De tre musketörerna/Kapitel 43
| ← Kapitel 42. Anjouvinet |
|
Kapitel 44. Om nyttan av spisrör → |
43.
VÄRDSHUSET »RÖDA DUVSLAGET»
Konungen, som haft så brått att möta fienden och som med bättre rätt än kardinalen delade dennes hat mot Buckingham, hade emellertid, knappast anländ till lägret, velat vidtaga alla åtgärder för att först och främst jaga bort engelsmännen från ön Ré och sedan påskynda belägringen av La Rochelle; men mot sin vilja uppehölls han av de stridigheter, som uppstodo mellan herrar Bassompierre och Schomberg å ena sidan och hertigen av Angouléme å den andra,
Bassompierre och Schomberg voro marskalkar av Frankrike och åberopade sig på sin rätt att anföra armén under konungens överbefäl; men emedan kardinalen fruktade, att Bassompierre, som i själ och hjärta var hugenott, endast svagt skulle ansätta engelsmännen och sina trosförvanter invånarna i La Rochelle, framhöll han i stället hertigen av Angoulême, som konungen även på kardinalens enträgna tillrådan utnämnt till överbefälhavare. Följden därav blev, att om man icke ville se Bassompierre och Schomberg överge armén, måste man ge var och en av dem ett särskilt befäl. Bassompierre slog således upp sitt högkvarter norr om staden från La Leu till Dompierre, hertigen av Angouleéme i öster, från Dompierre till Périgny, och Schomberg i söder, från Périgny till Angoutin.
Monsieur hade sitt kvarter i Dompierre. Konungens var än i Etré, än i La Jarrie. Slutligen befann kardinalens kvarter sig på dynerna vid La Pierrebron, i ett simpelt hus utan alla förskansningar.
På detta sätt övervakade Monsieur marskalk Bassompierre, konungen hertigen av Angouléme och kardinalen marskalk Schomberg.
Så snart denna organisation var genomförd, hade man sysselsatt sig med att fördriva engelsmännen från ön Ré.
Tidpunkten var gynnsam; engelsmännen, som framför allt behövde goda livsmedel för att vara goda soldater och som nu måste leva av salt kött och dåligt bröd, hade en mängd sjuka i sitt läger; dessutom hade havet, som vid denna tid på året var mycket oroligt överallt vid kusterna, varje dag förstört något litet fartyg, och stranden ända från Aiguillons udde till löpgravarna var vid varje ebb formligen betäckt av vraken efter pinasser, roberger och felucker. Därav följde, att även om konungens trupper hölle sig stilla inom lägret, så skulle dock Buckingham, som endast av envishet stannade kvar på ön Ré, förr eller senare nödgas upphäva belägringen. Men som herr de Toirac lät inrapportera, att alla förberedelser för en ny stormning gjordes i det fientliga lägret, ansåg konungen, att man borde söka få ett slut på saken, och gav de nödiga orderna till en avgörande sammandrabbning.
Då vi icke ha för avsikt att föra någon dagbok över belägringen, utan endast att anföra de därunder förekommande händelser, som ha något gemensamt med den historia vi berätta, inskränka vi oss till att med några ord omtala, att företaget lyckades till konungens stora förvåning och till stor ära för kardinalen. Engelsmännen, tillbakadrivna fot för fot, slagna i alla sammandrabbningar, krossade vid övergången till ön Loix, blevo tvungna att åter inskeppa sig, lämnande kvar på slagfältet tvåtusen man, varibland fem överstar, fem överstelöjtnanter, tvåhundrafemtio kaptener och tjugu högre adelsmän, fyra kanoner och sextio fanor, som fördes till Paris av Claude de Saint-Simon och under stora högtidligheter hängdes upp under valven i Notre-Dame. Tedeum sjöngs i lägret och genljudet därav fortplantade sig över hela Frankrike.
Kardinalen blev således i stånd att fortsätta belägringen utan att, åtminstone för ögonblicket, ha något att frukta av engelsmännen. Men, som sagt, lugnet var endast ögonblickligt.
En utskickad från hertigen av Buckingham, vid namn Montaigu, hade blivit tillfångatagen, och man hade fått bevis på ett förbund mellan tyska riket, Spanien, England och Lothringen. Detta förbund var riktat mot Frankrike.
