De tre musketörerna/Kapitel 38
| ← Kapitel 37. Myladys hemlighet |
|
Kapitel 39. En syn → |
38.
HURU ATHOS UTAN ALLT BESVÄR ERHÖLL SIN UTRUSTNING
Den unga mannen flydde, medan mylady ännu stod och hotade honom med en vanmäktig åtbörd. I samma ögonblick hon förlorade honom ur sikte, föll hon sanslös tillbaka in i rummet.
D'Artagnan var till den grad utom sig, att han, utan att bry sig om den stackars Kettys öde, sprang genom halva Paris och icke stannade förrän vid Athos port. Hans förvirring, den förskräckelse, som sporrade honom, anropen från några patruller, som satte efter honom, och hånskratten från några mötande, som trots den tidiga timmen voro på väg till sina göromål, endast påskyndade hans vilda lopp.
Han sprang över gården, uppför de två trapporna till Athos och bultade på dörren av alla krafter.
Grimaud kom och öppnade med sömnsvullna ögon. D'Artagnan rusade in så häftigt, att han så när hade knuffat omkull honom.
Trots den stackars gossens vanliga stumhet fick han denna gång mål i munnen.
»Sakta, sakta!» skrek han. »Vad vill du, din slyna? Vem söker du, din gatslinka?»
D'Artagnan kastade av sig huvan och tog fram händerna under kappan; då Grimaud fick se mustascherna och den blottade värjan, märkte han, att han hade att göra med en karl, men nu inbillade den stackaren sig, att det var en mördare.
»Hjälp, hjälp!» skrek han.
»Tig, ditt dumhuvud», sade den unga mannen, »jag är d'Artagnan, känner du inte igen mig? Var är din herre?»
»Ni skulle vara herr d’Artagnan?» utropade Grimaud; »Det är omöjligt!»
»Grimaud», sade Athos, i det han kom ut från sin sängkammare, klädd i nattrock; »jag tror du understår dig att tala?»
»Ack, herre, det är så att…»
»Tyst!»
Grimaud nöjde sig med att peka på d’Artagnan.
Athos kände igen sin kamrat, och hur flegmatisk han än var, brast han ut i ett gapskratt, som mycket väl kunde förklaras av den besynnerliga maskerad han hade framför sig: en fruntimmershuva på sned, kjolar släpande kring fötterna, uppvikta skjortärmar och mustascher stående på ända av förskräckelse.
»Skratta inte, min vän»; utropade d’Artagnan, »för Guds skull, skratta inte, ty vid min själ, jag försäkrar dig, att det inte är någonting att skratta åt!»
Han uttalade dessa ord med så högtidlig min och en sinnesrörelse så sann, att Athos genast fattade hans händer utropande:
»Skulle du vara sårad, min vän? Du är så blek.»
»Nej, men det har hänt mig någonting gräsligt. Är du ensam, Athos?»
»För tusan, vem skulle väl vara hos mig vid den här tiden?»
»Det är bra, det är bra!»
Och d’Artagnan rusade in i Athos rum.
»Nå säg fort», sade denne och stängde dörren i lås, för att man skulle få vara i fred, »vad är det? Är kungen död? Har du slagit ihjäl kardinalen? Du ser ju alldeles förstörd ut. Seså, tala nu om för mig, ty jag dör av oro.»
»Athos», sade d’Artagnan, i det han kastade av sig fruntimmerskläderna och stod där i bara skjortan, »förbered dig på att få höra en otrolig, en oerhörd historia.»
»Tag först på dig den här nattrocken», sade musketören till sin vän.
D'Artagnan drog på sig nattrocken och tog miste på ärmar, så upprörd var han ännu.
»Nå?» sade Athos.
»Jo du», sade d’Artagnan, i det han lutade sig till Athos‘ öra och sänkte rösten, »mylady är brännmärkt med en lilja på axeln.»
»Åh!» utropade musketören som om han fått en kula mitt 1 hjärtat.
»Säg mig», sade d'Artagnan, »är du säker på att den andra verkligen är död?»
