De tre musketörerna/Kapitel 45
| ← Kapitel 44. Om nyttan av spisrör |
|
Kapitel 46. Bastionen Saint-Gervais → |
45.
EN ÄKTENSKAPLIG SCEN
Som Athos hade förutsett, dröjde det icke länge förrän kardinalen kom ned; han öppnade dörren till rummet, där musketörerna gått in, och fann Porthos och Aramis i ivrigt tärningspel med varandra. Med en snabb blick undersökande varje vrå av rummet märkte han, att en av hans män fattades.
»Vart har herr Athos tagit vägen?» frågade han.
»Monseignetur», svarade Porthos, »han har ridit ut för att rekognoscera, sedan han på grund av några yttranden av värden måst antaga, att vägen inte var så alldeles säker.»
»Och ni, vad har ni gjort, herr Porthos?»
»Jag har vunnit fem pistoler av Aramis.»
»Så att nu kunna ni rida tillbaka med mig?»
»Vi avvakta ers eminens‘ befallningar.»
»Till häst då, mina herrar, det börjar bli sent!»
Stallmästaren stod utanför porten och höll kardinalens häst. Litet längre bort syntes i dunklet en grupp av två män och tre hästar; det var de två karlar, som skulle föra mylady till fästet La Pointe och se till, att hon komme ordentligt ombord.
Stallmästaren bekräftade för kardinalen, vad de båda musketörerna redan sagt honom angående Athos.
Vi låta kardinalen följa vägen tillbaka till lägret, under skydd av stallmästaren och de två musketörerna, och återvända till Athos.
Omkring hundra steg hade han ridit med samma fart, men en gång väl ur sikte, hade han kastat sin häst åt höger, tagit en omväg och kommit tillbaka på tjugu stegs avstånd från värdshuset, i småskogen, för att speja på den lilla truppens avfärd; då han känt igen sina kamraters galonerade hattar och guldfransarna på kardinalens kappa, väntade han tills ryttarna vikit om vägkröken, och då han förlorat dem ur sikte, återvände han i galopp till värdshuset, som utan svårighet öppnades för honom.
Värden kände genast igen honom.
»Min officer», sade Athos, »glömde att ge damen uppe i första våningen en viktig föreskrift, och han skickar nu mig för att gottgöra sin glömska.»
»Stig upp», sade värden, »hon är ännu på sitt rum.»
Athos begagnade sig av tillåtelsen, gick uppför trappan med sina lättaste steg, kom upp i förstugan och såg genom den halvöppna dörren mylady, som höll på att sätta på sig hatten.
Han gick in i rummet och stängde dörren efter sig. Vid det ljud han gjorde, då han sköt för rigeln, vände mylady sig om.
Athos stod vid dörren, insvept i sin kappa och med hatten djupt neddragen i pannan. Då hon såg denna figur, tyst och orörlig som en staty, blev mylady rädd.
»Vem är ni, och vad vill ni?» utropade hon.
»Åh, det är verkligen hon! mumlade Athos, och i det han lät kappan falla och sköt upp hatten, närmade han sig mylady.
»Känner ni igen mig, min fru?» frågade han.
Mylady tog ett steg framåt, därpå studsade hon tillbaka som vid anblicken av en orm.
»Gott», sade Athos, »jag ser, att ni känner igen mig.»
»Greve de La Fère!» mumlade mylady och drog sig till baka, tills väggen hindrade henne att komma längre.
»Ja, mylady», svarade Athos, »greve de La Fère i egen person, som kommer direkt från andra världen för nöjet att få se er. Låt oss därför sitta ned och språka, som herr kardinalen brukar säga.»
Behärskad av en obeskrivlig skräck, satte mylady sig utan att yttra ett ord.
»Ni är således en avgrundsande sänd till jorden!» sade Athos. »Er makt är stor, jag vet det, men ni bör även veta, att med Guds hjälp ha människorna ofta besegrat de värsta demoner. Ni har redan förut en gång kommit i min väg, jag trodde mig ha gjort er oskadlig, men antingen misstog jag mig, eller också har helvetet återuppväckt er.»
Vid dessa ord, som hos mylady återkallade fruktansvärda minnen, sänkte hon huvudet med en kvävd suck.
