Den eldröda bokstaven/Kap 14

←  Den nya Hester

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Hester och läkaren

Hester och Pearl  →

XIV. Hester och läkaren

Hester bad lilla Pearl springa ned till stranden och leka med snäckor och sjögräs, medan hon själv talade med gubben därborta, som plockade örter. Barnet flög i väg likt en fågel, klädde av sina små vita fötter och gick och plaskade utefter den våta strandremsan. Här och där stannade hon och tittade nyfiket ned i en vattenpöl, som ebben hade lämnat kvar till en spegel åt Pearl. Ur vattenpölen blickade en liten flicka med svarta glänsande lockar kring huvudet och ett trolskt leende i ögonen, och Pearl, som icke hade någon annan lekkamrat, sträckte fram sin hand och bad henne komma upp och springa i kapp. Men den lilla flickan i vattnet vinkade också, liksom ville hon säga: “Nej, tack, den här platsen är bättre! Kom du hit ned i stället!” Och Pearl steg ned i vattnet, som nådde henne halvvägs till knäna, och skrattade, då hon såg sina vita fötter därnere på bottnen, medan från ett ännu större djup kom glimten av ett slags avbrutet småleende, som böljade av och an i det upprörda vattnet.

Under tiden hade hennes mor gått fram till läkaren.

— Jag skulle vilja tala ett ord med dig, sade hon, ett ord som rör oss båda.

— Jaså, det är mistress Hester, som har ett ord för gamle Roger Chillingworth, sade han och rätade upp sig från sin nedlutade ställning. Hjärtans gärna! Nå, Hester, jag hör folk tala väl om dig från alla håll. Senast i går kväll talade en överhetsperson, en vis och gudfruktig man, om dig och viskade till mig, att det varit fråga om dig i rådet. Där hade avhandlats, huruvida den där eldröda bokstaven skulle kunna tagas från ditt bröst utan fara för det allmännas bästa. Vid mitt huvud, Hester, jag anhöll enträget hos den vördnadsvärde mannen, att det måtte ske genast!

— Det ligger icke i överhetspersoners gottfinnande att taga bort detta tecken, svarade Hester lugnt. Vore jag värdig att bli det kvitt, skulle det falla bort av sig självt eller förvandlas till något, som talade i ett annat syfte.

— Nåja, så bär det då, om det lyster dig bättre, genmälde han. En kvinna måste följa sin egen smak, när det rör prydnader. Bokstaven är grant broderad och tar sig riktigt präktig ut på ditt bröst.

Hester hade hela tiden oavvänt betraktat den gamle mannen och blev bestört såväl som förvånad över den förändring, som de sju åren hade medfört hos honom. Det var icke så mycket att han hade blivit äldre; ty fastän han visade spår av framskriden ålder, bar han sina år väl och tycktes bevara en seg kraft och livlighet. Men hans forna utseende av tänkare och lärd, en lugn och behärskad man, sådan hon bäst mindes honom, hade helt och hållet försvunnit och lämnat rum för ett skarpt, forskande, nästan grymt, men varsamt lurande uttryck. Det tycktes vara hans avsikt att maskera detta uttryck med ett småleende, men detta gjorde snarare, att hans ondska framträdde ännu tydligare. Allt emellanåt glimtade en röd flamma i hans ögon, likt återskenet av en smygande eld i hans själ; men han undertryckte den ögonblickligen.

Med ett ord, Roger Chillingworth var ett slående bevis på människans förmåga att förvandla sig till en ond ande, om hon blott för en tillräckligt lång tid vill gå det ondas ärenden. Denne olycklige man hade undergått en sådan omvandling genom att under sju år ägna sig åt en ständig analys av ett torterat hjärta, njuta därav och gjuta olja på elden av de brännande plågorna, som han analyserade och frossade i.

Den eldröda bokstaven brände på Hesters bröst. Här var ännu en människosjäl, för vars fördärv hon delvis bar ansvaret.

— Vad ser du i mitt ansikte? frågade läkaren. Du betraktar det så uppmärksamt.

— Något, som skulle locka mig att gråta, om det funnes tårar nog bittra därför, svarade hon. Men låt oss lämna den saken! Det är om den olycklige prästen jag vill tala med dig.

— Och vad är det med honom? utropade Roger Chillingworth ivrigt, som om han älskade ämnet och var glad över att få ett tillfälle att avhandla det med den enda människa han kunde anförtro sig åt. Sanningen att säga, mistress Hester, voro mina tankar just sysselsatta med honom. Tala därför fritt ut, och jag lovar att svara.

