De tre musketörerna/Kapitel 28
| ← Kapitel 27. Athos’ hustru |
|
Kapitel 29. På jakt efter utrustning → |
28.
ÅTERFÄRDEN
D'Artagnan kände sig fortfarande alldeles överväldigad av vad Athos anförtrott honom, men emellertid föreföll honom ännu många saker i denna halva bekännelse tämligen oklara; för det första hade den gjorts av en helt och hållet berusad person till en som var det till hälften, och likväl, trots det töcken, som ångorna av två eller tre buteljer bourgogne sprida i en hjärna, hade d'Artagnan vid uppvaknandet morgonen därpå varje Athos’ ord så livligt i minnet, som om han skrivit upp dem i tankarna, allteftersom de gingo över vännens läppar. Men allt detta tvivel kom honom endast att så mycket ivrigare längta efter visshet, och han gick in till sin vän i den fasta föresatsen att taga upp gårdagens samtal på nytt; men han fann Athos åter vid fullkomligt sinneslugn, det vill säga som den finaste, mest ogenomträngliga människa i världen. För övrigt gick musketören, sedan han utbytt ett handslag med d'Artagnan, honom alldeles självmant till mötes.
»Jag var drucken i går afton, min kära d'Artagnan», sade han, »det kände jag i morse på min tunga, som ännu var betydligt tjock, och på pulsen, som ännu var mycket orolig; jag slår vad om att jag pratade en massa galenskaper.»
Vid dessa ord betraktade han sin vän med en envishet, som gjorde denne förlägen.
»Nej, visst inte», svarade d'Artagnan, »och inte annat jag kan minnas, talade du endast om de vardagligaste saker.»
»Det förvånar mig verkligen. Jag trodde jag hade berättat dig någon förfärlig historia.»
Han betraktade den unga mannen som om han velat läsa i djupet av hans hjärta.
»Sannerligen», sade d'Artagnan, »måste inte jag ha varit ännu mera berusad än du, eftersom jag inte minns någonting!»
Athos nöjde sig icke med detta uttalande, utan fortfor:
»Du har nog märkt, min kära vän, att var och en har sitt särskilda ölsinne, antingen dystert eller glatt; jag blir alltid dyster, och när jag fått mig ett rus, så har jag en mani att berätta alla de hemska historier, som min dumma amma inympade i hjärnan på mig. Detta är ett fel hos mig, ett mycket stort fel, det medger jag, men med undantag av detta är jag en god dryckeskamrat.»
»Åh, nu förstår jag!» återtog den unga mannen och försökte åter komma sanningen in på livet; »det är således detta jag påminner mig, men endast som man påminner sig en dröm, att vi talat om några hängda.»
»Ja, ser du det!» sade Athos bleknande, men likväl med ett försök att skratta; »jag var säker på det, hängda personer, det är just vad som ständigt spökar för mig, när jag är i det tillståndet.»
»Ja, ja», sade d'Artagnan, »nu börjar jag minnas allt mer och mer. Det var fråga om… vänta litet!… jo, det var fråga om en kvinna.»
»Ja, ser du», svarade Athos och blev nästan askgrå i aner »det var min stora historia om den blonda kvinnan, och när jag berättar den, då vill det säga att jag är alldeles stupfull.»
»Ja, så var det», sade d'Artagnan, »historien om den blonda kvinnan, stor och vacker och blåögd.»
»Ja, och hängd.»
»Av sin man, som var en mäktig herre bland dina bekanta», sade d'Artagnan och såg stadigt på Athos.
»Där ser man hur man skulle kunna kompromettera en människa, när man inte längre vet vad man säger», återtog Athos och ryckte på axlarna, liksom i medömkan med sig själv. »Alldeles säkert kommer jag aldrig mer att berusa mig, d'Artagnan, det är en mycket ful vana.»
D'Artagnan förblev tyst.
Därpå bytte Athos plötsligt om samtalsämne.
»Apropå», sade han, »jag får tacka dig så mycket för hästen, som du fört med dig för min räkning.»
