De tre musketörerna/Kapitel 35
| ← Kapitel 34. Aramis’ och Porthos’ utrustning |
|
Kapitel 36. Hämndtankar → |
35.
ALLA KATTOR ÄRO GRÅ I MÖRKRET
Den av Porthos och d'Artagnan så ivrigt efterlängtade aftonen kom äntligen.
Efter vanligheten infann d'Artagnan sig klockan nio hos mylady. Han fann henne vid förträffligt lynne, aldrig förr hade hon tagit emot honom så väl. Vår gaskognare såg vid första ögonblicket, att hans biljett hade blivit framlämnad och att den gjort verkan.
Ketty kom in med förfriskningar. Hennes matmor visade henne sin vänligaste min och smålog mot henne med sitt älskvärdaste leende; men den stackars flickan var tyvärr så bedrövad, att hon icke ens lade märke till myladys välvilja.
D'Artagnan betraktade ömsevis de båda kvinnorna, och han måste tillstå för sig själv, att naturen begått ett misstag vid deras skapande; åt den förnäma damen hade den givit en ful och lumpen själ, åt kammarjungfrun en hertiginnas hjärta.
Klockan tio började mylady visa sig orolig, och d'Artagnan förstod, vad det hade att betyda; hon såg på klockan, steg upp, satte sig igen och smålog åt d'Artagnan med en min, som ville säga: »Ni är visserligen högst älskvärd, men ni skulle vara riktigt förtjusande, om ni ville gå er väg!»
D'Artagnan steg upp och tog sin hatt; mylady gav honom sin hand att kyssa, och den unga mannen kände, att hon tryckte hans, men förstod, att det icke var en yttring av koketteri, utan av tacksamhet för att han avlägsnade sig.
»Hon älskar honom av själva hin», tänkte han och gick därpå.
Denna gång väntade icke Ketty på honom, varken i ytterrummet, korridoren eller i stora porten. D'Artagnan måste således alldeles ensam treva sig uppför trappan och in i den lilla kammaren.
Ketty satt och grät med huvudet dolt i händerna.
Hon hörde d’Artagnan komma in, men hon lyfte icke på huvudet; den unga mannen gick fram till henne och fattade hennes båda händer, men då brast hon ut i snyftningar.
Som d’Artagnan föreställt sig, hade mylady vid mottagandet av brevet i sin glädjeyra talat om alltsammans för sin kammarjungfru och därpå till belöning för det sätt, varpå hon denna gång uträttat sitt ärende, givit henne en börs. När Ketty kom in till sig, kastade hon börsen i en vrå, där den blivit liggande alldeles öppen och låtit några guldmynt svämma ut över mattan.
Vid d’Artagnans smekningar lyfte den stackars flickan upp huvudet. Själva d’Artagnan blev helt förskräckt över hennes förstörda utseende, hon knäppte ihop händerna med bönfallande min, men utan att våga säga något.
Hur föga känsligt än d'Artagnans hjärta var, rördes han dock av denna stumma sorg; men han höll för mycket på sina planer och i synnerhet på denna för att ändra något i det program han på förhand gjort upp. Han lämnade således icke Ketty minsta hopp att få honom att avstå därifrån, han endast framställde sitt handlingssätt för henne som helt enkelt en hämnd.
Denna hämnd underlättades dessutom betydligt därav, att mylady, utan tvivel för att dölja sin rodnad för sin älskare, hade befallt Ketty att släcka alla ljusen i våningen och till och med i hennes eget rum. Greve de Wardes skulle avlägsna sig före dagens inbrott och alltjämt i mörkret.
Efter några ögonblick hördes mylady komma in i sin sängkammare. D'Artagnan skyndade genast in i sitt skåp; knappt hade han hunnit gömma sig där, förrän ringklockan lät höra sig.
Ketty gick in till sin matmor och stängde dörren efter sig; men väggen var så tunn, att han hörde nästan allt vad de båda kvinnorna talade sins emellan.
Mylady tycktes vara rusig av glädje; hon lät Ketty upprepa för sig ända till de minsta detaljer av det föregivna besöket hos greve de Wardes, på vad sätt han tagit emot hennes brev, vad han hade svarat och hurudant uttrycket i hans ansikte varit, om han såg mycket förälskad ut; och på alla dessa frågor måste den stackars Ketty, som var tvungen att hålla god min, svara med halvkvävd röst, vars bedrövade ton mylady icke ens märkte, till den grad självisk är lyckan.
