Den eldröda bokstaven/Kap 15

←  Hester och läkaren

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Hester och Pearl

En vandring i skogen  →

XV. Hester och Pearl

Så tog Roger Chillingworth — en vanskapt gammal man med ett ansikte som förföljde människors minne längre än de önskade — avsked av Hester Prynne och fortsatte sin vandring med lutande gång. Här och där plockade han en växt eller grävde upp en rot och lade den i korgen han bar. Hans gråa skägg nästan vidrörde marken där han krälade fram.

Hester stod en stund och såg efter honom och undrade, om icke den unga vårens späda gräs skulle förbrännas under hans steg och om inte spåren av hans vacklande steg skulle visa sig torra och bruna tvärs över den leende grönskan. Hon undrade vad det kunde vara för slags växter, som den gamle mannen plockade så flitigt. Skulle icke jorden, lockad till onda avsikter genom hans ögons inflytande, hälsa honom med giftiga buskar av hittills okänt slag, som spirade upp under hans fingrar? Eller skulle det vara honom nog, att varje sund växt förvandlades till någonting skadligt och ondskefullt genom att han rörde vid den? Föll solljuset, som sken så strålande överallt annars, verkligen också på honom? Eller var det, som man nästan kunde tro, en krets av olycksbådande skugga, som rörde sig framåt tillsammans med hans vanskapta kropp, åt vilket håll han än vände sig?

Och vart gick han nu? Skulle han icke plötsligt sjunka ned i jorden och lämna efter sig en naken och förbränd fläck, där man i sinom tid skulle se dödsbringande nattskatta, brakved, bolmört och andra slag av otäcka växter, som klimatet kunde frambringa, alla blomstrande med vederstygglig yppighet? Eller skulle han breda ut fladdermusvingar och flyga sin väg och se allt fulare ut, ju högre han steg mot himmelen?

— Må det vara synd eller ej, sade Hester Prynne bittert, medan hon ännu stod och såg efter honom, men jag hatar den mannen!

Hon förebrådde sig själv denna känsla men kunde icke övervinna eller mildra den. Under sina försök att göra detta tänkte hon på de för länge sedan svunna tider i ett fjärran land, då han på aftonen brukade komma ut från ensamheten i sin studerkammare för att sätta sig vid den husliga härden och sola sig i hennes leende. Han behövde det, sade han, för att kylan efter så många ensliga timmar bland böckerna skulle försvinna ur hans hjärta. Sådana stunder hade synts henne enbart lyckliga, nu blevo de, sedda i ljuset av hennes senare liv, hennes mest förhatliga hågkomster. Hon undrade hur hon någonsin hade kunnat förmå sig att gifta sig med honom. Hon ansåg det som det brott hon mest borde ångra, att hon någonsin hade kunnat tåla och besvara hans ljumma handtryckning och låtit sina egna läppars och ögons leende blandas med hans. Och det syntes henne som en värre förbrytelse av Roger Chillingworth än all den orätt, som sedan hade begåtts mot honom, att han på en tid, då hennes hjärta icke förstod bättre, hade övertalat henne att inbilla sig vara lycklig vid hans sida.

— Ja, jag hatar honom! upprepade Hester ännu bittrare än förut. Han bedrog mig! Han har gjort mig värre orätt än jag honom!

Må männen akta sig att vinna en kvinnas hand, såvida de icke på samma gång vinna hennes hjärtas varmaste lidelse! Eljest kan det bli deras olyckliga öde, såsom det var Roger Chillingworths, att när någon mäktigare påverkan än deras egen har väckt all hennes kärlek, drabbas av förebråelser även för den lugna förnöjsamhet, den marmorlika bild av lycka, som de ha förespeglat henne såsom den varma verkligheten. Men Hester borde för länge sedan ha övervunnit denna orättfärdighet. Vad betydde det, att hon icke hade gjort det? Hade sju långa år under den eldröda bokstavens pina tillfogat henne så mycken bitter olycka utan att framkalla någon ånger?

Hesters upprörda känslor under den korta stund hon stod och stirrade efter Roger Chillingworths krokiga gestalt kastade ett dystert ljus över hennes sinnestillstånd och uppenbarade mycket, som hon kanske annars icke skulle ha tillstått för sig själv.

Då han hade försvunnit, ropade hon sitt barn till sig.

— Pearl! Lilla Pearl! Var är du?

