De tre musketörerna/Kapitel 65
| ← Kapitel 64. Mannen i röda kappan |
|
Kapitel 66. Avrättningen → |
65.
DOMEN
Det var en mörk och stormig natt; tjocka moln drogo fram på himmeln, beslöjade stjärnornas ljus; månen skulle icke gå upp förrän vid midnatt. Emellertid, vid skenet av en blixt, som flammade till vid horisonten, såg man vägen, som rullade upp sig vit och ödslig; sedan, när blixten slocknat, försänktes allt åter i mörker.
Varje ögonblick måste Athos ropa på d'Artagnan, som oupphörligt red före den lilla truppen, och tvang honom att återtaga sin plats i ledet, som han om ett ögonblick övergav på nytt; han hade bara en tanke, den att skynda framåt, och det gjorde han även.
Man red under tystnad igenom den lilla staden Festubert, där den sårade betjänten stannat, och följde sedan Richebourgskogen; då man kommit till Herlier, vek Planchet, som fortfarande tjänstgjorde som vägvisare, av åt vänster.
Flera gånger hade lord Winter, Porthos och Aramis försökt att ställa några ord till mannen i röda kappan, men vid varje fråga de gjorde honom, endast bugade han sig utan att svara. De förstodo då, att den okände hade något skäl att iakttaga tystnad, och de upphörde att tilltala honom.
För övrigt tilltog ovädret, blixtarna följde tätt på varandra, åskan började mullra och vindstötar, orkanens förebud, veno i ryttarnas plymer och hår.
Ryttartruppen sträckte nu ut i fullt trav.
Strax bortom Fromelles bröt ovädret löst; man svepte in sig i kapporna, men hade ännu en och en halv mil att färdas; man tillryggalade dem under verkliga störtfloder av regn.
D'Artagnan hade tagit av sig hatten och icke brytt sig om att taga på sig kappan; han fann en njutning i att låta regnet piska sin brännheta panna och rinna ned på sin av feberrysningar skakande kropp.
Just som den lilla skaran hade passerat Goskal och icke hade långt kvar till poststationen, syntes en karl, som sökt skydd under ett träd, träda fram bakom dess stam, med vilken han sammansmälte i mörkret, och gå och ställa sig mitt på vägen, i det han lade ett finger på läpparna.
Athos känge igen Grimaud.
»Vad är det då?» utropade d'Artagnan. »Skulle hon ha lämnat Armentières?»
Grimaud nickade jakande. D'Artagnan skar tänderna.
»Tyst, d'Artagnan!» sade Athos. »Det är jag, som åtagit mig alltsammans, alltså tillkommer det mig att förhöra Grimaud.»
»Var är hon?» frågade Athos.
Grimaud sträckte ut handen i riktning mot floden Lys.
»Långt härifrån?» frågade Athos.
Grimaud visade sin herre sitt krökta pekfinger.
»Ensam?» frågade Athos.
Grimaud gjorde ett jakande tecken.
»Mina herrar», sade Athos, »hon är ensam en halv mil härifrån, åt floden till.»
»Det är bra», sade d'Artagnan, »visa oss vägen Grimaud.»
Grimaud styrde kurs tvärs över fälten och blev nu truppens vägvisare.
Då man färdats ett par tusen fot, träffade man på en bäck, som man vadade över.
Vid skenet av en blixt såg man den lilla staden Enguingem.
»Är det där, Grimaud?» frågade Athos.
Grimaud skakade nekande på huvudet.
»Låt oss då vara tysta!» sade Athos.
Och den lilla truppen fortsatte sin väg.
En ny blixt lyste till; Grimaud sträckte ut handen, och vid eldormens blåaktiga sken varseblev man ett litet ensamt hus nere vid flodstranden, hundra steg från ett färjställe.
Det lyste i ett av fönstren.
»Vi äro framme», sade Athos.
I detta ögonblick reste sig en man upp ur ett dike; det var Mousqueton; han pekade på det upplysta fönstret.
»Hon är där!» sade han.
»Och Bazin?» frågade Athos.
»Jo, medan jag bevakade fönstret, bevakade han dörren.»
»Bra», svarade Athos, »ni äro alla trogna tjänare.