Slutligen, när timmen för mötet med greven nalkades, lät mylady verkligen släcka alla ljus inne hos sig och befallde Ketty att gå in till sig igen och att släppa in de Wardes, genast han skulle komma.
Kettys väntan blev icke lång. Knappt hade d’Artagnan genom nyckelhålet i sitt skåp sett allt försänkt i mörker, förrän han rusade ur sitt gömställe, i samma ögonblick Ketty stängde mellandörren.
»Vad är det för buller därinne?» frågade mylady.
»Det är jag», sade d'Artagnan halvhögt, »jag, greve de Wardes.»
»O, min Gud, min Gud!» mumlade Ketty, »han har inte ens inväntat den timme han själv bestämt!»
»Nå», sade mylady med darrande röst, »varför kommer han inte in? Greve, greve», tillade hon, »ni vet ju, att jag väntar er!»
Vid denna kallelse sköt d’Artagnan sakta undan Ketty och skyndade in i myladys rum.
Om någonsin raseri och sorg böra pina en människas själ, så är det väl älskarens, som under en annans namn tar emot kärleksbedyranden, ämnade åt hans lyckliga rival.
D'Artagnan befann sig i en smärtsam belägenhet, som han icke beräknat; svartsjukan pinade hans hjärta och han led nästan lika mycket som den stackars Ketty, som i detta ögonblick satt och grät i rummet bredvid.
»Ja, greve», sade mylady med sin mest smekande röst, i det hon ömt tryckte hans händer i sina, »ja, jag känner mig lycklig över den kärlek jag tyckt mig kunna läsa i edra blickar och ord, varje gång vi träffats. Även jag älskar er Ack, i morgon, i morgon önskar jag något minne av er, som bevisar mig, att ni tänker på mig; och som ni kunde glömma mig, så se här!»
Och hon tog en ring från sitt finger och satte den på d’Artagnans. D'Artagnan erinrade sig ha sett en synnerligen vacker ring på myladys hand; var det den, hon nu gav honom, så utgjordes den av en praktfull safir omgiven av briljanter.
D'Artagnans första rörelse var att ge henne den tillbaka, men mylady tillade:
»Nej, nej, behåll denna ring av kärlek till mig. Genom att ta emot den», tillade hon i upprörd ton, »gör ni mig dessutom en tjänst långt större än ni kan föreställa er.»
Denna kvinna är full av hemligheter!» tänkte d’Artagnan för sig själv.
I detta ögonblick var han färdig att tillstå allt. Han öppnade munnen för att säga mylady, vem han var och i vilken hämndfull avsikt han kommit, men hon tillade:
»Stackars min greve, som det där odjuret till gaskognare var nära att döda!»
Odjuret, det var han.
»Ack», fortfor mylady, »lider ni ännu av edra blessyrer?» »Ja, mycket», sade d’Artagnan, som inte rätt visste vad han skulle svara.
»Var lugn», mumlade mylady, jag skall hämnas er, hämnas er grymt.»
»För tusan», tänkte d’Artagnan, »ännu tycks inte ögonblicket för några förtroenden vara inne!»
D'Artagnan behövde en stund för att hämta sig efter denna lilla dialog; men alla de hämndplaner, med vilka han infunnit sig, voro nu som bortblåsta. Denna kvinna utövade ett otroligt välde över honom, han hatade och tillbad henne på samma gång; han hade aldrig trott, att två så motsatta känslor kunde rymmas i ett och samma hjärta och förenade framkalla en kärlek av ett underligt och nästan djävulskt slag.
Emellertid hade klockan slagit ett, man måste skiljas. I det ögonblick d’Artagnan skulle lämna mylady, kände han endast en livlig saknad över att behöva gå ifrån henne, och under de passionerade avskedsord de utbytte med varandra, kommo de överens om ett nytt möte under den följande veckan. Den stackars Ketty hoppades få säga d'Artagnan några ord, då han skulle gå genom hennes rum, men mylady följde själv med honom genom det mörka rummet och lämnade honom icke förrän i trappan.
