Karin Spjälkjol
| ← De tre prinsessorna i Vitalandet |
|
Håkan Borkenskägg → |
KARIN SPJÄLKJOL.
Det var en gång en kung som var änkling. Han hade en dotter, som var så snäll och så söt, att ingen kunde vara snällare och sötare. Kungen sörjde länge sin drottning, för han hade tyckt mycket om henne, men till sist blev han led på att gå där så ensam, och då gifte han om sig med en drottning, som var änka och som också hade en dotter. Men hon var lika elak och ful, som den andra var söt och snäll. Det är ju klart att de skulle vara avundsjuka på den söta prinsessan, men så länge kungen var hemma vågade de inte göra henne något ont.
En tid därefter blev det krig, och kungen måste ut och slåss. Då tyckte drottningen att hon kunde göra vad hon ville, och så slog hon den lilla prinsessan och lät henne svälta och grälade på henne i var minut. Till slut fann hon allting för gott åt kungabarnet och satte henne att vakta kreaturen i hagen. Mat fick hon litet eller intet, mager och eländig blev hon, och grät gjorde hon för jämnan. Bland boskapen i hagen fanns också en stor, blåsvart hingst. Han var alltid fin och borstad och han kom lite emellan fram till flickan och lät henne klappa sig. En gång när hon satt där och grät kom hingsten fram till henne och frågade varför hon var så bedrövad. Hon svarade ingenting men fortsatte att gråta.
»Ja», sa hingsten, »jag vet nog varför du är ledsen, även om du inte vill tala om det. Du är hungrig och får ingen mat. Men det ska du inte vara ledsen för längre, ty i mitt vänstra öra ligger en duk som är så beskaffad, att bara du breder ut den på marken, så får du så många rätter mat du kan orka äta.»
Då slutade hon gråta, tog duken och la den på gräset, och så fick hon den härligaste mat och både mjöd och vin och sockerkaka. Snart nog fick hon hull på kroppen igen och blev vit och röd och så vacker, att drottningen och hennes benrangel till dotter blevo både gröna och blå av avund. Drottningen förstod att allting inte stod rätt till, och så skickade hon en piga för att spionera på prinsessan i hagen. Pigan fick se var den goda maten kom ifrån, och så sprang hon hem till drottningen och skvallrade. Samma dag kom kungen tillbaka från kriget, som han vunnit, och då skulle det festas på slottet förstås. Men drottningen lade sig sjuk och betalade doktorn stora pengar för att få honom att säga att hon inte kunde bli frisk ifall hon inte fick en bit kött av den blåsvarta hingsten att äta. Både prinsessan och slottsfolket bådo så vackert för hingsten, ty han var omtyckt av alla. Men ingenting hjälpte, han skulle slaktas. Då gick prinsessan ner i stallet till sin kära hingst och började att gråta vid tanken på att han måste slaktas. Hingsten frågade varför hon grät, och fick så höra hela historien.
»Få de väl livet ur mig», sa han, »så dröjer det inte länge innan de pina livet ur dig. Tycker du som jag, så reser vi härifrån i natt?»
Prinsessan tyckte nog det var svårt att resa från sin far, men hon tyckte det var ändå svårare att stanna under samma tak som drottningen, alltså lovade hon att följa hingsten. När alla i slottet lagt sig att sova smög prinsessan ner till stallet, och hingsten tog henne på sin rygg, och så bar det i väg. När folket tidigt nästa morgon kom för att slakta hingsten så var han borta, och när kungen frågade efter sin dotter så var hon också försvunnen. Han sände bud ut över hela landet och lät lysa efter dem i alla kyrkor, men det var ingen som sett eller hört talas om dem.
Under tiden sprang hingsten med prinsessan på ryggen genom många länder och så kom han till en skog av koppar. Träden, grenarna, bladen och blommorna, allt var av koppar. Men innan de gingo in i skogen sa hingsten till prinsessan:
»När vi nu kommer in i skogen måste du ta dig väl till vara, så att du inte rör vid minsta blad, ty annars kommer trollet, som äger skogen, och då är det ute med oss båda.