»Ja, helvetet har återuppväckt er», återtog Athos, det har gjort er rik, det har givit er ett annat namn, det har nästan gjort om ert ansikte; men helvetet har inte kunnat utplåna varken smutsfläckarna i er själ eller brännmärket på er kropp!»
Mylady for upp som påverkad av en fjäder och hennes ögon sköto blixtar. Athos förblev sittande.
»Ni trodde mig vara död, inte sant, liksom jag trodde er vara det, och namnet Athos har dolt greve de La Fère, lika säkert som namnet lady Clarick dolde Anne de Bueil. Var det inte så ni kallade er, när er hedervärda bror gifte oss med varandra? Vår ställning är verkligen egendomlig», fortfor Athos skrattande; »vi ha båda två levat till nu endast därför att vi trodde varandra vara döda, och emedan ett minne är mindre besvärligt än en levande varelse, ehuru även ett minne ibland kan vara någonting förfärligt!»
»Men säg nu», sade mylady med dov röst, »vad det är, som återför er till mig, och vad vill ni mig?»
»Jag vill säga er det, att fast jag varit osynlig för er, har jag likväl inte förlorat er ur sikte.»
»Ni vet, vad jag har gjort?»
»Jag kan tala om för er edra handlingar dag för dag, från det ni inträdde i kardinalens tjänst och till nu i afton.»
Ett misstroget leende for över myladys läppar.
»Hör på! Det var ni, som skar bort de två diamantägiljetterna från hertigens av Buckingham axel; det var ni, som förde bort fru de Bonacieux; det var ni, som förälskade er i greve de Wardes och i den tron, att ni skulle få tillbringa natten tillsammans med honom, öppnade er dörr för d'Artagnan; det var ni, som när ni trodde er bedragen av de Wardes, ville låta döda honom genom hans rival; det var ni, som då denna rival hade upptäckt er skymfliga hemlighet, ville låta döda honom i sin tur genom två lönnmördare, som ni skickat att förfölja honom; det var ni, som då ni såg, att kulorna förfelat sitt mål, skickade honom förgiftat vin tillika med ett falskt brev, för att ert offer skulle tro, att detta vin kom från hans vänner; det var slutligen ni, som kom hit i detta rum och satt på den stol, där jag nu sitter, för att med kardinal Richelieu överenskomma om att mörda hertigen av Buckingham, i utbyte mot hans löfte att låta er få mörda d'Artagnan.»
Mylady var askgrå i ansiktet.
»Men ni är då satan själv?» stammade hon.
»Kanhända», sade Athos; »men i vad fall som helst, hör nu väl på: mörda eller låt mörda hertigen av Buckingham, det angår mig inte, jag känner honom inte och dessutom är han engelsman och vår fiende; men rör inte ens med en fingerspets ett enda hår på d'Artagnans huvud, han som är en trofast vän, som jag älskar och som jag ämnar försvara, eller svär jag vid min fars huvud, att det brottet kommer att bli ert sista!»
»Herr d'Artagnan har grymt förolämpat mig», sade mylady med dov röst, »och han måste dö!»
»Verkligen? Är det möjligt, att man kan förolämpa er, min fru?» sade Athos skrattande. »Han har förolämpat er, han måste dö — det låter något!»
»Han måste dö!» upprepade mylady, »först hon och sedan han!»
Athos greps liksom av en svindel; anblicken av denna varelse, som icke hade något kvinnligt hos sig, återuppväckte hos honom förfärliga minnen; han tänkte på att han förut en dag i en ställning mindre farlig än den, vari han nu befann sig, hade velat offra henne åt sin heder; hans mordlystnad återkom brännhet och uppfyllde honom liksom med en allt förtärande feber; han steg upp i sin tur, förde handen till bältet, tog upp en pistol och spände den.
Mylady, blek som ett lik, ville ropa, men hennes förlamade tunga kunde endast frambringa ett hest ljud, som icke liknade en människas röst utan snarare ett vilddjurs rosslande; tryckande sig mot den mörka väggbonaden liknade hon med sitt utslagna hår fasans skräckinjagande bild.