»Den andra?» sade Athos med en röst så dov, att d’Artagnan knappast hörde.
»Ja, hon som du talade med mig om en dag i Amiens.»
Athos utstötte en suck och lät huvudet sjunka ned i sina händer.
»Den här», återtog d’Artagnan, »är en kvinna på tjugusex eller tjuguåtta år.»
»Blond», sade Athos, »inte sant?»
»Jo.»
»Med ljusblå ögon av sällsynt klarhet och svarta ögonhår och ögonbryn?»
»Ja.»
»Lång och välväxt? Hon har en tand borta nära vänstra ögontanden?»
»Ja.»
»Liljan är liten, röd till färgen och nästan överskyld av det smink och den färg man använder på den?»
»Ja.»
»Emellertid säger du att hon är engelska?»
»Man titulerar henne mylady, men hon kan vara fransyska. I alla fall är lord Winter endast hennes svåger.»
»Jag vill se henne, d'Artagnan!»
»Akta dig, Athos, akta dig! Du har velat döda henne, och hon är en kvinna att betala dig med samma mynt och att inte förfela sitt mål.»
»Hon skall inte våga säga någonting, ty det vore ju att angiva sig själv.»
»Hon är i stånd till allt. Har du nånsin sett henne i raseri?»
»Nej», sade Athos.
»En tigrinna, ett rasande vilddjur. Åh, min kära Athos, jag är rädd för att jag dragit en fruktansvärd hämnd över oss båda.»
D'Artagnan talade nu om alltsammans, myladys vansinniga vrede och hennes mordiska hotelser.
»Du har rätt och vid min själ, jag skulle komma att våga mitt liv på ett hårstrå. Lyckligtvis är det i övermorgon vi lämna Paris, efter all sannolikhet komma vi att marschera till La Rochelle, och en gång väl borta…»
»Hon skulle förfölja dig till världens ända, Athos, om hon kände igen dig, låt därför hennes hat utgjuta sig över mig ensam.»
»Åh, min vän, vad frågar jag efter om hon dödar mig? Tror du kanske, att jag sätter något värde på livet?»
»Det ligger någon förfärlig hemlighet under allt detta, Athos. Denna kvinna är kardinalens spion, det är jag säker på.»
»I så fall tag dig till vara. Om inte kardinalen hyser djup beundran för dig i anledning av den där affären i London, så hyser han djupt hat; men som han noga taget inte kan öppet förebrå dig någonting och som allt hat måste släckas, i synnerhet när det är en kardinals hat, så tag dig till vara! När du går ut, så gå inte ensam, när du äter, så tag dina försiktighetsmått, med ett ord, misstro allt, till och med din egen skugga.»
»Lyckligtvis», sade d’Artagnan, »gäller det endast att utan obehag hålla ut så länge som till i övermorgon, ty en gång väl vid armén skola vi, hoppas jag, endast ha män att frukta.»
»Till dess», sade Athos, »avstår jag från min föresats att sitta instängd och följer dig överallt; du måste nu gå hem till Fossoyeursgatan, jag gör dig sällskap.»
»Men hur nära det än är», sade d’Artagnan, »kan jag inte gå dit på det här sättet.»
»Det är sant», sade Athos och ringde. Grimaud kom in.
Athos gav honom tecken att gå hem till d’Artagnan och hämta kläder. Grimaud svarade genom ett annat tecken, att han förstod mycket väl, och gick.
»Men det här hjälper oss sannerligen inte att få vår utrustning till stånd, min vän», sade Athos, »ty om jag inte misstar mig, har du lämnat så gott som alla dina persedlar hos mylady, som nog inte har den artigheten att skicka dem tillbaka. Lyckligtvis har du den där safiren.»
»Safiren tillhör dig, min kära Athos. Sade du mig inte, att det var en familjeklenod?»
»Jo, min far köpte den för tvåtusen écus, enligt vad han talade om för mig en gång; den hörde till hans bröllopspresenter åt min mor, och den är präktig. Min mor gav den åt mig, och jag, galen som jag var, gav den i min tur åt den eländiga i stället för att behålla den som en helig relik.»
