Den gäckande nejlikan/Kapitel 20

←  I spänning

Den gäckande nejlikan av Emma Orczy Översättare: Elisabeth Lilljebjörn Icke döden

En gisslan  →

XX.
ICKE DÖDEN.

Två dagar av ångestfull väntan och ovisshet, av växlande hopp och förtvivlan hade tärt grymt på Marguerite Blakeney.

Hennes mod var dock ännu obesegrat, hennes vilja stark och hennes tro fast. Men hon hade ej fått den minsta lilla glimt av ett meddelande utifrån. Hon var fullkomligt avstängd från den yttre världen och måste bygga upp planer och gissa och undra, hoppas och misströsta alldeles ensam.

Abbé Foucquet försökte nog på sitt milda sätt att vara henne till tröst, och hon å sin sida gjorde sitt bästa för att ej göra hans liv ännu hårdare och tyngre, än det redan var.

Två gånger under dessa fyrtioåtta timmar fick han budskap från François och Félicité — ett par små brev, skrivna av gossen, och ett par småsaker, sända av den blinda flickan, för att säga abbén, att barnen levde och voro oskadda och i säkerhet — samt att de skulle få förbliva oskadda och i säkerhet, så länge medborgarinnan med det okända namnet stannade under hans bevakning i cellen n:o 6.

Då dessa budskap kommo, suckade den gamle och mumlade någonting om den gode Guden. Hoppet, som måhända under den sista timmen hade vaknat helt svagt i Marguerites hjärta, sjönk då åter ned i en avgrund av den djupaste förtvivlan och misströstan.

Det entoniga ljudet av vaktens steg utanför dörren ljöd liksom oavbrutna hammarslag som dunkade mot hennes värkande tinningar.

Vad kunde hon göra? O Gud, vad kunde hon göra?

Var fanns väl Percy nu?

Hur skulle ett ord från henne kunna nå honom? — O, Gud, skänk mig upplysning!

Den verkligaste, djupaste förskräckelse hon kände var att hon skulle bli vansinnig, ja, att hon på sätt och vis redan var vansinnig. Under timmar — eller var det dagar eller år? — hade hon icke hört någonting annat än det taktmässiga ljudet av vaktsoldatens steg samt abbéns vänliga, skälvande röst, då han tillviskade henne tröstande ord eller mumlade böner i hennes öron. Hon hade icke sett någonting annat än den tjocka, grovhyvlade fängelsedörren, som var målad med en dunkel, grå färg och försedd med stora, gammalmodiga lås och gångjärn, rostiga av årtiondens fukt.

Hon hade hållit sina ögon riktade mot denna dörr, tills de brände och svedo av en nära nog outhärdlig smärta; och dock kände hon att hon icke kunde vända blicken åt annat håll för att icke gå miste om det gyllene ögonblick, då riglarna skulle dras ifrån och den dystra, grå dörren långsamt svänga upp på sina rostiga gångjärn.

Förvisso var detta början till vanvett!

Men för Percys skull, för att han kunde behöva henne, för att han kunde ha behov av hennes mod och sinnesnärvaro, försökte hon bevara sitt förstånd. Men det var svårt, fruktansvärt svårt, särskilt när kvällens skuggor började tätna och befolka det trista, vitmenade rummet med otaliga hotande spöken.

När månen steg upp, gled en silverstråle in genom det smala fönstret och föll rakt på den gråa dörren och kom den att se ännu mera hemsk och spöklik ut, liksom ingången till ett hus, fyllt med gastar och vålnader.

Till och med i denna stund, då man tydligt kunde höra ljudet av riglar och bommar, som drogos ifrån, trodde Marguerite sig vara offer för en hallucination.

Abbé Foucquet satt i cellens mörkaste och avlägsnaste hörn och fingrade sakta på sitt radband. Hans upphöjda resignation och blida lugn kunde på intet sätt störas av öppnandet eller stängandet av en dörr eller av ankomsten av en god eller dålig underrättelse.

Rummet verkade nu ytterst skrämmande och dystert med de djupa, svarta skuggorna runt omkring och den vita månstrålen, som belyste dörren med ett spöklikt skimmer.

Marguerite ryckte till, gripen av en ofattbar förkänsla av något förestående ont, sådan som ofta griper dem som ha ett nervöst och passionerat temperament.

