Den gäckande nejlikan/Kapitel 22
| ← En gisslan |
|
Ett oväntat besök → |
XXII.
ÄMBETSBRÖDER.
Så snart dörren slutits till bakom Marguerite, hördes från något håll i rummet ljudet av en gäspning, ett brummande och en salva svordomar.
Talgljusens fladdrande sken hade ej förmått tränga in i alla vinklar och vrår av rummet, och nu kom någonting fram ur mörkret och närmade sig bordet, vid vilket Chauvelin åter tagit plats.
— Har nu den förbannade aristokraten äntligen gått? sporde en hes stämma och en grov gestalt, klädd i löst sittande rock och smutsstänkta stövlar och byxor, steg fram inom den trånga ljuskretsen.
— Ja, svarade Chauvelin kort.
— Och förbannat lång tid ägnade ni åt den slinkan, grymtade den andre missbelåtet. Fem minuter till, och jag skulle ha tagit saken i egna händer.
— Och tillvällat er en myndighet, som er ställning här inte berättigar er till, medborgare Collot, anmärkte Chauvelin kort.
Collot d’Herbois steg fram och lät lättjefullt sin otympliga kropp sjunka ned i den stol Marguerite nyss lämnat. Hans grova, fyrkantiga ansikte bar tydliga spår av de strapatser han under de senaste tjugufyra timmarna utstått till häst eller i skakande bondkärror. Även hans humör tycktes ha lidit under vägen, och vid Chauvelins korta, diktatoriska repliker satte han upp en ilsken min som en kedjad hund.
— Ni spillde tiden med den där kvinnan, mumlade han och slog med sin stora, smutsiga knytnäve i bordet, och era åtgärder äro inte fullt så säkra som ni gärna vill tro, medborgare Chauvelin.
— De flesta av dem har ni själv tänkt ut och föreslagit, medborgare Collot, genmälde den andre lugnt.
— Jag har kryddat era milda, menlösa uppslag med litet styrka och beslutsamhet, medborgare, snäste Collot. Jag skulle ha krossat skallen på den där intriganta kvinnan vid första möjliga tillfälle, om jag hade blivit rådfrågad tidigare.
— Fullkomligt likgiltig, medborgare Collot, för det förhållandet att en sådan brådstörtad åtgärd skulle alldeles omintetgöra alla våra utsikter att fånga »Den Röda Nejlikan», anmärkte Chauvelin torrt och med en föraktfull ryckning på axlarna. Vore hans hustru väl död, skulle engelsmannen aldrig komma att ränna huvudet i den snara, som jag med så mycken omsorg har lagt ut för honom.
— Ni har sagt det, medborgare, och därför har jag föreslagit er vissa åtgärder för att hindra kvinnan från att fly, vilka jag hoppas ni skall finna tillfredsställande.
— Ni behöver inte hysa några farhågor, medborgare Collot, sade Chauvelin kort. Den där kvinnan kommer inte att göra något försök att fly.
— Om hon gör det … Collot d’Herbois svor en vidrig ed.
— Då tror jag hon förstår att vi komma att sätta vår hotelse i verkställighet.
— Hotelse? Det var ingen tom hotelse, medborgare … Sacré tonnerre! Om den där kvinnan skulle undkomma, då svär jag vid alla helvetets djävlar att med egna händer sköta giljotinen och hugga av huvudet på varenda arbetsför man och kvinna i hela Boulogne.
Vad den där satans engelsmannen beträffar, återtog Collot d’Herbois, så om det blir jag som får den lyckan att lägga vantarna på honom, skall jag minsann skjuta ned honom på fläcken som en galen hund och så för alltid befria Frankrike från den förbannade spionen.
— Och tror ni, medborgare Collot d’Herbois, genmälde Chauvelin med en axelryckning, att Frankrike genom denne ende mans död skulle bli fritt från alla engelska äventyrare?
— Han är i varje fall ligans ledare …
— Och har åtminstone nitton lärjungar, som kunna fortsätta hans traditioner i fråga om konspirationer och stämplingar. Kanske ingen så uppfinningsrik som han, kanske ingen med samma djärvhet och tur men ändå ett antal dåraktiga entusiaster, endast alltför redo att följa i sin ledares fotspår. Och så martyrskapets gloria kring den mördade hjälten, den hänförelse hans ädla död skulle skapa … Nej, nej, medborgare, ni har inte levat bland de där engelsmännen, ni förstår dem inte, annars skulle ni inte tala om att sända deras folkhjälte med ära i graven.
Men Collot d’Herbois skakade bara på sin väldiga kropp likt en stor, trumpen hund och spottade på golvet för att uttrycka sitt förakt för detta vanvettiga tal, som icke tycktes ha något verkligt gripbart syfte.
— Men ni har ännu inte fångat er »Röda Nejlika», medborgare, tillade han med en föraktfull fnysning.
— Nej, men jag skall göra det i morgon efter solnedgången.
— Hur vet ni det?
— Jag har givit befallning om, att man då skall ringa till Angelus i en av de stängda kyrkorna, och han har lovat att vid den tiden duellera med mig på södra fästningsvallen, sade Chauvelin enkelt.
