De tre musketörerna/Kapitel 20
| ← Kapitel 19. Fälttågsplaner |
|
Kapitel 21. Grevinnan Winter → |
20.
RESAN
Klockan två på morgonen redo våra fyra äventyrare ut från Paris genom Saint-Denisstadsporten. Så länge det var mörkt förblevo de tysta; mot sin vilja rönte de intryck av mörkret och sågo bakhåll överallt.
Vid dagens första strålar löstes deras tungor och munterheten återvände med solen; det var som dagen före en strid, hjärtat klappade, ögonen logo, man kände att livet, som man kanske snart skulle förlora, ändå i grund och botten var en skön sak.
Anblicken av karavanen var för övrigt så fruktansvärd som möjligt; musketörernas svarta hästar, deras krigiska hållning, den vana att gå i skvadron, som kommer dessa soldatens nobla kamrater att marschera regelbundet, skulle ha förrått även det strängaste inkognito.
Betjänterna följde efter, beväpnade till tänderna.
Allt gick bra till Chantilly, dit man kom fram vid åttatiden på morgonen. Man måste ha frukost. Man steg av utanför ett värdshus, som rekommenderades av en skyltföreställande den helige Martin, som gav hälften av sin kappa åt en fattig. Betjänterna tillsades att icke sadla av och att hålla sig färdiga att genast fortsätta resan.
Man gick in i den allmänna värdshussalen och satte sig tillbords.
En adelsman, som nyss anlänt på vägen från Dammartin, satt vid samma bord och frukosterade. Han började tala om väder och vind, de resande svarade, han drack dem till, de visade honom samma artighet tillbaka.
Men just som Mousqueton kom och anmälde, att hästarna voro färdiga, och man ämnade stiga upp från bordet, föreslog främlingen Porthos, att de skulle tömma ett glas för kardinalen, och Porthos svarade, att han ingenting hade emot den saken, såvida främlingen i sin tur ville göra honom sällskap och dricka konungens skål. Främlingen skrek då, att han inte kände någon annan kung än hans eminens. Porthos kallade honom fyllbult och främlingen drog värjan.
»Du har gjort en dumhet», sade Athos, »men nu är det för sent att ändra. Döda den där karlen och skynda efter oss, så fort du hinner.»
Och de tre andra kastade sig upp på sina hästar och redo bort i sporrsträck, under det att Porthos lovade sin motståndare att genomborra honom med alla fäktkonstens kända stötar.
»Det var en, det!» sade Athos, när de hunnit femtio steg bort.
»Men varför skulle den där karlen antasta just Porthos och inte någon av oss?» frågade Aramis.
»Därför att då han hörde Porthos vara högljuddare än vi andra, tog han honom för anföraren», sade d'Artagnan.
»Har jag inte alltid sagt, att den där unga gaskognaren är en riktig vishetsbrunn?» sade Athos halvhögt:
Och ryttarna fortsatte sin väg.
I Beauvais rastade man två timmar, dels för att låta hästarna pusta, dels för att invänta Porthos. Men då Porthos efter dessa två timmar icke anlänt och ej heller låtit höra av sig på något sätt, begav man sig åter på väg.
En halvmil bortom Beauvais, på ett ställe där vägen var tätt inklämd mellan två sluttningar, träffade man åtta eller tio karlar, som tycktes begagna sig av den omständigheten, att vägen på denna sträcka icke var stenlagd, och gåvo sig min av att arbeta på den, i det de grävde gropar och togo upp smutsiga hjulspår.
Aramis, som var rädd för att smutsa ned sina stövlar i denna konstgjorda lervälling, tilltalade dem barskt; Athos ville hejda honom, men det var för sent. Arbetarna började håna ryttaren och lyckades genom sin oförskämdhet reta till och med den lugna Athos, så att han styrde sin häst mot en av dem.
Då drogo alla karlarna sig tillbaka till det ena diket och togo var sitt där gömda gevär, och slutet blev att de sju resandena formligen måste passera gatlopp mellan dessa gevär. Aramis fick en kula genom axeln och Mosqueton en, som inträngde i de köttiga delar, som förlänga nedre delen av veka livet: Mosqueton ensam föll av hästen, icke just för att han var särdeles svårt sårad, utan snarare därför att han icke kunde se sin blessyr och förmodligen trodde den vara farligare än den i själva verket var.
