De tre gracerna/Kapitel 05
← Ulla Fersen |
|
Lovisa Sparre → |
Augusta Fersen.
Tolf dagar före sin äldre syster Ulla, eller den 6 december 1770, firade Augusta Fersen sitt bröllop med kammarherren, grefve Fredrik Adolf Löwenhielm. Vigselakten förrättades af hofpredikanten Wingård, och man kan vara viss om, att den och bröllopsfesten omfattades med lifligt intresse, ty den sextonåriga bruden var enligt samtida, enstämmiga omdömen ovanligt täck och behaglig och brudgummen tillhörde liksom hon hufvudstadens förnäma värld. Han var son af riksrådet Carl Gustaf Löwenhielm samt nära befryndad med familjerna Rudenschöld, Cederhielm m. fl. Med kammarherretiteln förenade han anställning inom diplomatien, hvari han hade gjort sina lärospån såsom kommissionssekreterare i Paris och sedermera verkade som svensk minister i Dresden, Madrid, Berlin och Haag. Till följd häraf borde den unga frun ha fått en ganska ambulatorisk tillvaro, men af makens sändebudsorter uppehöll hon sig endast och under helt korta perioder i Dresden och Berlin och var hufvudsakligen och särskildt från och med år 1777, då hon, som under ett par år före äktenskapet varit hoffröken hos kronprinsessan blef statsfru, bosatt i Stockholm. Detta var nog också den bästa anordningen, ty hennes äktenskap gestaltade sig ej lyckligt, och därtill var hon en af de oumbärligaste medlemmarna af Gustaf III:s hof, flitigt använd vid de talrika teaterföreställningarna, tornérspelen och öfriga lustbarheterna och lika uppmärksammad och omtyckt för sin skönhet som för sin älskvärdhet och sitt goda hjärta.
Enligt den säkerligen väl underrättade men ibland litet fantasirike Ristell skall det unga paret omedelbart efter bröllopet ha bosatt sig på en mannen tillhörig landtegendom ej långt ifrån Stockholm. Löwenhielm hoppades härigenom kunna bringa sina tilltrasslade ekonomiska angelägenheter i ordning och tillika få i lugn och ro njuta af den husliga sällheten. »Hans förtjusande fru ingick ganska beredvilligt på detta förslag, och ehuru det var midt i vintern, gjorde hon likväl intet inkast mot att lämna staden och hofvet, fastän bägge nu erbjödo den största omväxling af nöjen. Hon vande sig snart vid ett ensligt och stilla lif och var ganska belåten med sin belägenhet, då hennes man efter fjorton dagars tid, ledsen vid det äktenskapliga lifvets enformighet, kastade en nyfiken blick på en ung kammarjungfrus knoppande behag; och för att gifva sin unga fru sysselsättning under det han utförde sina afsikter, skickades till staden efter några vänner, som icke underläto att inställa sig, sedan de likväl först meddelat andra sina vänner den nyheten, att det unga paret redan började behöfva sällskap. Besöken blefvo nu så talrika, att grefven och dess grefvinna slutligen blefvo nödsakade att förebära göromål, som kallade dem till hufvudstaden, för att på detta sätt blifva befriade från besök. Grefvinnan infördes i de högre sällskapskretsarna och hennes man betänkte icke faran, förrän det var för sent.» Störande episoder skulle sålunda redan från början ha inträffat i äktenskapet, hvilket för öfrigt mest torde ha varit ett konvenansparti, och den antydda faran hotade i första hand från hertig Carl. Dennes ungdomsböjelse för fröken Brita Horn tillhörde nämligen nu det förflutna, och den erotiskt anlagde fursten hyste inga betänkligheter för att eröfra den nya stjärnan i hofkretsen, hvarvid dock till hans heder icke blott lättsinne utan äfven varmare känslor och verklig tillgifvenhet spelade in. Om man får tro Ristell, gick han dock härvid tillväga med en viss förslagenhet, ty »han vann hennes bevågenhet därigenom att han rättade sitt uppförande efter hennes oskuld. Han iakttog med henne en väns lätta och fria sätt att vara, roade henne med en munter och lätt konversation, gaf henne små presenter, som föregåfvos komma från herr Beylon, en hennes faders gamla vän; och det visade sig af utgången, att om någon först blott hinner så långt i förtroende med ett fruntimmer, att han får hafva små hemligheter med henne, så får han snart äfven tillfälle till större, och vänskapen mellan ungt folk af båda könen öfvergår lätt till kärlek. Den unga grefvinnan var en bland sitt köns mest älskvärda personer, och hon var kanske det enda fruntimmer, som verkligen fästade denna furstes hela hjärta. Likväl blef denna inbördes tillgifvenhet för båda en ymnig källa till många kommande bekymmer».
Hertigens kärleksförhållande till Augusta Fersen tycks ha inledts år 1771 eller ungefär samtidigt med Löwenhielms öfvertagande af ministerposten i Dresden, dit hon ej genast ledsagade honom, och der fortgick de två närmast följande åren under tilltagande styrka och uppenbarligen stor förtrolighet och hängifvenhet särskildt från hertigens sida. Sålunda berättar A. L. Hamilton på tal om revolutionen 1772, hur prinsen var fjättrad af grefvinnan Löwenhielm och hon genom nöjen vid konungens hof, samt tillägger: »Prins Carl, svag och kär upptäckte hela hemligheten för grefvinnan, ett ungt fruntimmer af aderton års ålder. Naturen gjorde här ett underverk. Hon teg.» Äfven Axel von Fersen bekräftar detta i en anteckning från samma tidpunkt: »Hans maj:t bad sin broder säga honom hvad han åstundade i belöning, för den händelse allt lyckades, lämnandes honom frihet att välja. Prinsen tackade sin broder med ömhet och begärde af honom icke annat än hans hedersord att aldrig tvinga prinsen att gifta sig emot hans böjelse; prinsens ömhet för grefvinnan Löwenhielm var för honom allt i denna stund. Konungen, som ej kunde förutse alla mellankommande hinder i den sak, som man nu gick att utföra, gaf honom muntligt plein pouvoir att handla för honom och sönderbröt en silfverdaler, däraf han gaf sin broder ena hälften med tillsägelse, att hvilken ordre eller bref, som än kunde till honom framföras från konungen, kontrasignerat af statssekreterare, skulle han ej rätta sig därefter, med mindre att öfverbringaren tillika framvisade andra hälften af den itubrutna dalern. — Ehuru prinsen i hela denna affär betedde sig såsom en man lämplig till stora företag och han iakttog tystlåtenhet på det noggrannaste, kunde han emellertid ej afhålla sig ifrån att anförtro sin hemlighet åt grefvinnan Löwenhielm, och denna dam, ehuru mycket ung och ovan vid dylika angelägenheter, hade nog sinnesstyrka och rättsinnighet att ej missbruka detta förtroende.» Hertigen var sålunda varmt fästad vid sin vackra och älskliga väninna, hvilket äfven klart belyses af några bref ifrån honom, skrifna på franska och förvarade i Engeströmska handskriftssamlingen i k. biblioteket[1]. Som prof på innehållet i och formen för dessa intressanta dokument må i öfversättning anföras följande, odaterade men säkerligen år 1773 skrifna bref:
Min älskade vän!