»Tycker du om den?» frågade d'Artagnan.
»Ja, men någon uthållig häst var det nog inte.»
»Du misstar dig, jag har ridit fem mil med honom på mindre än två timmar, och det syntes inte mera på honom, än om han sprungit ett varv kring Saint Sulpicetorget.»
»För tusan, du gör mig ångerköpt!»
»Ångerköpt?»
»Ja, jag har gjort mig av med honom.»
»På vad sätt då?»
»Jo, du skall få höra hur det gick till. Jag vaknade klockan sex i morse, du sov som en stock, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ty jag var ännu alldeles förslöad efter vårt rummel i går. Jag gick ned i stora värdshussalen och fick se en av våra engelsmän, som höll på och köpslog om en häst med en hästhandlare, sedan hans egen dött i går av blodslag. Jag gick fram till honom, och då jag hörde honom bjuda hundra pistoler för en brandfux, sade jag till honom: ‘För tusan, min herre, jag har också en häst till salu.‘
»‘Och den som är mycket vacker ändå‘, sade han, ‘jag såg den i går, då er väns betjänt höll den vid tygeln.‘
»‘Anser ni den värd hundra pistoler?‘
»‘Ja, och vill ni sälja den till mig för det priset?‘
»‘Nej, men jag vill spela med er om den.‘
»‘Spela om den?‘
»‘Ja.‘
»‘Vad då för spel?‘
»‘Raffel.‘
»5agt och gjort och jag förlorade hästen. Men kan du tänka dig», fortfor Athos, »jag vann igen sadelmunderingen.»
D'Artagnan gjorde en tämligen sur min.
»Jag tror det förargar dig?» ”sade Athos.
»Ja, det måste jag tillstå», sade d'Artagnan; »den där hästen skulle tjäna oss till igenkänningstecken på en bataljdag, det var en underpant, ett minne. Du har handlat orätt, Athos.»
»Ja, men kära vän, sätt dig in i min belägenhet», sade musketören; »jag hade dödligt tråkigt, och dessutom, på min ära, jag tycker inte om engelska hästar. Och gäller det bara att bli igenkänd av någon, så är ju sadeln tillräcklig, den är minsann igenkännlig nog. Vad hästen beträffar, hitta vi väl alltid på någon ursäkt för hans försvinnande. För fan, en häst är ju dödlig! Låt oss antaga, att min fått rots eller springorm.»
D'Artagnan ville icke klarna upp.
»Det är ledsamt», fortfor Athos, »att du tycks hålla så mycket på de där hästarna, för ännu är det inte slut på min historia.»
»Vad har du då gjort vidare?»
»Sedan jag förlorat min häst på nio mot tio, ett vackert kast, kom jag på den tanken att spela på din.»
»Jaså, men jag hoppas det stannade vid tanken?»
»Visst inte, jag satte den genast i verket.»
»Åh, har man hört!» sade d' Artagnan orolig.
»Jag spelade, och jag förlorade.»
»Min häst?»
»Din häst, ja; sju mot åtta; det felades bara ett enda öga…»
»Athos, du är inte vid ditt fulla förstånd, det är då säkert!»
»Min vän, det skulle du ha sagt mig i går, då jag berättade mina dumma historier, men inte i dag. Jag förlorade således hästen med sadel och all möjlig utrustning.»
»Men det är ju förskräckligt!»
»Vänta då, ännu är det inte slut. Jag skulle vara en utmärkt spelare, om jag bara inte vore så envis, men jag är envis, alldeles som när jag dricker. Nå, jag envisades således…»
»Men vad kunde du nu spela bort, du hade ju ingenting kvar?»
»Jo, jo, min vän, vi hade ju den där diamanten kvar, som blixtrar på ditt finger och som jag lade märke till i går.»
»Min diamant?» utropade d'Artagnan och förde hastigt handen till sin ring.
»Och som jag är kännare, då jag själv haft sådana, uppskattade jag den till tusen pistoler.»