— Tror ni han är en dåre? frågade Collot hånfullt.
— Nej, bara en äventyrslysten vildhjärna.
— Ni inbillar er att karlen, med sin hustru som gisslan i våra händer och med hela staden Boulogne på vakt efter honom för amnestiens skull, kan vara dåraktig nog att på ett givet klockslag infinna sig på de här fästningsvallarna i det uttryckliga syftet att bli fångad av er och era män?
— Jag är alldeles säker på att om vi inte lägga händerna på honom före det givna klockslaget, kommer han att vara på fästningsvallarna vid Angelus i morgon, sade Chauvelin med eftertryck.
Collot ryckte på sina breda axlar.
— Är karlen galen? frågade han med ett klentroget skratt.
— Ja, jag tror det, svarade Chauvelin med ett leende.
— Och när ni väl har fångat er fisk, hur ämnar ni sedan fjälla honom?
— Tolv utvalda män skola stå på vallarna, färdiga att gripa honom, så snart han visar sig.
— Och ögonblickligen skjuta ned honom?
— Endast i nödfall. Engelsmannen är kraftig och kan nog förorsaka våra halvsvultna män en hel del besvär. Men jag vill helst ha honom levande.
— Varför det? Ett dött lejon är alltid mindre farligt än ett levande.
— Åh, vi skola nog ta livet av honom, var lugn för det, medborgare. Jag har ett vapen till reds för den där retsamma »Röda Nejlikan», som kommer att visa sig tusen gånger mera säkert dödande och mera verksamt än ett bösskott eller en giljotin.
— Vad är det för vapen, medborgare Chauvelin?
— Vanära och löje, svarade denne lugnt.
— Bah!
— I utbyte mot hans och hans hustrus liv.
— Han kommer inte att gå in därpå — det sade ju den där kvinnan nyss.
— Vi få väl se, medborgare.
— Ni är galen, som kan inbilla er något sådant, medborgare, och ni tjänar illa republiken genom att skona dess argaste fiende.
Ett hånfullt skratt bröt fram över Chauvelins läppar.
— Skona honom! Skona »Den Röda Nejlikan»! utropade han. Nej, medborgare, det behöver ni verkligen inte frukta för. Men, tro mig, jag har i mitt huvud en plan, varigenom denne man, som vi alla hata, kommer att bli mera verkligt tillintetgjord än vad er giljotin kan åstadkomma, en plan, varigenom denne hjälte, som i England dyrkas som en halvgud, med ens kommer att bli föremål för avsky och förakt. — Åh, jag ser, att ni förstår mig nu. — Jag vill draga över honom ett sådant åtlöje och en sådan skam, att blotta namnet på den blomma, vars namn han har lånat, kommer att bli ett uttryck för avsky och förakt. Endast på så sätt skola vi bli kvitt dessa outhärdliga engelska spioner, endast på så sätt skall hela »Den Röda Nejlikans» liga försvinna, när den man, som var dess anförare, måste söka sin tillflykt i en självmördares grav, undan en hel världs förkrossande förakt.
Chauvelin talade med låg röst, knappast högre än en viskning, och ekot av hans senaste ord dog nu liksom en långt utdragen suck sakta bort i det stora, dystra rummet. Ett ögonblick var allt tyst, frånsett vindens sus utanför och från övre våningen de taktfasta stegen från vaktposten, som bevakade den dyrbara gisslan i cell n:o 6.
De båda männen stirrade rakt framför sig.
Misstrogen och halvt föraktfullt stämd, kunde Collot d’Herbois icke riktigt gilla dessa planer, vilka föreföllo honom utsvävande och vågsamma.
Han tyckte om det enkla, direkta tillvägagåendet med rannsakning och dom utan alla formaliteter och så halshuggning eller något i samma väg som hans egna välarrangerade »noyader».
Han kunde icke tro att löje eller vanära nödvändigtvis måste lamslå en mans förmåga av stämplingar och skulle helst vilja åsidosätta Chauvelins makt och myndighet, låta hugga huvudet av kvinnan där uppe och sedan infånga hennes man.
Men Välfärdsutskottets order hade varit mycket bestämda. Han skulle vara Chauvelins hjälp och icke hans överherre, och han måste underordna sig dennes vilja. Och han vågade ej själv taga något initiativ i denna sak, ty om han misslyckades skulle han på ett förskräckligt sätt få umgälla det.
— Nu gå vi till sängs, medborgare, sade Chauvelin till Collot, som trött och trumpen fingrade på papperen på bordet. Det prasslande ljud han därvid åstadkom gick Chauvelin på nerverna. Han ville vara ensam, och den sömnige drummelns närvaro störde hans högtidliga stämning.
Till hans belåtenhet grymtade Collot buttert samtyckande. Mycket långsamt reste han sig ur stolen, sträckte ut sina slappa lemmar, skakade på sig som en raggig hund, och utan att yttra ett enda ord nickade han kort åt ämbetsbrodern och lomade slött ut ur rummet.