Jag vet icke hur jag skall kunna uttrycka min oro, jag har ej haft ett ögonblicks lugn, sedan jag lämnade er, och som jag hört, att er sjukdom fortfar i dag, befinner jag mig i den grymma belägenheten att kanske ej få träffa er på länge. Jag besvär er att vara försiktig och sköta om er väl, och då jag ej får deltaga i er vård, men hela mitt lifs lycka beror på att ni är vid fullkomlig hälsa, hoppas jag, att mina välönskningar skola vara verksamma. Jag hade inte tänkt att gå på operan i kväll, men kungen har bedt mig att vara med i hans loge. Om ni icke går ut i morgon, gör jag mig sjuk och går inte på balen. Alla nöjen äro mig likgiltiga, då jag ej kan dela dem med den, som är mig mer kär än lifvet, och om jag finge vara hos er och kunna vara er till hjälp mot sjukdomen, skulle jag känna mig lycklig och skulle gärna byta med er kammarjungfru, blott jag finge vara i er närhet. Det är stor supé hos kungen och han har sagt mig, att han räknar på, att nl skall komma dit och befallt mig att vara med, och fastän jag redan vet, att ni ej kan komma, har jag ej vågat säga honom det utan lofvat att vara där. Men denna supé skall bli grym och jag kan ej säga hvad det skall kosta på mig att ej få träffa er, min älskade vän, som upptager alla mina tankar, under förhoppning att äfven ni ägnar mig ett ögonblick. Jag sänder Wachtmeister med detta och för att få en fullt tillförlitlig underrättelse om hur ni befinner er. Min oro är för stor för att kunna lita på ett svar med någon domestik, och jag väntar hans återkomst med otålighet. Adjö min tillbedjansvärda, min förtjusande vän, älska mig alltid, tänk på mig och värdigas framkalla för er inblickning den, som ända till döden skall brinna för er af den mest ömma kärlek och som ej har någon annan önskan än att med glödande värme få visa er allvaret i sina känslor och sin trohet.
Detta bref följdes omedelbart af ett annat, som
ger vid handen, att äfven hertigen måtte ha varit
krasslig men på bättringsvägen, ty han försäkrar, att
hans krafter ökas och att blott den tillbeddas närvaro
fattades för att göra honom fullkomligt återställd:
»Dagarna äro nu förfärligt långa och ledsamma, och
det finns ingen mer än ni, min tillbedjansvärda vän,
som utan uppehåll sysselsätter mina tankar, och det
är min enda lycka att tänka på den jag tillber.»
Därefter meddelar hertigen under största förtroende den
stora nyheten om prins Fredriks Adolfs tillämnade
giftermål med prinsessan af Brunswick, som han nyss
erfarit af konungen, och tillägger: »Jag är ännu så
öfverraskad af det allvarliga steg, som min bror har
tagit, och öfver konungens bifall, att jag ännu ej
hämtat mig; vi skola sålunda få ett hushåll till, men
det som gläder mig, är att jag så bra sluppit ifrån
denna gång.» Kungen hade nämligen frågat honom,
om han hade något emot att prins Fredrik gifte sig
före honom själf, hvilket han under inflytande af den
häftiga lidelsen för grefvinnan naturligtvis icke hade.
»Se där», slutar han, »min älskade vän, alla de
nyheter, jag nu kan gifva er; jag vill ej repetera dem,
som ni känner förut, och inskränker mig till att bedja er hafva mig i minnet och att på edra lediga stunder
tänka på den, som helgat er sitt lif och sina dagar.»
Hertigen skulle emellertid ej länge »slippa undan» äktenskapet. Som kungen ej ännu fått njuta fadersglädjen och förhållandet mellan honom och hans gemål jämte en del andra omständigheter talade för att så ej heller i framtiden skulle bli fallet, var det nödvändigt att söka betrygga tronföljden. Prins Fredriks giftermålsplan med prinsessan af Brunswick hade ej blifvit fullföljd, och det beslöts därföre att hertig Carl skulle offra sin ungkarlsfrihet. Om hur detta gick till träffas i memoarlitteraturen åtskilliga meddelanden, bland hvilka efterföljande, för grefvinnan Löwenhielm synnerligen hedrande anteckning af hennes i angelägenhetens ordnande ingripande farbroder är af särskildt intresse[2]: »Ehuru änkedrottningen helst hade önskat, att man till hertigens gemål valt en prinsessa af det Brandenburgska huset[3], bestämde sig konungen för sin kusin, dotter till hertig Wilhelm af Holstein, biskop af Eutin. Det största hindret för denna affärs lyckliga afslutande var bifall af hertig Carl själf, som, förtjust öfver grefvinnan Löwenhielms behag, ej ville höra talas om något giftermål. Konungen kunde härvid ej använda sin myndighet, emedan han gifvit sin broder, föregående året, vid förberedelserna till revolutionen den 19 augusti, sitt löfte att ej tvinga honom till något giftermål. Konungen anförtrodde mig sin förlägenhet och anmodade mig söka förmå min nièce att öfvertala hertigen till detta giftermål. Denna unga kvinna hade ett klart förstånd, och ett godt hjärta och tillgifvenhet för mig. Jag föreställde henne, och hon insåg det, alla olägenheter och trakasserier, som inom den kungliga familjen skulle uppstå, om denna förbindelse för hennes skull måste gå om intet; hvilket hat från hofvet och i hela landet skulle falla på henne; huru väl riket behöfde tronföljden försäkrad och huru ifrigt allmänheten önskade det. Hon gaf vika för alla dessa skäl och höll ord.»
Detta den tillbeddas uppoffrande och finkänsliga uppträdande var måhända afgörande för brytandet af hertigens motstånd, och för att ytterligare underlätta saken, erbjöd sig grefvinnan Augusta att på våren 1774, då general Mörner i januari utskickades till hofvet i Eutin för att afsluta äktenskapsunderhandlingarna, resa ut till sin man i Dresden. Hamilton, som berättar härom, har ej nekat sig nöjet att tillfoga en liten skvallerhistoria, som är afsedd att visa hur ej ens den nu femtiofyraåriga änkedrottningen gick fri från kärleksgudens anfall: »Cupido hämnades på det löjligaste sätt inom själfva konungahuset. Det var vid denna tid, man började märka, att han sårat änkedrottningens hjärta för hennes kammarherre Sten Piper, som hon öfverhopade med presenter och nådebetygelser, som hon gjorde till sin hofmarskalk, till sin favorit, till sin förtrogne, till allt utom hvad hon mest åstundat. Hon var en nedgående sol. Hennes strålar kunde ej uppvärma hans kalla hjärta eller gifva lif åt hans försagda saktmodighet. Denna platoniska böjelse varade till hennes död, utan andra följder än att sysselsätta henne ensam och roa båda hofven. Jag säger båda, emedan hennes hof sommaren 1774 flyttades till Fredrikshof, en stor byggnad tätt invid Ladugårdslandet. Förevändningen å konungens sida var att nödvändigt utrymme inom slottet saknades för den hitväntade hertiginnan af Södermanland; egentliga anledningen vär att sätta sin mor på ett visst afstånd.»