— När vi senast talade med varandra, sade Hester, nu för sju år sedan, behagade det dig att avtvinga mig ett tysthetslöfte rörande det forna förhållandet mellan oss. Som den mannens liv och goda namn var i dina händer, ansåg jag mig icke ha något annat val än att tiga, såsom din önskan var. Dock var det ej utan dystra aningar som jag på detta sätt band mig. Ty då jag hade kastat bort alla plikter mot andra mänskliga varelser, återstod mig plikten mot honom, och något inom mig viskade, att jag svek den, när jag förband mig att uppfylla din begäran. Sedan den dagen har ingen människa stått honom så nära som du. Du följer varje hans steg. Du är vid hans sida, då han sover och då han vakar. Du forskar i hans tankar. Du gräver och fräter i hans hjärta! Hans liv är i ditt våld och du låter honom dagligen dö en levande död. Och ändå känner han dig icke. Då jag låtit detta ske, har jag helt visst varit falsk mot den ende man, som jag hade förmåga att vara sann emot!

— Vad annat val hade du väl? frågade Roger Chillingworth. Mitt finger utsträckt mot den mannen skulle ha slungat honom från predikstolen ned i ett fängelse — och därifrån skulle han kanske ha vandrat till galgen!

— Det hade varit bättre så! sade Hester Prynne.

— Vad ont har jag gjort mannen? frågade Roger Chillingworth. Jag säger dig, Hester Prynne, den rikaste lön, som någonsin en läkare fått av en monark, skulle icke kunnat köpa en sådan vård, som jag slösat på den eländige prästen! Utan min hjälp skulle hans liv förtärts i plågor inom de första två åren efter hans och ditt brott. Ty ser du, Hester, hans ande saknade den styrka, som kunnat bära upp honom, liksom din kraft har burit dig under din eldröda bokstavs börda. Åh, jag skulle kunna avslöja en hemlighet! Men nog nu om den saken! Vad läkekonsten förmår har jag uttömt på honom. Att han ännu andas och släpar sig fram på jorden är helt och hållet mitt verk!

— Bättre hade varit om han dött genast! sade Hester.

— Ja, kvinna, du talar sanning! skrek gamle Roger Chillingworth, i det hans ögon glänste av en hemsk inre glöd. Bättre hade varit om han dött genast! Aldrig har någon dödlig lidit vad denne man lidit. Och allt, allt inför sin värste fiendes ögon! Han har varit medveten därom. Han har känt ett inflytande ständigt vila över sig likt en förbannelse. Han förnam med sin själs känsel — ty aldrig har Gud skapat en varelse så känslig som han — att det icke var en vänlig hand, som ryckte i hans hjärtesträngar och att ett öga forskande blickade in i hans själ, ett öga som endast sökte det onda och fann det. Men han visste icke, att ögat och handen var mina! Med den vidskepelse, som är vanlig hos hans brödraskap, trodde han sig överlämnad åt en avgrundsande för att torteras med fasansfulla drömmar och förtvivlade tankar, stingande samvetskval och misströstan om förlåtelse, såsom en försmak av vad som väntade honom på andra sidan graven. Men det var den ständiga skuggan av min närvaro, den förtroliga samvaron med den man, som han på ett skamlöst sätt hade förorättat och som hade kommit därhän att han existerade endast genom det ständiga gift, som låg i denna rysliga hämnd! Ja, i sanning, han misstog sig ej, han hade en avgrundsande vid sin sida! En dödlig människa, som en gång ägt ett mänskligt hjärta, förvandlades till en avgrundsande endast för att pina honom!

Den olycklige läkaren sträckte vid dessa ord upp sina händer med ett uttryck av fasa, som om han hade fått se en skräckinjagande skepnad, som han icke kunde känna igen, i stället för sin egen bild i en spegel. Det var ett av dessa ögonblick — som ibland endast förekomma med många års mellantider — då en människas moraliska utseende troget avslöjas för hennes själs öga. Kanske hade han aldrig förr sett sig själv så som han nu gjorde.

— Har du icke pinat honom nog? sade Hester, då hon såg den gamle mannens uttryck. Har han icke betalat dig allt?