»Jag hoppas», sade d'Artagnan allvarsamt och halvdöd av förskräckelse, »att du inte nämnt något om min diamant!»
»Jo, tvärtom, kära vän. Du förstår, att den där diamanten var nu vår enda resurs, med den kunde jag vinna tillvaka våra sadelmunderingar och hästar och dessutom respengar åt oss båda.»
»Athos, du kommer mig att rysa!» utropade d'Artagnan.
»Jag talade således med min motståndare om din diamant, som även han hade lagt märke till. Men för tusan också, kära vän, du går med en himmelens stjärna på ditt finger, och så vill du att man inte skall fästa uppmärksamhet vid den! Det är ju komplett omöjligt.»
»Fortsätt då, min vän, fortsätt, och låt oss höra slutet!» sade d'Artagnan; »ty på min ära, du tar livet av mig med din kallblodighet.»
»Vi delade således den där diamanten i tio delar på hundra pistoler vardera.»
»Åh, du vill skämta och sätta mig på prov?» sade d'Artagnan, som vreden började fatta i håret, liksom Minerva gjorde med Achilles i Iliaden.
»Nej, Guds död, jag skämtar inte! Jag skulle velat se dig i min ställning. På fjorton dar hade jag inte sett ett mänskligt ansikte, och jag hade blivit alldeles förfäad därnere i källaren genom mitt förtroliga umgänge med de där buteljerna.»
»Men det var inte något skäl att spela om min diamant!» svarade d'Artagnan och knöt handen krampaktigt.
»Men så hör då slutet! Tio partier på hundra pistoler vartdera, Tio kast utan revansch; på tretton kast förlorade jag alltsammans: talet tretton har alltid varit olyckligt för mig, det var den trettonde juli, som…»
»Fan besitta!» utropade d'Artagnan, i det han steg upp från bordet, glömmande gårdagens historia för den, som nu var å bane.
»Tålamod»», sade Athos, »jag hade en plan. Engelsmannen var ett original, jag hade på morgonen sett honom språka med Grimaud, och Grimaud talade om för mig, att engelsmannen hade föreslagit honom att ta tjänst hos sig. Nå, jag satte upp Grimaud, den tystlåtne Grimaud, på spel med honom, delad i tio portioner.»
»Nej, nu går det verkligen för långt!» sade d'Artagnan och brast ut i skratt mot sin vilja.
»Grimaud själv, förstår du! Och med de tio delarna av Grimaud, som inte hel och hållen är värd en halv dukat, återvinner jag diamanten. Kom nu och säg, att inte ihärdigheten är en dygd.»
»Det är för löjligt allt det här!» utropade d'Artagnan tröstad och höll på att skratta ihjäl sig.
»Du förstår, att som jag nu kände mig ha tur, började jag spela om diamanten igen.»
»Åh för fan!» sade d'Artagnan dyster på nytt.
»Jag vann igen din mundering, sedan din häst, min mundering, min häst, och så förlorade jag dem om igen. Men för att vara kort, jag fick igen din mundering och sedan min, och så står saken nu. Det var en utmärkt kupp, också lät jag det vara slut med detta.»
D'Artagnan andades ut, som om hela värdshuset blivit lyft från hans bröst.
»Således har jag diamanten kvar?» sade han tveksamt.
»Orörd, kära vän. Och så dessutom sadelmunderingen för både din och min Bucephalus.»
»Men vad ska vi göra med dem utan hästar?»
»Jag har en idé ifråga om dem.»
»Athos, du skrämmer mig.»
»Hör på, du har ju inte spelat på länge, du, d'Artagnan.»
»Nej, och inte heller har jag lust att spela.»
»Osvuret är bäst. Du har som sagt inte spelat på länge, alltså bör du ha tur.»
»Nå, än sedan?»
»Jo, engelsmannen och hans kamrat äro ännu kvar. Jag märkte, att han tyckte mycket om sadelmunderingarna. Och du, du tycks ju mycket hålla på din häst. I ditt ställe skulle jag sätta ut sadelmunderingen mot hästen.»