Emellertid fortgingo underhandlingarna i Eutin, men först i slutet af maj kunde general Mörner afresa därifrån med det notificierade giftermålskontraktet, och så dröjde det ytterligare omkring sex veckor innan den unga, glada och älskvärda prinsessan anträdde färden till sin blifvande gemål och sitt nya fosterland. Efter att i Wismar ha, såsom det hette på den tidens diplomatiska språk, blifvit »aflevererad» och emottagits af riksrådinnan von Fersen m. fl. utsända från svenska hofvet och »par procuration» blifvit vigd vid hertigen, hvarvid presidenten vid Wismarska tribunalet, baron v. Höpken fungerade som brudgummens ställföreträdare, gick hon ombord på örlogsfartyget »Sophia Albertina» och anlände till Erstavik den 3 juli. Därifrån skedde fyra dagar senare och under utvecklande af stor ståt infärden till Stockholm och på aftonen samma dag gick förmälningsakten af stapeln. Härmed var prinsessan införlifvad med Sverige och gick till mötes en framtid, som helt visst erbjöd henne både glädje och lycka, men ännu mer af sorger och missräkningar. Bland dessa intager dock grämelsen öfver hertigens snart återknutna förbindelse med Augusta Fersen en jämförelsevis underordnad plats, tack vare det öfverseende, som hertiginnan hyste med sin gemåls snedsprång, och den aktning, hon ej kunde undgå att känna för rivalen. I sina första dagboksanteckningar angående förhållandet ger hon emellertid luft åt sina farhågor och sin helt naturliga svartsjuka. Som dessa anteckningar lämna synnerligen intressanta bidrag till alla tre parternas karaktäristik, må deras hufvudsakliga innehåll här återgifvas.
Grefvinnan Augustas vistelse i Dresden blef ej långvarig. Redan i september 1776 befann hon sig nämligen åter i Stockholm. Hertiginnan uppehöll sig då på Ulriksdal och nedskref följande betraktelse med anledning af hennes ankomst: »Vi skulle nog icke kommit att vara hos änkedrottningen, om inte grefvinnan Löwenhielms återkomst gifvit hertigen anledning att hellre vistas på Ulriksdal. Ni har kanske svårt att fatta hvad hennes återkomst kan hafva för inflytande på vårt val af vistelseort. Skälet är dock ganska enkelt. Innan jag kom hit till landet, var hertigen mycket lierad med henne, men blef tvungen att för min skull afstå ifrån henne, och för att få honom att glömma bort sin kärlek skickade konungen hennes man som minister till hofvet i Dresden, dit hon följde honom[4]. Nu är hon emellertid återkommen, och det är ej omöjligt, att hennes kärlek till hertigen varit en medverkande anledning härtill. För den händelse att denna kärleksintrig skulle börjas på nytt, är jag i sanning i behof af allt mitt filosofiska lugn för att hålla god min. Jag känner inte alls till hvad hertigen tänker härvidlag och har ännu ej haft tillfälle att göra några iakttagelser och är inte ens nyfiken att få veta någonting härom, emedan jag alltid är mycket försiktig och grannlaga i sådana där saker. Skulle det hända mig detsamma som så många andra kvinnor, får jag bära min olycka med tålamod och hålla god min i elakt spel.»
Ett par veckor senare hade hertiginnan sammanträffat med den trots hennes försäkringar om motsatsen nog med ganska stor nyfikenhet omfattade unga damen och nedskref följande för henne smickrande omdöme: »Hon är onekligen förtjusande, hennes ansiktsdrag äro behagliga, hennes utseende tilltalande, och i stor toalett är hon riktigt ståtlig, ehuru hon kanske är litet för fetlagd. Ni skulle ha sett hur alla människor tittade på mig, jag försökte därför att se alldeles likgiltig ut, ehuru jag verkligen var mycket nyfiken.»
I samband härmed kan det vara af intresse att anföra Fredrik Sparres ungefär samtidigt nedskrifna karaktäristik af grefvinnan[5], hvilken nu, i midten af oktober 1776, var föremål för särskild uppmärksamhet dels på grund af sin återkomst och dels därför att ryktet visste berätta, att hon skulle bli statsfru efter den till Finland afresta grefvinnan Rosen: »En sådan befattning skulle verkligen skänka denna älskvärda kvinna en ställning, som hon för närvarande helt och hållet saknar. Kungen skulle genom ett sådant val ej endast bereda sig själf ett stort nöje utan äfven ett oändligt stort åt sin broder hertigen af Södermanland. Augusta har alltifrån sin barndom varit mycket väl sedd af hela den kungliga familjen, och nu då hon återkommit från sin vistelse vid hofvet i Dresden, hvarifrån rykret om huru uppburen hon där varit, nått hit före henne, äro allas blickar ännu mera fästade på henne. Hon är verkligen den mest älskvärda af alla våra damer, utan att jag därför vill nedsätta någon af de öfriga, som ju hvar och en kan hafva sina förtjänster. Prins Carl kom hit (Gripsholm) på ett par dagar för att uppvakta kungen och samtidigt bringa den nyanlända sin välkomsthälsning.»
Hertigens och hans forna flammas sammanträffande medförde kärlekslågans återuppblossande, och hertiginnan kunde ej bli i okunnighet därom. Hon tog dock saken mycket lugnt och förståndigt, och medan hon hoppas, att den otrogne maken därigenom skulle komma att uppskatta hennes ädelmod och skänka henne sin högaktning, yttrar hon sig i dagboken för december 1776 på följande vackra och för ett fruntimmer med goda anledningar till svartsjuka helt visst ovanliga sätt om hans älskarinna: »Ehuru jag naturligtvis ej vidare kan tycka om grefvinnan Löwenhielm, måste jag göra henne den rättvisan, att hennes personliga egenskaper till en viss grad tvinga mig att ursäkta hertigens otrohet; hennes goda karaktär ger mig anledning att hoppas, att om hon får makt öfver hertigen, så lockar hon honom dock aldrig till något, som vore honom till men. Jag är mycket lugnare att veta honom fästad vid henne än vid mången annan kvinna och hoppas genom mitt uppförande kunna tydligt lägga i dagen min högaktning för henne, så att jag därigenom gör mig förtjänt af hertigens vänskap.»
