Den gäckande nejlikan/Kapitel 27
| ← Nationalfesten |
|
Slutliga bestämmelser → |
XXVII.
FESTTÅGET.
Farföräldrarna till den nuvarande generationen av boulognare kunde gott minnas den stora nationalfestens dag, då hela Boulogne var som tokigt av vild uppsluppen munterhet. Så många familjer hade fäder, bröder, söner inspärrade i fängelse för någon anklagelse om förräderi, verkligt eller inbillat, så många hade kära anhöriga, vilka redan hotades av giljotinen, att festen på denna minnesvärda septemberdag 1793 innebar en oförglömlig stund av lättnad och tacksamhet.
Hela dagen hade vädret varit ovanligt vackert. Efter den strålande soluppgången hade himlen hela dagen förblivit iklädd sin praktfullt blåa skrud, och solen hade fortsatt att välvilligt le åt den glada lilla hamnstadens alla upptåg. Då den långsamt började dala i väster, uppstego dock några små lätta skyar vid horisonten, och havet såg mörkt och blyfärgat ut mot det strålande firmamentet.
När solnedgångens glans vek för aftonens milda pärlgrå och purpurnyanser, hopade sig så småningom de små ulliga skyarna till tätare massor, och även dessa sögos snart in i de stora, böljande bankar, som sydvästvinden fläktade ut mot havet.
Då skymningens sista gråa strimma omsider förbleknade i väster, hade hela himlen hunnit bli betäckt med tunga moln, och kvällen inbröt mörk och hotande.
Men detta dämpade på intet sätt förväntningarna inför de förestående nöjena. Tvärtom hälsades det snabbt tätnande mörkret med glädje, eftersom det säkert skulle ytterligare framhäva skenet från de kulörta lyktorna och låta facklorna flamma ännu klarare.
Det var i sanning en brokig skara, som började samlas på Place de la Sénéchaussée, just då den gamla tornklockan slog sex.
Män, kvinnor och barn, utstyrda i alla slags trasgrannlåt, pierroter med stora halskrås och mjölade ansikten, ohyggliga masker, föreställande vidunderliga djur, brokiga dominos, harlekiner, som lyste i regnbågens alla färger, och kolumbiner i korta tarlatankjolar och med bara fötter. Där funnos domarperuker och soldathjälmar från gångna generationer, höga normandiska mössor, prydda med hundratals fladdrande band, och pudrade håruppsättningar, som erinrade om det ärorika Versailles.
Allt var trasigt och smutsigt. Dominoerna voro i trasor, pierroternas krås, de flesta av papper, hängde redan i remsor över axlarna. Men vad gjorde det?
Folkhoparna knuffades och trängdes, hojtade och skrattade. Fickorna skreko, när karlarna då och då stulo en kyss från villiga eller ovilliga läppar eller smögo armen kring någon grant utstyrd midja.
Gamle kung Karnevals ande låg i luften denna kväll — en ande, som just nyss vaknat upp ur sin långa Rip-van-Winkle-sömn.
Milt på torget stod giljotinen, spöklik och hemsk, med långa, smala armar uppsträckta mot skyn och med den sista glimten av det bortdöende dagsljuset skimrande på sitt trekantiga knivblad, där det icke var rostigt av blodstänk.
I veckor hade madame Guillotine varit mycket upptagen med sin fasansfulla verksamhet. Nu stod hon där i mörkret, overksam och orörlig, och tycktes lugnt vänta på denna festdags slut, redo att åter börja sitt arbete följande morgon. Hon höjde sig över de glada skarorna på sin plattform, där så mången oskyldig fot trampat, med korgen bredvid sig, i vilken så många oskyldiga huvud rullat ned.
Men vad bekymrade man sig i kväll om madame Guillotine och de blodiga fasor hon förtalde om?
En flock pierroter med mjöliga ansikten och sönderrivna halskrås hade just stormat upp för dess trappsteg, skrikande, skrattande och jagande varandra runt omkring plattformen, tills en av dem förlorade fotfästet och föll ned i korgen, där hans kläder fläckades med blod.
— Ah, vogue la galère! I natt skola vi roa oss!
Och alla dessa människor, som i veckor stirrat döden och giljotinen i ansiktet, som med grym hjärtlöshet angivit varandra för att rädda sig själva eller som i dagar hållit sig gömda i mörka källare för att undgå att bli fängslade, de skrattade och dansade och skreko nu i ett plötsligt, hysteriskt utbrott av glädje.