Athos lyfte långsamt pistolen, sträckte ut armen, så att vapnet nästan vidrörde myladys panna, och sade med en röst så mycket förskräckligare, som den hade det oryggliga beslutets upphöjda lugn:
»Min fru, ni lämnar mig på ögonblicket det papper kardinalen nyss skrev åt er, eller, vid min själ, skjuter jag er för pannan!»
Med en annan man hade mylady ännu kunnat hysa något tvivel, men hon kände Athos för väl; likafullt blev hon stående orörlig.
»Ni har en sekund på er för att fatta ert beslut», sade han.
Mylady såg på hopdragningen av hans ansikte, att skottet skulle smälla; hon förde hastigt handen till sin barm, tog fram ett papper och räckte Athos det.
»Se här», sade hon, »och må ni vara förbannad!»
Athos tog papperet, stack pistolen tillbaka i bältet, gick fram till lampan för att förvissa sig om att det var det rätta papperet, vek upp det och läste:
»Det är på min befallning och för statens väl, som innehavaren av detta papper utfört vad han gjort.
Den 3 december 1627.
Richelieu.»
»Och nu», sade Athos, i det han tog upp sin kappa och satte hatten på huvudet, »nu, då jag ryckt ut dina gifttänder, huggorm, så bit om du kan!»
Och han lämnade rummet utan att ens se sig om.
Vid porten fann han de båda karlarna med de tre hästarna.
Mina herrar», sade han, »monseigneurs befallning är, som ni veta, att så fort som möjligt föra fruntimret däruppe till fästet La Pointe och att inte lämna henne, förrän hon gått ombord.
Som dessa ord fullkomligt överensstämde med den order de fått, nickade de bifallande.
Athos svingade sig upp i sadeln och red bort i galopp. Men i stället för att följa vägen red han tvärs över fälten, kraftigt sporrande sin häst, och stannade emellanåt för att lyssna.
Vid en av dessa halter hörde han på vägen stegen av flera hästar. Han tvivlade icke på att det var kardinalen och hans eskort. Genast satte han i väg ännu ett stycke utan uppehåll, stannade därpå och gned löddret av hästen med ljung och löv och fattade sedan posto tvärs över vägen ett par hundra steg från lägret.
»Vem där?» ropade han på avstånd, då han såg ryttarna komma.
»Jag tror det är vår tappra musketör», sade kardinalen.
»Ja, monseigneur, han själv», svarade Athos.
»Herr Athos», sade Richelieu, »mottag mitt hjärtliga tack för den goda vakt ni skänkt oss. Mina herrar, nu äro vi framme; rid fram till vänstra porten, lösen är Roi och Ré.»
Med dessa ord hälsade kardinalen med en nick de tre vännerna och tog av åt höger, följd av sin stallmästare; ty denna natt sov han själv i lägret.
»Nåväl», sade Porthos och Aramis på en gång, då kardinalen var utom hörhåll, »han skrev papperet, som hon bad honom om.»
»Jag vet det», sade Athos lugnt, »ty här har jag det.»
Och icke ett enda ord mera yttrade de tre vännerna under hela vägen till sitt kvarter, utom för att giva posterna lösen.
Man skickade endast Mousqueton för att säga till Planchet, att man bad hans herre, när han blivit avlöst från löpgraven, att genast infinna sig i musketörernas kvarter.
Som Athos beräknat, gjorde mylady, då hon vid porten fann de två på henne väntande karlarna, ingen svårighet att följa dem. Hon hade visserligen ett ögonblick känt frestelsen att låta föra sig till kardinalen och tala om allt för honom, men en anklagelse från hennes sida skulle framkalla en dylik från Athos; hon kunde visserligen anklaga Athos för ätt ha hängt henne, men Athos kunde anklaga henne för att vara brännmärkt. Hon ansåg det därför klokast att tiga, att i all tysthet företaga sin resa, med sin vanliga skicklighet utföra det svåra uppdrag, man anförtrott henne, och att sedan, när allt blivit uträttat till kardinalens belåtenhet, komma tillbaka och av honom begära tillfredsställandet av sin hämnd.
Alltså, sedan hon rest hela natten, var hon klockan sju på morgonen vid fästet La Pointe, klockan åtta var hon ombord och klockan nio kunde fartyget, som, försett med kaparbrev av kardinalen, hettes skola gå till Bayonne, lyfta ankar och styrde för fulla segel kurs på England.