Hertigen var emellertid en i kärleksaffårer oberäknelig individ, och hans gemåls nyss uttalade förhoppningar om, att han ej skulle snärjas i betänkligare fruntimmers garn än grefvinnan Löwenhielms, blefvo som bekant grundligt grusade genom hans i memoarlitteraturen rikt belysta förbindelser med mamsellerna Slottsberg och Eckerman, den franska aktrisen m:lle Baron m. fl. och fastän hans kärlek till grefvinnan då och då åter flammade upp, tycks förbindelsen redan i juni 1777 ha väsentligt aftagit i hållbarhet. Hertigen själf anförtrodde vid denna tidpunkt sin gemål, att förhållandet hade existerat och tillade: »Ni bör kunna förstå, att denna kärlek helt och hållet gått öfver, då jag på detta sätt kan tala med er därom», och skvallret vid hofvet skulle snart få anledning att syssla med en ny af grefvinnan inledd förbindelse, nämligen den här ofvan i förbigående omnämnda med baron von Essen. Hertiginnan nedskref härom i mars 1779 några betraktelser och fullständigar i samband därmed sin karaktäristik af sin forna rival: »Efter att länge ha visat sig obeslutsam — i valet bland de många beundrare, som ville efterträda hertigen —, fäste hon sig vid en stallmästare hos kungen, baron von Essen, och härvidlag kan man med allt skäl säga, att kärleken var blind, ty äfven om han ser ganska bra ut, är han högst enfaldig och alldeles oförmögen att roa en så kvick och begåfvad kvinna som grefvinnan Löwenhielm, men icke desto mindre är hon alldeles galen i honom, och man ser dem ständigt tillsammans. Hon har dock haft ett gynnsamt inflytande på honom, och han säger numera ej så mycket dumheter, som innan han blef bekant med henne. Som hennes man ej vistas i Sverige utan tjänstgör inom diplomatien, kan hon alldeles ostörd få hängifva sig åt sin kärlek, och det gör hon också ibland på ett nästan opassande sätt. Hon är emellertid en liten snäll människa, som afskyr allt bråk, och är ej så elak som sin syster, men lika kvick och mera bildad. Den som en gång lyckats vinna hennes vänskap, kan vara säker på uppriktigheten af hennes känslor, och jag har aldrig hört henne säga ett ondt ord om någon människa. Det är blott hennes ömma hjärta, som förvillat henne, och om hon haft lyckan att få en man efter sin egen smak, hade hon helt visst kunnat blifva en trogen maka. Hon sprider glädje och trefnad öfverallt i umgänget med sin muntra och angenäma konversation. Hennes yttre har jag redan i ett föregående bref beskrifvit. Förhållandet mellan de båda systrarna är ej särdeles godt, och detta beror nog på att kungen egentligen tycker mera om grefvinnan Löwenhielm, därför att hon är mindre bråkig. Om det till äfventyrs skulle hända henne att ställa till något trassel, så är det aldrig hon själf, som därtill gifvit anledning, utan hennes goda vän grefvinnan Meyerfelt, en mycket slipad kvinna, som narrar henne därtill, och hon ångrar sig alltid genast.»
I samband med den vackra grefvinnans och Essens kärlekshandel berättar hertiginnan några veckor efteråt en episod på Gripsholm, som äfven belyser den emellanåt rådande och i skildringen af Ulla Fersen redan omtalade missämjan mellan de två gracerna: »Det är verkligen förvånande, att den elakhet, som råder fruntimmer emellan, kan gå så långt, att ej ens de närmaste anhöriga skona hvaravdra, hvarpå jag helt nyligen sett ett exempel med tvenne systrar. Det hände nämligen härom dagen, att grefvinnan Löwenhielm kom något för sent till middagen, sedan vi redan suttit mer än en kvarts timme till bords, och att olyckligtvis baron von Essen kom in samtidigt. Detta sammanträffande föreföll oss alla, som kände till den förbindelse, som är dem emellan, ganska komiskt, och somliga kunde ej afhålla sig från ett småleende. För min del låtsades jag af grannlagenhet ej märka något, emedan jag satt bredvid hennes syster, grefvinnan Höpken, men denna vände sig genast till mig och sade:
’Tänk om något sådant skulle ha händt en annan stackare, hvilka sköna förebråelser man då skulle fått höra; men min syster är alltid ursäktad, och det kan betraktas bara som ett bevis på hennes uppriktiga natur och hennes rättframhet, att hon inför hela världen lägger i dagen sitt kärleksförhållande till den där släte figuren Essen.’
’Visserligen är hon ej försiktigare än andra’, svarade jag, ’men mild och god till sin natur försöker hon att vara vän med alla och lägger sig inte i hvad andra göra, därför är hon också mindre utsatt för obehag än de flesta.’
Det är ett märkvärdigt tidens tecken, att den ena systern så där kan vilja förtala den andra inför en person, som hon ej är vidare intim med. När icke ens blodsbandet anses heligt, huru skall man då kunna hafva förtroende för något vänskapsband? Jag tycker, att om man också inte har något godt att säga om sina anhöriga, bör man ändå låta bli att förtala dem, ty det är hvarken vackert eller passande.»
Medan sålunda grefvinnan Augustas och många andras små kärleksaffärer sysselsatte skvallret, var dock hufvudintresset i hofkretsarna samladt kring de talrika festerna och lustbarheterna, i hvilka hon i likhet med sin äldre syster spelade en bemärkt och framskjuten roll. Härpå har redan i skildringen af tornérspelet vid slottet på klippan Galtare lämnats ett exempel (sid. 64 o. f.), och då flera sådana blott skulle vara ett återupprepande af enahanda meddelanden, må här endast påpekas, att Augusta Fersens deltagande i teaterföreställningarna, riddarspelen o. s. v. hufvudsakligen tycks ha fallit inom baletten, medan systern tillika hade rik användning som sångerska och skådespelerska. Hennes uppträdande som dansande hofdam i »Gustaf Adolphs ädelmod» är förut omnämndt, och bland hennes mer uppmärksammade roller eller uppgifter i divertissementen må nämnas öfversteprästinnans i »Æsculapi tempel», i zigenarkadriljen i »En venetiansk fest», den goda féen i »Förtrollningen», i baskernas kadrilj i »Karavanseraljen», i skånska bondkadriljen i »Sibyllans grotta», i bondfolkskadriljen i »Stiftet Quedlingburg», hvari i förbigående sagdt Armfelt uppträdde som bönesyster och Schröderheim som predikande syster, o. s. v.
Den unga vackra grefvinnan var vid dessa föreställningar liksom äfven i hofvets hvardagslif föremål för lifig beundran, och det var nog mången, som afundades Essen hans intima ställning till henne. Ett lika roligt som belysande exempel härpå är förbundet med Armfelt, hvilken under inflytandet af hennes tjuskraft fullkomligt tappade hufvudet, men med den honom egna uppriktigheten själf därom bevarat minnet åt eftervärlden. Från sin fänrikstid vid gardet har han nämligen efterlämnat följande anteckning:[6] »Det är allmänt kändt, huru lysande Gustaf III:s hof var, och till hvilken grad dess damer utmärkte sig genom behag, talanger och snille. Jag påminner mig mycket väl, huru jag en dag i hofcirkeln räknade tretton damer af strålande skönhet, utmärkta både genom sitt utseende och sitt sätt att vara. Jag kände ganska få af dessa skönheter,
knappast ens till namnet; men efterhand som jag såg dem på närmare håll, kände jag det första intrycket så småningom förminskas. Annars skulle jag ha blifvit tvungen att redan vid mitt första inträde i stora världen anteckna mig för tretton olika flammor på samma gång. Bland alla de damer, som prydde Gustaf III:s hof, såg jag likväl ingen skönare, ingen mera i alla afseenden fullkomlig, än grefvinnan Löwenhielm. Naturen hade så velat, att hennes änglalika karaktär stod målad i hennes ansikte, och att ingenting, vare sig i dräkt eller yttre framträdande, någonsin förmådde minska det obeskrifliga behag, som hon medförde öfverallt, där hon visade sig. Afgudad af männen, var hon till och med högt uppburen af sitt eget kön, och man var lika litet frestad att anställa någon jämförelse mellan henne och någon annan, som hon hade lust för att göra sig det ringaste besvär för att få erkändt sitt företräde framför någon, hvem det vara månde. Hon hade mycken kvickhet, utan att någonsin söka göra den gällande, bildning, utan att framhålla den, och talanger, som tycktes så tillhöra hennes natur, att de syntes hafva uppstått i trots af en viss förtjusande maklighet, som var, så att säga, hennes spiritus familiaris. Jag såg denna kvinna, och hon gjorde på mig det intryck, att jag blef alldeles handfallen. Jag blef till den grad betagen, att jag tror att jag skulle ha enleverat henne, om den vördnad, som hon ingaf, icke hade varit ännu större än min passion. Alla de dårskaper, jag gjorde för att visa min kärlek, voro ovärdiga en ung man, som likväl icke var alldeles enfaldig. Jag såg på henne, jag skref till henne, men jag talade aldrig till henne. Tvärtom: om hon händelsevis såg på mig eller tilltalade mig, så förlorade jag bruket af alla mina sinnen. Jag blef stum. Hon såg mycket väl, att jag hade tappat hufvudet och att jag tillbad henne. Utan att hafva den ringaste böjelse för mig, skonade hon dock min egenkärlek och behandlade mig med godhet. Jag har hela mitt lif igenom varit henne därför tacksam till den grad, att jag aldrig ens varit svartsjuk på dem som varit — lyckligare än jag.