Dörren svängde långsamt på sina gångjärn — ett hastigt kommandoord hördes — och skenet från en liten oljelykta skar plötsligt genom mörkret. Marguerite urskilde otydligt en liten grupp av män, antagligen soldater, ty hon såg en glimt av vapen och en skymt av skärp och kokarder i trikolorens färger.

En av karlarna lyfte en lykta högt upp och en annan gick några steg inåt cellen. Han tycktes icke alls fästa sig vid den gamle prästens närvaro, utan vände sig blott till Marguerite och sade i befallande ton:

— Medborgaren-guvernören önskar tala med er. Stig upp och följ mig.

— Vart skall jag gå? frågade hon

— Dit mitt folk för er. Seså, raska på bara! Medborgaren-guvernören tycker inte om att vänta.

På ett befallande ord av honom trädde nu ännu ett par soldater in i cellen och ställde sig på var sin sida om Marguerite, som insåg att allt motstånd var fruktlöst och som därför redan stigit upp, beredd att följa dem.

Abbén försökte göra en invändning och steg hastigt fram mot Marguerite, men han sköts summariskt och mycket hårdhänt åt sidan.

— Åhnej, svartrock, sade den förste soldaten med en svordom, det här angår dig inte. Framåt marsch! tillade han, vänd till sina män. Och ni, medborgarinna, gör klokast i att lugnt följa med och inte försöka spela mig några spratt, annars måste vi ta till munkavlen och handbojorna.

Men Marguerite hyste ingen avsikt att göra motstånd. Hon var alltför trött för att ens undra över, vad de ämnade göra med henne eller vart de ämnade föra henne. Hon rörde sig framåt som i en dröm och kände ett obestämt hopp, att det var till döden de förde henne. Hastiga, utan några formaliteter verkställda avrättningar hörde till ordningen för dagen, det visste hon. Hon längtade nu blott efter denna enkla lösning av det förfärliga problem, som under de senast förflutna dagarna kvalt och pinat henne.

Hon fördes genom en lång korridor. Understundom snavade hon, medan hon gick framåt, ty korridoren upplystes blott helt dunkelt av den lilla oljelykta, som en av soldaterna bar framför dem högt över sitt huvud. Därefter gingo de utför en smal stentrappa, och slutligen kommo hon och hennes följeslagare till en tung ekdörr.

Här kommenderades halt, och befälhavaren för den lilla skaran öppnade dörren och steg in.

Marguerite såg en skymt av ett rum därinnanför, ett lika mörkt och dystert rum som hennes egen fängelsecell. Någonstädes till vänster fanns tydligen ett fönster. Hon kunde visserligen inte se det, men hon gissade, att det var så, ty månskenet föll blekt och spöklikt in över golvet, och det passade tillsammans med den drömlika stämning, vari Marguerite befann sig.

I mitten av rummet kunde hon urskilja en stol och ett bord med ett par talgljus, vilkas lågor flämtade av ett drag, som antagligen kom från det öppna fönstret, vilket hon ej kunde se.

Alla dessa detaljer tvungo sig på Marguerites medvetande, under det hon helt stilla väntade på, att hon ännu en gång skulle bliva tillsagd att gå framåt.

De triviala föremålen, bordet, stolen, det osedda fönstret, antogo i hennes upphetsade fantasi en rent oproportionerlig betydelse. Hon ertappade sig plötsligt med att räkna golvtiljorna och betrakta röken från talgljusen, vilken steg mot det smutsiga taket.

Efter några minuters tröttsam väntan, som för Marguerite tycktes ändlös, hördes ett kort kommandoord därinifrån, och hon drogs av en av soldaterna hårdhänt in i rummet.

En fläkt av septemberkvällens svala luft strök milt kylande förbi hennes brännande tinningar. Hon såg sig omkring och upptäckte nu, att någon satt vid bordet på andra sidan om talgljusen — en man, som höll huvudet nedlutat över en bunt papper och med handen skyddade sitt ansikte för ljusskenet.

Han reste sig upp, då hon kom fram emot honom, och det flämtande skenet från ljusen fladdrade på ett trolskt sätt över den lilla svartklädda gestalten och belyste det skarpa, vessleliknande ansiktet samt kastade fantastiska strimmor över de djupt liggande ögonen och de tunna, grymma läpparna.

Det var Chauvelin.