»Tag då ringen tillbaka, min vän, jag förstår, att du måste sätta värde på den.»
»Jag skulle återtaga denna ring, sedan den gått genom den där usla kvinnans händer? Aldrig! Denna ring är fläckad, d'Artagnan.»
»Sälj den då.»
»Sälja en ring, som jag fått av min mor! Jag tillstår, att jag skulle anse det som ett vanhelgande.»
»Nå, men pantsätt den då, du får nog låna en tusen écus på den. Med den summan har du vad du behöver och mera till, och det första du sedan får pengar, löser du ut ringen och återfår den fri från de gamla fläckarna, ty då har den gått även genom ockrarnas händer.»
Athos log.
»Du är en präktig kamrat, min kära d'Artagnan», sade han, »du förstår då med din eviga munterhet riktigt att liva upp en stackars bedrövad själ. Nåväl, låt oss pantsätta ringen, men på ett villkor.»
»Och det är?»
»Att du tar femhundra écus för din del och jag femhundra för min.»
»Vad tänker du på, Athos? Jag behöver inte mer än fjärdedelen av denna summa, jag som är vid gardet, och genom att sälja min sadel kan jag skaffa mig detta belopp. Vad är det jag behöver? En häst för Planchet, det är alltsammans. Dessutom glömmer du, att jag också har en ring.»
»Som du sätter ännu mera värde på än jag på min, vill jag minnas; åtminstone har det förefallit mig så.»
»Ja, därför att den i något kritiskt ögonblick kan rädda oss inte blott ur en stor förlägenhet, utan även ur någon stor fara, ty det är inte allenast en dyrbar ädelsten, utan även en förtrollad talisman.»
»Jag förstår dig inte, men jag tror på vad du säger. Låtom oss således återgå till min ring eller, rättare sagt, till din; du tar hälften av summan, som vi få låna på den, eller också kastar jag ringen i Seinen, och jag tvivlar på att någon fisk är nog artig att skaffa oss den tillbaka liksom med Polykrates ring.»
»Nåväl då, jag antager!» sade d’Artagnan.
Just i samma ögonblick kom Grimaud in, åtföljd av Planchet; den senare, som var orolig för sin herre och nyfiken att få veta vad som hänt honom, hade begagnat sig av tillfället och kom själv med kläderna.
D'Artagnan klädde sig och Athos gjorde likaså; sedan, när båda voro färdiga att gå, gjorde den senare ett tecken åt Grimaud, som när man lägger an med ett gevär; Grimaud tog genast ned sin karbin och gjorde sig i ordning att följa sin husbonde,
De kommo utan äventyr till Fossoyeursgatan. Bonacieux stod i sin port och betraktade d’Artagnan med gäckande min.
»He, he, min kära hyresgäst», sade han, »skynda er då, en ung, vacker flicka väntar på er uppe hos er, och ni vet, att fruntimmer inte tycka om att man låter dem vänta.»
»Det är Ketty!» utropade d’Artagnan och rusade in i portgången.
Och verkligen, uppe i förstugan, som ledde till hans rum, fann han den stackars flickan darrande och hopkrupen vid hans dörr. Så snart hon fick se honom, sade hon:
»Ni har lovat mig ert beskydd och att rädda mig från hennes vrede; kom ihåg, att det är ni, som störtat mig i fördärvet!»
»Ja, ja», sade d’Artagnan, »men var lugn, Ketty. Vad har hänt, sedan jag begav mig bort?»
»Kan jag veta det, jag!» sade Ketty. »Hennes skrik ditkallade betjänterna, hon var utom sig av raseri, det finns inte ett okvädingsord, som hon inte utslungade mot er. Då tänkte jag på att hon kanske skulle påminna sig, att det var genom mitt rum ni trängt in i hennes, och att hon då skulle förstå, att jag varit er medbrottsling; därför tog jag det lilla jag hade av pengar och mina bästa kläder och räddade mig genom flykten.»
»Stackars barn! Men vad skall jag nu göra med dig? Jag reser i övermorgon.»