Jag skulle icke tala om hela denna historia, som gör mig föga heder, om det icke vore för att berätta en obetänksamhet, till hvilken jag lät hänföra mig och som målar tidens anda. Jag stod en dag på vakt. Grefvinnan Löwenhielm for till hofvet i en hofvagn. Jag lät ropa: i gevär! och slå på trumman som för en kunglig prinsessa. Majoren vid regementet, en tvärvigg, som aldrig ägnat skönheten någon hyllning, frågade mig, om jag hade blifvit galen. Jag svarade, att i mina ögon grefvinnan Löwenhielm uppvägde alla världens drottningar och prinsessor. Därpå lät han sätta mig i arrest. Konungen, som fann att jag i sak icke hade så orätt, utan endast i form, lät likväl strax sätta mig på fri fot.»
Jämförlig med Armfelts, men utan att erotiken därvid spelade in, var Oxenstiernas hyllning, hvilket t. ex. framgår af följande vackra rim på trettondagsafton år 1780:
Till Grefvinnan Löwenhielm som Drottning med Trettondagsbönan.
När ni Drottning föreställde,
Vann ni föga mer i makt.
Re'n förut var edert välde
Öfver alla hjärtan lagdt.
När ni lämnade er spira,
Minskades det föga än:
Gracerna och Kärleken
Er ändå som Drottning fira.
Genom en anteckning af Ehrensvärd får man veta, att det var brukligt vid hofvet, att på trettondagen enligt gammal sed »draga bönan». Vid ifrågavarande tillfälle föll lotten på general Zöge von Manteuffel som kung och på grefvinnan Löwenhielm som drottning. Bägge emottogo med mycken fägnad sina nya värdigheter och utdelade ämbeten, hvarvid drottning Sophia Magdalena utsågs till hofmästarinna. »Man observerade», tillägger Ehrensvärd, »att sedan grefvinnan Hjärnes tid ingen så säfverlig hofmästarinna varit. Men fêten var icke så glad, som den gemenligen plägar vara, då denna roll uppfylldes af dem, som med mycken kvickhet och någon djärfhet spela denna person. General Zöge var för mycket hofman och för mycket begärlig för att tillstädja sig några plaisanterier och grefvinnan Löwenhielm för mycket ockuperad med sin vackre stallmästare.»
Denna episod var icke den enda, som gaf den vakne krönikören anledning till att i sina dagboksanteckningar sysselsätta sig med den unga vackra statsfrun. Hon förekommer nämligen uti dem ungefär lika ofta som systern Ulla, men medan Ehrensvärd, såsom här ofvan visats, ej sällan om denna fällde skarpa omdömen, har han i allmänhet blott godt att säga om Augusta Fersen, hvilken, genom sitt älskvärda väsen och mindre fallenhet för intriger sålunda äfven i honom hade en beundrare, men af helt annan anläggning än hertigen, Essen m. fl.
Bland Ehrensvärds meddelanden äro ett par af särskildt intresse. De handla nämligen om försök att återknyta hertigens förbindelse med grefvinnan Augusta, och den beredvillighet, som den här ofvan vid ett par tillfällen omnämnda friherrinnan Örnsköld därvid ådagalade som förmedlande part, skänker en direkt anledning att något syssla med hennes intressanta person.
Ulrika Eleonora von Berchner, född år 1739 samt äldsta dotter af den mycket rike brukspatronen och kammarherren Georg Thomas von Berchner i hans andra gifte med en fröken Ridderstolpe, hade vid tjugo års ålder äktat den nitton år äldre landshöfdingen, frih. Per Abraham Örnsköld. Denne skildras i allmänhet som en synnerligen duglig och framstående man, men betecknas af Ehrensvärd såsom lika obetydlig i sitt hus som i sitt län, och till belysning af det förra säges, att han på Stafsjö, den vackra, på Kolmården belägna bruksegendomen, som af makan förts i boet och där herrskapet ofta vistades, blott fick disponera ett vindsrum, å hvars dörr hans namn var skrifvet liksom han varit en tillfällig gäst. Herr baron och landshöfdingen stod sålunda tydligen under toffeln, hvartill väl åldersskillnaden mellan makarna var bidragande; men för öfrigt tycks friherrinnan, som i ungdomen säkerligen ägde stor skönhet, ej ha särdeles strängt hållit på äktenskapets helgd, åtminstone hvad henne själf vidkom. Memoarlitteraturen har nämligen mycket att säga om hennes lätta seder och tillika vid denna tidpunkt, 1770—80-talen, om hennes intriglusta och om den framskjutna roll hon spelade vid hofvet genom sin rikedom, sina vackra toaletter och sin förmåga att låta sina något vissnade behag komma till heder. Som förut nämnts hade hon ingått i den första uppsättningen af Sophia Magdalenas statsfruar, en utmärkelse, som hon tydligen emottagit med stor tillfredsställelse. I de Gustavianska papperen i Uppsala universitets bibliotek förvaras nämligen ett bref ifrån henne till Gustaf III, hvari hon tackar för utnämningen och bland annat skrifver, att hennes enda förutsättningar för denna vore »det värde, hon visste sätta på lyckan att få nalkas Eders majestäts helgade person».