»Det är ett bakhåll, sade d'Artagnan; »låt oss inte lossa ett enda skott, utan nu raskt framåt!»
Aramis, så svårt sårad han är var, höll sig fast i manen på sin häst, som förde bort honom med de andra. Mousquetons häst hade nu hunnit upp dem och galopperade utan ryttare i sitt led.
»Nu ha vi emellertid en reservhäst», sade Athos.
Jag skulle tycka mer om en hatt», sade d'Artagnan, »min rycktes bort av en kula. Det var sannerligen tur, att brevet inte var i hatten.»
»Men för tusan, de komma att döda den stackars Porthos, då han kommer hit», sade Aramis.
»Om Porthos vore på benen, skulle han nu ha hunnit upp oss», sade Athos. »Min tro är, att fyllbulten nyktrade till på stridsplatsen.»
Man galopperade ännu två timmar, ehuru hästarna voro så uttröttade, att man fruktade, att de snart skulle neka vidare tjänst.
De resande hade vikit av från stora vägen i hopp om att därigenom bli mindre oroade; men i Crévecoeur förklarade Aramis, att han icke förmådde rida längre. Det hade verkligen behövts allt det mod, han dolde under sitt eleganta yttre och sitt fina sätt, för att kunna hålla ut så länge. I varje ögonblick bleknade han, och man måste hålla i honom på hästen; man lyfte därför av honom vid porten till ett värdshus och lät honom behålla kvar Bazin, som för övrigt i en skärmytsling var mera till besvär än nytta, varpå man fortsatte i hopp om att få taga nattkvarter i Amiens.
»Anamma!» sade Athos, när de åter voro på väg, reducerade till två herrar och två betjänter, Grimaud och Planchet, »jag skall inte låta lura mig en gång till, och jag ansvarar för, att man inte skall få mig att öppna munnen eller draga värjan, förrän vi kommit till Calais. Jag svär att…»
»Låt oss inte svära», sade d'Artagnan, »utan hellre galoppera, om våra hästar bara inte ha något emot det.»
Och de satte sporrarna i sidorna på hästarna, som pådrivna på detta kraftiga sätt tycktes återvinna krafterna. Vid midnatt voro de framme i Amiens och stego av vid värdshuset Gyllene liljan.
Värdshusvärden såg ut att vara den hyggligaste människa i världen, han tog emot resenärerna med en ljusstake i ena handen och sin bomullsmössa i den andra; han ville inhysa de båda herrarna var och en i ett utmärkt vackert rum, men olyckligtvis lågo dessa rum i var sin ända av värdshuset. D'Artagnan och Athos avböjde förslaget. Värden svarade, att han emellertid icke hade några andra rum, som voro goda nog åt deras excellenser; men de resande förklarade, att de båda två ville sova i vardagsrummet på var sin madrass på golvet. Värden envisades, de resande höllo i sig och slutligen måste man göra som de ville.
De hade just ordnat sin bädd och barrikaderat dörren på innersidan, då man knackade på fönsterluckan åt gården; de frågade vem det var, kände igen sina betjänters röster och öppnade.
Det var verkligen Planchet och Grimaud.
»Det behövs bara Grimaud för att se efter hästarna», sade Planchet, »om herrarna så önska, så lägger jag mig framför deras dörr; på det sättet kunna herrarna vara säkra på att ingen kommer in till dem.»
»Och vad skall du ligga på?» frågade d'Artagnan.
»Här har jag min säng», svarade Planchet och pekade på en halmkärve.
»Du har rätt», sade d'Artagnan, »kom då. Jag tycker inte om den här värdens ansikte, det är alldeles för smilande.»
»Ja, inte jag heller», sade Athos.
Planchet klev in genom fönstret och lade sig tvärs för dörren, medan Grimaud gick för att stänga in sig i stallet och svarade för, att de fyra hästarna skulle vara i ordning klockan fem på morgonen.
Natten var ganska lugn; visserligen försökte någon vid tvåtiden på morgonen att öppna dörren, men då Planchet for upp ur sömnen och ropade »vem är det?» svarade man, att man tagit fel på dörr, och avlägsnade sig genast.