»Men inte vill han spela bara om en mundering.»
»Nå så sätt ut båda då, för tusan! Jag är inte någon egoist, jag, som du.»
»Skulle du verkligen göra det?» sade d'Artagnan redan vacklande, till den grad började Athos’ tvärsäkerhet omedvetet verka på honom.
»Ja, på hedersord, jag skulle sätta ut dem på ett enda kast.»
»Men eftersom jag förlorat hästarna, skulle jag bra gärna vilja behålla munderingarna.»
»Nå, så sätt då ut din diamant.»
»Nej, det är något helt annat, det gör jag aldrig, aldrig!»
»För fan!» sade Athos, »jag skulle vilja föreslå dig att spela om Planchet, men som något liknande redan förekommit, skulle kanske engelsmannen inte vilja vara med om det en gång till.»
»Alldeles säkert, min kära Athos», sade d'Artagnan, »föredrar jag att inte riskera någonting alls.»
»Det är skada», sade Athos lugnt, »engelsmannen är fullstoppad med pistoler. Seså, försök ett kast! Ett kast är snart gjort.»
»Och om jag förlorar?»
»Du kommer att vinna.»
»Men om jag förlorar?»
»Nåja, då lämnar du munderingarna.»
»Låt gå för ett kast då», sade d'Artagnan.
Athos gick för att taga reda på engelsmannen och träffade honom i stallet, där han med begärliga blickar undersökte munderingarna. Tillfället var gynnsamt. Athos framställde sina villkor: de båda munderingarna voro värda tre hundra pistoler tillsammans; hans gick in på affären.
D'Artagnan kastade tärningarna med darrande hand och slog dus äss; hans blekhet skrämde Athos, som nöjde sig med att säga:
»Det var ett magert kast, kamrat. Ni får hästarna med deras fulla mundering, min herre.»
Engelsmannen i sin segervisshet gav sig icke ens tid att skaka om tärningarna i bägaren, utan kastade dem på bordet utan att se på dem, så säker var han på att vinna; d'Artagnan hade vänt sig bort för att dölja sitt dåliga lynne.
»Nej, se bara, se!» sade Athos på sitt lugna sätt; »det var egendomligt, att ett så fult kast skulle komma, när det behövdes så litet för att vinna — ässena par. Det har jag inte varit med om mer än fyra gånger i hela mitt liv.»
Engelsmannen såg dit och blev utom sig av förvåning, d'Artagnan såg också dit och blev utom sig av glädje.
»Ja», fortfor Athos, »bara fyra gånger: en gång hos herr de Créquy, en annan gång hemma hos mig på landet, i mitt slott… medan jag ännu hade ett slott, en tredje gång hos herr de Tréville, där det förvånade oss alla, och slutligen fjärde gången på ett värdshus, där jag slog det själv och förlorade hundra louisdorer och en supé på det.»
»Min herre tar således igen sin häst», sade engelsmannen.
»Ja visst», svarade d'Artagnan.
»Således ges det ingen revansch?»
»Våra villkor voro ju: ingen revansch, som ni själv torde komma ihåg.»
»Mycket rätt; hästen skall utlämnas till er betjänt.»
»Ett ögonblick», sade Athos, »med er tillåtelse anhåller jag att få säga ett ord till min vän här.»
»Var så god.»
Athos tog d'Artagnan avsides.
»Nå, vad vill du mig vidare, frestare?» frågade d'Artagnan. »Du vill att jag skall spela mera, inte sant?»
»Nej, jag vill, att du skall reflektera.»
»Vad då på?»
»Du tänker ta igen hästen, inte så?»
»Jo visst.»
»Du gör orätt, jag skulle i ditt ställe hellre ta de hundra pistolerna; som du vet, spelade du om munderingarna mot hästen eller hundra pistoler, efter behag.»
»Ja.»
»Jag skulle ta de hundra pistolerna.»
»Och jag, jag tar hästen.»