Denna lycka blef henne under de nämnda decennierna i rikt mått beskärd och ådrog henne en uppmärksamhet, hvars ej odeladt smickrande art väl hade någon grund i afunden och förtalet men äfven i verkligheten, såsom framgår af hertiginnan Charlottes i mars 1779 nedskrifna iakttagelser och omdömen: »För omväxlings skull vill jag nu beskrifva en s. k. pryd dam. Efter att hafva skildrat trenne behagsjuka damer (de tre gracerna) synes det mig lämpligt att taga en, som är i något olika stil, och drottningens alla nio statsfruar kunna ju ej vara utaf samma skaplynne. Fru Örnsköld måste i sanning räknas till de prydas antal; det är i synnerhet i fruntimmerssällskap, som hon lägger i dagen denna sin egenskap och visar sig sårad af det minsta ord, som ej öfverensstämmer med den allra strängaste moral; hon döljer då sitt ansikte och rodnar. Hon är ett rätt besynnerligt fruntimmer, mycket kinkig och grälsjuk och ställer gärna till bråk för ingenting, hvarför hon ej har några personliga vänner. Hon saknar kunskaper, men är ganska begåfvad och mycket slipad samt kan konsten att ställa sig in hos folk och aflocka dem hemligheter, hvaraf hon kan draga nytta. Rätt mycket i gunst hos kungen, är hon afundsjuk på alla, som han möjligen kan tyckas visa större uppmärksamhet. Tillsammans med herrar är hon emellertid långt ifrån pryd, hon sträfvar endast efter att locka dem riktigt in i sina nät, och hon har haft fullt upp lika många älskare som någon annan och kanske till och med varit mera ombytlig än de flesta, men nu mera, sedan hon börjat blifva äldre, är det henne icke så lätt att få tag i någon, som vill göra henne sin kur, isynnerhet som hon är för stolt att öfverlämna sig till hvilken som helst. Hon är därför ganska ofta vid dåligt lynne, och jag har själf sett henne gråta bittra tårar, uteslutande framkallade af den brist på älskare, hvarför hon är utsatt. Den stackars baron Taube, som är kammarherre hos kungen, är emellertid nödsakad att vara henne trogen, ehuru han i tysthet beklagar sig häröfver, men tacksamheten tvingar honom härtill. Han var en fattig gosse utaf god familj, för hvilkens vackra utseende fru Örnsköld med sitt ömma och välgörande hjärta fattade tycke, hon födde och klädde honom samt förskaffade honom konungens ynnest, hvilket gjorde hans lycka, och han är numera en af dem. som kungen sätter mest värde på.»
Äfven Ehrensvärd omtalar denna friherrinnan Örnskölds förbindelse med frih. Taube och antyder, liksom Ristell och många andra bland memoarskrifvarne, hennes äfven i öfrigt rymliga hjärta och företagsamhet i kärlekens tjänst, och Oxenstierna har förevigat dessa hennes egenskaper i efterföljande kvicka och elaka
Epigram.
Hvad samtalets behag, hvars qvickhet aldrig tömdes;
Vid konungen i qväll satt Jeana segrande,
Och Ulla däremot, som han ej låddes se,
Bland hofvets menighet vid bordets ända glömdes.
Men Ulla[7] medlertid ur sin förnedrings skick,
På fyra älskare upplyftande sin blick
Ur skuggan af den sänkta hatten:
Ja, sade hon, jag än kan trösta mig,
Om Jeana dagen har för sig,
Så har jag ändå för mig natten.
Då konungen ledsagad af hertig Carl den 20
september 1776 afreste från Gripsholm till Carlskrona och tog sitt första nattläger på Stafsjö, välkomnades
han med stor ståt, soupé och middag följande dagen
af den sålunda för sin artighet, sitt galanteri och sin
slughet bekanta ägarinnan-friherrinnan, som »profiterade
af tillfället att ställa sig in och tillika visa, att hon
ägde råd att göra sådana depenser. Man bör ge
henne detta loford, att hon i sitt hus är den artigaste
och mest attentiva värdinna.» Men det stannade icke
vid den materiella gästfriheten. I samråd med
riksrådet Carl Sparre och som det vill synas på hans
förslag beslöts att försöka skaffa hertigen ett möte
med grefvinnan Löwenhielm, hvilken jämte grefvinnan
Meyerfelt vistades på det från Stafsjö fyra mil aflägsna
Åkerö. »Fru Örnsköld, som var glad att äfven få
ett tillfälle att ställa sig in hos hertigen, samtyckte
ganska gärna», skrifver Ehrensvärd, »H. maj:t togs
i confidencen samt var äfven nöjd med denna
tillställning. Expressen afskickades, middagstimmen kom
och man väntade med mycken otålighet efter mat.
Tiden drogs ut, man hittade på tusende orsaker att
förblinda ögonen på alla dem, som ej skulle se.
Ändtligen, som kungen hade långt att resa, nödgades man
sätta sig till bords. Svar kom med en biljett till
baron Sparre. Han läste den sakta och med en
ministerielle ton sade: ’Jag fick en express från min
hustru, som låter mig veta, att hon Gud ske lof mår
bättre!’ Men hviskleken började mellan de intresserade.
Ändtligen får man veta, att en liten opasslighet hindrat
dem komma, men att grefvinnan Löwenhielm,
angelägen att visa sig, ville veta, hvilket ställe vid
återkomsten, som kunde utses till denna entrevue. Hon
vore nöjd antingen med Norrköping, Linköping eller Stafsjö. Som fru Örnsköld visat sin lust att göra
dem nöje, proponerades henne, om hon ej vid
konungens återkomst ville gifva honom en diner på Stafsjö,
då det nu väntade främmandet äfven skulle bjudas.
Hon, icke eftertänkande hvad man om hennes resor
skulle döma, ej heller hvad man skulle tänka om
henne, samtyckte, glömde sin vanliga försiktighet,
intagen af det nöjet att få göra sin cour.»
Det skulle emellertid bli en ny missräkning, ty då kungen på hemresan från Carlskrona den 1 oktober åter inträffade på Stafsjö, där värdinnan gjort allt i ordning för hans och hertigens emottagande och dit grefvinnan Augusta blifvit inbjuden, hade den sistnämndas moder, grefvinnan Carl Fersen, också anländt till Åkerö, och hon ställde, sedan hon fått reda på hvad som var å färde, om att det planlagda mötet ej blef af. Under förevändning af ett sjukdomsfall fick grefvinnan Augusta således ej resa till Stafsjö, utan i stället kom hennes morbroder, hofkanslern Fredrik Sparre med återbud och ursäkter. »Alla som kommo och icke kunde undgå att se tillställningen voro brydde med den contenance, de skulle hålla. De voro färdiga att skratta vid minsta vink. Hertigen höll den bästa contenancen af alla; han visade sig mera glad än vanligt, icke bekymrad öfver det han gått miste, eller otålig efter det han kunde vänta. Han tog dejeunern endast såsom den varit för resans skull. Riksrådet Carl Sparre var mera flat, och fru Örnsköld, som härtill gifvit så mycket biträde, reste till Gripsholm tillbaka, sorgsen att hafva misslyckats, nog skarpsynt att se, det hennes välvilja ej skulle medföra de förmåner, hon väntat, men endast ett billigt tadel och i synnerhet alla de andra damernas åtlöje.»
Då någon anledning ej vidare torde återkomma att ägna friherrinnan Örnsköld större uppmärksamhet, må här tilläggas, att hon ännu på gamla dagar tycks ha bibehållit sina galanta vanor och att hennes sista älskare skall ha varit öfverste Peter Schönström, hvilken hon testamenterade en stor del af sin förmögenhet.[8] Hennes äktenskap var barnlöst, hon blef änka 1791 och afled i Nyköping den 6 maj 1809.