Klockan fyra på morgonen hördes ett förskräckligt oväsen nere i stallet. Grimaud hade velat väcka stalldrängarna, och dessa rusade på honom och slogo honom. När man öppnade fönstret, såg man den stackars gossen ligga medvetslös med ett hål i huvudet tillfogat med skaftet av en högaffel.
Planchet gick ned på gården och ville sadla hästarna; de voro alldeles ledstyva. Endast Mousquetons häst, som sprungit utan ryttare fem eller sex timmar dagen förut, skulle kunnat fortsätta färden, men genom ett oförklarligt misstag hade veterinärläkaren, som man skickat efter för att åderlåta värdens häst, i stället åderlåtit Mousquetons.
Detta började verkligen bli oroande. Dessa på varandra följande små olyckshändelser voro kanske slumpens verk, men de kunde lika väl vara följderna av en komplott. Athos och d'Artagnan gingo ned, under det Planchet gick för att höra efter, om man kunde få köpa tre hästar någonstans i närheten. Vid porten stodo tre fullt sadlade hästar, friska och utvilade. Det var just vad de behövde. Planchet frågade, var ägarna funnos, och fick till svar, att ryttarna hade tillbragt natten i värdshuset och nu voro inne hos värden och betalade sina räkningar.
Även Athos gick in för att betala, medan d'Artagnan och Planchet stannade vid porten till gatan. Värden var inne i ett avsides liggande rum på nedra botten; man bad Athos stiga in till honom.
Athos gick in utan att misstänka något och tog upp två pistoler för att betala; värden var ensam och satt vid sitt skrivbord, vars ena låda var halvt utdragen. Han tog pengarna av Athos, vände dem om och om igen i sina händer, tills han plötsligt började skrika, att de voro falska och att han skulle låta arrestera honom och hans kamrat som falskmyntare.
»Slyngel», sade Athos och gick rätt på honom, »jag skall skära öronen av dig!»
I samma ögonblick kommo fyra beväpnade karlar inrusande genom sidodörrarna och kastade sig över Athos.
»Jag är fast!» ropade Athos med hela styrkan av sina lungor. »Bort härifrån, d'Artagnan! Fort! Fort!» Och han lossade två pistolskott.
D'Artagnan och Planchet läto icke säga sig detta två gånger, de lösgjorde ett par av hästarna, som väntade vid porten, hoppade upp på dem, höggo sporrarna i dem och satte av i fyrsprång.
»Vet du hur det gick med Athos?» frågade d'Artagnan Planchet, under det de sprängde framåt.
»Ack, herre», sade Planchet, »två såg jag falla för hans båda skott och jag tyckte mig se genom glasrutan på dörren, att han fäktade med de andra.»
»Tappre Athos!» halvviskade d'Artagnan. »Och att nödgas överge honom! Nåja, detsamma kanske väntar oss själva några steg härifrån. Framåt, Planchet, framåt! Du är en bra pojke.»
»Jag sa er ju, herre», svarade Planchet, »att picarderna lär man inte känna i första taget; dessutom är jag här hemma i mitt land, och det piggar upp mig.»
Och sporrande hästarna ännu mera kommo de fram till Saint-Omer i ett sträck. Där läto de hästarna pusta, medan de höllo tyglarna över armen av fruktan för någon olycka, och åto en bit själva på stående fot ute på gatan, varpå de skyndade vidare.
Hundra steg från Calais’ portar störtade d'Artagnans häst, och det fanns ingen möjlighet att få honom på benen igen, blodet bröt fram ur näsborrarna och ögonen på honom; återstod nu Planchets, men den hade stannat och det var omöjligt att få den i gång igen.
Lyckligtvis voro de som sagt icke mer än hundra steg från staden; lämnande de båda hästarna kvar på landsvägen skyndade de ned till hamnen. Planchet gjorde sin herre uppmärksam på en adelsman, som färdades samma väg med sin betjänt och som icke var längre framför dem än ungefär femtio steg.
De närmade sig hastigt denna herre, som tycktes ha mycket bråttom. Hans stövlar voro betäckta av damm och han gjorde sig underrättad, om han icke kunde på ögonblicket bli förd över till England.
