De tre musketörerna/Kapitel 22
| ← Kapitel 21. Grevinnan Winter |
|
Kapitel 23. Mötet → |
22.
BALETTEN LA MERLAISON
Dagen därpå talades i hela Paris icke om något annat än balen, som stadens magistrat och styresmän skulle ge för konungen och drottningen och på vilken deras majestäter skulle dansa den ryktbara baletten »La Merlaison», som var konungens favoritdans.
Man hade under en hel vecka hållit på med alla möjliga tillrustningar i Hotel de Ville till den högtidliga aftonen. Stadens snickare hade byggt läktare, där de inbjudna damerna skulle taga plats; stadens kryddkrämare hade garnerat salarna med tvåhundra facklor av vitt vax, vilket då för tiden var en oerhörd lyx, och slutligen hade man beställt icke mindre än tjugu fiolspelare, och det pris man utlovat dem var dubbelt mot det vanliga, därför att, som det står i redogörelsen för denna fest, de hade åtagit sig att spela hela natten.
Klockan tio på förmiddagen kom herr de La Coste, fänrik vid konungens livgarde, åtföljd av två underofficerare och flera skyttar för att av stadsnotarien, som hette Clément, begära nycklarna till alla portar, dörrar, rum och kontor i Hotel de Ville. Dessa nycklar utlämnades genast till honom och var och en av dem var försedd med en namn- och nummerplåt, som utvisade till vilket rum nyckeln hörde. Från detta ögonblick hade de La Coste i uppdrag att bevaka alla dörrar och alla ingångar.
Klockan elva kom i sin ordning gardeskaptenen Duhallier med femtio skyttar, som genast spredo sig i stadshuset till de portar och dörrar, som blivit dem anvisade.
Klockan tre kommo två gardeskompanier, det ena franskt, det andra bestående av schweizare; det franska kompaniet var sammansatt till hälften av Duhalliers, till hälften av Desessarts’ folk.
Klockan sex på eftermiddagen började de inbjudna anlända och blevo, allteftersom de kommo, placerade i stora salen på de uppsatta läktarna.
Klockan nio anlände första presidentens fru. Som hon näst drottningen var den mest framstående damen på festen, blev hon emottagen av stadens högsta styresmän och fick sig anvisad plats i logen mittemot den, som skulle begagnas av drottningen.
Klockan tio dukades i lilla salen, som ligger åt kyrkan Saint-Jean, ett bord med sötsaker och förfriskningar åt kungen, framför byffén med stadens silverservis, som bevakades av fyra skyttar.
Vid midnattstid hördes högljudda skrik och talrika leverop; det var konungen, som nalkades genom de gator, som förde från Louvren till Hotel de Ville och som alla voro upplysta med kulörta lyktor.
Genast skyndade stadens rådmän, klädda i sina klädesmantlar och företrädda av sex stadstjänare, var och en med en fackla i handen, för att möta konungen i trappan, där borgerskapets förman hälsade honom välkommen, vilket hans majestät besvarade med en ursäkt för att han kom så sent, men skjutande skulden på herr kardinalen, som uppehållit honom ända till klockan elva för att tala om statsärenden.
Hans majestät, som var klädd i stor gala, åtföljdes av hans kunglig höghet Monsieur, greven of Soissons, storpriorn, hertigen av Longueville, hertigen av Elbeuf, greve d'Harcourt, greve de La Roche-Guyon, herr de Liancourt, herr de Baradas, greve de Cramail och chevalier de Souveray.
Alla lade märke till, att kungen såg dyster och tankfull ut.
Ett kabinett hade blivit iordningställt för konungen och ett annat för Monsieur. I båda dessa kabinett funnos framlagda maskeraddräkter. På samma sätt var sörjt för drottningen och fru presidentskan. Herrarna och damerna i deras majestäters svit fingo kläda sig två och två i för detta ändamål särskilt iordningställda rum.