Helt nära giljotinen stod den triumfvagn, vari Förnuftets gudinna satt — den stora festens särskilda glanspunkt. Det var bara en enkel torgkärra, av en ovan hand målad med klarröd färg och prydd med stora knippor höstlöv och skarlakansröda bär av rönn och oxel, plockade i stadens parker eller på landsbygden utanför stadsmurarna.
På ett med rött tyg draperat säte satt gudinnan, klädd i vitt och med ett praktfullt halsband om halsen. Det var Désirée Candeille; litet blek, litet skrämd av allt detta oljud, hade hon åtlytt sin uppdragsgivares sista befallning.
Hon hade varit det redskap, varav man begagnat sig för att draga »Den Röda Nejlikan» över till Frankrike, och därför skulle hon nu hedras framför alla andra kvinnor i Frankrike.
Hon satt i vagnen och tänkte litet obestämt på de senaste dagarnas händelser, medan hon betraktade de glada folkskaror, som sorlade omkring henne. Hon tänkte på den ädla, stolta kvinna, som hon hjälpt till att locka från hennes vackra engelska hem till sorg och förödmjukelse i ett fuktigt franskt fängelse; hon tänkte på den tappre engelske gentlemannen med den behagliga rösten och det älskvärda uppträdandet.
Chauvelin hade senast på morgonen helt bryskt sagt henne att de båda nu voro arresterade som engelska spioner och att deras öde ej längre angick henne. Senare hade stadens guvernör kommit och meddelat henne att medborgare Chauvelin önskade att hon skulle deltaga i processionen och nationalfesten såsom Förnuftets gudinna och att folket i Boulogne var redo att välkomna henne som sådan. Detta hade tilltalat Candeilles fåfänga, och på hela dagen, medan hon ordnade den elegans hon ämnade bära vid detta högtidliga tillfälle, hade hon icke tänkt på England och lady Blakeney.
Men nu, då hon anlänt till Place de la Sénéchaussée och stigit upp i sin vagn, där hon befann sig i nivå med giljotinens plattform, flög hennes minne tillbaka till England, till den slösande gästfriheten på Blakeney Manor, Marguerites milda röst, sir Percys behagfulla sätt, och hon ryste till, när aftonljusets grymma sken kom giljotinens klinga att glimma fram i mörkret.
Men hennes reflexioner avbrötos plötsligt av höga, utdragna glädjerop. En hel skara pierroter hade svärmat in på torget från alla håll med facklor och långa stavar, på vilka hängde mångfärgade lyktor.
Processionen var redo att sätta sig i gång. En stentorsröst ropade så att det genljöd från alla håll:
— En avant, la grosse caisse!
I spetsen gick bastrumslagaren, en stor, grov karl, klädd i en grann röd och blå dräkt och med huvudet dolt i en ofantlig, ohygglig mask i form av ett lejonhuvud, målat i brunt och gult, med rött i de vidöppna käftarna och i ögonvrårna, för att de skulle verka vilda och blodsprängda. Hans rock var av klarrött kläde med uppslitsningar, genom vilka klarblått papper skymtade fram såsom en imitation av en medeltidskostym.
Han hade blå strumpor och skarlakansröda skor, och bakom honom fladdrade en bred remsa av röd flanell, översållad med månar, solar och stjärnor i guld.
Framför sig bar han den stora trumman, som var fastspänd kring hans axlar med tjärade rep, rövade från någon fiskebåt.
Barmhärtigt nog fanns det en öppen springa i lejonets käft, genom vilken den ståtlige trumslagaren pustade och flämtade, medan han muntert ropade:
— En avant!
Och han lyfte den tunga trumpinnen med sin starka arm och slog den med dunder och brak mot utsidan av sitt väldiga instrument.
— Hurrah, hurrah! En avant les trompettes!
En fanfar av mässingsinstrument följde, med liv och lust blåst av tolv unga män i gröna rockar och höga, toppiga, fjäderprydda hattar.
Trumslagaren hade börjat marschera, tätt följd av trumpetarna. Efter dem kom en skara kolumbiner i brokiga tarlatandräkter och med hår, som fladdrade vilt i blåsten. De skuffades och fnittrade och skrattade och utbytte grovkorniga skämt med karlarna bakom sig och fingo kyssar eller slag för besväret.
Därpå följde gudinnans triumfvagn, i vilken demoiselle Candeille stod upprätt med ett långt guldspö i ena handen och den andra vilande bland en klunga röda bär.
