Den gäckande nejlikan/Kapitel 14
| ← Ett farväl |
|
Boulogne → |
XIV.
PASSET.
Det rytmiska ljudet av plaskande åror väckte upp Marguerite ur hennes dvalliknande svimning.
Inom ett ögonblick hade hon rest sig upp, och den domning, som bemäktigat sig hennes kropp och själ, var som genom ett trollslag försvunnen.
Försvunnen var även all hennes trötthet. Ja, nu var hon sannerligen fullt medveten — medveten om att han hade lämnat henne! — medveten om att han, enligt allt, som var sannolikt under himlen, enligt alla ränker, som smidas i helvetet, antagligen aldrig skulle komma tillbaka från Frankrike med livet samt medveten om att hon icke hört de sista ord, han talat till henne, icke uppfångat hans sista blick eller ens känt hans sista kyss.
Fastän natten var stjärnklar och mild, var den dock ovanligt mörk, och Marguerite ansträngde förgäves sina ögon för att se en skymt av båten, som nu så snabbt förde honom bort. Förgäves spände hon öronen i det svaga hoppet att få höra ett sista dröjande eko av hans stämma.
Men djup tystnad härskade, endast bruten av de taktmässiga, plaskande slagen, som tycktes slå mot hennes hjärta liksom en rytmisk dödsringning.
Hur tydligt hon kunde höra årorna! De voro sex eller åtta, tänkte hon — säkert inte färre. Ja, troligtvis åtta roddare, vilket betydde, att han tagit den större båten och antagligen ämnade göra en längre färd med den — ej blott till London för att därifrån med postskjuts fara till Dover, utan förmodligen ända till Tilbury Fort, där hans brigg, »Drömmen», säkert låg i beredskap för att avsegla, så fort det blev lämplig flodtid.
Hennes tankeförmåga återvaknade nu så småningom. Väl sargade smärtan av deras sista farväl henne alltjämt och tryckte hennes sinne med en dov, pressande tyngd, men för ögonblicket var den liksom livlös och stum, och hennes hjärta var som bedövat. Men hennes hjärna återtog för varje minut allt mer och mer sin verksamhetsförmåga.
Ju närmare hon tänkte på saken, dess mer övertygad blev hon om, att hennes man ämnade fara ända till Tilbury på floden samt gå ombord på »Drömmen»> där. Och naturligtvis tänkte han fara direkt därifrån till Boulogne. Det var där, som duellen skulle äga rum, det hade Candeille sagt henne — och hon hade tillagt, att hon förmodade, att hon, Marguerite, gärna ville följa honom.
O, ja, att få följa honom!
Du store Gud, var icke det den enda, verkliga, klara tanken i det virvlande kaos, som tumlade om i hennes hjärna?
Att följa honom! Säkert måste det finnas någon möjlighet att ännu hinna fatt honom! Ödet, naturen, Gud själv kunde säkert icke tillåta, att detta ohyggliga hände, detta, att hon var skild från sin man just nu, då hans liv ej blott var i fara, utan så gott som redan tillspillogivet — förlorat — liksom en dyrbar skatt, som är nära att försvinna ur världen.
Percy var på väg till Boulogne — dit måste även hon fara! Om hon med kurirfart genast reste till Dover, kunde hon hinna med den båt, som i morgon vid flodtiden for över till Frankrike, och då kunde hon komma över till franska kusten lika fort som »Drömmen».
Och var hon väl i Boulogne, skulle det ej bliva henne någon svårighet att finna sin man, det kände hon sig säker på. Hon behövde bara noga iakttaga de mått och steg, som Chauvelin tog, uppdaga några av hans planer, av de order, han gav till trupper och spioner — åh, hon skulle nog finna honom! — det tvivlade hon ej ett ögonblick på.
Så väl hon mindes sin resa till Calais för jämnt ett år sedan i sällskap med sir Andrew Ffoulkes! Då hade slumpen gynnat henne, satt henne i tillfälle att bistå sin make, om ock blott genom att för en stund draga Chauvelins uppmärksamhet till sig själv.
Men Gud skall veta — hon hade föga hopp om att kunna vara honom till någon verklig nytta därborta. En tyngande känsla inom henne tycktes vilja säga henne, att ödet nu till slut blivit starkare än han — att den dristige äventyrsriddaren nu utmanat det en gång för mycket, att han kastat tärningen och förlorat spelet.