Helt mekaniskt sjönk Marguerite ned på den stol, som en av soldaterna, med en kort befallning att hon skulle sätta sig, drog fram åt henne Hon tyckte sig nästan ha förlorat rörelseförmågan. Ehuru alla hennes själsförmögenheter plötsligt skärpts på ett övernaturligt sätt vid åsynen av denne man, vars hela liv nu ägnades åt att tillfoga henne den värsta orätt en mänsklig varelse kunde göra en annan, koncentrerade hon alla dessa förmögenheter i en enda väldig, medveten ansträngning att icke rygga tillbaka inför honom, icke ett ögonblick låta honom märka att hon var rädd.

Med en våldsam viljeansträngning tvingade hon sina ögon till att se honom rätt i ansiktet, hon tvingade sina läppar till att inte darra, ja, till och med sitt hjärta till att sakta sina häftiga, upprörda slag. Ty hon kände hans skarpa blick fästad på sig, ehuru med nyfikenhet snarare än med tillfredsställd hämndlystnad.

När hon tagit plats, gick han runt bordet och fram mot henne. När han kom riktigt nära, ryggade hon instinktivt tillbaka. Det var en nästan omärklig rörelse från hennes sida och absolut ofrivillig, ty hon önskade icke förråda en enda tanke eller känsla, förrän hon fick veta vad han ämnade säga.

Men han hade märkt hennes rörelse — det var som om hennes hela varelse rätat på sig och stelnat till, när han närmade sig. Åsynen tycktes behaga honom, ty han log sarkastiskt men med tydlig tillfredsställelse, och som han nu nått sitt syfte avlägsnade han sig omedelbart och återvände till sin förra plats på andra sidan bordet.

Han gav soldaterna befallning att lämna rummet.

— Men var till hands här utanför! sade han, och kom in, så fort jag kallar på er!

Det var nu Marguerites tur att småle åt detta tydliga bevis på den fruktan, som dolde sig inom Chauvelin. Hennes mjuka läppar kröktes av ett ironiskt och föraktfullt uttryck.

Ekdörren slöts nu bakom de lydigt utmarscherande soldaterna — och Marguerite var ensam med den man, som hon hatade och avskydde mer än någon annan levande varelse på jorden.

Hon undrade när han skulle börja tala och varför han skickat efter henne. Men han gjorde sig ingen brådska med att börja. Han skuggade alltjämt med handen för ansiktet och betraktade henne med yttersta uppmärksamhet; hon å sin sida stirrade genom och bortom honom med förakt och likgiltighet, som om hans närvaro icke intresserat henne det ringaste.

Hon ämnade icke ge honom någon lämplig inledning till detta samtal, som han själv sökt och som hon förstod skulle visa sig antingen ändamålslöst eller djupt sårande för hennes hjärta och hennes stolthet. Hon satt därför alldeles stilla, och det gula, fladdrande ljusskenet föll rakt på henne och belyste det fina ansiktet med de barnsligt mjuka dragen, den ädla, klara pannan, de stora, blå ögonen och det ljusa hårets skimrande gloria.

— Min önskan att se er här i kväll måste förefalla er besynnerlig, lady Blakeney, sade Chauvelin slutligen.

Då hon ej svarade något härpå, fortfor han efter ett ögonblick i mild, nästan vördnadsfull ton:

— Det är åtskilliga saker av stor vikt, som det närmaste dygnet kommer att uppdaga för er, mylady och tro mig, det är känslor av sann vänskap, som driva mig till att nu försöka mildra det slag, som måhända tillfogas er genom de underrättelser, ni kanske i morgon erhåller. Genom att på förhand meddela er av vad natur de äro, hoppas jag kunna göra dem lättare för er.

Stora och frågande riktades hennes ögon på honom. Hon försökte att i deras uttryck lägga allt det förakt, all den bitterhet, det utmanande trots och den stolthet, som hon kände.

Helt lugnt ryckte han på axlarna.

— Ack, sade han, det tyckes mig, som om mylady som vanligt gjorde mig stor orätt. Det är likväl helt naturligt, att ni dömer mig orättvist. Dock, tro mig — —

— Sluta då upp med detta dåraktiga prat, monsieur Chauvelin! avbröt hon plötsligt med häftig otålighet. Var god och kom inte nu med försäkringar om vänskap och artighet — här finns ingen, som kan höra er. Börja i stället med vad ni har att säga!

