De tre musketörerna/Kapitel 66
| ← Kapitel 65. Domen |
|
Avslutning → |
66.
AVRÄTTNINGEN
Det var nära midnatt; månen som var i avtagande och färgades blodröd av ovädrets sista spår, gick upp bakom den lilla staden Armentières, som mot dess bleka ljus avtecknade den mörka skuggbilden av sina hus och skelettet av sitt höga, genombrutna klocktorn. Mittför rullade floden Lys sitt vatten liksom en ström av smält tenn, under det man på andra sidan floden såg trädens svarta massa avteckna sig mot en ovädershimmel, uppfylld av tjocka, kopparfärgade moln, som framkallade ett slags morgongryning mitt i natten. Till vänster reste sig en gammal övergiven kvarn med orörliga vingar, från vars ruiner en uggla lät höra sitt skarpa, med bestämda mellanrum återkommande, enformiga skrik. Har och där på slätten på båda sidor om vägen, som det sorgliga tåget följde syntes några låga och knotiga träd, som sågo ut som vanskapliga dvärgar liggande på lur för att speja på människorna i denna dystra timme.
Emellanåt överfor en bred blixt horisonten i hela dess vidd, ormade sig fram över trädens svarta massa och kom som en förfärlig kroksabel för att klyva himmel och vatten i två delar. Icke en vindfläkt rörde sig i den tunga luften. En dödstystnad låg tryckande över hela naturen, marken var fuktig och hal av regnet, som nyss fallit, det uppfriskade gräset spred sin doft med förökad styrka.
Två av betjänterna släpade med sig mylady, hållande henne en under vardera armen; bödeln gick bakom, och efter honom kommo lord Winter, d'Artagnan: Athos, Porthos och Aramis. Planchet och Bazin avslutade tåget.
De två betjänterna förde mylady åt flodstranden till. Hennes mun var stum, men ögonen talade med sin obeskrivliga vältalighet, bönfallande den ene efter den andre av dem hon betraktade.
Då hon såg, att hon var några steg före de andra, sade hon till betjänterna:
»Tusen pistoler åt er var, om ni hjälpa mig att fly; men om ni överlämnar mig åt edra herrar, så har jag hämnare helt nära, som skola låta er dyrt få plikta för min död.»
Grimaud var villrådig, Mousqueton darrade i alla lemmar.
Athos, som hört myladys röst, skyndade fram, och likaså lord Winter.
»Bort med de här betjänterna!» sade han; »hon har talat till dem, de äro inte längre att lita på.»
Man ropade på Planchet och Bazin, som intogo Grimauds och Mousquetons platser.
Då man kommit ned till flodstranden, gick bödeln fram till mylady och band hennes händer och fötter.
Då bröt hon tystnaden och utropade:
»Ni äro fega uslingar, eländiga mördare! Ni slå er tillsammans tio stycken för att taga livet av en stackars kvinna! Men akta er, om också ingen finns här för att hjälpa mig, så kommer jag i alla fall att bli hämnad.»
»Ni är inte någon kvinna», sade Athos kallt, »ni tillhör inte människosläktet, ni är en demon, som sluppit lös ur helvetet, dit vi nu skicka er tillbaka.»
»Åh, mina herrar dygdemönster», sade mylady, »kommen väl ihåg, att den som kröker ett hår på mitt huvud, blir i sin tur en mördare!»
»Bödeln kan döda utan att därför vara en mördare», sade mannen i röda kappan och slog på sitt breda svärd. »Han är den sista domaren, det är allt, han är nachrichter, som våra grannar tyskarna säga.»
Och då han vid dessa ord band henne, uppgav mylady några vilda skrik, som gjorde en hemsk och egendomlig verkan, då de skuro genom natten och förlorade sig djupt inne i skogen.
»Men om jag är brottslig, om jag begått alla de brott, för vilka ni anklaga mig», vrålade mylady, »så fören mig inför en domstol. Ni ha ingen domsrätt över mig, ni äro inga domare.»
»Jag föreslog er Tyburn», sade lord Winter, »varför antog ni inte det?»
»Därför att jag inte vill dö!» skrek mylady och spjärnade emot, »därför att jag är för ung att dö!»
»Den, som ni förgiftade i Béthune, var ännu yngre än ni, och likväl är hon död», sade d'Artagnan.
»Jag skall gå i kloster, jag skall bli nunna», sade mylady.
»Ni var i ett kloster», sade bödeln, »och ni rymde därifrån för att bringa min bror på fall»
Mylady uppgav ett skrik av förfäran och sjönk ned på knä.
Bödeln tog henne under armarna, lyfte upp henne och ville föra henne ned till färjan.
»O, min Gud!» skrek hon, »min Gud, tänker ni dränka mig?»
Dessa hennes skrik hade något så hjärtslitande, att d'Artagnan, som i början var den ivrigaste att förfölja henne, nu sjönk ned på en trädstubbe och satt där och sänkte huvudet och höll för öronen med härderna; men trots detta hörde han henne ändå hota och skrika.