»Ingenting vore lättare», svarade skepparen på en segelfärdig jakt, »men det har i dag på morgonen kommit order, att ingen får göra resan utan särskild tillåtelse av herr kardinalen.»
»Jag har ett sådant tillståndsbevis», sade adelsmannen och tog upp ett papper ur fickan; »se själv».
»Låt då visera det av hamnguvernören», sade skepparen »och kom sedan och segla över med mig.»
»Var träffas guvernören?»
»På sitt lantställe.»
»Var ligger det?»
»En halv fjärdingsväg från staden, ni ser det härifrån — vid foten av den lilla kullen, skiffertaket därborta.»
»Det är bra», sade adelsmannen.
Och följd av sin betjänt tog han vägen åt guvernörens lantställe.
D'Artagnan och Planchet följde efter dem på fem stegs avstånd.
Då man väl kommit utanför staden, påskyndade d'Artagnan sina steg och hann upp adelsmannen, då han gick in i en liten skogsdunge.
»Min herre», sade d'Artagnan, »ni tycks ha mycket bråttom.»
»Man kan inte gärna ha större brådska.»
»Det var mycket ledsamt att höra», sade d'Artagnan, »ty som även jag har mycket brått, tänkte jag be er göra mig en tjänst.»
»Vad då för tjänst?»
»Att lämna mig försteget och låta mig fara över Kanalen först.»
»Omöjligt», sade adelsmannen, »jag har ridit trettio mil på fyrtiofyra timmar, jag måste klockan tolv i morgon vara i London.»
»Jag har ridit lika lång väg på fyrtio timmar och jag måste vara i London klockan tio i morgon förmiddag.»
»Beklagar, min herre, men jag har kommit först och vill inte bli den andre.»
»Och jag har kommit den andre i ordningen, och jag vill bli den förste.»
»Konungens tjänst», sade adelsmannen.
»Min egen tjänst», sade d'Artagnan.
»Det ser ut som om ni ville föra gräl med mig.»
»För tusan, vad skulle jag annars vilja?»
»Vad önskar ni?»
»Ni vill veta det?»
»Ja, visst.»
»Nåväl, jag vill ha den där ordern ni bär på er, ty jag har ingen och behöver en.»
»Ni skämtar, förmodar jag?»
»Jag skämtar aldrig.»
»Låt mig slippa fram!»
»Nej ni slipper inte fram!»
»Min käcka unga man, jag kommer att krossa skallen på er. Hör hit, Lubin, mina pistoler!»
»Planchet», sade d'Artagnan, »sköt du om betjänten, jag tar herrn på mig.»
Och Planchet, djärv av denna sin första bedrift, rusade på Lubin, och som han var stark och vig, kastade han honom baklänges till marken och satte knäet på hans bröst.
»Gör nu er affär, herre», sade Planchet, »jag har uträttat min.»
När adelsmannen såg detta, drog han värjan och föll ut mot d'Artagnan, men fick att göra med en svår motståndare. Inom tre sekunder hade d'Artagnan givit honom lika många värjstötar och sade för varje stöt:
»En för Athos, en för Porthos, och en för Aramis.»
Vid tredje stöten föll hans motståndare som en säck.
D'Artagnan trodde honom död eller åtminstone medvetslös och gick fram för att taga ordern, men i samma ögonblick han sträckte ut handen åt hans ficka, gav den sårade, som icke hade släppt värjan, honom en stöt med spetsen i bröstet och sade:
»En för dig!»
»Och en för mig, den bästa till sist!» utropade d'Artagnan ursinnig och naglade fast honom vid marken med ett fjärde styng genom magen.
Denna gång slöt motståndaren ögonen och förlorade sansen.
D'Artagnan sökte i fickan, där han sett honom stoppa ned ordern, och tog den; den var utfärdad för greve de Wardes.
Kastande en sista blick på den vackra unga mannen, som knappt kunde vara mer än tjugufem år och som han lämnade där sanslös och kanske död, drog d'Artagnan en suck vid tanken på det underliga öde, som driver människorna att förstöra varandra och det för personers skull, som äro dem främmande och som ofta inte ens veta att de finnas till.
Men snart rycktes han ur sina betraktelser av Lubin, som uppgav höga tjut och av alla krafter ropade på hjälp.