— Ah! En suck av tillfredsställelse undslapp Chauvelin. Hennes vrede och otålighet redan i början av detta samtal visade till fullo, att hennes stela kylighet endast fanns på ytan.

Chauvelin visste alltid, hur han skulle behandla häftighet. Han njöt av att leka med en häftig människas sinnesrörelse. Det var just det orubbliga lugnet hos en viss person bland hans fiender, som hade förmåga att genomborra hans eget eljest så ogenomträngliga pansar av behärskning.

— Som ers nåd behagar, sade han med en lätt, ironisk böjning på huvudet. Men innan jag enligt eder önskan begynner att yttra, vad jag ämnar, är jag tvungen att göra er en enda fråga.

— Och den är?

— Har ni betänkt, vad eder nuvarande belägenhet innebär för denne oförliknelige sprättarnas furste, sir Percy Blakeney?

— Är det nödvändigt för ert nuvarande syftemål, monsieur, att ni nämner min mans namn? frågade hon.

— Det är oundvikligt, min nådiga, svarade han i blid ton, ty är icke eder makes öde så tätt sammanflätat med ert eget, att hans handlingar ovillkorligt komma att röna starkt inflytande av era egna?

Marguerite ryckte till av bestörtning. Och då Chauvelin tystnade, försökte hon att läsa den fördolda mening, som låg bakom hans senaste ord.

Var det väl hans avsikt att föreslå något av dessa fasansfulla »antingen — eller», som han tycktes äga en sådan hemsk förmåga att uppfinna? Åh, om det var så, om han verkligen sänt efter henne för att framställa ett av dessa sina ohyggliga alternativ, då skulle hon antaga det, vad det än vara månde, ja, om det också vore det hemskaste förslag, som en avgrundsandes sjuka hjärna någonsin kunde uppfinna, såvida det gav den man hon älskade en enda möjlighet till räddning.

Därför vände hon sig till sin ärkefiende i en mera försonlig sinnesstämning och bemödade sig till och med om att tävla med honom i diplomatisk slughet.

— Jag förstår inte, sade hon. Huru kunna väl mina handlingar utöva inflytande på min man? Jag är fånge här i Boulogne — han har troligen ännu ej vetskap därom, och — —

— Sir Percy Blakeney kan nu vilken stund som helst vara i Boulogne, avbröt han lugnt, och om jag inte alltför mycket misstager mig, ha få platser så stor dragningskraft för denne makalöse furste i modets värld, som denna lilla oansenliga franska landsortsstad just för närvarande äger.

Har den icke den äran att hysa lady Blakeney inom sina portar? Ers nåd kan säkerligen tro mig, då jag säger att den dag sir Percy landstiger i vår gästfria hamn, komma tvåhundra par ögon att vaka över att han inte lämnar den igen.

— Och även om de voro tvåtusen, sir, sade hon impulsivt, skulle de inte kunna hindra honom från att komma och gå som han vill.

— Vad nu, sköna dam? sade han med ett leende, utrustar ni sir Percy Blakeney med de egenskaper, som folkfantasien tillskriver den hemlighetsfulle engelske hjälten »Den Röda Nejlikan»?

— Sluta upp med er diplomati, monsieur Chauvelin, genmälde hon, uppretad av hans sarkasm. Varför skulle vi båda fäkta med ord? Vad var syftet med er resa till England, med den fars ni uppförde i mitt hus med hjälp av den där kvinnan Candeille, med utmaningen och duellen, om inte att ni ville locka sir Percy Blakeney över till Frankrike?

— Och även hans förtjusande maka, tillade han med en ironisk bugning.

Hon bet sig i läppen utan att svara.

— Skola vi säga att jag lyckades på ett beundransvärt sätt? fortsatte han, alltjämt lika älskvärt och lugnt, och att jag har stor anledning att hoppas att den gäckande »Nejlikan» snart skall gästa våra stränder? Nu ser ni att även jag har nedlagt värjan. Som ni säger, varför skulle vi fäkta? Ers nåd är nu i Boulogne — snart kommer sir Percy hit och försöker taga er ifrån oss, men tro mig, sköna fru, det skulle krävas mer än »Den Röda Nejlikans» slughet och djärvhet tusenfalt förstorade för att förhjälpa honom tillbaka till England igen — såvida ej — —

— Såvida ej?

