De tre prinsessorna i Vitalandet
| ← Björnen och räven |
|
Karin Spjälkjol → |
DE TRE PRINSESSORNA I VITALANDET.
Det var en gång en fiskare, som bodde i närheten av slottet, och han fiskade för kungens bord. En dag när han var ute på fiske fick han inte ett enda napp. Hur han än bar sig åt med metspö och drag så fick han inte en fena ens. Men när han hållit, på halva dagen dök ett huvud upp ur sjön och sa:
»Får jag det som din hustru bär under bältet, så ska du få så mycket fisk du orkar forsla.»
Mannen svarade strax ja, för han visste inte att hustrun bar något alls under bältet. Sen fick han fisk i långa banor, både på spö och drag.
Men när han kom hem om kvällen och berättade vad som hänt, blev hans hustru alldeles över sig given. Hon grät och bad Gud trösta dem, för hon bar ju ett barn under bältet, sa hon. Det berättades snart uppe på slottet att fiskarns hustru var så förtvivlad, och när kungen fick höra orsaken, lovade han att ta hand om barnet och rädda det. När så fiskarhustrun till slut fick en pojke, tog kungen hand om honom och uppfostrade honom till dess han var vuxen. Då bad gossen en dag om lov att följa med sin far ut och fiska. Han ville det så gärna, sa han. Kungen var inte så värst belåten med det, men han gav honom lov i alla fall, och pojken var med sin far på sjön hela dagen och allt gick väl, ända till dess de kommo i land om aftonen. Då hade sonen glömt sin näsduk, och han steg i båten igen, men som han kommit i båten gled den ut från stranden och började att rusa fram genom vattnet så att skummet yrde. Det hjälpte inte att pojken höll emot med årorna, båten rusade fram hela natten och stannade inte förrän den kommit fram till en vit strand. Pojken steg i land och snart mötte han en gammal man med ett långt vitt skägg och honom frågade pojken vad landet hette.
»Vitalandet», svarade mannen, och sedan frågade han vad pojken hette, och var han kom ifrån, och sedan han det fått höra fortsatte han: »När du gått ett stycke utmed stranden får du se tre prinsessor, som stå nergrävda i sanden ända till halsarna. Den äldsta ropar först till dig och ber så vackert att du ska komma och hjälpa henne upp, och det gör den näst äldsta också. Men du ska inte gå fram till någon av dem. Men till den yngsta ska du gå, och så ska du göra precis som hon säger, det blir din lycka.»
När pojken kom fram till den plats där de tre prinsessorna stodo nergrävda, så gick det just som mannen sagt. De båda äldsta ropade och bådo om hjälp, men han gick dem förbi som om han alldeles inte sett dem. När han kom fram till den tredje, sa hon:
»Vill du göra det som jag ber dig om, så får du en av oss, vilken du vill ha?»
Ja, det är ju klart att pojken ville. Då berättade prinsessan att tre troll hade förhäxat dem och grävt ner dem i sanden, men innan dess hade systrarna bott i slottet, som syntes borta i skogen.
»Nu ska du gå in i slottet och låta trollen piska dig en natt för var och en av oss», sa hon. »Orkar du med det så räddar du oss.»
Pojken sa att det skulle han nog orka med.
»När du kommer in», fortsatte prinsessan, »står det två lejon i farstun, men de göra dig intet ont om du bara går mitt emellan dem. Gå så in i ett litet, mörkt rum och lägg dig där. Sedan kommer trollet och piskar dig, men när det är gjort ska du ta en flaska som hänger på väggen och smörja dig med dess innehåll, så går svedan över. Ta så det svärd som hänger bredvid flaskan och hugg huvudet av trollet.»
Han gjorde precis som prinsessan sagt. Första natten kom ett troll med tre huvuden och piskade honom, men sedan han smort sig och slagit ihjäl trollet gick han ut för att se till prinsessorna. De stodo då ovan jord ända till midjan. Andra natten gick det likadant. Trollet som då piskade honom hade sex huvuden, men när han kom ut om morgonen stodo prinsessorna ovan jord till knäna. Den tredje natten kom ett troll med nio huvuden, och och han piskade pojken så svårt att den stackaren dånade. Trollet tog honom då och kastade honom i väggen så att flaskan som hängde där föll i golvet och gick i tusen bitar. Men innehållet stänkte på den avdånade pojken och då vaknade han till sans. Han grep då svärdet och dödade trollet, och när han så kom ut voro prinsessorna helt ovan jord. Då tog han den yngsta av dem till sin brud och levde länge och lyckligt med henne.
Hur det var fick han en dag en svår längtan efter att resa hem till sina föräldrar för att hälsa på. Det tyckte hans prinsessa inte om, men eftersom han längtade så fasligt så fick han till sist lov att resa. Men prinsessan tog löfte av honom att han bara skulle göra som hans far sa, men inte alls som hans mor ville. Och det lovade han. Därefter gav hon honom en ring, som var så funtad, att den som ägde den, kunde önska sig två ting och få dem. Han önskade sig då hem, och föräldrarna kunde inte nog förundra sig över hur präktig och fin han blivit.