Pearl, vars verksamma ande aldrig slappades, hade icke saknat förströelse medan modern talade med gubben som plockade växter. Först hade hon, som redan berättats, lekt med sin egen bild i en vattenpöl, vinkat åt skenbilden att komma och, när den vägrade att lyda, själv sökt komma ned i dess ogripbara mark och ouppnåeliga himmel.

Men då hon snart fann, att antingen hon själv eller bilden måste vara overklig, vände hon sig åt annat håll för att söka ett bättre tidsfördriv. Hon gjorde små båtar av björknäver och befraktade dem med snigelhus och skickade ut flera kölar på det mäktiga havet än någon köpman i Nya England. Men större delen av hennes skepp strandade på kusten. Hon fångade en levande krabba vid stjärten, grep flera sjöstjärnor och lade en manet att smälta i det varma solskenet. Så tog hon det vita skummet, som den stigande havsfloden förde med sig, kastade det för vinden och sprang efter med bevingade steg för att fånga de stora flingorna, innan de föllo. Så fick hon se en flock strandfåglar, som plockade sin föda och flaxade utefter stranden, och då tog den odygdiga flickan förklädet fullt av småsten, smög sig från klippa till klippa efter de små sjöfåglarna och visade en anmärkningsvärd skicklighet i att kasta på dem. En liten grå fågel med vitt bröst hade, det kände Pearl sig nästan säker på, träffats av en sten och flaxade bort med krossad vinge. Men då suckade den lilla älvan och upphörde med leken, ty det gjorde henne ont att ha skadat en liten varelse, som var lika yster som havsvinden eller som Pearl själv.

Slutligen sysselsatte hon sig med att samla sjögräs av olika slag och göra sig en kappa och huvudbonad, så att hon såg ut som en liten sjöjungfru. Hon hade ärvt sin mors begåvning att tänka ut och ordna dräkter. Som en sista utsmyckning av sin sjöjungfrukostym tog Pearl en knippa bandtång och efterbildade så gott hon kunde på sitt eget bröst den prydnad, varmed hon blivit så förtrogen. En bokstav — bokstaven A — men i friskt grönt i stället för eldrött. Barnet böjde hakan ned mot bröstet och betraktade tecknet med sällsynt intresse, liksom om hon hade kommit till världen för att tyda dess dolda innebörd.

— Jag undrar om mor kommer att fråga mig vad det här betyder? tänkte Pearl.

Just då hörde hon sin mors röst. Hon flaxade i väg lika lätt som en av de små sjöfåglarna och dök upp framför Hester Prynne, dansande, skrattande och pekande på prydnaden på sitt bröst.

— Min lilla Pearl, sade Hester efter ett ögonblicks tystnad, den där gröna bokstaven, och på ditt barnsliga bröst, har ingen mening. Men säg mig, mitt barn, vet du vad det tecken betyder, som din mor är dömd att bära?

— Ja, mor, det är stora bokstaven A. Det har du lärt mig i läseboken.

Hester betraktade uppmärksamt det lilla ansiktet, men fastän det bar det underliga uttryck hon så ofta varsnat i barnets svarta ögon, kunde hon icke bli riktigt förvissad om huruvida Pearl verkligen fäste någon mening vid symbolen. Hon kände ett osunt begär att vinna klarhet i saken.

— Vet du, mitt barn, varför din mor bär den här bokstaven? upprepade hon.

— Ja, visst gör jag det! svarade Pearl och såg muntert upp på modern. Det är av samma orsak som prästen håller handen över hjärtat.

— Och vad är det för orsak? frågade Hester, halvt leende åt orimligheten i barnets iakttagelse; men ögonblicket därpå blev hon blek. Vad kan bokstaven ha att göra med något annat hjärta än mitt?

— Nej, mor, jag har sagt allt vad jag vet, sade Pearl mera allvarligt än hon brukade tala. Fråga den där gubben, som du talade med, han kanske vet det. Men allvarsamt mor, vad betyder den där eldröda bokstaven? — och varför bär du den på ditt bröst? — och varför håller prästen handen över hjärtat?

— Hon tog moderns hand i båda sina och såg in i hennes ögon med ett allvar, som sällan visade sig i hennes häftiga och nyckfulla natur. Den tanken kom för Hester, att den lilla kanske verkligen sökte nalkas henne med barnsligt förtroende och gjorde vad hon kunde för att de skulle mötas i sympati. Det visade hennes Pearl i ett nytt ljus.

Hittills hade modern, som älskade sitt barn med en odelad kärleks hela styrka och innerlighet, inte hoppats mera i gengäld än aprilbrisens flyktiga smekning, som dansar och rasar i självsvåldig yra, kysser din kind och leker kyligt i en hast med ditt hår för att sedan flyga vidare till andra lika luftiga ärenden, och lämnar ett drömmande välbehag kvar i ditt hjärta.