Innan han gick in i sitt kabinett, befallde kungen, att man skulle underrätta honom genast när kardinalen kom.
En halvtimme efter konungens ankomst hördes nya leverop, förkunnande drottningens ankomst; rådmännen upprepade samma sak som förut och gingo, företrädda av stadstjänarna, sin höga gäst till mötes.
Drottningen gjorde sitt inträde i salen, och man märkte, att hon liksom konungen såg nedslagen och trött ut.
I samma ögonblick hon kom in, öppnades det förut tillslutna förhänget till en liten läktare, och kardinalens bleka ansikte visade sig. Han var klädd som spansk kavaljer. Hans blick fästes på drottningen, och ett hemskt leende av elak skadeglädje flög över hans läppar: drottningen bar icke sina diamantägiljetter.
Drottningen stannade ett ögonblick för att mottaga stadens styresmäns artigheter och besvara damernas hälsningar.
Plötsligt syntes konungen med kardinalen i en av dörrarna till salen. Kardinalen talade sakta med honom och konungen var mycket blek.
Konungen banade sig väg genom hopen, och utan mask och med banden på sin rock knappast tillknutna gick han fram till drottningen och sade i upprörd ton:
»Madame, varför bär ni inte edra diamantägiljetter, om jag får lov att fråga? Och ändå vet ni, att det skulle vara mig kärt att se dem.»
Drottningen såg sig omkring och varseblev kardinalen, som stod bakom henne och log med ett djävulskt leende.
»Sire», svarade drottningen med upprörd röst, »därför att jag var rädd för att möjligen förlora dem här i trängseln.»
»Det var orätt av er, madame. När jag gav er de där smyckena, så var det för att ni skulle pryda er med dem. Jag säger ännu en gång att ni gjort orätt.»
Konungens röst darrade av vrede; alla sågo och hörde med förvåning vad som försiggick, men utan att förstå vad det hade att betyda.
»Sire», sade drottningen, »jag kan ju skicka till Louvren efter dem, så att ers majestäts önskan blir uppfylld.»
»Gör det, madame, gör det; men så snart som möjligt, ty baletten börjar om en timme.»
Drottningen bugade sig till tecken av lydnad och följde sina damer, som förde henne in i kabinettet.
Konungen å sin sida gick tillbaka in i sitt.
I salen rådde ett ögonblicks oro och förlägenhet.
Alla hade kunnat märka, att något tilldragit sig mellan konungen och drottningen, men båda hade talat så sakta och var och en av publiken hade respektfullt dragit sig några steg tillbaka, så att ingen hört de ord som växlades. Fiolerna spelade av alla krafter, men ingen hörde på dem.
Konungen var den, som först kom ut ur sitt kabinett; han var klädd i den elegantaste jaktdräkt, och Monsieur och de andra herrarna voro klädda som han. Det var även den kostym, som bäst klädde konungen, och i den såg han verkligen ut som den första adelsmannen i sitt rike.
Kardinalen gick fram till konungen och lämnade honom en ask. Konungen öppnade den och fann där två diamantägiljetter.
»Vad vill det här säga?» frågade han kardinalen.
Ingenting av vikt, sire», svarade denne; »men om drottningen har diamantägiljetterna, något som jag tvivlar på, så räkna dem, sire, och om ni inte finner mer än tio, så fråga hennes majestät, vem som kunnat beröva henne de här två.»
Konungen såg på kardinalen och tycktes ämna göra honom en fråga, men hann aldrig göra det, ty i samma ögonblick gick ett utrop av beundran över allas läppar. Om konungen syntes den första ädlingen i sitt rike; så var drottningen alldeles säkert den vackraste kvinnan i Frankrike.
Hennes dräkt som jägarinna klädde henne också förträffligt; hon bar en filthatt med blå plymer, en pärlgrå sammetsöverklänning uppfäst med diamantagraffer och en silverbroderad kjol av blått siden. På hennes vänstra axel gnistrade diamantägiljetterna och uppburna av en bandros av samma färg som plymerna och kjolen.