D'Artagnan var yngst av dessa män, modet svek honom.
»Nej, jag kan inte längre vara med om detta ohyggliga uppträde», sade han, »jag kan inte tillåta, att denna kvinna dödas på sådant sätt!»
Mylady hade hört dessa få ord, de gåvo henne åter en gnista hopp.
»D'Artagnan, d'Artagnan», skrek hon, »kom ihåg, att jag älskat dig!»
Den unga mannen reste sig och tog ett steg mot henne.
Men Athos drog värjan och ställde sig i vägen för honom.
»Om du tar ett enda steg till, d'Artagnan», sade han, »så måste vi korsa våra klingor!»
D'Artagnan föll på knä och bad.
»Seså, bödel», fortfor Athos, »gör din plikt!»
»Gärna, monseigneur», sade bödeln, »ty så sant jag är en god katolik, tror jag mig handla fullkomligt rättrådigt; då jag på denna kvinna utövar mitt kall.»
»Det är bra», sade Athos.
Han tog ett steg fram mot mylady.
»Jag förlåter er», sade han, »det onda ni gjort mig, jag förlåter er min förstörda framtid, min förlorade ära, min fläckade kärlek och min eviga frälsning, som för alltid blivit hotad genom den förtvivlan, vari ni störtat mig. Dö i frid!»
Lord Winter gick fram i sin tur.
»Jag förlåter er», sade han, »att ni förgiftade min bror och att ni lät mörda hertigen av Buckingham, jag förlåter er den stackars Feltons död och edra brottsliga anslag mot min egen person. Dö i frid!»
»Och jag», sade d'Artagnan, »jag ber er förlåta, min fru, att jag genom ett bedrägeri ovärdigt en adelsman framkallade er vrede. I utbyte förlåter jag er mordet på min stackars väninna och edra grymma hämndförsök mot mig själv, jag förlåter er och jag gråter över er. Dö i frid!»
»I am lost», mumlade mylady på engelska, »I must die!»[1]
Därpå reste hon sig upp själv och kastade omkring sig en av dessa klara och skarpa blickar, som tycktes springa fram ur ett öga av eld.
Hon såg ingenting. Hon lyssnade, men hörde ingenting.
Hon var omgiven endast av fiender.
»Var skall jag dö?» frågade hon.
»På andra stranden», svarade bödeln.
Därpå förde han henne ombord på färjan, och just som han själv skulle stiga i, lämnade Athos honom en penningsumma.
»Se där», sade han, »priset för er förrättning, så att man måtte se, att vi handla som domare.»
»Det är bra», sade bödeln, »och må nu denna kvinna i sin tur veta, att jag här icke utövar mitt yrke, utan att jag fullgör en människoplikt.
Och han kastade pengarna i floden.
Färjan avlägsnade sig mot vänstra stranden av Lys, förande med sig brottslingen och skarprättaren; alla de andra stannade kvar på högra stranden, där de föllo på knä.
Farkosten gled långsamt utefter färjlinan under återskenet från ett blekt moln, som i detta ögonblick hängde över vattnet. Man såg den lägga till vid andra stranden; de båda personerna avtecknade sig i svarta konturer mot den rödaktiga horisonten.
Under överfarten hade mylady lyckats lösa upp repet, varmed hennes fötter voro bundna, och i samma ögonblick båten lade till, hoppade hon lätt i land och tog till flykten.
Men marken var slipprig; då hon kommit upp på strandsluttningen, halkade hon och föll på sina knän.
Helt visst fattades hon då av en vidskeplig tanke; hon förstod, att himmeln vägrade henne sin hjälp, och hon stannade i samma ställning, vari hon befann sig, med sänkt huvud och hopknäppta händer.
Då såg man från andra stranden, hur bödeln långsamt lyfte sina båda armar, en månstråle avspeglades i klingan på hans breda svärd, hans armar föllo ned; man hörde svärdets vinande läte och offrets skrik, och en stympad massa sjönk samman under hugget.
Då tog bödeln av sig sin röda kappa, bredde ut den på marken, lade dit kroppen, kastade huvudet efter, knöt ihop de fyra hörnen av kappan, kastade bördan på axeln och steg åter i båten.
Då han kom ut mitt på floden, stannade han båten och ropade med hög röst, i det han höll ut sin börda över vattnet:
»Ske Guds rättvisa!»
Och han lät kroppen falla ned i det djupaste vattnet som slöt sig tillsammans omkring den…
Tre dagar därefter redo de fyra musketörerna åter in i Paris; de hade icke överskridit sin permission, och samma afton gjorde de sin vanliga uppvaktning hos herr de Tréville.
»Nå, mina herrar», frågade den präktiga kaptenen, »ha ni roat er bra under er utflykt?»
»Ja, ofantligt!» svarade Athos i sitt eget och sina kamraters namn.
- ↑ Jag är förlorad, jag måste dö.