För att nu återgå till grefvinnan Löwenhielm, så torde det jämnmod, hvarmed hertigen vid nyss skildrade tillfälle fann sig uti att ej med henne erhålla ett rendezvous ha berott därpå, att hans förut så heta passion för den vackra damen väsentligen hade svalnat. Han hade ju vid denna tid börjat, såsom Ristell uttrycker sig, inslå en annan väg med det täcka könet, d. v. s. ägna sin hyllning åt balettens damer m. fl., och Augusta Fersen kunde sålunda odeladt få skänka sin vackra stallmästare sin hängifvenhet. Förbindelsen med honom varade också flera år, eller till dess Essen år 1788 äktade fröken Charlotte Eleonora De Geer af Leufsta, ett äktenskap, som väckte mycket stort uppseende inom societeten på grund däraf att detsamma föregicks af en duell mellan den blifvande brudgummen och Adolf Ludvig Ribbing, hans rival om den unga rika damens hand. Krönikan har i samband med giftermålet äfven bevarat minnet af hur grefvinnan Löwenhielm med hänsyn till dess stora ekonomiska fördelar för hennes vän främjade detsamma och sålunda åter visade ett prof på själfuppoffring och godt hjärta.
Bland dem som lämnat uppgifter och meddelanden om Augusta Fersen träffas äfven Schröderheim. I maj 1785 sände han sålunda konungen, hvilken då vistades i Finland, en underrättelse, som vittnar om, att Armfelts här ofvan omtalade passion för den vackra grefvinnan öfvergått till ett vänskapsförhållande och att han och hon i största endräkt höllo hvarandra sällskap: »Grefvinnan Augusta, fröken Hedda (De la Gardie, Armfelts trolofvade), lille Hans (Essen) och baron Armfelt göra dagligen sina partier tillsammans. Hvarken gifta eller ogifta, hade de gjort en förträfflig verkan i drottning Disas hof, där ingenting fick vara eller inte vara.»
Detta meddelande om grefvinnans förehafvanden följdes snart af flera. Den ännu af lifvets sorger ej hemsökte statssekreteraren och rolighetsministern tycks ha haft till särskild uppgift att under konungens resor i in- och utlandet hålla sin beundrade herre i nivå med hvad som tilldrog sig i hof- och societetskretsarna, och de vackra grefvinnorna passera följaktligen då och då revy i hans oftast om godt humör vittnande rapporter. I ett bref från Järfva den 10 juni 1785[9] omtalar han sålunda efter några anmärkningar om lugnet och den allmänna ledsnaden i Stockholm, hur »hennes maj:t promenerar på eftermiddagarna, och när grefvinnan Augusta är på vakt, tournerar promenaden mest åt lägret. Under backen, till vänster om vägen ifrån staden, är skugga, och där låter grefvinnan ekipaget stanna. Ju närmare Tegeludden, ju mindre behagligt är ock fältet. Deras k. h. prinsessorna, grefvinnan Sophie (Piper, f. Fersen), hofdamerna och markisinnan du Bois de la Motte, klädd uti en röd klädning eller kappa, sådan som magistraten brukar vid rådstufvupredikan, åka och rida alla dagar tillsammans. Grefve Adolf Piper rider främst, som hofslagare vanligen göra. Ibland baron Strömfelt, ibland lilla Dohna som trumpetare. De större dejeunéer intagas vid Ulriksdal eller Fiskartorpet; men de smärre, som ej benådas af de k. högheternas närvaro, ske uti lägret. Grefve Adolf lämnar där hästen åt dragonerna och talar tok med Delande under det chokoladet fraggas för grefvinnan. — Fröken De la Gardie har jag ej haft den äran att se på flere dagar. Som, efter den vises ord, allt hafver sin tid, lärer hon nu tala förstånd med mor och mostrar och sticka på brudstubben.»
Bland de här nämnda och förut ej identifierade personerna stannar mesta intresset vid »Delande», eller Louis Antoine Deland, som bördig från Luxemburg inkom till Sverige på 1760-talet och blef kammartjänare hos drottning Sophia Magdalena samt stamfader för den berömda svenska skådespelaresläkten Deland.
⁎
Från de senare åren af Gustaf III:s tid och de
följande decennierna äro upplysningarna om Augusta
Fersen ur de källor, som stått författaren till buds,
jämförelsevis få och intresselösa. Några i Uppsala
universitets bibliotek anträffade bref till S. Rosenhane m. fl. innehålla föga af betydelse för kännedomen om
hennes personlighet, och det som befunnits vara af
allmännare intresse har redan meddelats i samband med
skildringen af hennes syster Ulla. I likhet med denna
lät hon ej händelserna 1789 föranleda någon definitiv
brytning med konungen, men ej heller hon fann sig till
rätta med det spända förhållandet utan tillbragte
vintern 1788—89 i Norrköping. När hon så åter kom
till Stockholm, hade hon, enligt en anteckning af
Schröderheim upphört att frondera, och här ofvan har
visats hur hon under kungens sista år ånyo tillhörde
hans intimaste umgängeskrets.
I likhet med flertalet af de andra statsfruarna hade grefvinnan Augusta under många år sin bostad på Stockholms slott, där hennes tjänstepersonal enligt 1780 års mantalslängd utgjordes af kammarjungfrun Ulrika Maria Hosman, lakejen Petter Fagergren och pigan Anna Cajsa. Egendomligt nog hade hon ej hos sig sina barn, sönerna Gustaf Carl Fredrik, f. 1771, och Carl Axel, f. 1772, (en tredje son hade aflidit i späd ålder) och dottern Charlotta Lovisa, f. 1776, och man kunde därför tro, att dessa vistades hos deras numera i Berlin bosatte fader. Så var dock ej fallet, utan barnen hade sitt hem på Blasieholmen hos morfadern, grefve Carl von Fersen, och när denne år 1786 afled, hade sönerna nått den åldern att de kunde flyga ur boet och genom militära och andra studier börja den bana, som skulle föra dem till rikets högsta värdigheter. Dottern afled redan år 1783.
Under 1700-talet intog grefvinnan Löwenhielm allt fortfarande en bemärkt och framskjuten plats vid hofvet och inom sällskapsvärlden, men sedan hennes syster Ulla blifvit änka, bosatte hon sig som förut nämnts i Uppsala. Från hennes vistelse där föreligger ett i juli 1801 skrifvet bref[10] till frih. Claës Fleming, hvari hon tackar för visadt deltagande i den sorg, som drabbat hennes systrar och sålunda äfven henne själf. I början af året afled nämligen grefvinnan von Wrights dotter, den nu tjugosexåriga grefvinnan Mörner, och i juli bortrycktes af döden riksrådinnan De Geers nittonåriga dotter Jacquette Elisabeth. Detta dödsfall inträffade vid Sätra brunn, som af grefvinnan Augusta i brefvet till Fleming kallas »det bedröfliga» och där hon säger sig ha tillbragt de tre ohyggligaste dagarna i sitt lif.
Sedan grefvinnan von Wright 1810 aflidit och riksrådinnan De Geer ett par månader senare följt henne i grafven, återflyttade grefvinnan Löwenhielm till Stockholm, där hon under åtskilliga år hade sin bostad i fröknarna Wallenstiernas hus i kvarteret Fyrfoten (nu n:o 30 Lilla Vattugatan). Här förhyrde hon nämligen från 1812 en våning en trappa upp af »fem tapetserade rum, i godt stånd, med 4 st. speglar, 1 ljuskrona, 1 pendule i salen, tvenne innanfönster i sängkammaren och dubbla fönster i bägge förmaken» samt kök, skafferi, bagarestuga, vagnshus, drängkammare o. s. v. på nedra botten och gården. Hyran utgick med 283 rdr. 16 sk. banko årligen, hvilket ju kan vara af intresse till jämförelse med förhållandena nu, jämnt ett sekel senare.