Konungen darrade av glädje och kardinalen av harm; men som de stodo på tämligen långt avstånd från drottningen, kunde de icke räkna ägiljetterna; drottningen bar dem, men voro de tio eller tolv?
I samma ögonblick spelade fiolerna upp introduktionen till baletten. Konungen gick fram till första presidentens fru, med vilken han skulle dansa, liksom hans kunglig höghet Monsieur med drottningen. Man intog sina platser och baletten började.
Konungen figurerade mot drottningen, och var gång han kom henne nära, slukade han med blicken dessa diamantägiljetter, som han icke hann att räkna. Kallsvett betäckte kardinalens panna.
Baletten varade en timme; den hade sexton turer.
När den slutade under högljudda bifallsyttringar från hela salen, förde varje dansör sin dam till hennes plats; men konungen begagnade sig av privilegiet att lämna sin dam, var han än stod, och skyndade genast fram till drottningen.
»Jag tackar eder, madame, för att ni rättat er efter mina önskningar, men jag skulle tro, att det fattas er två ägiljetter, och jag kommer för att lämna er dem.»
Därmed räckte han henne de två ägiljetterna kardinalen lämnat honom.
»Huru, sire!» utropade den unga drottningen med väl spelad förvåning; »ni skänker mig två till? Men på det sättet får jag ju fjorton?» Konungen räknade, och de tolv ägiljetterna befunno sig mycket riktigt på drottningens axel.
Konungen ropade till sig kardinalen.
»Vad vill det här säga, herr kardinal?» frågade han strängt.
»Det vill helt enkelt säga det, sire», svarade kardinalen, »att jag önskade förära hennes majestät dessa två diamantsmycken, och då jag inte vågade erbjuda henne dem själv, begagnade jag mig av denna utväg.»
»Och jag är ers eminens så mycket tacksammare», svarade Anna av Österrike med ett leende, som bevisade, att hon icke lät narra sig av denna snarfyndiga artighet, »som jag är säker på, att dessa två ägiljetter ensamma kosta er lika mycket, som de tolv andra kostat hans majestät.»
Och sedan hon hälsat konungen och kardinalen, gick drottningen tillbaka till det rum, där hon klätt sig och där hon skulle byta om toalett.
Den uppmärksamhet, som vi i början av detta kapitel måst ägna de högtstående personer vi där infört, har ett ögonblick hindrat oss från att sysselsätta oss med den man, som drottningen hade att tacka för sin oerhörda triumf över kardinalen och som, helt och hållet förbisedd, bortblandad och undanskymd i trängseln vid en av dörrarna, stod och betraktade den nyss omtalade scenen, som var obegriplig för alla utom för fyra personer: konungen, drottningen, hans eminens och honom själv.
Drottningen hade återvänt till sitt kabinett, och d'Artagnan ämnade just draga sig tillbaka, då han kände någon lätt vidröra hans axel; han vände sig om och såg en ung kvinna, som gav honom tecken att följa sig. Den unga kvinnans ansikte doldes av en svart sammetsmask, men trots detta försiktighetsmått, som väl för resten var mera beräknat för andra än för honom, kände han ögonblickligen igen sin vanliga budbärerska, den livliga och kvicka fru Bonacieux.
