reverser placerade i egendomen. Faältmarskalkens skånska gods, Ugerup, Köpinge m. fl, hade efter hans död återgått till hans fränder af Barnekowska släkten, ty hans moder hette Barnekow, men grefvinnan åtnjöt af dem betydande lifräntor, och vidare hade hon disponerat och haft afkastningen af Näsby under morgongåfverätt. Bland lösöret upptagas först juveler och pärlor, och bland dem märktes ett briljantsmycke med drottningens porträtt, kråsnål med briljantsolitär, örhängen med briljanter, halsband af äkta pärlor o. s. v. Silfver fanns till 1,115 lod, och bland serviserna må nämnas en stor sådan af Sèvres-porslin, en af engelskt, en téservis af Sèvres, o. s. v. Våningen bestod af salen, gula och blå förmaket, sängkammare och toalettrum, rum till höger om salen samt ett flertal kammare för betjäningen o. s. v. I de förnämsta gemaken utgjordes möbleringen af soffor, fåtöljer, karmstolar och fönsterstolar, klädda med blått och hvitt sidensarge, gul damast och grön taft, byråer med marmorskifvor, klaver, speglar med silfver- och förgyllda ramar, ljuskronor i kristall, chiffonier och eldskärm af mahogny, spelbord, två st. ackord o. s. v., och bland prydnadsföremål nämnas bordstudsare af brons, vaser af alabaster och porfyr m, m. Handkammare, skafferi och vindar voro fyllda med allehanda bohag, duktyg o. s. v., som tala om att huset var lika rikt försedt som väl underhållet. Det enda, som tycks ha varit skralt, var stalldepartementet, ty vagnarna och ekipagepersedlarna kallas gamla och spannet utgjordes af två gamla svarta hästar, upptagna till 100 rdr. b:ko, och två st. ännu äldre dito. Sin rikhaltiga garderob hade grefvinnan före sin bortgång skänkt åt domestikerna. Äfven på Näsby fanns en myckenhet bohag och husgeråd.
Afgående poster utgjordes hufvudsakligen af räkningar hos handlande och handtverkare, kostnader för begrafningen och bouppteckningen, tjänarnes löner, ett stort antal rikliga gratifikationer o. s. v. Af särskildt inlresse äro arfvodena till läkarne, som skött grefvinnan under hennes sista sjukdom, den berömde professor Trafvenfelt och Carlander, den ryktbare döddoktorn, 200 rdr. b:ko hvardera. Assur, hufvudstadens på den tiden mest framstående och anlitade tandläkare, hade en räkning på 416 rdr. 32 sk. b:ko, medan de gamla hästarnas läkare, veterinären Nordorff, gjort sig påmind med en naturligtvis vida anspråkslösare summa.
Behållningen uppgick till omkring 200,000 kr., men grefvinnan hade genom de nämnda lifräntorna rört sig med vida större belopp, än räntan härpå representerade, och hon skattade också för en inkomst af 12,000 rdr. b:ko. Största delen af förmögenheten gick till den ofvan nämnda systerdottern, men justitierådet Palmsvärd erhöll 1,000 rdr. b:ko och hoffröken C. von Schultzer den gröna resvagnen med därtill hörande selar.