»Jag säger dig ännu en gång, du gör orätt. Vad ska vi två göra med en häst? Jag kan inte rida bakom dig på länden, vi skulle se ut som sagans två Haimonssöner, som förlorat sin bror; och inte heller kan du vilja förödmjuka mig genom att stoltsera bredvid mig på din präktiga stridshäst. Jag skulle utan ett ögonblicks tvekan ta de hundra pistolerna, vi behöva pengar för att komma tillbaka till Paris.»
»Jag håller mycket på denna häst, Athos.»
»Och det gör du orätt i, min vän. En häst kan snubbla och skava skinnet av. benen, en häst kan äta i en krubba, där en rotsbesmittad häst ätit förut, och på det sättet är hästen förlorad eller också de hundra pistolerna; för övrigt måste ju herrn föda hästen, under det tvärtom hundra pistoler föda herrn.»
»Men på vad sätt ska vi komma tillbaka till Paris?»
»På vår betjänters hästar, för tusan! Man skall ändå alltid på vår min och hållning se, att vi äro män av stånd.»
»Vilken vacker figur vi komma att göra på våra krakar, medan Aramis och Porthos tumla om med sina ståtliga springare!»
»Aramis och Porthos!» utbrast Athos och började skratta.
»Vad menar du?» frågade d'Artagnan, som icke kunde förstå sin väns munterhet.
»Det är bra, det är bra, låt oss fortsätta», sade Athos.
»Din åsikt är således?»
»Att du tar de hundra pistolerna, d'Artagnan. Med dem kunna vi kalasa och må gott ända till månadens slut; vi ha haft tillräckligt med mödor och besvärligheter, det skall smaka skönt att få vila litet.»
»Vila mig! Ack nej, Athos! Genast jag kommer till Paris, börjar jag mina efterspaningar efter den stackars kvinnan.»
»Nå, tror du, att din häst då blir dig till samma nytta som de goda louisdorerna? Tag du de hundra pistolerna, min vän, tag dem!»
D'Artagnan väntade bara på ett skäl för att ge med sig, och detta syntes honom utmärkt. Dessutom fruktade han att genom ett längre motstånd synas självisk i Athos’ ögon; alltså samtyckte han och valde de hundra pistolerna, som engelsmannen genast räknade upp åt honom.
Därpå tänkte man endast på att komma i väg. Den med värdshusvärden slutna freden kostade, utom Athos’ gamla häst, sex pistoler; d'Artagnan och Athos togo Planchets och Grimauds hästar, och de båda betjänterna fingo färdas till fots bärande sadlarna på sina huvuden.
Hur illa beridna de båda vännerna voro, vunno de snart försprång på sina betjänter och kommo fram till Crévecoeur. På långt håll redan sågo de Aramis, som melankoliskt lutade sig ut genom sitt fönster och liksom syster Anna i Riddar Blåskägg såg ett dammoln vid horisonten.
»Hallå! Hej, Aramis! Vad tusan gör du där?» skreko de båda vänerna.
»Åh, är det du, d'Artagnan, och du Athos!» sade den unga mannen. »Jag stod just och tänkte på, hur hastigt denna världens goda förgår, och på min engelska häst, som gick sin väg och nyss försvann i ett moln av damm, en levande avbild av alltings förgänglighet här på jorden. Hela livet kan sammanfattas i de tre orden: erat, est, fuit.»
»Grundmeningen därmed är?» frågade d'Artagnan, som började ana rätta förhållandet.
»Att jag gjort en dum affär. Sextio louisdorer för en häst, som att döma av det sätt, varpå han satte i väg, bör kunna springa sina två och en halv mil i timmen.»
D'Artagnan och Athos brusto ut i skratt.
»Min kära d'Artagnan», sade Aramis, »bliv inte alltför ledsen på mig, nöden har ingen lag; dessutom är jag själv den värst straffade, ty den satans hästskojaren har bestulit mig på minst femtio louisdorer, som han betalt för litet. Ack, ni äro goda hushållare, ni! Ni komma på edra betjänters hästar och låta edra prakthästar föras efter vid handen helt sakta och i korta dagsresor.»