Dagen förut hade de endast ett ögonblick träffat varandra hos portvakten Germain, dit d'Artagnan bett henne komma ned. Hennes brådska att till drottningen få frambära den goda nyheten om hennes sändebuds lyckliga återkomst gjorde, att de båda älskande endast hunno växla några få ord. Det var därför uppfylld av en dubbel känsla, kärlek och nyfikenhet, som d'Artagnan nu följde fru Bonacieux. Under hela vägen och allteftersom korridorerna blevo folktommare, ville d'Artagnan hejda den unga kvinnan, hålla fast henne, betrakta henne, om än blott för ett ögonblick; men lätt som en fågel gled hon alltid ur händerna på honom, och då han ville tala, lade hon fingret på sin mun med en liten befallande åtbörd, som var förtjusande, och påminde honom på detta sätt om att han för tillfället stod under en makt, som han måste lyda blint och som förbjöd honom till och med minsta klagan. Slutligen, efter att en minut eller två ha gått kors och tvärs, öppnade madame Bonacieux en dörr och förde den unga mannen in i ett helt och hållet mörkt kabinett. Här anbefallde hon honom genom ett nytt tecken absolut tystnad, öppnade en annan dörr, dold av draperier, mellan vilka ett starkt ljussken plötsligt föll in i rummet, och försvann.
D'Artagnan stod ett ögonblick alldeles orörlig och undrade, var han befann sig, men ljusskenet, som trängde in från rummet bredvid, den varma och parfymerade luft, som därifrån nådde honom, rösterna från två eller tre fruntimmer, som talade på ett både vördnadsfullt och fint sätt, det flera gånger upprepade ordet »majestät», allt detta gav tydligt tillkänna, att han befann sig i ett rum bredvid drottningens kabinett.
Den unga mannen höll sig i skuggan och väntade.
Drottningen föreföll glad och lycklig, vilket mycket tycktes förvåna hennes omgivning, van som man var att nästan alltid se henne nedslagen. Drottningen själv uppgav som orsak till sin glada sinnesstämning, att festen var så lysande och att hon haft så stort nöje av baletten, och som det icke är tillåtet att motsäga en drottning, hon må nu skratta eller gråta, överbjöd man varandra i beröm över den artighet staden Paris’ styresmän visat.
Ehuru d'Artagnan icke kände drottningen, urskilde han snart hennes röst från de andras, först på en lätt främmande brytning och sedan på den känsla av överlägsenhet, som helt naturligt ligger i suveränernas hela sätt att tala. Han hörde henne närma sig och avlägsna sig från den öppna dörren, och ett par gånger såg han till och med skuggan av en kvinnlig gestalt skymma för ljusskenet.
Slutligen sträcktes en hand och en arm båda av beundransvärd form och vithet helt hastigt ut genom draperiet; d'Artagnan förstod att det var hans belöning. Han kastade sig på knä, fattade handen och förde den vördnadsfullt till sina läppar; därpå drogs handen tillbaka, kvarlämnande i hans ett föremål, som han kände vara en ring, dörren stängdes åter och d'Artagnan befann sig på nytt i det djupaste mörker.
D'Artagnan satte ringen på sitt finger och stod där åter och väntade; det var ju alldeles klart, att allt icke kunde vara slut ännu, sedan han fått belöningen för sin självuppoffring, väntade honom belöningen för hans kärlek. Dessutom, fastän baletten var dansad, hade ju festen knappast börjat ännu; man skulle supera klockan tre, och tornuret i Saint-Jean hade redan slagit tre kvart på tre.
Småningom avtog verkligen även ljudet av rösterna i rummet bredvid och hördes snart avlägsna sig; därpå öppnades åter dörren till kabinettet, där d'Artagnan befann sig, och fru Bonacieux kom hastigt in.
»Äntligen kommer ni då!» utropade PArtagnan.
»Tyst, tyst!» sade den unga kvinnan och lade handen på hans läppar; »och skynda er genast bort samma väg ni kommit.»
»Men var och när får jag återse er?» utbrast d'Artagnan.
»En biljett, som ni finner hemma hos er, skall säga er det. Gå nu, gå!»
Med dessa ord öppnade hon dörren till korridoren och sköt d'Artagnan ut ur kabinettet.
D'Artagnan lydde som ett snällt barn, utan motstånd och utan minsta invändning, vilket tydligen bevisade, att han var kär på fullt allvar.