— Nej, nej! Han har endast ökat skulden! svarade läkaren, och allt eftersom han talade vidare, försvann häftigheten i hans sätt och åtföljdes av dysterhet. Kommer du ihåg mig, Hester, sådan jag var för nio år sedan? Redan då var jag i min ålders höst och det var icke den tidiga hösten. Hela mitt liv hade bestått av allvarliga, flitiga, tankefyllda, lugna år, troget ägnade åt att förkovra mitt vetande och även, om också endast mera tillfälligt, att befordra mänsklighetens väl. Intet liv kunde vara fridfullare och mera oskyldigt än mitt, få liv så rika på välgärningar mot andra. Kommer du ihåg mig? Var jag icke, fastän du kanske ansåg mig kall, ändock en man som hade omtanke för andra och endast fordrade föga för egen del — godhjärtad, sanningsälskande, rättvis och trofast om än icke varm i sin tillgivenhet? Var jag icke allt detta?

— Allt detta och mera, sade Hester.

— Och vad är jag nu? frågade han, i det han såg in i hennes ansikte och lät allt det onda inom sig träda fram i sina drag. Jag har redan sagt dig vad jag är. En avgrundsande! Vem gjorde mig till det?

— Det var jag! ropade Hester rysande. Det var jag lika mycket som han. Varför har du icke utkrävt hämnd på mig?

— Jag har lämnat dig åt den eldröda bokstaven, svarade Roger Chillingworth. Om den icke hämnats mig. kan jag icke göra mera.

Han lade småleende sitt finger på den.

— Den har hämnats dig! svarade Hester Prynne.

— Så trodde jag också, sade läkaren. Och vad vill du nu säga mig om den där mannen?

— Jag måste uppenbara hemligheten, svarade Hester beslutsamt. Han måste se dig som du är. Vad resultatet blir vet jag icke. Men denna långvariga skuld, detta förtroende jag så länge varit skyldig honom, vars fördärv och undergång jag varit, skall äntligen betalas. Vad beträffar hans goda namn, hans ställning i samhället och kanske hans liv, är han i dina händer. Och jag, som av den eldröda bokstaven undfått sanningens tuktan — om ock sanningen varit ett glödande järn, som trängt in i min själ — jag anser det icke vara någon så stor fördel för honom att fortsätta detta liv av ohygglig tomhet, att jag skulle nedlåta mig att anropa din barmhärtighet. Gör med honom som du vill! Det finns intet gott att hoppas på för honom — eller för mig — eller för mig eller för dig! Intet för lilla Pearl! Det finnes ingen stig, som kan leda oss ut ur denna mörka labyrint.

— Kvinna, jag skulle nästan kunna beklaga dig! sade Roger Chillingworth, som icke kunde undertrycka en känsla av beundran, ty det låg någonting nästan majestätiskt i den förtvivlan hon uttryckte. Det finns ämne till något stort hos dig. Om du tidigare hade mött en bättre kärlek än min, skulle denna olycka måhända icke ha kommit. Jag beklagar dig för att det goda i din natur har blivit ödelagt.

— Och jag dig, svarade Hester Prynne, för det hat, som förvandlat en vis och rättrådig man till en avgrundsande. Vill du rentvå dig därifrån och än en gång bli mänsklig? Om icke för hans skull, så tvåfalt för din egen! Förlåt, och lämna all vidare vedergällning åt den högre makt, som kräver den! Jag sade nyss, att det icke fanns något gott att hoppas för honom eller dig eller mig, som vandrar tillsammans i denna ondskans mörka labyrint och vid varje steg stöter emot den skuld vi hopat på vår väg. Det är icke så! För dig kan det goda finnas, för dig ensam, eftersom du blivit djupt kränkt och det står i din makt att förlåta. Vill du verkligen avstå från denna enda förmån? Vill du förkasta denna ovärderliga välgärning?

— Tyst, Hester, tyst! svarade den gamle mannen med dystert allvar. Det har icke blivit mig beskärt att förlåta. Jag har icke en sådan makt som du talar om. Min gamla tro, länge förgäten, har kommit tillbaka till mig och förklarar allt vad vi gör, allt vad vi lider. Genom ditt första felsteg sådde du det ondas frö; men sedan det ögonblicket har allt varit ett mörkt och dystert tvång. Ni, som har kränkt mig, är icke syndiga och icke heller är jag lik en demon, därför att jag utför en demons uppgift. Det är vårt öde. Låt den svarta blomman frodas som den vill! Gå nu din väg och handla som dig lyster mot den där mannen!

Han vinkade med handen och började åter syssla med att plocka örter.