I detsamma stannade en fraktvagn, som för några ögonblick sedan började bli synlig på vägen från Amiens, och man såg Grimaud och Planchet med sina sadlar på huvudet stiga av den. Packvagnen skulle återvända tom till Paris, och de båda betjänterna hade förbundit sig som betalning för transporten att släcka körsvennens törst under vägen.
»Vad vill det säga?» frågade Aramis, då han såg vad som försiggick; »ingenting annat än sadlarna?»
»Förstår du nu?» frågade Athos.
»Mina vänner, det är alldeles som jag. Jag har av instinkt bevarat sadelmunderingen. Hallå, Bazin! Bär hit min nya mundering och lägg den till de andra herrarnas.»
»Och var äro dina svartrockar?» frågade d'Artagnan.
»Jo, jag bjöd dem på middag dagen efter», sade Aramis; här finns ett utmärkt vin, vare detta sagt i förbigående; jag drack dem alldeles yra i mössan, så att prästen förbjöd mig att lägga bort uniformen och jesuiten bad mig att göra honom till musketör.»
»Ja, men utan latinsk avhandling!» utropade d'Artagnan.
»Jag fordrar, att avhandlingen uteslutes.»
»Och sedan dess», fortfor Aramis, »har jag levat ett mycket angenämt liv här. Jag har börjat ett poem med enstaviga verser; det är ganska svårt, men förtjänsten i alla saker ligger ju i att besegra svårigheten. Ämnet har med kärleken att skaffa, jag skall läsa första sången för er, den har fyrahundra versrader och räcker en minut.
»För tusan, min kära Aramis», sade d'Artagnan, som avskydde vers nästan lika mycket som latin, »lägg till svårighetens förtjänst även korthetens, så kan du åtminstone vara säker på, att ditt poem har två goda egenskaper.»
»Dessutom», fortfor Aramis, »andas det endast ärbara känslor, som ni ska få höra. Således, mina vänner, återvända vi då till Paris? Bravo, jag är färdig! Vi få således återse den gode Porthos, så mycket bättre. Ni tro kanske inte, att jag saknat honom, den stora token? Han har minsann inte sålt sin häst, han — nej, inte för ett kungarike. Jag skulle vilje se honom på sin häst och med den granna sadeln ! Han bör ta sig ut som självaste Stormogul.»
Man gjorde en timmes rast för att låta hästarna pusta. Aramis betalade sin räkning, lät Bazin taga plats på packvagnen med sina kamrater, och därpå begav man sig i väg för att söka upp Porthos.
Man fann honom på benen, mindre blek än d'Artagnan hade sett honom vid sitt första besök och sittande ensam vid ett bord, dukat med en middag för fyra personer; denna middag bestod av fint lagade kötträtter, valda viner och delikata frukter.
»Å, för tusan», sade han, i det han steg upp, »ni komma alldeles lagom, mina herrar, jag har just börjat med soppan, nu ska ni äta middag med mig.»
»Åhå», sade d'Artagnan, »de där buteljerna har inte Mousqueton fångat med lasso — och där har du ju en späckad kalvfricandeau och en oxfilet…»
»Ja, jag skaffar mig krafter», sade Porthos, »jag skaffar mig krafter, ty det finns ingenting, som försvagar en människa så som de där fördömda vrickningarna. Har du nånsin vrickat dig, Athos?»
»Nej, aldrig, men jag påminner mig att jag i vårt vilda slagsmål på Férougatan fick mig ett värjstyng, som efter en fjorton dagar eller litet mera framkallade precis samma verkan.»
»Men den här middagen var väl inte för dig ensam, min kära Porthos?» frågade Aramis.
»Nej», svarade Porthos, »jag väntade några adelsmän från grannskapet, som nyss skickat återbud; ni få nu ersätta dem, jag förlorar inte på bytet. Mousqueton! Stolar och dubbelt så många buteljer.»
