De tre musketörerna/Kapitel 21
| ← Kapitel 20. Resan |
|
Kapitel 22. Baletten La Merlaison → |
21.
GREVINNAN WINTER
Under hela vägen gjorde hertigen sig underrättad av d'Artagnan, väl icke om allt som skett, men om allt vad denne hade sig bekant. Då han jämförde vad han hörde av den unga mannen med sina egna minnen, kunde han göra sig ett tämligen noggrannt begrepp om ställningen, vars allvarliga natur han dessutom kunde bedöma av drottningens brev, hur kort det än var och föga upplysande. Men vad som i synnerhet förvånade honom var, att kardinalen, intresserad som han måste vara av att den unga mannen icke skulle få sätta sin fot i England, dock icke kunnat hejda honom på vägen. Först nu, då hertigen uttalade sin förvåning däröver, berättade d'Artagnan om de vidtagna försiktighetsmåtten och huru han tack vare tillgivenheten hos sina tre vänner, som han måst lämna blödande efter sig här och där under vägen, lyckats slippa undan med det värjstyng, som genomborrat drottningens brev och som han återgäldat greve de Wardes på ett så fruktansvärt sätt. Under det hertigen lyssnade till denna berättelse, som gjordes på det mest okonstlade sätt, betraktade han emellanåt den unga mannen med förvånad min, som om han icke kunde förstå, hur så mycket klokhet, mod och hängivenhet kunde förenas med ett ansikte, som ännu knappast tydde på tjugu år.
Hästarna flögo fram som vinden och om några minuter voro de framme vid stadens portar. D'Artagnan hade trott, att hertigen skulle sakta farten, då man kom in på stadens gator, men så skedde icke; han fortsatte samma vilda ritt, utan att bekymra sig om han kastade omkull dem, som kommo i hans väg. Två eller tre sådana olyckshändelser inträffade verkligen, när de redo genom City, men Buckingham vände icke ens på huvudet för att se efter, hur det gått med dem han ridit omkull. D'Artagnan följde honom mitt under rop, som hade mycken likhet med förbannelser.
Då han kom in på gården till sitt palats, hoppade Buckingham av hästen, och utan att bry sig om, vart den tog vägen, kastade han tyglarna över djurets hals och skyndade till yttertrappan. D'Artagnan gjorde på samma sätt, ehuru med litet mera oro för de ädla djuren, vilkas utmärkta egenskaper han nyss lärt sig uppskatta; men han hade den trösten att se tre eller fyra tjänare komma springande från kök och stall och genast taga hand om hästarna.
Hertigen gick så fort, att d'Artagnan hade svårt att följa honom. Han skyndade genom flera salonger, om vilkas elegans de förnämaste herrar i Frankrike icke kunde göra sig ett begrepp, och kom slutligen in i en sängkammare, som var ett under av på en gång fin smak och den rikaste prakt. I alkoven i denna sängkammare fanns en dörr, dold i väggbonaden; denna dörr öppnades av hertigen med en liten guldnyckel, som han bar kring halsen på en kedja av samma metall. Av grannlagenhet stannade d'Artagnan efter, men i samma jögonblick Buckingham skulle gå in genom denna dörr, vände han sig om och sade, då han såg den unga mannens tvekan:
»Kom med! Och om ni har den lyckan att få tillträde till hennes majestät, så säg henne vad ni sett.»
D'Artagnan gjorde som han blev ombedd och följde hertigen, som stängde dörren efter sig.
De befunno sig nu i ett litet kapell, helt och hållet tapetserat med persiskt guldstickat siden och strålande upplyst av en mängd vaxljus. Ovanför ett slags altare och under en baldakin av blå sammet, över vilken vajade vita och röda fjäderbuskar, hängde ett porträtt av Anna av Österrike så förvillande likt, att d'Artagnan uppgav ett rop av förvåning; han väntade endast, att drottningen skulle tala, så levande var porträttet.
På altaret under porträttet stod skrinet, som inneslöt diamantägiljetterna.
Hertigen gick fram till altaret, knäböjde som en präst skulle ha gjort inför bilden av den korsfäste och öppnade därpå skrinet.