»Gör med mig vad ni vill, herr chevalier, hjälp mig bara att lämna Paris, att komma bort från Frankrike.»
»Ja, men jag kan ju inte ta dig med mig till La Rochelles belägring», sade d’Artagnan.
»Nej, men ni kan skaffa mig plats i landsorten hos någon dam bland edra bekanta, i er hembygd till exempel?»
»Ack, min söta vän, i min hembygd ha damerna inte några kammarjungfrur. Men vänta, nu vet jag! Planchet, skynda dig och sök upp Aramis och bed honom komma hit genast. Vi ha något mycket viktigt att säga honom.»
»Jag förstår», sade Athos, »men varför inte Porthos? Jag tycker, att hans markisinna…»
»Porthos markisinna låter sin mans skrivare passa upp på sig», sade d’Artagnan skrattande. »Dessutom vill nog inte Ketty bo på Oursgatan, eller hur, Ketty?»
»Jag bor gärna var som helst», svarade Ketty, »bara jag är väl gömd och man inte får veta, var jag finns.»
»Och nu, Ketty, då vi måste skiljas åt och du följaktligen inte längre är svartsjuk på mig…»
»Herr chevalier», sade Ketty, »nära eller långt från er, kommer jag alltid att älska er.»
»Var tusan kommer hädanefter trofastheten att finnas till?» mumlade Athos.
»Även jag», sade d’Artagnan, »»kommer alltid att älska dig, lita på det. Men svara mig nu, och kom ihåg, att jag fäster stor vikt vid den fråga jag gör dig: har du aldrig hört talas om en ung kvinna, som blev bortrövad en natt?»
»Vänta litet… Ack, min Gud, herr chevalier, älskar ni även denna kvinna?»
»Nej, det är en av mina vänner, som älskar henne, det är herr Athos, som du ser här.»
»Jag?» utropade Athos i en ton och med en min som om hän trampat på en huggorm.
»Ja visst, du», sade d’Artagnan och tryckte hans hand. »Du vet mycket väl, hur vi alla intressera oss för den stackars lilla fru Bonacieux. Dessutom tiger nog Ketty, inte sant, Ketty? Du förstår, min flicka», fortfor d’Artagnan, »det är hustrun till den där otäcka figuren du såg nere i porten, när du kom.»
»Ack, min Gud, utropade Ketty, »ni påminner mig om min fruktan; måtte han inte ha känt igen mig!»
»Huru! Känt igen dig? Du har då sett den karlen förut?»
»Han har två gånger varit uppe hos mylady.»
»Där ha vi det! När ungefär?»
»För fjorton dagar sedan eller kanske något mera.»
»Det stämmer.»
»Och i går afton var han där igen.»
»I går afton?»
»Ja, en liten stund innan ni själv kom dit.»
»Min kära Athos, vi äro omsnärjda av ett helt nät av spioner. Och du tror, att han kände igen dig, Ketty?»
»Jag drog ner huvan, då jag fick se honom, men kanske var det för sent.»
»Gå ner, Athos, du som han misstror mindre än mig, och se efter om han ännu står i porten.»
Athos gick ner och kom snart tillbaka.
»Han har gått», sade han, »och hans dörr är stängd.»
»Han har gått för att avlägga rapport, att alla duvorna för ögonblicket äro inne i duvslaget.»
»Nå, men låt oss då flyga ut», sade Athos, »och endast lämna kvar Planchet för att ge oss underrättelser.»
»Vänta litet! Vi ha ju skickat efter Aramis.»
»Det är sant», sade Athos, »låt oss då vänta på Aramis.»
I detsamma kom Aramis in.
Man förklarade saken för honom och framhöll, hur angeläget det var, att han hos någon av sina fina bekantskaper kunde skaffa Ketty en plats.
Aramis tänkte efter några ögonblick och sade därpå rodnande:
»Skulle jag därmed göra dig en verklig tjänst d'Artagnan?»
»Ja, jag blir dig tacksam för hela mitt liv.»