Runt omkring vagnen trängdes och knuffades pierroter och pierretter, som buro lyktor, samt harlekiner med facklor.
Och efter vagnen följde en lång rad lugnare folk, gamla fiskare, kvinnor i mössor och mångfärgade kjolar, allvarliga stadsbor, som föraktat att kläda ut sig men ändå inte ville utebliva från processionen.
Alla började de nu marschera efter tonerna av de skrällande mässingstrumpeterna, vilka med dånande kraft blåste den nyligen komponerade Marseljäsen.
Himlen hade täckts av tunga moln. Snart började några regndroppar falla så att facklorna fräste och sprakade och slungade talg och tjära omkring sig och de tarlatanklädda kolumbinernas lätta dräkter blevo våta. Men det brydde sig ingen om. Glädjen höll blodet varmt och huden torr.
Mjölet sköljdes bort från pierroternas ansikten, det blå papperet på trumslagarens dräkt hängde i våta klumpar mot hans granna skarlakansröda kappa. Trumpetarnas fjädrar blevo stripiga och raka.
Men i den Guds namn, som upphört att finnas till, vem i eller utanför denna värld fäste sig vid om det regnade eller åskade eller stormade? Detta var en nationalfest, ty en engelsk spion hade infångats, och alla Boulognes innevånare voro trygga för giljotinen i natt.
Festtåget gick runt omkring staden, lyktorna fladdrade i vinden, och de högt burna, flackande facklorna belyste skrattande ansikten, röda av glädje och berusning, unga ansikten, som endast njöto ögonblickets nöje, allvarliga ansikten, som avhöllo sig från att mulna vid tanken på morgondagen. Det nyckfulla ljuset spelade över groteska djur- och reptilmasker, över en högeligen jordisk gudinnas diamanthalsband, över Guds härliga gåvor från park och landsbygd, över undertryckt ångest och återhållen grymhet.
Folkmassan hade vänt giljotinen ryggen. Trumpeterna övergingo från Marseljäsens medryckande toner till den råa slagdängan »Ça ira!»
Alla hojtade och skreko. Flickor med fladdrande hår drogo med sig stora kvastar, och på dessa redo de nu grensle, bröto sig ut ur leden och dansade en vild och anstötlig saraband, en verklig häxdans i det trolska skenet från de sprakande facklorna, till ett ackompanjemang av hesa skratt och grova skämt.
På detta sätt skred tåget fram — en syn, som väl kunde fröjda dem, som önskat förkväva all tanke på odödlighet, på Gud och på evigheten i människohjärtan, åt vilka de ingenting hade att giva i gengäld. I går dödshot, elände, svält och smuts — hela vidrigheten hos en allt förstörande anarki, som ingenting annat hade att giva än en nationalfest, en teatergudinna, en stunds sinnesberusning, ett maskeradupptåg med en utklädd parodi på religionen, en dans på askan av det förgångna!
Och därborta på fästningsvallarna, där den väldiga stadsmuren inneslöt det dystra Gayole-fängelset och det gamla slottet, sutto mörka grupper sammanpackade i täta massor, som tycktes skälva av skräck i mörkret. Såsom ett jagat villebråd söker skydd, så tryckte mörka gestalter i vrårna av de fuktiga murarna, när de larmande festdeltagarna närmade sig. Och när facklor och lyktor lyste fram ur aftonmörkret, grepo händer om varandra, och hjärtan slogo i ångestfull spänning, medan de små formlösa gestalterna försökte verka ännu mindre, plattare, mindre synliga än förut.
Och när den larmande skaran dragit förbi och lämnat efter sig ett spår av söndersliten trasgrannlåt, av glittrande similismycken och röda bär, när dånet från den stora trumman och det skrällande ljudet från mässingstrumpeterna börjat dö bort, då tittade ångestbleka ansikten fram ur mörkret, och nervösa händer grepo med darrande fingrar de små knyten med fattiga ägodelar, som man i hast packat ihop för att fly.
Klockan sju, sades det — skulle kanonen dåna från det gamla klocktornet. Vakten skulle slå upp fängelseportarna, och de som hade något eller någon att dölja, de som hade mycket att frukta, skulle fritt få begiva sig varthelst de önskade.
Och mödrar, systrar och fästmör stodo nu, darrande av iver, väntande utanför portarna, ty i kväll skulle de, som de höllo kära, återfå sin frihet — allt med anledning av tillfångatagandet av den engelske spionen »Den Röda Nejlikan».