Athos hoppade av hästen, lämnade tyglarna åt Grimaud, och närmade sig fönstret, sedan han gjort ett tecken åt de andra att vända sig åt den sidan, där dörren var.
Det lilla huset omgavs av en häck, två eller tre fot hög, Athos hoppade över häcken och kom fram ända till fönstret, som saknade luckor, men vars halvgardiner voro omsorgsfullt fördragna.
Han steg upp på stenfoten, så att han kunde se över halvgardinerna.
Vid skenet av en lampa såg han en kvinna, insvept i en mörk kappa, sitta på en pall framför en halvt utbrunnen eld. Hennes armbågar vilade på ett dåligt bord och hon stödde huvudet mot sina båda händer, vita som elfenben. Man kunde icke se hennes ansikte, men ett hemskt leende flög över Athos’ läppar. Han kunde icke misstaga sig, det var verkligen den han sökte.
I samma ögonblick gnäggade en av hästarna; mylady lyfte upp huvudet, såg Athos’ bleka ansikte tryckt mot rutan och uppgav ett skrik.
Athos förstod, att han var igenkänd, stötte till fönstret med knäet och handen, fönstret gav vika, rutorna sprungo sönder.
Och som ett hämndens förfärliga spöke hoppade Athos in i rummet.
Mylady sprang till dörren och öppnade den; ännu blekare och ännu hotfullare än Athos, stod d'Artagnan på tröskeln.
Mylady ryggade tillbaka och uppgav ett nytt skrik. D'Artagnan, som trodde henne möjligen ha något medel att fly och fruktade, att hon skulle undkomma dem, drog en pistol ur bältet; men Athos lyfte upp sin hand.
»Stick tillbaka vapnet på dess plats, d'Artagnan!» sade han. »Det är av vikt, att denna kvinna blir dömd och icke mördad. Vänta ännu ett ögonblick, d'Artagnan, och du skall bli nöjd. Kommen in, mina herrar!»
D'Artagnan lydde, ty Athos’ röst var högtidlig och hans åtbörd mäktig som hos en domare, sänd av Gud själv. Bakom d'Artagnan inträdde nu Porthos, Aramis, lord Winter och mannen i röda kappan.
De fyra betjänterna bevakade dörren och fönstret.
Mylady hade dignat ned på sin stol med utsträckta armar liksom för att besvärja denna rysliga uppenbarelse; då hon fick se sin svåger, uppgav hon ett förskräckligt skrik.
»Vem söka ni?» frågade hon.
»Vi söka Charlotte Backson», sade Athos, »som först burit namnet grevinna de la Fére och sedan lady Winter, baronessa av Sheffield.»
»Det är jag, det är jag!» mumlade hon utom sig av förskräckelse. »Vad vilja ni mig?»
»Vi vilja döma er efter edra brott», sade Athos: »det står er fritt att försvara er, rättfärdiga er, om ni kan. Herr d'Artagnan, det tillkommer er att först anklaga henne.»
D'Artagnan steg fram.
»Inför Gud och människor», sade han, »anklagar jag denna kvinna att ha förgiftat Constance Bonacieux, som dog i går afton.»
Han vände sig om mot Porthos och Aramis.
»Vi intyga det!» sade de båda musketörerna som med en mun.
D'Artagnan fortfor:
»Inför Gud och människor anklagar jag vidare denna kvinna för att ha velat förgifta mig själv i vin, som hon skickade mig från Villeroi med ett falskt brev, liksom om vinet kommit från mina vänner. Gud räddade mig, men i stället fick en man släppa till livet, som hette Brisemont.»
»Vi intyga det!» sade Porthos och Aramis liksom förut.
»Inför Gud och människor anklagar jag denna kvinna att ha velat tubba mig att mörda greve de Wardes, och då ingen finns här, som kan intyga sanningen av denna anklagelse, så intygar jag den själv. Jag har talat.»
Och d'Artagnan gick över till andra sidan av rummet, följd av Porthos och Aramis.
»Nu ni, mylord!» sade Athos.
Lord Winter steg fram i sin ordning.
Inför Gud och människor», sade han, »anklagar jag denna kvinna att ha låtit mörda hertigen av Buckingham!»
»Hertigen av Buckingham mördad!» utropade alla de närvarande med en mun.