Marguerite höll andan. Hon kände det, som om all rörelse i hela universum måste stanna av under dessa spännande sekunder, tills hon fått höra Chauvelins nästa ord.

Det fanns således ett »såvida», ett »antingen — eller», som förmodligen innebar sammanfattningen av all tänkbar grymhet.

Chauvelin var — det visste hon alltför väl — mästare i konsten att sticka en kniv i sitt offers strupe och att med sitt grymma och skoningslösa »såvida ej» göra just den vridning med den som förorsakade den häftigaste smärtan.

Icke desto mindre var hon i denna stund fullkomligt lugn, ty hon kände sig stark i sitt fattade beslut. Ja, det är omöjligt att betvivla, att hon under denna ångestfulla förbidans stund var fullkomligt fast i sitt beslut att antaga vilka villkor Chauvelin än månde förelägga henne såsom priset för hennes mans räddning. Eftersom han framlade dem för henne, kunde ju dessa villkor, när allt kom omkring, ej gärna gälla annat än hennes liv i gengäld för hennes makes.

Med den oresonerande, impulsiva uppfattning, som var en av hennes mest framträdande egenskaper, tänkte hon i denna stund ej på, att för Chauvelin var hennes liv och död endast medel till det stora mål, som han hade i sikte — nämligen »Den Röda Nejlikans» fullständiga krossande och tillintetgörelse.

Det målet kunde endast uppnås genom Percy Blakeneys död — icke genom hennes egen.

Medan hon betraktade honom med glänsande ögon och med läpparna tätt slutna för att icke ett skrik av otålighet och ångest skulle undslippa henne, tycktes han plötsligt draga sig inom sitt skal av vårdslös älskvärdhet, alldeles som en snigel, som för tidigt visat sina slemmiga horn och ännu icke är redo att möta fienden. Hans allvarliga ton lämnade rum för ett lätt och ledigt konverserande sätt, alldeles som om han samtalat om likgiltiga societetsämnen med en elegant dam i någon av Paris’ salonger.

— Ack, ers nåd, sade han i lätt skämtande ton, uppfattar ni ej denna sak i en alltför allvarlig stämning? På min ära upprepade ni ej mitt oskyldiga ord »såvida ej» som om jag hade satt en kniv intill er vackra hals. Dock avsåg jag intet, som behöver oroa er ännu. Har jag icke sagt, att jag är eder vän? Låt mig försöka att bevisa er det!

— Det kommer allt att bli er svårt, monsieur, sade hon kallt.

— Svåra uppgifter ha alltid ägt stor lockelse för er ödmjuke tjänare. Vill ni tillåta mig att försöka?

— Ja visst.

— Skola vi då beröra själva roten till denna grannlaga sak? Ers nåd har, efter vad jag kan förstå, den uppfattningen, att jag önskar — ja, rent ut sagt draga döden över en engelsk herreman, för vilken jag hyser — tro mig! — den allra djupaste aktning. Det är ju så, inte sant?

— Vad är det, som är så, monsieur Chauvelin? frågade hon, på ett nästan enfaldigt, slött sätt, ty hon hade ännu alls icke börjat fatta hans mening. Jag förstår er inte.

— Ni tror att jag i denna stund sysslar med stämplingar för att sända »Den Röda Nejlikan» till giljotinen? Inte sant?

— Jo, det gör jag.

— Aldrig har väl en skarpsinnig kvinna misstagit sig mer fullständigt! Ni måste tro mig, ers nåd, då jag säger er, att giljotinen är den sista plats, på vilken jag önskar se denne gåtfulle och ständigt undanglidande hjälte.

— Är det er avsikt att driva gäck med mig, monsieur Chauvelin? Och i så fall, i vilket syfte? Säg, varför ljuger ni för mig på det viset?

— På min ära, det är sanning. Sir Percy Blakeneys död skulle illa fylla det mål, jag har i sikte.

— Vilket mål? Ni måste ursäkta mig, monsieur Chauvelin, tillade hon med en hastig, otålig suck, men jag börjar faktiskt känna mig förvirrad, och min tankeförmåga måtte ha avtrubbats under de senaste dagarna. Jag ber er att till edra många försäkringar om vänskap lägga litet mera klarhet i ert tal och, om möjligt, litet mera korthet. Vilket är då det mål ni hade i sikte, när ni lockade min make över till Frankrike?