Inrättningen af grefvinnan Löwenhielms hushåll, med, såsom framgår af nyss lämnade uppgifter, en ganska omfattande och rymlig bostad och enligt mantalslängden en talrik tjänstepersonal, vittnar om den nu ensamma damens — alla systrarna och många af de gamla vännerna voro döda, sönerna ute i världen, i krigiska och diplomatiska värf — försök att upprätthålla traditionerna och vanorna från den gustavianska tiden. Men huru olika voro ej förhållandena både i stats- och samhällslifvet och i familje- och sällskapskretsarna nu mot då? Stockholms yttre fysionomi var väl i stort sedt densamma som under tjusarkonungens dagar, men lifvet och sederna, hela tidsandan hade undergått betydande förändringar. Åren 1809 och 1810 voro ej blott den politiska omhvälfningens år utan äfven ett nytt tidehvarfs genombrottsår, och man kan så väl förstå ett Lars von Engeströms uttalande från denna tid om Augusta Fersen, att hon ej fann sig fullt tillrätta med allt det nya och att »hennes ömma sinnelag vid tilltagande ålder vände sig till andakt och välgörenhet. Hon uppoffrade all bekvämlighet för att sköta lidande och sjuka vänner.»
Så framlefde hon i tillbakadragenhet, men högt aktad och uppburen, ännu nära fyra decennier i detta Stockholm, bland hvars förnämsta prydnader hon räknats under ungdomens dagar och under hela Gustaf III:s i så många hänseenden märkliga tidsskede. Hon afled nämligen först den 8 april 1846 i en ålder af öfver nittiotvå år. Om hennes utseende på sena ålderdomen lämnar det af Amalia Lindegren målade porträtt en föreställning, hvaraf här bifogas en reproduktion. Helt visst har originalbildens nuvarande ägare träffat sanningen, då han i några meddelanden till författaren angående porträttets tillkomst m. m. framhållit, att bilden återger »en människa, i hvars sinne lifvet icke afsatt någon bitterhet! För öfrigt vittna anletsdragen ännu i den höga åldern om ungdomens forna skönhet.» — Porträttet målades då grefvinnan fyllde 90 år och skänktes till en af hennes sondöttrar (Carl Axel Löwenhielms äldsta dotter) Alexandra Maria Augusta Charlotta, sedermera gift med frih. A. O. Raab.
Enligt den den 13 juni 1846 förrättade bouppteckningen efterlämnade grefvinnan som arfvingar sönerna Gustaf Fredrik och Carl Axel Löwenhielm, bägge sedan flera år tillbaka excellenser och rikets herrar, och den sistnämnde, som vid förrättningen var närvarande, uppgaf boet, hvars behållning utgjorde 12,661 rdr. 36 sk. banko. Förteckningen å kvarlåtenskapen erbjuder ej det intresse, som man kunde vänta med hänsyn till den bortgångnas långa och märkliga lefnad och till den roll, hon spelade som en af det gustavianska hofvets mest uppmärksammade och beundrade medlemmar: inga dyrbara smycken, inga märkvärdiga souvenirer, och man undrar hvart de tagit vägen alla dessa vackra presenter och i juveler och nipper gestaltade ynnestbevis, hvilka enligt memoarskrifvarnas meddelanden tidt och ofta kommo Augusta Fersen liksom de öfriga gracerna, ja i ännu rikligare mått, till del. Man letar förgäfves i förteckningen efter den vackra och dyrbara ring, som Esplandian skänkte Mélécie, efter den värdefulla present, hvarför grefvinnan i ett bref från Dresden i mars 1775 tackade konungen, efter dennes porträtt i riddardräkt, som han förärade henne som julklapp den 24 december 1781 och som framkallade syster Ullas bittra afundsjuka, o. s. v. Den nittiotvåårigas enda guldsaker utgjordes af två stycken ringar, ett fickur, ett tandpetaretui och en snusdosa — en öfverraskande pjäs i en af gracernas bo —, och alltsammans värderadt till 86 rdr. 16 sk. b:ko. Förmodligen hade den gamla undan för undan skänkt bort sina nipper och dyrbarheter till sönerna och deras döttrar,[11] och det är ej heller uteslutet att hon låtit afyttra en del. Hennes inkomster voro ju ingalunda rikliga, särskildt i förhållande till hennes gifmildhet och önskan att göra godt, ty hela hennes förmögenhet belöpte sig som ofvan angifvits till omkring tjugotusen kronor och hennes statsfrupension utgjorde blott 400 rdr. b:ko.
Emellertid kan man vara viss om, att det hvilade en säregen stämning af lycka och förfining öfver detta gamla bo med dess sitsklädda mahognymöbler, dess rätt rikliga silfverförråd, hvita och blå mandarinkoppar, vackra porträttsamling, bordstudsare och eldpust, kopparstick och potpurrikrukor o. s. v., men framför allt öfver ägarinnan själf, den gamla vackra damen med de lifliga ögonen och det vänliga leendet, den längst på jorden fördröjda af behagens gudinnor vid Gustaf III:s hof.
- ↑ De flesta af dessa bref finnas tryckta i Ahnfelts Ur svenska hofvets och aristokratiens lif, 5, men utan återgifvande af källan och skäligen fritt öfversatta
- ↑ Fersen, Hist. skrifter; III, s. 178.
- ↑ Förslag härom hade redan ett par år förut varit till och med under sekreta utskottets vid riksdagen behandling och gällde då prinsessan Philippina af Brandenburg. — Se Recueil des documents inédits etc., utg. af L. Manderström; II.
- ↑ Som förut nämnts skedde makarna Löwenhielms afresa till Dresden icke samtidigt, utan har hertiginnan här ej hållit riktigt reda på data.
- ↑ Efter manuskript i Ericsbergs arkiv återgifven som not i H. E. Ch:s Dagbok.
- ↑ E. Tegnér, G. M. Armfelt; 2:dra uppl; 1.
- ↑ Jeana var grefvinnan Lantingshausen, född Stockenström, och Ulla friherrinnan Örnsköld.
- ↑ L. von Engeström säger på tal om Schönströms uppträdande i en spannmålsfråga vid 1817—18-års riksdag: “Såsom Adlersparres vän, hade S. blifvit kommendör af Vasa-orden och såsom amant hade han af friherrinnan Ö. fått ett testamente, som gjorde honom rik.” — Minnen och anteckningar, II.
- ↑ Skrifter till Gustaf III:s historia; 2:dra uppl.
- ↑ Upps. univ. bibl.; riksmarskalken C. Flemings brefsamling.
- ↑ Äldste sonen hade i ett sitt äktenskap med Cléonice Iphigenie de Baguet två söner, som dogo unga, och en dotter, hvilken blef gift med hertig Edouard de Fitz-James. Carl Axel Löwenhielm åter var först gift med sin kusin Augusta Sophia de Geer och sedan med en riksgrefvinna af Schönburg-Wechselburg. Af de fyra döttrarna i första giftet dogo de två yngsta i ungdomen; den äldsta blef gift med frih. A. O. Raab och den andra i ordningen först med grefve Gustaf von Duben och sedan med frih, J. C. Åkerhielm.