Vad mera var, i Buckinghams kvarter, som han måst övergiva mera brådstörtat än han själv tänkt sig, hade man funnit papper, som bekräftade detta förbund och som, efter vad kardinalen försäkrar i sina memoarer, i hög grad komprometterade hertiginnan de Chevreuse och följaktligen även drottningen. Det var på kardinalen som hela ansvaret vilade, ty man är icke oinskränkt minister utan att bära ansvar; också voro alla hans mäktiga snilles hjälpmedel natt och dag spända och upptagna med att lyssna till minsta rykte, som uppstod i något av Europas stora riken.
Kardinalen kände hertigens av Buckingham verksamhet och i synnerhet hans hat; om den liga, som hotade Frankrike, skulle segra, så var det slut med kardinalens hela inflytande: den spanska och den österrikiska politiken skulle få sina representanter i Louvrens kabinett, där de ännu endast hade anhängare; men han, Richelieu, den franska ministern, den i ordets sanna bemärkelse nationella ministern, vore förlorad. Konungen, som, i det han lydde honom som ett barn, även hatade honom, som ett barn hatar den stränga magistern, skulle överlämna honom åt Monsieurs och drottningens enskilda hämnd; han vore då förlorad och kanske Frankrike med honom. Allt detta måste han söka avvända.
Också såg man kurirer, allt talrikare för varje ögonblick, avlösa varandra natt och dag i det lilla huset vid La Pierre-bron, där kardinalen tagit sin bostad.
Där sågos munkar, som så illa buro sina kåpor, att det var lätt att se, att de i synnerhet tillhörde den stridande kyrkan; fruntimmer, som voro en smula generade i sina pagedräkter och vilkas vidbyxor icke kunde alldeles dölja de rundade formerna, samt slutligen bönder med nedsmutsade händer men fina ben, och på vilka man på en mils avstånd kunde se, att de voro män av stånd.
Dessutom förekommo andra mindre angenäma besök, ty ett par gånger spreds ryktet, att kardinalen varit nära att bli mördad. Det är visserligen sant, att hans eminens‘ fiender påstodo, att det var han själv, som satte i rörelse oskickliga mördare för att vid behov ha rättighet att taga repressalier; men man bör varken sätta tro till vad ministrarna själva eller vad deras fiender säga.
Allt detta hindrade för övrigt icke kardinalen, vars personliga mod aldrig ens hans argaste belackare förnekat, att företaga en hel mängd nattliga utflykter, än för att meddela hertigen av Angoulême viktiga order, än för att överlägga med konungen, än för att samtala med någon budbärare, som han icke ville taga emot hemma hos sig:
Musketörerna å sin sida, som icke hade mycket att göra vid belägringen, höllos icke särdeles strängt och förde ett muntert liv. Detta var så mycket lättare för dem, i synnerhet för våra tre kamrater, som de voro herr de Trévilles vänner och av honom lätt erhöllo tillstånd att med särskild permission dröja ute, sedan lägret blivit stängt.
En afton, då d’Artagnan, som var på vakt i en löpgrav, icke kunnat vara med dem, och Athos, Porthos och Aramis, ridande på sina stridshästar, insvepta i sina fältkappor, alla tre återvände från ett litet värdshus, som Athos upptäckt två dagar förut på vägen till La Jarrie och som kallade Röda Duvslaget, inträffade följande: De tre musektörerna följde vägen, som förde till lägret, och höllo sig, som sagt, väl på sin vakt av fruktan för något försåt, då de ungefär en halv fjärdingsväg från byn Bonair tyckte sig höra ljudet av några ryttare, som kommo emot dem; alla tre stannade genast, slutande sig tätt intill varandra, och väntade mitt på vägen. Några ögonblick därefter och just som månen trädde fram ur ett moln, sågo de vid en krökning av vägen två ryttare, som vid anblicken av dem likaledes stannade och tycktes överlgga, om de borde fortsta vägen eller vända om. Denna tvekan väckte vissa misstankar hos de tre vännerna, och Athos red fram några steg och ropade med bestämd röst:
»Vem där?»
»Vem där, ni själv?» svarade en av de två ryttarna.
»Det där är inte något svar!» sade Athos. »Vem där? Svara, eller anfalla vi!»
»Tag er till vara för vad ni ämna göra, mina herrar!» sade en kraftig röst, som tycktes van att kommendera.
»Det är någon högre officer, som gör sin nattrond», sade Athos till sina kamrater; »hur tycka ni, att vi ska göra?»