Hon lovade så säkert att akta sig noga, så att hon inte rörde vid minsta blad. Hon var så försiktig som bara möjligt och böjde sig undan för grenarna, men det var så trångt mellan träden, att det var nästan omöjligt att inte snudda vid bladen. Och hur hon än bar sig åt, så slutade det i alla med att hon fick ett blad i handen.
»Ack, ack, vad har du nu gjort», sa hingsten, »nu gäller det att slåss på liv och död, men göm bladet väl, så att du inte tappar det.»
Strax därpå voro de ute ur skogen, och då kom trollet farandes och skrek och frågade vem det var som stal blad i hans skog. Hingsten svarade att skogen var lika mycket hans som trollets, och så röko de ihop och slogs. Hingsten sparkades och bet och trollet piskade och slog och hela dagen varade slagsmålet, men då hade hingsten fått död på trollet. Själv var han så illa däran och hade så många sår, att han knappast orkade gå. De måste vila en dag, och hingsten sa till prinsessan att hon skulle ta hornet, som hängde vid trollets bälte, och smörja in honom med den salvan som fanns i hornet, så skulle han bli bra igen. Det gjorde prinsessan, och dagen därpå kunde de fortsätta färden. De reste i många, många dagar och så kommo de till en skog, som var gjord av silver. Här gick det likadant som i kopparskogen, prinsessan försökte akta sig att röra vid bladen, men det var så trångt mellan stammarna, att hon i alla fall slutade med att få ett blad i handen.
Hingsten måste på nytt slåss med trollet, som ägde skogen, och det tog honom tre dagar innan han fick död på den hiskliga besten. Blodet rann ur alla hans sår, men sedan prinsessan smort honom med salvan blev han bra igen. Men de måste vila en hel vecka innan han orkade gå vidare.
Efter långa tider kommo de fram till en skog av guld. Nu sa hingsten att prinsessan inte på villkor fick röra bladen i den skogen, för han kände sig så matt, att han aldrig trodde sig om att kunna utkämpa ännu en dust med ett hiskligt troll. Men denna skog var ändå tätare än de båda andra, så hur hon än bar sig åt så slutade det i alla fall med att hon fick ett guldblad i handen. Då blev hon så förtvivlad och grät och sa att det var bäst hon kastade bort det med detsamma, men hingsten tröstade henne och sa att eftersom hon ändå hade bladet i handen så skulle hon tvärtom gömma det väl.
När de kommo ut ur skogen kom trollet farandes, och det var verkligen hemskt att skåda. Prinsessan höll på att svimma av förfäran när hon fick se det. Striden varade en hel vecka innan hingsten fick död på trollet, och då var han själv så ynklig att skåda, att man rakt kunde gråta åt det. Han orkade inte röra ett ben ens, ja, han orkade inte säga till prinsessan att hon skulle ta hornet vid trollets bälte och smörja honom med salvan, men det gjorde hon ändå. Och då blev han ju lite kryare. Men de måste ligga där tre veckor för att vila innan de kunde fortsätta färden.
Sedan fortsatte de så smått till dess de kommo till ett slott. I närheten låg en svinstia, och hingsten sa, att nu skulle de skiljas. Men först sa han att prinsessan skulle gå in i svinstian och hämta en kjol av spjälor som fanns där, och den kjolen skulle hon sätta på sig och så skulle hon gå fram till slottet och säga att hon hette Karin Spjälkjol och fråga om hon kunde få plats på slottet. Men innan hon det gjorde skulle hon ta sin lilla kniv och med den skulle hon skära huvudet av hingsten och sedan skulle hon flå honom och gömma skinnet under berget. Hon skulle ordentligt vika ihop skinnet och lägga bladet av koppar, silver och guld inne i paketet. Och om hon sedan ville tala med hingsten så skulle hon bara ta en käpp, som stod mot bergväggen och med den skulle hon knacka på berget, så skulle han komma.