Morgonen därpå skyndade d’Artagnan till Athos. Han kände sig invecklad i ett så besynnerligt äventyr, att han ville begära hans råd. Han berättade honom alltsammans, och Athos rynkade flera gånger pannan.
»Din mylady», sade han, »förefaller mig som en gemen varelse, men du har i alla fall gjort orätt i att narra henne; du har nu på ett eller annat sätt en fruktansvärd fiende på halsen.»
»Och under det han talade, betraktade Athos uppmärksamt den av briljanter omgivna safiren, som på d’Artagnans finger intagit samma plats som drottningens ring, som nu omsorgsfullt lagts in i ett etui.
»Du ser på den där ringen?» sade gaskognaren helt stolt över att för sina vänner kunna lysa med en så dyrbar gåva.
»Ja», sade Athos, »den påminner mig om en viss familjeklenod.»
»Den är vacker, inte sant?» sade d’Artagnan,
»Utmärkt», svarade Athos. »Jag trodde inte, att det fanns två safirer av ett så rent vatten. Har du bytt dig till den mot din diamant?»
»Nej», svarade d’Artagnan, »det är en present av min vackra engelska eller, rättare sagt, av min vackra fransyska, ty fast jag inte frågat henne, är jag säker på att hon är född i Frankrike.»
»Du har fått den här ringen av mylady, säger du?» utbrast Athos med en röst, vari lätt kunde spåras en djup sinnesrörelse.
»Av henne själv; hon gav mig den i natt.»
»Låt mig få se på den», sade Athos.
»Här är den», sade d’Artagnan och drog den av sitt finger.
Athos undersökte den och blev mycket blek; därpå försökte han den på ringfingret på sin vänstra hand; den passade till detta finger som om den varit gjord för det. En skugga av vrede och hämndlystnad drog över ädlingens vanligen så lugna och klara panna.
»Det är inte möjligt, att det kan vara den», sade han; »hur skulle den ringen kunnat komma i lady Claricks händer? Och likväl är det föga sannolikt, att det finns två så lika smycken.»
»Känner du till den där ringen?» frågade d’Artagnan.
»Jag trodde mig känna igen den», svarade Athos, »men helt säkert har jag misstagit mig.»
Han lämnade igen den till d’Artagnan, men upphörde icke att betrakta den.
»Hör på, d’Artagnan», sade han efter ett ögonblicks tystnad, »tag bort den där ringen från ditt finger eller vänd stenen inåt; den framkallar hos mig så grymma minnen, att jag inte skulle kunna hålla mina tankar rediga för att språka med dig. Kom du inte för att begära råd av mig, sade du mig inte, att du var tveksam om vad du borde göra?… Men vänta… låt mig se en gång till på den där safiren; den, som jag nyss talade om, har på en av sina facetter en repa, som den fick genom en olyckshändelse.»
D'Artagnan drog på nytt ringen av fingret och räckte den åt Athos.
Athos spratt till.
»Nej, men se», sade han, »är det inte besynnerligt?»
Och han visade d'Artagnan den där repan, som han nyss påmint sig skulle finnas.
»Men vem hade du fått denna safir av, Athos?»
»Av min mor, som fått den av min far. Som jag sagt dig, är det en gammal familjeklenod… som aldrig bort komma ur familjen.»
»Och du… sålde den?» frågade d’Artagnan tvekande.
Nej», genmälde Athos med ett egendomligt leende; »jag gav bort den under en kärleksnatt, liksom den nu skänkts åt dig.»
D'Artagnan blev nu i sin tur tankfull, han tyckte sig i myladys själ skåda avgrunder, vilkas djup voro mörka och okända.
Han satte icke tillbaka ringen på sitt finger, utan stoppade den i fickan.
»Hör på», sade Athos och fattade hans hand, »du vet, att jag håller av dig, d’Artagnan; om jag hade en son, skulle jag inte kunna älska honom mer än dig. Tro mig, avstå från den där kvinnan. Jag känner henne inte, men ett slags aning säger mig, att hon är en förtappad varelse och att det vidlåder henne något olycksbringande.»
»Och du har rätt», sade d’Artagnan, »också gör jag slut med henne. Jag tillstår, att denna kvinna skrämmer mig själv.»
»Har du mod därtill?» frågade Athos.