»Vilka äro ni?» sade samma röst i samma kommandoton. »Svara ni i er tur, eller er olydnad kunde bekomma er illa.»
»Konungens musketörer», sade Athos, allt mer och mer övertygad, att den, som frågade dem, hade rättighet därtill.
»Vilket kompani?»
»Kapten de Trévilles.»
»Kom fram och gör reda för vad ni göra här så här dags.»
De tre kamraterna närmade sig tämligen slokörade, ty alla tre voro nu övertygade om att de hade att göra med en, som var starkare än de själva, och de överlämnade åt Athos att föra ordet.
En av de två ryttarna, den som talade andra gången, höll tio steg framför sin följeslagare; Athos gav tecken åt Porthos och Aramis att även stanna något bakom och red fram ensam.
»Förlåt, herr officer», sade Athos, »men vi visste icke vilka vi hade att göra med, och vi höllo god vakt, som ni kan se.»
»Ert namn?» sade officern, som betäckte en del av sitt ansikte med en flik av kappan.
»Men ni själv då?» sade Athos, som började uppresa sig mot detta förhör; »var god och bevisa mig, att ni har rätt att fråga mig.»
»Ert namn?» upprepade ryttaren för andra gången och lät nu kappfliken falla, så att hans ansikte blottades.
»Herr kardinalen!» utropade musketören häpen.
»Ert namn?» upprepade hans eminens för tredje gången.
»Athos!» sade musketören.
Kardinalen gav ett tecken åt sin stallmästare, som red fram.
»De här tre musketörerna skola följa oss», sade han sakta; »jag vill inte man skall veta, att jag lämnat lägret, och när de följa oss, äro vi säkra på, att de inte tala om det för någon.»
»Vi äro adelsmän, monseigneur», sade Athos, »begär således vårt hedersord och oroa er inte för något. Vi kunna gudskelov bevara en hemlighet.
»Ni har ett fint öra, herr Athos», sade kardinalen; »men hör nu vidare: det är inte alls av misstroende jag ber er följa mig, det är för min säkerhets skull. Edra två kamrater äro förmodligen herrar Porthos och Aramis?»
»Ja, ers eminens», svarade Athos, medan de två musketörerna, som stannat bakom, redo fram med hatten i hand.
»Jag känner er, mina herrar», sade kardinalen, »jag känner er. Jag vet, att ni inte äro så särdeles vänligt stämda mot mig, och det gör mig ont, men jag vet även, att ni äro tappra och redliga adelsmän och att man kan lita på er. Herr Athos, gör mig således den äran att ledsaga mig, ni och edra två vänner, och jag får då en eskort, som själva kungen kunde avundas mig, om vi mötte honom.»
De tre musketörerna bugade sig ända ned till halsarna på sina hästar.
»Nåväl, på min ära», sade Athos, »ers eminens gör rätt i att ta oss med sig, ty vi ha mött otäcka ansikten på vägen och vi ha till och med varit i gräl med fyra sådana där ansikten på värdshuset Röda Duvslaget.»
»Varit i gräl, och varför då, mina herrar?» frågade kardinalen. »Jag tycker inte om grälmakare, det veta ni.»
»Det är just därför jag har den äran att tala om för ers eminens vad som nyss hänt, ty ers eminens kunde få höra det av någon annan än oss och genom någon falsk rapport få den föreställningen att det varit vårt fel.»
»Och hur slutades det grälet?» frågade kardinalen och rynkade pannan.
»Jo, min vän Aramis här fick ett litet värjstygn i armen, vilket, som ers eminens ser, icke skall hindra honom att rida till stormning i morgon, om ers eminens befaller en sådan.»
»Men ni äro inte män att så där låta ge er värjstyng, utan att ge något tillbaka», sade kardinalen. »Seså, mina herrar, varen nu uppriktiga! Bikten er för mig, ni veta, att jag har rättighet att ge absolution.»
»Jag, monseigneur», sade Athos, »drog inte en gång min värja, jag tog helt enkelt min motståndare om livet och kastade ut honom genom fönstret. Jag tror nästan», tillade Athos med någon tvekan, »att han i fallet bröt lårbenet.»
»Såå» sade kardinalen. »Och ni då, herr Porthos?»»
»Jag, monseigneur, som kom ihåg, att dueller äro förbjudna, fick tag i en bänk och gav en av de där banditerna ett slag, som jag tror krossade axeln på honom.»