»Se här», sade han och tog ur skrinet upp en stor blå bandslinga gnistrande av diamanter, »här äro de dyrbara ädelstenar, vilka jag svurit en gång skulle följa mig i graven. Drottningen har givit mig dem, drottningen återfordrar dem, ske hennes vilja, liksom Guds, i allt!»
Därpå kysste han den ena efter den andra av dessa diamantsmycken, från vilka han nu måste skiljas. Plötsligt uppgav han ett förfärligt skrik.
»Vad är det?» frågade d'Artagnan orolig; »vad har hänt, ers nåd?»
»Allt är förlorat!» utropade Buckingham dödsblek. »Två av smyckena fattas, här finnas inte flera än tio.»
»Har mylord tappat dem, eller tror ni, att man stulit dem?»
»Man har stulit dem», svarade hertigen, »och det är kardinalen, som gjort det strecket. Se här, banden, som höllo dem, ha blivit avklippta med en sax.»
»Om mylord kunde misstänka, vem som begått stölden… kanske har tjuven dem ännu i sina händer.»
»Vänta! vänta!» utropade hertigen. »Den enda gång jag burit dessa diamantägiljetter var på konungens bal i Windsor för en vecka sedan. Grevinnan Winter, som jag stött mig med, gjorde mig ett närmande på balen. Detta närmande var en svartsjuk kvinnas hämnd. Efter den dagen har jag inte återsett henne. Den kvinnan är ett av kardinalens verktyg.»
»Han har då sådana i hela världen!» utropade d'Artagnan.
»Ja, ja», sade Buckingham och bet ihop tänderna i vrede; »han är förfärlig att kämpa med. — Men säg mig, när skall den där balen äga rum?»
»Nästa måndag.»
»Nästa måndag! Fem dagar ännu, det är mera tid än vi behöva. Patrice!» ropade hertigen, i det han öppnade kapelldörren. »Patrice!»
Kammartjänaren kom genast.
»Skaffa hit min juvelerare och min sekreterare!»
Kammartjänaren skyndade bort med en hastighet och tystnad, som bevisade den vana han fått att lyda blint och utan invändningar.
Ehuru juveleraren först borde ha blivit kallad, var sekreteraren den, som först inställde sig, vilket är lätt förklarligt; han bodde nämligen i palatset. Han fann Buckingham sittande vid ett bord i sitt sovrum och skrivande några order med egen hand.
»Herr Jackson», sade han, »skynda genast till lordkanslern och säg honom, att jag ålägger honom verkställandet av dessa befallningar. Jag önskar, att de ögonblickligen kungöras och träda i kraft.»
»Men, ers nåd, om lordkanslern frågar mig om skälen, som förmått ers nåd till en så utomordentlig åtgärd, vad skall jag då svara?»
»Att det är min vilja och att jag inte behöver avlägga räkenskap inför någon för vad jag vill eller icke vill.»
»Är detta det svar han skall lämna hans majestät», sade sekreteraren småleende, »om händelsevis hans majestät skulle vara nyfiken att få veta, varför intet fartyg får lämna Storbritanniens hamnar?»
»Ni har rätt», svarade Buckingham. »I sådant fall får han säga konungen, att jag beslutit kriget och att denna åtgärd är min första fientliga handling mot Frankrike.»
Sekreteraren bugade sig och gick.
»Nu äro vi trygga åt det hållet», sade Buckingham och vände sig till d'Artagnan. »Såvida diamanterna inte redan äro i Frankrike, komma de inte dit förrän efter er.»
»Hur så, ers nåd?»
»Jag har belagt med kvarstad alla fartyg, som i denna stund befinna sig i hans majestäts hamnar, intet fartyg får lyfta ankar utan särskilt tillstånd.»
D'Artagnan betraktade med häpnad denna man, som tog den obegränsade makt, varmed hans konungs förtroende beklätt honom, i sin egen och sin kärleks tjänst. Buckingham såg av den unga mannens ansiktsuttryck, vad han tänkte, och smålog.
»Ja», sade han, »ja, det är Anna av Österrike, som är min verkliga drottning, på ett ord av henne skulle jag förråda mitt land, min konung, min Gud. Hon bad mig att inte sända La Rochelles protestanter den hjälp jag lovat dem, och jag har icke heller gjort det. Därmed svek jag mitt ord — än sedan? Jag lydde hennes önskan. Och har jag inte blivit storartat belönad för min lydnad, säg, då jag har den att tacka för hennes porträtt?»