Och detta var därtill en moders uppfattning av barnets anlag. Varje annan iakttagare skulle knappast ha funnit annat än frånstötande egenskaper och målat dem i vida mörkare färger. Men nu gjorde sig den tanken starkt gällande hos Hester, att Pearl med sin egendomliga brådmogenhet och sitt skarpa förstånd kanske redan hade kommit till den åldern, då modern skulle kunna göra henne till sin vän och anförtro henne så mycket av sina sorger och bekymmer, som kunde meddelas utan att brista i hänsyn till vare sig mor eller barn.

Ur det lilla kaos, som Pearls karaktär utgjorde, framträdde — och hade alltid framträtt — ett oförskräckt mod, en okuvlig vilja, en oböjlig stolthet, som skulle kunna utbildas till självaktning, och ett djupt förakt för mångt och mycket, som vid närmare betraktande visade sig ha drag av falskhet. Hon ägde också känslor, fastän de hittills visat sig bittra och obehagliga, såsom ju även de rikaste dofter från omogna frukter göra. Med alla dessa äkta egenskaper, tänkte Hester, måste det onda hon ärvt av sin mor sannerligen vara mäktigt, om ej en ädel kvinna skulle växa upp ur detta sällsamma, nyckfulla barn.

Pearls ständiga böjelse att befatta sig med den eldröda bokstavens gåta syntes vara en inneboende egenskap hos henne. Från de tidigaste dagarna av hennes medvetna liv hade detta varit liksom en för henne bestämd mission. Hester hade ofta förut tänkt sig, att försynen hade en rättfärdig och bestraffande avsikt, när barnet begåvades med denna böjelse. Men aldrig förrän nu hade hon tänkt på att göra sig den frågan, om icke i denna försynens avsikt även kunde ligga en barmhärtighet och en välgärning. Om hon mottog lilla Pearl med tro och tillit som en himmelsk budbärare lika väl som ett jordiskt barn, kunde det icke då bli barnets uppgift att tina upp den sorg, som vilade kall i moderns hjärta och förvandlade det till en grav och att hjälpa henne att övervinna den lidelse, en gång så stormande och ännu i detta ögonblick varken död eller sovande, som inneslöts i detta gravlika hjärta?

Sådana voro några av de tankar, som nu rörde sig hos Hester så livligt som om de verkligen hade viskats i hennes öra. Och där stod under hela tiden lilla Pearl, med moderns hand i båda sina och med ansiktet uppåtvänt, medan hon en gång, två gånger, tre gånger upprepade sin fråga:

— Vad betyder bokstaven, mor? — och varför bär du den? — och varför håller prästen handen över sitt hjärta?

— Vad skall jag säga? tänkte Hester inom sig. Nej, är detta priset för barnets sympati, kan jag icke betala det!

Därpå sade hon högt:

— Dumma Pearl! Vad är det för frågor? Det finns många saker här i världen, som ett barn icke får fråga om. Vad vet jag om prästens hjärta? Och vad den eldröda bokstaven beträffar, så bär jag den för guldtrådens skull.

Under alla de sju gångna åren hade Hester Prynne aldrig varit falsk mot symbolen på sitt bröst. Kanske var det en hård och sträng men likväl beskyddande andes talisman som nu övergav henne, liksom om han insett, att trots all hans vaksamhet ett nytt ont hade smugit sig in i hennes hjärta eller att ett gammalt aldrig hade blivit förjagat. Vad lilla Pearl angår, flydde allvaret snart sin kos från hennes ansikte.

Men barnet ville icke låta ämnet falla. Två eller tre gånger under hemvägen, lika ofta under kvällsvarden och medan modern lade henne till sängs, och ännu en gång efter det hon syntes djupt insomnad, blickade Pearl upp med odygden glimmande i sina svarta ögon.

— Mor, sade hon, vad betyder den eldröda bokstaven?

Och nästa morgon visade flickan det första tecknet till att hon var vaken genom att fara upp med huvudet från kudden och göra den andra frågan, som hon på ett så obegripligt sätt förbundit med sina efterforskningar om den eldröda bokstaven:

— Mor, mor! Varför håller prästen handen över hjärtat?

— Tig, stygga barn! svarade modern med en skärpa, som hon aldrig förr tillåtit sig. Retas inte med mig, annars stänger jag in dig i den mörka skrubben!