»Säg, mina herrar, vad tro ni det är vi äta här?» frågade Athos, sedan man suttit till bords tio minuter.
»För tusan», sade d'Artagnan, »jag äter späckad kalv med ärtskockor och märg.»
»Och jag lamfilet», sade Porthos.
»Och jag fågelbröst», sade Aramis.
»Ni misstar er allesammans, mina herrar», svarade Athos allvarligt, »ni äta häst.»
»Åh prat!» sade d'Artagnan.
»Häst?» utropade Aramis med en grimas.
»Ja, just häst. Eller hur, Porthos, är det inte häst vi äta? Det är kanske sadelmunderingarna också?»
»Nej, mina herrar, jag har glömt munderingen», sade Porthos.
»Sannerligen äro vi inte lika goda kålsupare allesammans», sade Aramis; »»man kunde tro, att det vore ett avtal mellan oss»
»Vad skulle jag göra?» sade Porthos; den där hästen var alldeles för ståtlig, den skämde ut mina besökande, och jag ville inte förödmjuka dem.»
»Och så är väl din hertiginna fortfarande borta och badar?» återtog d'Artagnan.
»Ja visst», svarade Porthos. »Och ser ni, provinsens guvernör, en av de adelsmän jag i dag väntade till middagen, tyckte så mycket om hästen, att jag skänkte honom den.»
»Skänkte?» utropade d'Artagnan.
»Ja, min Gud, skänkte, det är rätta ordet», sade Porthos, »ty den var alldeles säkert värd hundrafemtio louisdorer och den gnidaren ville inte betala mig mer än åttio.»
»Utan sadeln?» frågade Aramis.
»Ja, utan sadeln.»
»Ni torde observera, mina herrar», sade Athos, »att det ändå är Porthos, som gjort den bästa affären av oss allesammans.»
Det blev nu ett allmänt skratt, så att den stackars Porthos kände sig helt bestört; men man förklarade snart för honom orsaken till denna munterhet, vari han deltog på sitt vanliga bullersamma sätt.
»Så att på det sättet äro vi alla stadda vid kassa?» sade d'Artagnan.
»Inte jag för min del», sade Athos; »jag fann Aramis’ spanska vin så gott, att jag lät värdshusvärden packa ned ett sextiotal buteljer i betjänternas packvagn, och det tog hårt på kassan.»
»Och jag», sade Aramis, »tänk er bara, jag har givit min sista sou till kyrkan i Montdidier och jesuiterna i Amiens, och dessutom hade jag förbindelser, som måste inlösas, mässor beställda av mig för mig själv och för er, mina herrar, som man kommer att läsa och som jag inte tvivlar på komma att göra oss mycket gott.»
»Och jag», sade Porthos, »tro ni inte, att min vrickning kostat mig något, för att nu inte tala om Mousquetons blessyr, för vilken jag måst låta fältskären komma två gånger om dagen och han har tagit dubbel betalning, skyllande på att Mousqueton, det nötet, låtit ge sig en kula i en kroppsdel, som man annars inte brukar visa för någon annan än apotekaren; också har jag allvarligt förmanat honom att aldrig låta såra sig där mera.»
»Seså, seså», sade Athos och utbytte ett småleende med d'Artagnan och Aramis, »jag ser, att du uppfört dig storartat mot den stackars gossen; det är att handla som en god husbonde.»
»Korteligen», fortfor Porthos, »när alltsammans blivit betalt, återstår mig väl en trettio écus.»
»Och mig en tio pistoler», sade Aramis.
»För tusan», sade Athos, »det ser ut som om vi vore samhällets Kresusar. Hur mycket har du kvar av dina hundra pistoler, d'Artagnan?»
»Av mina hundra pistoler? Först och främst gav jag ju dig femtio.»
»Tror du det?»
»Vad tusan nu då!»
»Åh, det är sant, nu kommer jag ihåg.»
»Vidare betalade jag värden sex.»
»Det där kreaturet till värd — varför gav du honom sex pistoler?»