— Mitt mål är »Den Röda Nejlikans» tillintetgörelse — icke sir Percy Blakeneys död. Tro mig, jag hyser mycket stor respekt för sir Percy. Han är i sanning en fulländad gentleman, kvick, lysande, en oförlikneligt ståtlig och fin kavaljer. Varför skulle han ej ännu i många år få vara en prydnad i Londons och Brightons salonger?

Hon såg på honom med förundrad, frågande min.

Ett ögonblick flög den tanken genom hennes huvud, att Chauvelin dock kanske ej ännu var fullt säker på, vem som i själva verket var anföraren för »Den Röda Nejlikans» förbund. Men nej, det var en vansinnig förhoppning. Orimligt! — Omöjligt! — Men varför då —? Varför? — Varför? — O, min Gud, skänk en gnista mera tålamod!

— Vad jag nyss sade förefaller er måhända en smula gåtfullt, fortfor han i förbindlig ton, men säkert kan en så intelligent kvinna, en så hög dam som baroneten sir Percy Blakeneys gemål inse, att det finns andra medel att krossa en fiende än att taga hans liv.

— Till exempel — monsieur Chauvelin?

— Till exempel — att fläcka hans heder, svarade han långsamt.

Ett långt, skärande skratt, nästan hysteriskt högljutt, bröt fram ur själva djupet av Marguerites plågade hjärta.

— Fläcka hans heder! — ha! — ha! ha! — Nå, sannerligen, monsieur Chauvelin, er storartade uppfinningsförmåga har fört er utom gränserna för fantasiens land! — Ha! ha! — Det är i vanvettets land ni irrar omkring, sir, då ni i samma andedrag kan tala om sir Percy Blakeney och möjligheten att fläcka hans heder!

Han bibehöll emellertid ett orubbat lugn, och då hennes skratt tystnat, yttrade han helt stilla:

— Kanhända dock —!

Därpå reste han sig från sin stol och närmade sig henne ånyo. Denna gång ryggade hon icke tillbaka.

Den tanke han just nyss framställt, detta tal om att angripa hennes mans heder i stället för hans liv föreföll så vilt och orimligt — ja, tycktes i sanning vara en rubbad hjärnas idé — och hon uppfattade det därför som ett tecken på ytterlig svaghet å hans sida, ja, nästan ett erkännande av fullständig vanmakt.

Hon betraktade honom snarare med nyfikenhet än med förskräckelse, då han nu gick runt omkring bordet. Helt gåtfull tycktes han henne, och hon hade ännu djupast in i sitt sinne en känsla av, att någonting mera bestämt och ondskefullt måste lura innerst i hans svekfulla själ.

— Vill ni tillåta mig att föra er till fönstret därborta, nådig fru? sade han. Luften är svalkande, och vad jag har att säga er kan bäst sägas under betraktande av den sovande staden här utanför.

Hans ton var orubbligt artig, ja, till och med vördnadsfull och ej den minsta skymt av ironi kunde förmärkas i den. Hon reste sig lugnt för att lyda hans uppmaning. Visserligen låtsades hon ej se handen, som han räckte henne, men hon följde honom dock helt villigt, då han nu gick fram till fönstret.

Under hela detta pinande och nervspännande samtal hade hon känt det dövande trycket av den i rummet härskande tunga atmosfären, vilken blev helt kväljande genom lukten från de rykande talgljusen, som obehindrat fingo drypa och osa. Hon hade redan ett par gånger längtansfullt blickat bort mot fönstret, genom vilket en svag fläkt av ren luft trängde in.

Chauvelin hade tydligen ännu mycket att säga henne; den själstortyr hon underkastats hade ännu ej nått sin fulla verkan. Ännu kunde tumskruvarna dragas till något och måhända lyckas krossa hennes stolthet och trots. Nåja, hon var i mannens våld, hade själv försatt sig i denna situation genom sin obetänksamma impuls. Detta samtal var blott en del av den själsångest hon haft att genomgå, och om hon genom att underkasta sig den kunde i någon mån mildra sin egen skuld och bli till hjälp för den man hon älskade, skulle hon finna offret ringa och själstortyren lätt att bära.

När Chauvelin vinkade åt henne att träda närmare gick hon därför fram till fönstret, stödde huvudet mot dess djupa stenkarm och blickade ut i natten.

---