Den gäckande nejlikan/Kapitel 19
| ← Triumf |
|
Icke döden → |
XIX.
I SPÄNNING.
Under det minnesvärda samtalet med Robespierre, dagen innan Chauvelin avreste till England, hade denne begärt absolut makt för att kunna genomdriva de planer på »Den Röda Nejlikans» infångande han hade i sinnet. Nu, då han var tillbaka i Frankrike, hade han ingen anledning att beklaga sig över att revolutionsregeringen skulle vägrat honom den makt han begärt.
Fullkomlig lydnad hade följt på alla hans befallningar.
Så snart Chauvelin fått höra, att en kvinna blivit arresterad, då hon framlämnat ett pass, utskrivet för Céline Dumont, förstod han genast, att Marguerite Blakeney med karakteristisk impulsivitet gått i den fälla, som han med aktrisen Candeilles bistånd lagt ut för henne.
Han var ej det minsta förvånad däröver. Så väl kände han den mänskliga naturen och ej minst den kvinnliga, att han ej ett ögonblick tvivlat på, att Marguerite utan att beräkna faror och mödor skulle komma att följa sin make.
Herregud, vilken ironi! Hade hon inte en gång i tiden kallats den intelligentaste kvinnan i Europa? Chauvelin hade själv hyllat henne med detta namn i gångna tider, innan han och hon blevo dödsfiender och han hörde till de många uppvaktande kavaljererna i den lysande Marguerite S:t Justs omgivning. Och i kväll, då en sergeant ur stadsvakten meddelade honom hennes tillfångatagande, log han bistert för sig själv; »den intelligentaste kvinnan i Europa» hade undgått att märka den fälla, som så frestande lagts ut för henne.
Hon hade så gott som överantvardat sin man i händerna på dem, som sannerligen icke denna gång skulle låta honom undkomma. Med öppna ögon, med varm, glödande kärlek, trängtande efter att få offra sig själv för honom, hade hon gjort det — och vad hon åstadkommit var att utsätta den man hon älskade för ännu mera hopplös dödsfara!
Sergeanten stod och väntade på order.
Medborgare Chauvelin hade kommit till Boulogne, bemyndigad med långt större och enväldigare makt, än som någonsin förut varit någon republikens tjänare tilldelad. Stadens guvernör, gardets befälhavare, fästningen och magistraten, alla voro de som ödmjuka, lydiga slavar inför honom.
Så fort han tagit i besittning den bostad, som upplåtits åt honom i rådhuset, hade han begärt att få se en av listorna på de fångar, vilka av en eller annan orsak höllos inom lås och bom.
Listan var lång och innehöll många namn, som ej voro av det ringaste intresse för Chauvelin. Med otålighet gled hans blick över dem.
— De skola genast frigivas, sade han kort.
Han ville ej att vakterna skulle vara betungade med några onödiga skyldigheter eller att den lilla kuststadens fängelser skulle vara allt för trångt befolkade. Han ville ha utrymme, luft, ledighet, hela stadens kraft och förmåga till sitt förfogande för att tillfångataga en enda man — ett tillfångatagande, som betydde hans eget liv och hans hämnd!
»En kvinna — namnet okänt — som befunnits innehava ett falskt pass, utfärdat för Céline Dumont, kammarjungfru hos medborgarinnan Désirée Candeille — har landstigit och vid förhör ej kunnat giva tillfredsställande upplysningar om sig själv — är kvarhållen och insatt i cellen n:o 6 i Gayole-fängelset.»
Så lydde en av de sista anteckningarna på listan och den enda, som var av intresse för medborgare Chauvelin. Då han läste den, körde han nästan in naglarna i händernas insidor, så våldsamt ansträngde han sig för att ej med en blick eller min inför sergeanten förråda den segerfröjd han kände.
Under några sekunder skuggade han med handen sina ögon för skenet från lyktan, men det dröjde ej lång stund, förrän han hade uttänkt en plan och var redo att giva sina order.
Han begärde att få se ännu en fånglista — över dem som inspärrats i stadens fästningar.
Abbé Foucquets och hans systerbarns namn tilldrogo sig då genast hans uppmärksamhet. Beträffande dessa begärde han upplysningar och fick veta, att ynglingen var ende sonen till en änka, det enda stöd, som modern hade att hoppas på för sin stundande ålderdom. Flickan var blind och sjuklig, led av begynnande lungsot.