D'Artagnan hörde med förvåning, på vilka klena och okända trådar ett folks öden och människors liv stundom hänga.
Han satt just som bäst fördjupad i dessa betraktelser, då juveleraren kom in. Det var en irländare, en bland de skickligaste i sitt yrke och som tillstod, att han förtjänade en liten förmögenhet årligen på hertigen av Buckingham.
»Herr O'Reilly», sade hertigen, i det han förde honom in i kapellet, »se på de här diamantägiljetterna och säg mig, vad de äro värda stycket.»
Juveleraren kastade en enda hastig blick på det eleganta sätt, varpå de voro infattade, kalkylerade den ena efter den andra diamanternas värde och svarade utan minsta tvekan:
»Femhundra pund stycket, ers nåd.»
»Hur många dagar behöver ni för att göra två likadana ägiljetter som de där? Som ni ser, fattas det två.»
»Åtta dagar, ers nåd.»
»Jag betalar tusen pund stycket, men jag måste ha dem i övermorgon.»
»Ers nåd skall få dem.»
»Ni är en ovärderlig man, herr O'Reilly, men detta är inte allt; de där diamantägiljetterna kunna inte utlämnas åt någon, arbetet måste göras här i mitt palats.»
»Omöjligt, ers nåd; ingen annan än jag kan göra arbetet så, att man inte märker någon skillnad mellan de nya och gamla.»
»Därför, min bäste herr O'Reilly, är ni även min fånge, och om ni i denna stund aldrig så gärna ville lämna mitt palats, skulle ni inte få det. Tag därför ert parti. Uppgiv för mig, vilka av edra arbetare ni behöver och de verktyg de böra ta med sig.»
Juveleraren kände hertigen, han visste, att alla invändningar voro fruktlösa, och fattade därför ögonblickligen sitt beslut.
»Jag får väl ändå underrätta min hustru?» frågade han.
»Å, ni skall till och med få träffa henne, min bästa herr O'Reilly; er fångenskap skall bli mycket mild, gör er inga bekymmer för den saken; och som varje extra besvär även är värt en extra gottgörelse, skall jag be att förutom betalningen för diamanterna få lämna er den här anvisningen på trehundra pund, för att komma er att glömma det obehag jag gör er.»
D'Artagnan kunde icke återkomma från sin förvåning över denna minister, som på ett så lättsinnigt sätt handskades med människor och miljoner.
Juveleraren å sin sida skrev till sin hustru och skickade henne anvisningen på de trehundra pund samt bad henne i stället att skicka honom hans skickligaste gesäll, ett urval diamanter, på vilka han uppgav vikt och benämning, samt de nödiga verktygen enligt medsänd förteckning.
Buckingham förde juveleraren in i det för honom avsedda rummet, som på en halvtimme var förvandlat till verkstad. Därpå ställde han en vakt vid varje dörr med befallning att icke släppa in någon annan än hans kammartjänare Patrice. Det är onödigt att tillägga, att det var juveleraren och hans medhjälpare absolut förbjudet att under vad förevändning som helst lämna rummet.
När denna sak var ordnad, kom hertigen tillbaka till d'Artagnan.
»Seså, min unga vän», sade han, »nu tillhör England oss båda! Vad önskar ni? Vad begär ni?»
»En säng», svarade d'Artagnan; »jag tillstår, att det är vad jag för ögonblicket bäst behöver.»
Buckingham gav d'Artagnan ett rum, som låg bredvid hans eget. Han ville ha den unga mannen så nära som möjligt, icke för att han misstrodde honom, utan för att ständigt ha någon att tala med om drottningen.
En timme därefter kungjordes i London påbudet att icke ur rikets hamnar släppa ut något till Frankrike destinerat fartyg, icke ens postpaketbåten. Detta var i allas ögon liktydigt med en krigsförklaring mellan de båda rikena.
Andra dagen därefter klockan elva på förmiddagen voro de båda diamantägiljetterna färdiga och så noggrant eftergjorda, så fullkomligt lika, att Buckingham icke kunde skilja de nya från de gamla och att till och med de mest övade i bedömandet av dylika arbeten skulle låtit narra sig likaväl som han.