Innanför sitt klänningsliv kände hon den skarpa kanten av det papper, som Désirée Candeille lämnat för hennes räkning bland rosorna i parken.
Nästan mekaniskt hade hon tagit upp det och stoppat det på sig, utan att riktigt tänka på vad hon gjorde. Men vilken avsikt den franska aktrisen än haft med att lämna passet till hennes förfogande, så välsignade Marguerite henne nu i sitt hjärta för det. Den kvinna, hon hyst sådan misstro till, skulle hon nu ha att tacka för den sista sällheten i sitt liv.
Hon tvekade ej ett ögonblick i sitt beslut. Percy ville icke taga henne med sig — den saken var klar. Hon kunde varken vänta eller ifrågasätta det. Men å andra sidan kunde hon inte stanna i England, på Blakeney Manor, medan dödssnaran, som Chauvelin lagt ut för »Den Röda Nejlikan», vilken dag och timme som helst kunde dragas till om den man, som hon dyrkade. Åh, hon skulle bli tokig om hon stannade!
Eftersom Percy nu ej hade någon utsikt att undkomma — han hade ju lovat att på bestämd dag och timme möta sin dödsfiende — så kunde hon ju inte bliva honom till något hinder. Och hon förstod sig dessutom nu tillräckligt på att begagna sig av smygvägar och förklädnader för att kunna undgå Chauvelins uppmärksamhet. Ja, han skulle inte finna henne — såvida inte Percy behövde henne. Men då skulle hon finnas där till hands.
Nej, hon skulle ej bliva till något hinder. Hon hade ett pass i sin ficka — allt var väl ordnat — ingen kunde göra henne någon skada, och hon kunde komma och fara, som hon behagade.
Det fanns fullt med snabba hästar i stallet, fullt med tillgivna tjänare, som voro redo att hastigt och tystlåtet lyda hennes befallningar. Dessutom voro ju såväl konvenans som andra människors gissningar och misstankar i stunder, sådana som dessa, av oändligt ringa vikt.
Tjänarna på Blakeney Manor voro vana vid sin husbondes plötsliga bortresa på flera dagar — enligt vad som antogs på jakt- eller segelfärder — då han endast var åtföljd av sin favoritbetjänt, Benyon. Och detta försiggick utan all undran och prat. För övrigt kunde tjänstefolket gärna för en gångs skull få förvåna sig över sin härskarinnas plötsliga infall att fara till Dover — det fäste hon sig sannerligen inte vid.
Hon gick hastigt bort till stallbyggnaderna, där hon fann ett par drängar, som ännu voro uppe. Åt dessa gav hon befallning om att spänna för en resvagn med fyra hästar, varefter hon skyndade tillbaka upp till boningshuset.
Då hon gick genom korridoren, passerade hon det rum, som beboddes av Juliette de Marny. Efter ett ögonblicks tvekan knackade hon på dess dörr.
Juliette hade ännu ej lagt sig. Hon kom själv och öppnade dörren. Tydligen hade hon varit alldeles ur stånd att gå till vila. Hennes hår hängde löst ned kring hennes axlar, och ett uttryck av djup oro vilade över hennes ansikte.
— Juliette, sade Marguerite hastigt med viskande röst, i samma ögonblick som dörren slutits efter henne, jag tänker fara till Frankrike för att vara i min mans närhet. Han har farit för att duellera med den där avgrundsanden — och den duellen är ingenting annat än en fälla, som Chauvelin har lagt ut för att fånga honom och locka honom i döden. Och jag ber er nu vara mig till hjälp här i mitt hus under min frånvaro.
— Jag vill gärna offra mitt liv för er, lady Blakeney, sade Juliette enkelt, det tillhör ju honom, sedan han har räddat det.