Pardi! Här hade han ju funnit något riktigt lämpligt! Abbén själv — Juliette Marnys vän och den rörande personlighet, kring vilken »Den Röda Nejlikans» sista djärva äventyr var ämnat att utspelas — och så dessa två barn — abbéns systers barn, den ena sjuk och blind, den andre full av kraft och manlighet!
Medborgare Chauvelin hade snart fattat sitt beslut.
Några få snabbt givna order till sergeanten vid stadsvakten — och den milde, bräcklige, maktlöse abbé Foucquet blev en sträng fångvaktare, som långt säkrare förmådde bevaka Marguerite, än ett helt regemente med lydiga soldater skulle kunnat göra.
Därpå avsände Chauvelin en budbärare till Välfärdsutskottet och gick sedan till vila.
Lyckan hade ej svikit honom! Han hade stämplat och uppgjort planer, och händelserna hade format sig precis så, som han förutsett. Att Marguerite Blakeney nu var en fånge i hans våld var ju endast och allenast ett resultat av hans egna beräkningar.
Vad »Den Röda Nejlikan» själv beträffade, hade Chauvelin i denna stund ej fullt klart för sig vad han under nuvarande förhållanden borde företaga. Duellen vid södra fästningsvallarna hade nu, sedan Marguerite liv stod på spel, naturligtvis blivit att betrakta närmast såsom en fars, vilken troligen ej skulle bliva uppförd.
Den djärve äventyrsriddaren hade nu äntligen blivit fångad i ett nät, ur vars maskor all hans slughet, hans fyndighet, hans käcka oförsynthet och hans underbara tur ej skulle kunna befria honom.
Något annat härskade även i denna stund i Chauvelins själ — tanken på hämnden. Hela dess fulla, berusande fröjd hade han väl ännu ej smakat, men för varje timme blev nu hans sällhetsbägare allt fullare och fullare. Om några dagar skulle den komma att flöda över.
Till dess fann han sig lugnt i att vänta.
Timmarna flögo framåt. Ännu hade intet hörts om den gäckande »Röda Nejlikan». Om Marguerite visste han endast att hon var väl bevakad; vaktposten, som gick av och an utanför cell n:o 6, hade hört hennes och abbé Foucquets röst under eftermiddagens lopp.
Chauvelin hade visserligen begärt Välfärdsutskottets bistånd i sitt svåra värv, men innan den hjälpen kunde hinna komma, måste åtminstone fyrtioåtta timmar förflyta. Fyrtioåtta timmar, under vilka en mördares hand måhända sökte honom — och kanske skulle den även träffa honom, innan hans hämnd hunnit fullbordas.
Detta var den enda tanke, som oroade honom. Han ville inte dö, förrän han fått se »Den Röda Nejlikan» såsom en krossad, tillintetgjord varelse med både rykte och heder så förstörda, så förnedrade, att icke ens döden kunde återgiva dem någon glans.
I detta ögonblick fruktade han för sitt liv, emedan det behövdes för hans planers fullständiga framgång. Ingen, som han kände, skulle hysa det personliga hat mot fienden, som var nödvändigt för att framgångsrikt utföra de planer han uppgjort.
Robespierre och alla de övriga eftersträvade endast den mans undergång, som konspirerat mot den terrorregering de upprättat; hans död under giljotinen skulle fullständigt tillfredsställt dem, även om den omgivits av martyrskapets gloria. Chauvelin såg längre. Han hatade mannen, hade lidit personlig förödmjukelse genom honom. Han ville se honom som föremål för förakt snarare än för medlidande.
För att få njuta denna sällhet var han nu rädd om sitt liv. Under de två dagar, som förflöto mellan Marguerites fängslande och Collot d’Herbois ankomst till Boulogne, lämnade Chauvelin ej sin bostad i rådhuset, och han gav order om att en särskild vakt, bestående av erfarna, pålitliga soldater, skulle ställas till hans förfogande för att följa honom, var han gick och stod.
Den tjuguandra på kvällen, sedan medborgare Collot d’Herbois anlänt till Boulogne, gav han befallning om, att kvinnan i cellen n:o 6 skulle föras in till honom i ett rum på nedre botten i Gayoles fästningsbyggnad.