Prinsessan ville alldeles inte skära huvudet av sin vän, men han bad så vackert, så till slut måste hon göra det. Hon knogade och skar och till sist var allt färdigt och hon la hudpaketet med de tre bladen i under berget. Sedan gick hon till svinstian, men hela vägen dit grät hon av sorg över hingstens öde. I stian satte hon på sig spjälkjolen och gick så fram till slottet och frågade i köket om hon kunde få tjänst där. Jo, hon skulle få bli diskerska, för den förra hade gått sin väg. Ja, hon diskade mycket ordentligt och skötte sig väl.
Följande söndag skulle det komma främmande till slottet och Karin bad att få gå med prinsens badvatten när han skulle bada om morgonen. De andra pigorna skrattade och sa att hon var alldeles för ful och alldeles för smutsig för att kunna visa sig för prinsen, men hur hon bad så fick hon gå till slut. När hon gick uppför trapporna i slottet skramlade det i spjälkjolen, så att prinsen hörde det och kom ut för att titta. När han fick se Karin frågade han vem hon var och vad hon hade där att göra.
»Jag skulle bära hit ert badvatten», sa hon, men prinsen ville alldeles inte ha det vattnet, som hon lortlolla hade burit, sa han, och så slog han ut vattnet över henne och gick in till sig.
Lite senare på dagen bad hon om lov att gå i kyrkan. Det skulle hon få. Men först gick hon till berget och knackade på med käppen. Strax kom det en man fram ur berget, som frågade vad hon ville. Prinsessan sa då att hon fått lov att gå i kyrkan, men hon hade inga kläder att sätta på sig. Då gav mannen henne en klänning, som sken som koppar, och en häst med seldon av blänkande koppar fick hon också.
När hon kom fram till kyrkan var hon så vacker och fin, att alla undrade vem det kunde vara och ingen hörde på vad prästen sa, ty alla ville titta på henne. Själve prinsen fann henne så vacker, att han inte kunde ta ögonen från henne.
När hon skulle gå ut ur kyrkan skyndade sig prinsen fram till dörren och drog igen den efter henne med en sådan fart, att prinsessan tappade sin ena handske i förskräckelsen. När hon hoppat upp på hästen kom prinsen fram och bad att få veta från vilket land hon kommit.
»Jag kommer från badvattenlandet, jag», svarade Karin, och då prinsen letade efter handsken, som han tänkte ge henne igen, passade hon på att säga:
Ljust framåt och mörker bak,
så att prinsen inte ser vilken väg jag tar,
och så försvann hon.
Prinsen hade aldrig sett maken till fin handske och han reste land och rike omkring för att finna det land,
varifrån den stolta damen kommit, men ingen kunde säga honom var det landet låg.
En annan söndag skulle någon gå till prinsen med ett rent badlakan, och Karin bad igen att få gå. Pigorna frågade om hon glömt hur det gick förra gången, men det brydde sig Karin inte om, utan hon tog lakanet och sprang uppför trapporna så det skramlade i spjälkjolen. Prinsen kom utfarandes och slet lakanet ur hennes hand och kastade det rakt i ansiktet på henne.
»Ge dig i väg, ditt leda troll», skrek han. »Tror du jag vill använda ett lakan som du tagit i med dina lortiga fingrar?»
Strax därpå for han till kyrkan och Karin fick också lov att gå. Först gick hon dock till berget och fick en klänning av finaste silver och en vacker häst med seldon som blänkte.
När prinsessan kom till kyrkan stod allt folket på kyrkbacken och väntade på att få se en skymt av henne. Alla undrade vem hon kunde vara, och prinsen ville nödvändigt få hålla i hästen när hon skulle stiga ur sadeln. Men hon hoppade lätt ur sadeln och sa att han behövde alldeles inte besvära sig. Hästen var så tam att han stod still när hon sa att han skulle göra det, och kom så snart hon ropade på honom. Så gingo de in i kyrkan, men ingen hörde ett ord av vad prästen sa, för alla bara bligade på den vackra damen. Och prinsen var så förälskad att det syntes lång väg.