Han lät genast kalla in d'Artagnan.
»Se här», sade han, »diamanterna, som ni kommit för att hämta, och bliv nu mitt vittne, att jag gjort allt, som stått i mänsklig makt.
»Var lugn, ers nåd. Jag skall omtala vad jag själv sett. Men ers nåd lämnar mig diamanterna utan skrinet?»
»Skrinet skulle bara göra er besvär. Dessutom är det nu så mycket dyrbarare för mig, som det ensamt återstår mig. Säg, att jag behåller det.»
»Jag skall till punkt och pricka fullgöra ert uppdrag.»
»Och nu», fortfor Buckingham och fäste blicken på den unga mannen, »hur skall jag någonsin kunna vedergälla er?»
D'Artagnan rodnade ända till vitögat. Han såg, att hertigen sökte efter ett medel att få honom att mottaga något, och den tanken, att hans kamraters och hans eget blod skulle betalas med engelskt guld, var honom i högsta grad motbjudande.
»Låt oss förstå varandra, ers nåd», svarade d'Artagnan, »och noga överväga alla fakta på förhand, så att inte något missförstånd må äga rum. Jag är i konungens och drottningens av Frankrike tjänst och tillhör kapten Desessarts’ gardeskompani, vilken, liksom hans svåger, kapten de Tréville, är alldeles särskilt fäst vid deras majestäter. Och dessutom hade jag kanske inte gjort något av allt det här, om det inte gällt att tjäna en person, som är mitt hjärtas dam liksom drottningen är er.»
»Ja», sade hertigen småleende, »och jag tror mig till och med känna denna dam, det är…»
»Ers nåd, jag har inte namngivit henne», avbröt den unga mannen hastigt.
»Det är rätt», sade hertigen. »Det är således denna person jag bör vara tacksam för er självuppoffring?»
»Ni sade det, ers nåd! Ty just i denna stund, när det är fråga om krig, ser jag i ers nåd, det måste jag uppriktigt tillstå, endast en engelsman, alltså en fiende, som jag vore ännu mer förtjust över att få träffa på slagfältet än i Windsors park eller Louvrens korridorer, vilket likväl inte på minsta sätt skall hindra mig att till punkt och pricka uträtta mitt ärende och till och med låta döda mig därför, om så skulle behövas, allt detta dock, jag upprepar det ännu en gång, utan att ers nåd är skyldig mig mera tack för vad jag den här gången gör för egen räkning, än för vad jag gjorde för er räkning, när vi första gången träffades.»
»Vi engelsmän bruka säga ’stolt som en skotte’», sade Buckingham halvhögt.
»Öch vi fransmän säga ’stolt som en gaskognare’», svarade d'Artagnan. »Gaskognarna äro Frankrikes skottar.»
D'Artagnan bugade sig för hertigen och ville gå sin väg.
»Vad nu då! Ni tänker ge er i väg så där? Och vart och på vad sätt?»
»Det är sant.»
»Gud fördöme mig, dessa fransmän anse då ingenting omöjligt!»
»Jag glömde, att England är en ö och att ni är dess konung.»
»Gå ned i hamnen, fråga efter briggen The Sund och lämna det här brevet till kaptenen; han för er över till en liten hamn, där man säkert inte väntar er och där endast fiskarbåtar bruka inlöpa.»
»Och den hamnen heter?»
»Saint-Valéry. Men vänta litet! När ni kommer dit, går ni in i ett uselt värdshus utan både namn och skylt, ett riktigt matrosnäste; ni kan inte ta fel, ty där finns bara ett värdshus.»
»Och sedan?»
»Frågar ni efter värden och säger tilll honom: Forward!»
»Och det betyder?»
»Framåt; det är lösen. Han ger er då en fullt sadlad häst och säger er, vilken väg ni skall följa; ni finner på detta sätt fyra ombytesställen under vägen och vid vart och ett av dem en häst. Om ni vid varje ställe vill lämna er adress i Paris, så skola hästarna följa efter er; ni känner redan till två av dem, och ni tyckes mig uppskatta dem som en verklig kännare; det var de hästar vi redo på, och ni kan lita på mitt ord, att de andra två inte äro sämre. Dessa fyra hästar äro fullt utrustade för ett fälttåg. Hur stolt ni än är, skall ni säkert inte neka att ta emot en av dem för egen räkning och förmå edra kamrater att hålla till godo med de tre andra; dessutom är det ju i kriget mot oss de komma att användas. Ändamålet helgar medlen, är det inte så ni fransmän bruka säga?»