»Jag skall ha det», svarade dArtagnan, och det på ögonblicket!»
»Nåväl, min unga vän, det gör du rätt i», sade ädlingen, i det han tryckte d’Artagnans hand med en nästan faderlig värme. »Give Gud, att denna kvinna, som ännu knappast ingripit i ditt liv, icke måtte komma att lämna efter sig något förfärligt spår där!»
Och Athos tog farväl av d’Artagnan med en nick, liksom ville han låta honom förstå, att han icke skulle ha något emot att få vara ensam med sina tankar.
När d'Artagnan kom hem till sig, fann han Ketty, som väntade på honom. En månads feber kunde icke ha förändrat det stackars barnets utseende mera, än vad denna enda natt av sömnlöshet och djup smärta gjort.
Hon var sänd av sin matmor till den falska de Wardes. Hennes matmor var tokig av kärlek, drucken av glädje; hon ville veta, när hennes älskare skulle skänka henne ett nytt möte.
Och den stackars Ketty väntade, blek och darrande, på d’Artagnans svar.
Athos hade stort inflytande på den unga mannen; hans väns råd, i förening med hans eget hjärtas varningsrop, hade bestämt honom för att nu, sedan hans fåfänga var tillfredsställd och hans hämnd mättad, icke mera återse mylady. Han fattade således en penna och skrev ned följande svar.
»Räkna icke på mig, madame, för något vidare möte. Sedan mitt tillfrisknande har jag så många affärer av detta slag, att jag måst bringa en viss ordning i dem. När er tur kommer, skall jag ha äran underrätta er.
Jag kysser edra händer.
Greve de Wardes.
Om safiren icke ett ord. Ville gaskognaren behålla ett vapen mot mylady eller, låtom oss vara uppriktiga, behöll han icke denna safir som ett sista medel för sin utrustning?
Det skulle dessutom vara orätt att döma en tids handlingar ur en annan tids synpunkter. Vad som i dag skulle anses som en skam för en man av heder, var på den tiden en helt enkel och naturlig sak, och de yngre sönerna av de bästa familjer läto i allmänhet underhålla sig av sina älskarinnor.
D'Artagnan lämnade brevet helt öppet åt Ketty, som först läste det utan att förstå meningen och höll på att bli tokig av glädje, då hon läste det för andra gången.
Ketty kunde icke tro på en sådan lycka. D'Artagnan var tvungen att upprepa muntligt för henne de försäkringar brevet gav henne skriftligt, och hur stor fara den stackars lilla flickan än i betraktande av myladys häftiga lynne utsatte sig för genom att lämna fram ett sådant brev, skyndade hon likväl tillbaka till Place Royal så fort benen kunde bära henne.
Även den bästa kvinnas hjärta är obarmhärtigt och utan allt medlidande, när det gäller en rivals lidande.
Mylady öppnade brevet med lika mycken iver, som Ketty visat att lämna henne det: men vid första ord hon läste, bleknade hon, kramade därpå ihop papperet och vände sig med blixtrande ögon till Ketty:
»Vad är det här för ett brev?»
»Det är ju svaret på nådig fruns eget», svarade Ketty darrande.
»Omöjligt!» utropade mylady. »Det är omöjligt, att en adelsman kunnat skriva ett sådant brev till ett fruntimmer!»
Därpå utropade hon plötsligt skälvande:
»Min Gud! Skulle han veta…» Och hon hejdade sig.
Hennes tänder gnisslade, hon blev askgrå i ansiktet, hon ville taga ett steg mot fönstret för att hämta luft, men hon förmådde endast att sträcka ut armarna, benen nekade att göra tjänst, och hon sjönk ned i en länstol.
Ketty trodde, att hennes matmor mådde illa, och skyndade fram för att öppna hennes klänningsliv; men mylady reste sig häftigt.
»Vad vill du», sade hon, »varför bär du hand på mig?»
»Jag trodde, att nådig frun mådde illa och jag ville hjälpa», svarade kammarjungfrun helt förskräckt över det förfärliga uttrycket i sin matmors ansikte.
»Jag må illa! Jag? Tar du mig för ett sjåp? Då man förolämpar mig, så mår jag inte illa, utan jag hämnas, begriper du!»
Hon gav Ketty en vink att gå.