Planchet fattade honom i strupen och klämde till av alla krafter.
»Herre», sade han, »så länge jag håller honom så här, så skriker han inte, det är jag tvärsäker på, men släpper jag bara efter aldrig så litet, så börjar han igen. Jag ser, att han är normand och normanderna äro envisa som synden.»
Och hur tillklämd än hans strupe var, försökte Lubin att ge ifrån sig ljud.
»Vänta!» sade d'Artagnan och tog sin näsduk och stoppade den i munnen på Lubin.
»Och låt oss nu binda honom vid ett träd», sade Planchet.
Saken verkställdes samvetsgrant, varpå man släpade greve de Wardes fram till hans betjänt; och som det redan började skymma på och den bundne, genom munkavel förstummade och den sårade båda voro ett stycke in i skogen, var det troligt, att de skulle få stanna där till dagen därpå.
»Och nu», sade d'Artagnan, »till guvernören!»
»Men ni är sårad, herre, tycker jag mig se», sade Planchet.
»Det är ingenting, låt oss först sköta om det viktigaste, sedan få vi tänka på min blessyr, som för resten inte tycks vara särdeles farlig.»
Och de gingo nu med snabba steg till den värda ämbetsmannens lantställe.
Man anmälde herr greve de Wardes, d'Artagnan blev insläppt.
»Ni har en order undertecknad av kardinalen?» sade guvernören.
»Ja, herr guvernör», svarade d'Artagnan, »här är den.»
»Ja, ja, den är i sin ordning och med många rekommendationer», sade guvernören.
»Det är helt naturligt», svarade d'Artagnan, »jag är en av hans eminens’ trognaste tjänare.»
»Det ser ut som hans eminens ville hindra någon att komma över till England?»
»Ja, en viss d'Artagnan, en béarnesk adelsman, som lämnat Paris tillsammans med tre av sina vänner i avsikt att komma över till London.»
»Känner ni honom personligen?, frågade guvernören.
»Vem då?»
»Den där d'Artagnan.»
»Mycket väl»
»Ge mig då hans signalement.»
»Ingenting är lättare.»
Och d'Artagnan uppgav drag för drag greve de Wardes’ signalement.
»Har han någon med sig?»
»Ja, en betjänt som heter Lubin.»
»Man skall hålla ögonen på dem, och får man fatt i dem, så kan hans eminens vara lugn för att de skola föras till Paris, under säker betäckning.»
»Ni kommer därigenom, herr guvernör», sade d'Artagnan, »att göra er högt förtjänt av kardinalen.»
»Kommer ni att träffa hans eminens vid er återkomst, herr greve?»
»Alldeles säkert.»
»Var då god och säg honom, att jag är hans tropliktigaste tjänare.»
»Det skall jag inte underlåta.»
Och glad över denna försäkran viserade guvernören passersedeln och lämnade den tillbaka åt d'Artagnan.
D'Artagnan förlorade ingen tid på onödiga komplimanger, han bugade sig för guvernören, tackade och gick.
När de kommit ut, skyndade han och Planchet allt vad de kunde, gjorde en lång omväg för att undvika skogsdungen och kommo tillbaka in i staden genom en annan port.
Jakten var fortfarande segelfärdig och skepparen väntade nere i hamnen.
»Nå?» frågade han, då han fick se d'Artagnan.
»Här är passet viserat», sade denne.
»Och den andra herrn då?»
»Han far inte i dag», sade d'Artagnan; »men var lugn, jag betalar överfarten för oss båda.»
»I så fall låt oss segla», sade skepparen.
»Ja, låt oss segla», upprepade d'Artagnan.
Och han hoppade med Planchet ned i jollen; fem minuter därefter voro de ombord.
Det var hög tid; man hade icke hunnit en halv mil ut på sjön, då d'Artagnan såg en blixt och hörde en knall.
Det var kanonskottet som tillkännagav hamnens stängning.
Nu var det tid för d'Artagnan att tänka på sin blessyr; men lyckligtvis var det så, som han tänkt sig, den var icke vidare farlig. Värjspetsen hade träffat ett revben och glidit längs benet, dessutom hade skjortan genast fastnat vid såret och det hade knappt blött några droppar.