»Ja», sade lorden, »mördad! På det varningsbrev, som ni skrevo till mig, lät jag fängsla denna kvinna, och jag satte en av mina tillgivna tjänare att bevaka henne; hon lyckades förleda honom, hon satte kniven i hans hand, hon förmådde honom att döda hertigen, och i detta ögonblick pliktar kanske Felton med sitt huvud för denna furies brott.»
En rysning genomilade de dömande vid uppdagandet av dessa hittills okända brott.
»Men det är icke allt!» återtog lord Winter. »Min bror, som hade gjort henne till sin arvinge, dog på tre timmar av en besynnerlig sjukdom, som lämnade efter sig blåa fläckar på hela hans kropp. Min svägerska, på vad sätt dog er man?»
»Gräsligt!» utropade Porthos och Aramis.
»Buckinghams mörderska, Feltons mörderska, min brors mörderska, jag yrkar straff på er och förklarar, att om det icke beviljas, så utkräver jag det själv.»
Och lord Winter gick och ställde sig bredvid d'Artagnan, lämnande plats för en ny anklagare.
Mylady lät huvudet sjunka ned i sina båda händer och sökte att samla sina av en dödlig ångest förvirrade tankar.
»Och nu är det min tur!» sade Athos, själv darrande, liksom lejonet darrar vid anblicken av en orm. »Jag gifte mig med denna kvinna, då hon ännu var en ung flicka, jag gifte mig med henne mot hela min familjs vilja, jag gav henne min egendom, jag gav henne mitt namn, och en dag fick jag se, att denna kvinna var brännmärkt, att hon bar en inbränd lilja på vänstra axeln.»
»Åh», sade mylady och steg upp, »jag trotsar att någon kan finna den domstol, som över mig fällt denna vanärande dom, jag trotsar att någon kan finna den, som verkställt den!»
»Tyst!» sade en röst. »På detta tillhör det mig att svara.»
Och mannen i röda kappan steg nu fram i sin tur.
»Vem är denna man, vem är han?» skrek mylady, kvävd av förskräckelse, och hennes hår upplöstes och reste sig, som om det varit levande, över det askgråa ansiktet.
Allas ögon riktades på denna man, som var okänd för alla utom för Athos. Men även Athos betraktade honom med lika stor häpnad som de andra, ty han var okunnig om, hur han på något sätt kunde vara inblandad i det rysliga drama, som utspelades i detta ögonblick.
Sedan den okände med långsamma och högtidliga steg närmat sig mylady, så att endast bordet skilde dem åt, tog han av sig masken.
Några ögonblick betraktade mylady med stigande fasa detta bleka, av svart hår och skägg omramade ansikte, vars enda uttryck var en isande känslolöshet: därpå utropade hon plötsligt, i det hon steg upp och ryggade tillbaka till väggen:
»Nej, nej, nej! Det är en helvetets uppenbarelse! Det kan inte vara han! Hjälp, hjälp!» skrek hon med hes röst och vände sig om mot väggen, som om hon kunnat öppna sig en väg därigenom med sina händer.
»Men vem är ni då?» utropade alla vittnena till denna scen.
»Fråga den här kvinnan», sade mannen i röda kappan, »ty ni se ju, att hon har känt igen mig, hon.»
»Bödeln från Lille! Bödeln från Lille!» utropade mylady, nu rov för en vansinnig ångest, och klamrade sig fast med händerna vid väggen för att icke falla.
Alla drogo sig undan, och mannen i röda kappan blev ensam stående kvar mitt i rummet.
»O, nåd, nåd, förbarmande!» skrek den eländiga, i det hon föll på knä.
Den okände väntade, tills det blev tyst igen.
»Jag sa’ er ju, att hon kände igen mig!» återtog han. »Ja, jag är staden Lilles bödel, och hör nu vad jag har att berätta.»
Allas blickar voro fästa på denna man, vars ord man avbidade med girig ängslan.
»Denna unga kvinna var en gång en ung flicka, lika vacker som hon är ännu i dag. Hon var nunna i benediktinerklostret i Templemar. En ung präst med fromt och troende sinnelag var kyrkans tjänare i detta kloster; hon beslöt att förföra honom och hon lyckades, ty hon skulle kunnat förföra ett helgon.