»Det var ju du själv, som bad mig ge honom dem.»
»Ja, jag är alldeles för god av mig. Hur mycket återstår?»
»Tjugufem pistoler», sade d'Artagnan.
»Och jag», sade Athos och tog upp några småmynt ur fickan, jag…»
»Ingenting?»
»Nej, på min ära, eller åtminstone så litet, att det inte lönar mödan att räkna in det bland kapitalet.»
»Låt oss nu räkna efter hur mycket vi ha, Porthos?»
»Trettio écus.»
»Aramis?»
»Tio pistoler.»
»Och du, d'Artagnan?»»
»Tjugufem.»
»Och det gör tillsammans?» frågade Athos.
»Fyrahundra sjuttio fem livres», sade d'Artagnan, som räknade som en Arkimedes.
»Då vi komma till Paris, ha vi väl kvar en fyrahundra, utom munderingarna», sade Porthos.
»Men våra skvadronhästar?» sade Aramis.
»Bah! För betjänternas fyra hästar få vi nog två herrehästar, som vi dra lott om; för de fyrahundra livres kan man alltid få en halv häst åt de två avsuttna, och sedan skrapa vi ihop vad vi möjligen kunna ha i fickorna och lämna det åt d'Artagnan, som har tur och som får gå och spela med det på första bästa spelhus han får fatt i, det är alltsammans.»
»Låt oss äta», sade Porthos, »det kallnar.»
De fyra vännerna, nu litet lugnade för framtiden, gjorde all heder åt måltiden, vars kvarlevor lämnades åt herrar Mousqueton, Bazin, Planchet och Grimaud.
Vid ankomsten till Paris fann d'Artagnan ett brev från herr de Tréville med underrättelse, att konungen på Trévilles begäran beviljat honom ynnesten att inträda vid musketörerna.
Som detta var allt vad d'Artagnan önskade här i världen, undantagandes förstås att återfinna fru Bonacieux, skyndade han helt glad till sina kamrater, som han lämnat för en halvtimme sedan och som han återfann mycket dystra och grubblande. De voro samlade till rådplägning hos Athos, vilket alltid tydde på, att några viktigare saker vore å bane.
Herr de Tréville hade nyss låtit underrätta dem, att det var hans majestäts bestämda beslut att öppna fälttåget den första maj och att de genast borde tänka på sin utrustning.
De fyra filosoferna betraktade varandra förbluffade: herr de Tréville var känd för att icke låta leka med sig i fråga om disciplinen.
»Och hur mycket anse ni, att denna utrustning går till?» frågade d'Artagnan.
»Åh, det är inte värt att tala om», sade Aramis, »vi ha gjort våra beräkningar med spartanskt gnideri, och vi behöva ändå var och en femtonhundra livres.»
»Alltså sextusen livres för oss fyra», sade Athos.
»Men jag», sade d'Artagnan, »jag föreställer mig, att tusen livres för var och en… det är dock sant, jag talar inte som spartan, utan som prokurator…»
Detta ord prokurator väckte Porthos ur hans tankfullhet.
»För tusan, jag har en idé!» sade han.
»Det är alltid något, jag har inte en tillstymmelse till en idé», sade Athos kallt; »men vad d'Artagnan angår, mina herrar, så har lyckan att för framtiden vara en bland de våra gjort honom tokig. Tusen livres! Jag förklarar, att jag för mig ensam behöver tvåtusen.»
»Fyra gånger två gör åtta», sade nu Aramis, »det är således åttatusen livres vi behöva för vår utrustning, av vilken, det är sant, vi likväl redan ha sadlarna.»
»Och dessutom», sade Athos, väntande tills d'Artagnan, som gick för att tacka herr de Tréville, hade stängt dörren efter sig, »den där vackra diamanten, som blixtrar på vår väns finger. För tusan, d'Artagnan är alldeles för god kamrat för att lämna sina vapenbröder i sticket, då han på sitt långfinger bär en kunglig förmögenhet.»