D'Artagnan var alldeles förbi av trötthet; man lade en madrass åt honom på däck, han kastade sig på den och somnade genast.
Följande morgon i daggryningen hade man ännu en och en halv eller två mil kvar till engelska kusten; vinden hade varit skral hela natten, och man hade gjort obetydlig fart.
Klockan tio kastade fartyget ankar i Dovers hamn. Klockan halv elva satte d'Artagnan foten på engelsk jord utropande:
»Äntligen är jag då här!»
Men det var icke allt, det gällde nu att komma till London. I England var dock postväsendet ganska väl ordnat. D'Artagnan och Planchet togo var sin kurirhäst, en postiljon red framför dem, på fyra timmar voro de framme vid huvudstadens portar.
D'Artagnan kände icke till London och icke ett ord engelska kunde han; men han skrev Buckinghams namn på ett papper, som han höll i handen, och alla människor kunde visa honom vägen till hertigens hotell.
Hertigen var på jakt vid Windsor tillsammans med konungen.
D'Artagnan bad att få tala med hertigens kammartjänare, som följde honom på alla hans resor och talade franska obehindrat; han sade honom, att han kom från Paris i en sak, »som gällde liv och död, och att han måste tala vid hans herre, och det på ögonblicket».
Den säkerhet, varmed d'Artagnan talade, övertygade Patrice, så hette denna minister åt en minister. Han lät sadla två hästar och åtog sig att följa med d'Artagnan. Vad Planchet angår, hade man lyft honom av hästen styv som en planka, den stackars gossens krafter voro alldeles uttömda; d'Artagnan däremot tycktes vara av järn.
Man kom fram till slottet och frågade efter hertigen, konungen och Buckingham voro på fågeljakt i några sumpmarker en halvmil eller mera från slottet.
På tjugu minuter var man framme vid den uppgivna platsen. Snart hörde Patrice sin herres röst, då han lockade på sin falk.
»Vem får jag anmäla för hans nåd hertigen?» frågade Patrice.
»Den unga mannen, som sökte gräl med honom en afton på Pont-Neuf framför La Samaritaine.»
»En högst egendomlig rekommendation.»
»Ni skall få se, att den är lika god som någon annan.»
Patrice satte sin häst i galopp, kom fram till hertigen och anmälde på det sätt han blivit ombedd, att en budbärare väntade på honom.
Buckingham förstod genast, att det var d'Artagnan, och misstänkande, att något hänt i Frankrike, som man nu kom för att meddela honom, gav han sig endast tid att fråga, var budbäraren fanns; och då han på långt håll kände igen gardesuniformen, satte han sin häst i galopp och red rakt fram till d'Artagnan. Patrice höll sig av grannlagenhet avsides.
»Det har väl inte hänt drottningen någon olycka?» utropade Buckingham och inlade hela sin tanke och hela sin kärlek i denna fråga.
»Jag tror inte det, men jag tror, att hon hotas av någon fara, ur vilken ers nåd ensam kan rädda henne.»
»Jag?» utropade Buckingham. Vad! Jag skulle vara nog lycklig att på något sätt kunna vara henne till nytta? Tala! Tala!»
»Var god och tag det här brevet», sade d'Artagnan.
»Ett brev! Och från vem är det?»
»Från hennes majestät, skulle jag tro.»
»Från hennes majestät!, sade Buckingham och bleknade så häftigt, att d'Artagnan fruktade, att han skulle bli sjuk.
Hertigen bröt sigillet.
»Vad är det här för hål?» frågade han och visade d'Artagnan ett ställe, där brevet var genomborrat.
»Åh!» sade d'Artagnan, »det hade jag inte märkt. Det måste ha varit greve de Wardes’ värja, som gjorde detta, innan den träffade mig i bröstet.»
»Ni är sårad?» frågade Buckingham och öppnade brevet.
»Åh, det är ingenting», svarade d'Artagnan, »bara en skråma.»
»Barmhärtige Gud, vad ser jag!» utbrast hertigen. »Patrice, stanna här, eller rättare, sök upp konungen, var han än må befinna sig, och säg hans majestät, att jag vördsammast ber om ursäkt, men en sak av allra största vikt kallar mig genast tillbaka till London. Kom, min herre, kom!»
Och båda återtogo i galopp vägen till huvudstaden.