»Bådas löften voro heliga och oåterkalleliga; deras förbindelse kunde icke fortfara länge utan att störta dem båda. Hon fick honom att gå in på, att de skulle lämna trakten, men för att kunna göra detta, för att kunna fly tillsammans till en annan del av Frankrike, där de voro okända och kunde leva trygga, behövde de pengar, och ingen av dem hade några. Då stal prästen de heliga kärlen och sålde dem; men just som de skulle fly tillsammans, blevo de ertappade och fängslade båda två.
»Åtta dagar därefter hade hon lyckats förleda fångvaktarens son och räddade sig genom flykten. Den unga prästen dömdes till tio års fängelse i järn och brännmärkning. Jag var staden Lilles bödel, som denna kvinna sagt. Jag blev tvungen att brännmärka brottslingen, och brottslingen mina herrar, var min broder!
»Då svor jag, att denna kvinna, som hade bragt honom på fall, som var mer än hans medbrottsling, eftersom hon hade drivit honom till brottet, åtminstone skulle dela hans straff. Jag misstänkte var hon hade gömt sig undan, jag förföljde henne, jag lyckades få fatt i henne, jag band henne och intryckte på hennes axel samma brännmärke, som jag hade måst intrycka på min bror. Dagen efter min återkomst till Lille lyckades min bror i sin tur undkomma; man anklagade mig för att ha hjälpt honom att fly och dömde mig att stanna i fängelse i hans ställe, till dess han själv inställde sig som fånge. Min stackars bror visste ingenting om denna dom; han hade uppsökt denna kvinna, och de hade flytt tillsammans till Berry, där han fick ett litet pastorat. Denna kvinna gick och gällde för hans syster.
»Ägaren av det gods, på vars mark sockenkyrkan låg, fick se denna så kallade syster och blev kär i henne, så kär, att han föreslog henne att bli hans hustru. Då övergav hon den, som hon hade störtat i fördärvet, för den, som hon skulle störta, och blev grevinna de la Fére.»
Allas blickar riktades på Athos, vars verkliga namn detta var och som med en böjning på huvudet bekräftade att allt vad bödeln sagt var sanning.
»Och då», återtog denne, »vansinnig, förtvivlad, besluten att befria sig från en tillvaro, som hon berövat allt, heder och lycka, återvände min stackars bror till Lille, och då han fick veta den dom, som tvungit mig att intaga hans plats, inställde han sig själv som fånge och hängde sig samma afton i fönstergluggen till sitt fängelse. För övrigt måste jag göra mina domare den rättvisan, att de höllo ord. Så fort likets identitet blivit bevisad, återgav man mig friheten.
»Detta är det brott, för vilket jag anklagar henne, detta är orsaken, varför hon blivit brännmärkt.»
»Herr d'Artagnan», sade Athos, »vad straff yrkar ni på denna kvinna?»
»Dödsstraff», svarade d'Artagnan.
»Lord Winter», fortfor Athos, »vad straff yrkar ni?»
»Dödsstraff», svarade lord Winter.
»Herrar Porthos och Aramis», sade Athos, »ni som äro hennes domare, till vad straff döma ni denna kvinna?»
»Dödsstraff», svarade med dov röst de två musketörerna.
Mylady uppgav ett förfärligt tjut och släpade sig fram på knäna ett stycke mot sina domare.
Athos sträckte ut handen mot henne.
»Charlotte Backson, grevinna de la Fère, lady Winter», sade han, »edra brott ha uttömt människornas tålamod härnere på jorden och Guds däruppe i himmelen! Om ni kan någon bön, så bed den, ty ni är dömd och ni skall dö!»
Vid dessa ord, som icke lämnade henne något hopp, reste mylady sig upp i hela sin längd och ville tala, men krafterna sveko henne; hon kände, att en mäktig och obeveklig hand fattade henne vid håret och drog henne med sig lika omotståndligt som ödet drar med sig människan. Hon gjorde således icke ens ett försök till motstånd, utan gick ut ur kojan.
Lord Winter, d'Artagnan, Athos, Porthos och Aramis gingo efter henne. Betjänterna följde sina herrar, och rummet stod där tomt med sitt sönderslagna fönster, sin öppna dörr och den rykande lampan, som brann dystert på bordet.