»Nåväl, ers nåd, jag tar emot dem», sade d'Artagnan, »och om Gud vill, skola vi göra ett gott bruk av er gåva.
»Och nu er hand, unga man! Kanske mötas vi snart på slagfältet, till dess skiljas vi som goda vänner, hoppas jag?»
»Ja, ers nåd, men i hopp om att snart bli fiender.»
»Var lugn, det lovar jag er.»
»Och jag litar på ers nåds ord.»
D'Artagnan tog med en bugning avsked av hertigen och skyndade ned till hamnen. Mittför Towern fann han det anvisade fartyget och lämnade sitt brev åt kaptenen, som lät visera det av hamnguvernören och strax därpå lyfte ankar.
Femtio fartyg lågo segelklara och väntade.
Då han for tätt förbi ett av dem, tyckte d'Artagnan sig känna igen damen från Meung, densamma som den okände titulerat mylady och som d'Artagnan funnit så vacker; men tack vare strömsättningen och den friska brisen avlägsnade sig hans fartyg så snabbt, att inom ett ögonblick hade han förlorat henne ur sikte.
Dagen därpå vid niotiden på morgonen lade fartyget till i Saint-Valéry.
D'Artagnan begav sig genast till det angivna värdshuset och kände snart igen det på det larm, som hördes därifrån; man talade om krig mellan England och Frankrike som en säker och nära förestående sak, och de glada sjömännen levde som om var dag vore den sista. D'Artagnan banade sig väg genom hopen fram till värden och uttalade ordet forward. Genast gav värden honom ett tecken att följa sig, gick ut med honom genom en dörr, ledande till gården och förde honom till stallet, där en fullt sadlad häst väntade, samt frågade, om det var något annat han önskade.
»Jag önskar veta vilken väg jag skall taga», sade d'Artagnan.
»Rid härifrån till Blangy och från Blangy till Neufchâtel. Där går ni in på värdshuset Gyllene Harven, ger värden lösen och finner liksom här en sadlad häst, som väntar er.»
»Är jag skyldig något?» frågade d'Artagnan.
»Allt är betalt», sade värden, »och det frikostigt ändå. Framåt således, och Gud vare med er!»
»Amen!» sade d'Artagnan och red bort i galopp.
Fyra timmar därefter var han i Neufchâtel. Han följde noga de föreskrifter han fått; där liksom i Saint-Valéry fann han en sadlad häst, som väntade på honom, han ville flytta pistolerna från den sadel han lämnade till den han skulle sitta upp i, men dess hölster voro redan försedda med alldeles lika pistoler.
»Er adress i Paris?»
»Gardeskasernen, kapten Desessarts” kompani.»
»Det är bra», svarade värden.
»Vilken väg skall jag taga?» frågade d'Artagnan i sin tur.
»Vägen till Rouen, men ni lämnar staden till höger om er och stannar i stället i den lilla köpingen Ecouis, där det bara finns ett värdshus, Frankrikes sköld. Döm inte efter utseendet, ty i dess stall står en häst fullt ut lika god som den här.»
»Och samma lösen?»
»Alldeles densamma.»
»Adjö, herr värd.»
»Lycklig resa, herr adelsman! Är det inte något ni behöver?»
D'Artagnan gjorde ett nekande tecken med huvudet och satte av med full fart. I Ecouis återupprepades samma scen: han träffade på en lika förekommande värd och en frisk och utvilad häst; han gav sin adress som förut och fortsatte ritten med samma fart till Pontoise. I Pontoise bytte han för sista gången om häst och klockan nio på aftonen red han i galopp in på gården till herr de Trévilles palats.
Han hade ridit nära trettio mil på tolv timmar.
Herr de Tréville tog emot honom som om han träffat honom samma morgon, han endast tryckte hans hand litet kraftigare än vanligt och underrättade honom om, att kapten Desessarts’ kompani var på vakt i Louvren och att han kunde begiva sig på sin post.