När gudstjänsten var slut och prinsessan satt på hästen, kom prinsen fram och frågade från vilket land hon kommit, och fick till svar: från badlakanslandet. I detsamma tappade hon sitt ridspö, och när prinsen bockade sig för att ta upp det, passade hon på att säga:
Ljust framåt och mörker bak,
så att prinsen inte ser vilken väg jag tar,
och så var hon borta.
Några söndagar därefter skulle en av pigorna gå till prinsen med en kam om morgonen. Nu ville Karin igen få gå, och fastän de skrattade ut henne som ville visa sig för prinsen så lortig och ful som hon var, så gav hon sig inte till tåls innan hon fick gå med kammen. När hon kom ramlandes i trapporna med sin skramlande spjälkjol kom prinsen utrusandes, tog kammen och kastade den efter henne, i det han skrek att hon skulle packa sig i väg.
Men när han sedan kom till kyrkan och fick se den underbart vackra damen komma ridande i en klänning av guld på en häst så vidunderligt fin med seldon av renaste guld, ja, då var han så hövlig så han var färdig att krypa i stoftet för den sköna.
När predikan var slut och prinsessan skulle lämna kyrkan, hade prinsen slagit ut en liter tjära utanför kyrkdörren, för att få tillfälle att hjälpa den sköna över tjäran. Men hon ville ingen hjälp ha utan satte foten mitt i tjäran och hoppade över. Då fastnade den ena guldskon i tjäran, och när hon satt på hästen kom prinsen springandes och frågade från vilket land hon kommit, och fick till svar: från kamlandet. När prinsen ville räcka henne skon skyndade hon sig att säga likadant som de andra gångerna, och så var hon borta.
Prinsen visste ju inte var han skulle söka henne, utan han lät i stället kungöra, att den som hade så små fötter så att guldskon passade, henne skulle han gifta sig med. Det förstås att det blev ett rännande i slottet av kvinnfolk som ville prova skon, men ingen kunde få den att passa. Sent omsider kom också den elaka styvmodern med sin fula dotter, och kan man tänka sig, hon kunde ha skon. Prinsen tyckte att hon både var ful och såg elak ut, men han ville ändå stå vid sitt ord, och så blev det ordnat till bröllop. När bruden åkte till kyrkan satt en liten fågel i ett träd, och han sjöng så här:
Ett stycke av hälen
och ett stycke av tån.
Karin Spjälkjols sko
är full av blod.
Och när de sågo efter så var det sant som fågeln sjungit. Den elaka styvmodern hade skurit av ett stycke av hälen och ett stycke av tån på sin dotter för att få skon att passa. Prinsen vände om hem och sa till att alla slottets pigor och kvinnfolk skulle fram för att prova skon, men ingen passade den på. Då frågade prinsen efter Karin Spjälkjol, för han kom ihåg vad fågeln sagt, men då skrattade alla de andra och sa att det tjänade då ingenting till att hon provade skon, för hon hade fötter som en häst, sa de. Men prinsen var envis och ropade själv på Karin genom dörren. Då kom Karin springandes, och det skramlade i trapporna som om det var ett helt regemente dragoner som kom. Jäntorna runtom skrattade och hånade henne och sa att nu så skulle hon bli prinsessa. Karin tog skon och satte den på foten, och det gick så lätt som ingenting det. Så kastade hon av sig spjälkjolen och stod där klädd i klänningen av guld och på den andra foten hade hon maken till guldskon. Då kände prinsen igen henne och blev så glad att han sprang fram till henne och tog henne om livet och kysste henne mitt på mun. Och när han så fick höra att hon till på köpet var en riktig prinsessa, ja, då fanns det ingen ända på hans glädje. Och så firades bröllopet med pomp och ståt.
Snipp, snapp, snut,
så är den sagan slut.