— Vad jag begär av er är bara litet sinnesnärvaro, litet lugn och tålamod, svarade Marguerite. Ni vet ju vem er räddare är, och därför bör ni kunna förstå min oro. Ända till i kväll har jag haft mina tvivel om, hur mycket Chauvelin i själva verket har reda på, men nu ha dessa tvivel naturligtvis helt och hållet försvunnit. Han såväl som den franska revolutionsregeringen veta, att »Den Röda Nejlikan» och Percy Blakeney äro en och samma person. Den scen, som i kväll utspelades, var på förhand arrangerad — ni och jag och alla de övriga åskådarna och den där kvinnan Candeille, vi voro alla marionetter, som dansade efter den där avgrundsandens pipa. Och duellen var också på förhand bestämd. Den där människan som hade satt på sig er mors juveler — hade ni inte antastat henne, så skulle ett uppträde mellan henne och mig eller någon annan av mina gäster på något sätt ha framtvingats. Jag vill säga er detta, för att ni inte skall plåga er själv med att tänka, att ni på något sätt är ansvarig för vad som har hänt. — Nej, det är ni sannerligen inte. — Han hade på förhand ordnat alltsammans. Ni var bara ett verktyg — och detsamma var jag. Ni måste inse det och tro det.
— Jag tror, att ni är en ängel av godhet, lady Blakeney, svarade Juliette, kämpande med gråten, och att ni är den enda kvinna 1 världen, som är värd att vara hans maka.
— Och, fortsatte Marguerite, medan den unga flickan tog hennes kalla hand i sin och ömt tryckte den samt betäckte den med kyssar, och om — — om någonting skulle hända — — inom kort — så vill ni ju orubblig tro, att ni inte på något sätt är ansvarig — att ni är oskyldig och endast har varit ett blint verktyg?
— Gud välsigne er för detta!
— Ni vill ju tro det, säg?
— Ja, det vill jag.
— Och nu skall jag säga er, vad det är för ett uppdrag, som jag vill be er att taga er an, fortfor lady Blakeney med lugnare stämma och på ett mera praktiskt ordnande sätt, ni måste representera mig här och på ett så enkelt och naturligt sätt som möjligt förklara, att jag har farit för att göra min man sällskap på hans brigg under några dagar. Lucie, min kammarjungfru, är trofast och tystlåten som en mur, och hon kommer att stå mellan er och det övriga hushållet och hjälpa er med några lämpliga, uppdiktade historier. För alla vänner, som komma på besök, för alla människor av vår sällskapsvärld, måste ni berätta samma historia. Men, tillade hon allvarligt, berätta för sir Andrew Ffoulkes hela sanningen å mina vägnar! Han kommer att förstå och att handla därefter.
— Jag vill göra allt vad ni önskar, lady Blakeney, och jag känner mig stolt över att tjäna er, om också på så ringa och lätt sätt. När ämnar ni fara?
— Nu genast. Farväl, Juliette.
Hon böjde sig ned och kysste den unga flickan på pannan samt gled därefter ut ur rummet lika hastigt, som hon kommit.
Juliette försökte naturligtvis icke att hejda henne och ej heller att påtvinga henne sitt sällskap eller sin hjälp, då hon tydligt såg, att lady Blakeney ville vara ensam.
Marguerite skyndade nu hastigt till sitt rum, där hennes kammarjungfru Lucie redan väntade på henne. En enda blick på matmoderns ansikte kom denna tillgivna och tystlåtna tjänarinna att inse, att något bekymmer, av allvarlig och överhängande art, hade gjort sitt insteg på Blakeney Manor.
Medan Lucie klädde om henne, tog Marguerite fram passet och läste omsorgsfullt igenom den däri antecknade beskrivningen på en viss Céline Dumonts person, kammarjungfru hos medborgarinnan Candeille — »lång, blåa ögon, ljust hår, ålder omkring tjugufem år» stod där. På ett obestämt sätt kunde det alltsammans passa in på Marguerite.
Hon ägde en mörk klädesklänning och en lång, svart kappa med en kapuschong, som gott kunde täcka hela huvudet. Dessa plagg satte hon nu på sig tillika med ett par tjocka skodon och en mörk halsduk, som hon knöt kring huvudet under kapuschongen för att dölja sitt hårs gyllene prakt.
Hon var alldeles lugn och utan jäktande brådska. Hon lät Lucie packa ned i en liten handväska, vad hon nödvändigt behövde för resan, samt försåg sig rikligen med pengar — franska och engelska sedlar — som hon omsorgsfullt stoppade in innanför sitt klänningsliv.
Därpå tog hon helt vänligt farväl av sin kammarjungfru, som kämpade med gråten, samt gick ut till sin resvagn.