»Gott!» sade kardinalen. »Och ni, herr Aramis?»
»Jag, monseigneur, som är av ett mycket milt och fredligt sinnelag och som dessutom, vilket ers eminens kanske inte vet, med det snaraste ämnar inträda i det andliga ståndet, jag ville skilja de stridande åt, då en av de där uslingarna helt lömskt gav mig en värjstöt i vänstra armen. Då miste jag tålamodet och drog min värja jag med, och då han anföll mig på nytt, tyckte jag mig känna, att han kastade sig rätt på min värja och själv rände den genom kroppen på sig; endast det vet jag bestämt, att han föll, och jag tyckte mig se, att man bar bort honom tillika med hans båda kamrater.»
»För tusan, mina herrar», utropade kardinalen, »tre man försatta ur stridbart skick, och det bara för ett kroggräl! Ni lägga då inte fingrarna emellan! Och vad var orsaken till grälet?»
»De uslingarna voro druckna», sade Athos, »och när de fingo veta, att ett fruntimmer på aftonen anlänt till värdshuset, ville de slå in hennes dörr.»
»Slå in hennes dörr», sade kardinalen, »och varför det?»
»Troligen för att våldföra sig på henne», sade Athos; »som jag haft äran säga ers eminens, voro de uslingarna druckna.»
»Och den där damen var ung och vacker?» frågade kardinalen med en viss oro.
»Vi ha inte sett henne, monseigneur», svarade Athos.
»Inte sett henne? Åh, mycket bra!» genmälde kardinalen livligt. »Ni gjorde alldeles rätt i att försvara en kvinnas heder, och som jag nu själv ämnar mig till värdshuset Röda Duvslaget, får jag snart veta, om ni sagt mig sanningen.»
»Monseigneur», sade Athos stolt, »vi äro adelsmän, och inte ens för att rädda huvudet skulle vi säga en osanning.»
»Också tvivlar jag inte på edra ord, herr Athos, inte ett enda ögonblick tvivlar jag på dem; men», tillade han för att byta om samtalsämne, »den där damen var således ensam?»
»Hon var instängd tillsammans med en kavaljer», sade Athos; »men som han trots larmet inte visade sig, får man väl antaga, att han är feg.»
»Dömen icke i förhastande, säger skriften,» genmälde kardinalen.
Athos bugade sig.
»Och nu, mina herrar, är det bra», fortfor hans eminens, jag vet vad jag vill veta, följen mig.»
De tre musketörerna intogo sina platser bakom kardinalen, som åter drog kappan för ansiktet och satte sin häst i skritt, hållande sig åtta eller tio steg framför sina fyra följeslagare.
Man var snart framme vid det tysta och ensliga värdshuset; utan tvivel visste värden på förhand, vilken högt uppsatt gäst han hade att vänta, och hade därför avlägsnat alla besvärliga personer.
Tio steg från porten gjorde kardinalen ett tecken åt stallmästaren och de tre musketörerna att stanna; en sadlad häst stod bunden vid luckan, kardinalen knackade tre gånger på ett särskilt sätt.
En man insvept i en kappa kom genast ut och växlade några hastiga ord med kardinalen, därpå steg han åter till häst och red bort på vägen till Surgéres, som även var vägen till Paris:
»Kom fram, mina herrar!» ropade kardinalen.
»Ni ha talat sanning, mina herrar», sade han vändande sig till de tre musketörerna, »och det skall inte vara mitt fel, om inte vårt sammanträffande i afton blir till fördel för er. Följen mig nu emellertid.
Kardinalen steg av hästen, de tre musketörerna likaså; kardinalen kastade tyglarna åt sin stallmästare, de tre musketörerna bundo sina vid fönsterluckorna.
Värden väntade i dörren; för honom var kardinalen endast en officer, som kom för att besöka ett fruntimmer.
»Har ni något rum på nedra botten, där de här herrarna kunna vänta på mig vid en god brasa?» frågade kardinalen.
Värden öppnade dörren till en stor sal, där man just satt upp en stor och präktig kamin i stället för en dålig spis.
»Här ha vi ett», sade värden.
»Det är bra», svarade kardinalen, »stig in här, mina herrar, och vänta på mig; jag skall inte dröja längre än en halvtimme.»
Och medan de tre musketörerna gingo in i salen på nedra botten, gick kardinalen, utan att begära vidare upplysningar, uppför trappan som en man, som icke har behov av att man visar honom vägen.