När han varit hemma några dagar ville hans mor att han skulle gå upp på slottet för att visa kungen vilken herreman han blivit. Men fadern ville inte att han skulle gå, ty han ville inte vara av med sin pojke så lång stund som det tog att gå till slottet. Det hjälpte inte, modern tiggde och bad honom så länge att han till sist gjorde henne till viljes. När han kom till slottet var han finare klädd än själva kungen. Det tyckte inte gubben om, och för att övertrumfa pojken sa han:
»Må vara att du är finare än jag, men jag kan visa dig min drottning, det kan inte du, och en så fager hustru har inte du, som jag.»
»Gud give hon stod här, så skulle du få se», sa pojken, och i samma stund stod prinsessan där. Men hon var mycket ledsen och frågade honom varför han inte lytt hennes råd. Nu måste hon genast återvända hem, och pojken hade ödat upp sina båda önskningar. Men innan hon försvann knöt hon i pojkens hår en ring med sitt namn i. Och så var hon borta.
Då blev pojken som blivit kung hjärtinnerligt bedrövad och grubblade på hur han skulle kunna hitta hem igen till sin unga drottning. Han begav sig på vandring för att försöka ta reda på var Vitalandet var beläget. När han gått en stund mötte han en man, som var herre över alla djuren i skogen. Honom frågade kungen om vägen till Vitalandet.
»Själv vet jag inte var det landet finns», svarade han, »men kanske något av mina djur vet det» Och så blåste han i ett horn och alla djur kommo springandes, men inget av dem visste var Vitalandet låg.
Då gav mannen honom ett par skidor och sade:
»När du ställer dig på dessa så kommer du till min broder, som bor hundra mil härifrån. Han är herre över alla fåglar i luften. Fråga honom om vägen.»
Det gjorde kungen. Men inte heller fåglarna i luften visste var Vitalandet låg. En bra stund efter alla de andra kom en gammal örn seglandes till platsen. Han hade varit borta i tio år, men inte ens han visste var det omtalade landet låg. Mannen sa då att kungen skulle ställa sig på skidorna igen, så skulle han komma till den tredje brodern, som var herre över alla fiskar i havet. Kanske kunde någon av dem veta det. Kungen tackade för upplysningen och gav sig i väg. När han kom fram till den tredje brodern, så blåste han in alla fiskarna för att fråga dem. Sent omsider kom en gammal gädda, som mannen hade stort besvär med att blåsa in, och när han frågade gäddan så sa hon:
»Tacka för att jag vet det. Jag har varit kokerska där i tio år och i morgon ska jag dit igen, för då ska den unga drottningen, som blev utan sin kung, fira bröllop med en annan.»
»Eftersom det står så illa till», sa mannen, »så ska jag ge dig ett råd. Borta på myren inte långt härifrån stå tre bröder, som i hundra år slagits om en kappa, en hatt och ett par stövlar. Om en av dem kan få tag på alla tre sakerna, så kan han göra sig osynlig och önska sig vart som helst, och dit kommer han. Du kan säga dem att du vill prova kläderna för att sedan kunna skipa rättvisa mellan dem.»
Kungen tackade för rådet och gick bort till myren.
»Vad i alla mina dagar stå ni här i evighet och slåss för», frågade han, »låt mig få prova kläderna, så kan jag sedan avgöra hur de skola delas.»
Det tyckte bröderna var klokt talat, men så fort kungen fått hatten, kappan och stövlarna på, så sa han:
»När vi råkas härnäst ska jag dela kläderna mellan er», och så önskade han sig hem till Vitalandet.
Under vägen kom han i sällskap med Nordanvinden, och berättade för honom sin historia. Nordan ville gärna hjälpa honom att bli av med den nye brudgummen, och föreslog att kungen skulle ställa sig på trappan utanför
slottet och vänta, så skulle Nordanvinden komma
slottet
»När så prinsen som skall gifta sig med din drottning kommer ut på trappan för att se efter vad som står på», sa Nordan, »så tar du honom i nacken och kastar honom åt mig, så vore det väl ändå böveln om jag inte skulle kunna få honom från slottet», tyckte han.
Kungen gjorde förstås som Nordan sagt, han ställde sig på trappan och Nordan slet och drog i slottstaket och pustade och stånkade så det brakade i väggarna, och när prinsen kom ut för att se vad som stod på, tog kungen honom i nacken och kastade honom rakt ut i luften, och sedan tog Nordan hand om honom. När han väl blivit av med sin rival gick han in i slottet. Först kände inte drottningen igen honom, därför att han blivit så mager och blek av all sorg och den länga vandringen, men när han visade henne ringen, som hon knutit i hans hår, blev hon så hjärtinnerligt glad, och bröllopet ståndade i dagarna sju så det hördes långt bort i landet.