»Nåväl, fru de Bois-Tracy har bett mig att för en av hennes väninnor, som jag tror bor i landsorten, skaffa en bra och pålitlig kammarjungfru, och om du, min kära d’Artagnan, kan ansvara mig för den här unga fröken…»
»Ack, min herre», utropade Ketty, »jag skall med obrottslig trohet tjäna den person, som hjälper mig att komma bort från Paris, det kan ni vara förvissad om.»
»Nå, då», sade Athos, »passar det ju förträffligt.»
Aramis slog sig ned vid ett bord och skrev några ord, som han förseglade med en ring, och gav Ketty biljetten.
»Seså, mitt barn», sade d’Artagnan, »du vet, att det inte är bättre ställt här för oss än för dig. Låt oss nu skiljas åt, vi återse varandra, när det blir bättre tider.»
»Och när än vi återse varandra och var det än må bli», sade Ketty, »skall ni återfinna mig älskande er lika högt som jag gör det nu i dag.»
»En ed att lita på!» sade Athos, under det d'Artagnan följde Ketty till trappan.
Strax därefter skildes de tre unga männen åt, sedan de stämt möte klockan fyra hos Athos, och lämnade Planchet kvar att vakta huset. Aramis gick hem till sig, Athos och d’Artagnan sysselsatte sig med safirens belånande.
Som vår gaskognare beräknat, fick man utan svårighet låna trehundra pistoler på ringen; dessutom lät juden förstå, att om man ville sälja den, skulle han betala ända till femhundra pistoler, därför att den skulle bli en präktig pendang till ett par örhängen.
Athos och d'Artagnan behövde med soldatens raskhet och med ett par kännares sakkunskap knappast tre timmar för att köpa in en musketörs hela utrustning. Dessutom var Athos lätt att handla med och granseigneur ända ut i fingerspetsarna; tyckte han om en sak, så betalade han vad som begärdes, utan att ens göra ett försök att pruta. D'Artagnan ville visserligen göra sina invändningar, men då lade Athos småleende sin hand på hans axel, och d’Artagnan förstod, att det kunde anstå honom, en liten gaskognisk adelsman, att pruta, men icke en man med utseende och hållning av en furste.
Musketören kom över en präktig andalusisk häst, kolsvart, med eldiga näsborrar, fina och eleganta ben och som var på sjätte året. Han undersökte den och fann den felfri. Han fick betala tusen livres för den. Kanske hade han kunnat få den billigare, men under det d’Artagnan talade med hästhandlaren om priset, räknade Athos upp de hundra pistolerna på bordet.
Grimaud fick en picardisk häst, grovt och starkt byggd, som kostade trehundra livres,
Men sedan sadel åt den hästen och vapen åt Grimaud blivit köpta återstod icke en enda sou av Athos‘ hundrafemtio pistoler. D'Artagnan erbjöd sin vän att taga litet med av hans anpart och, om han så ville, betala igen det framdeles, men i stället för att svara, endast ryckte Athos på axlarna.
»Hur mycket ville juden ge för safiren, om han finge köpa den?» frågade Athos.
»Femhundra pistoler.»
»Det vill säga tvåhundra pistoler till, hundra åt dig och hundra åt mig. Men det är ju en hel förmögenhet, min vän; gå tillbaka till juden.»
»Huru! Du vill…»
»Ja, den där ringen skulle bara väcka alltför sorgliga minnen hos mig; dessutom skulle vi aldrig kunna betala igen de trehundra vi lånat på den, så att vi skulle förlora tvåhundra på affären. Gå och säg honom, att ringen är hans, d'Artagnan, och kom tillbaka med de tvåhundra pistolerna.»
»Ja, men tänk litet närmare på saken, Athos.»
»Kontanta pengar äro dyra i dessa tider, och man måste finna sig i uppoffringar. Gå nu, d’Artagnan, gå! Grimaud följer dig med sin karbin.»
En halvtimme därefter kom d'Artagnan tillbaka med tvåtusen livres, utan att något hänt honom.
Det var på det sättet Athos hemma hos sig fann resurser, som han icke väntat sig.