←  Marie Anne
På Divans-Bordet,
Romantiska skildringar af
Almqvist, Blanche, Kjellman Göranson och Vendela Hebbe
.

Den hvita rosen
En kärlekshistorie  →


[ 73 ]

DEN HVITA ROSEN.

Verldens hufvudstad, sjelf en verld för sig, det öfver sina rikedomar så stolta Paris, eger mera myntadt guld, än någon guldgrufva omyntadt, och mera diamanter än kanske hela kejsaredömet Brasilien; det eger alla slags skatter och prydnader som naturen frambringar och menniskans fruktbara inbillningskraft uppfunnit, men en prydnad, ett smycke felas henne, denna städernas drottning, det felas henne blommor!

Lättare kransar hon sin segeromstrålade panna med juveler, än med orangeblommor och violer. Hon kunde, om hon ville, bekläda sin präktiga kyrka, Notre Dame, från grunden ända upp till tinnarne, med bara rubiner, men med rosor har hon icke råd.

Paris har visserligen sin blomstermarknad, den förnäma damen köper der den moderna Camellian, blomstervännen finner der lätt någon ny färgförändring af Dahlian, grisetten kommer der någongång åt en liten doftande nejlika, men ack, dessa blommor kunna icke lefva länge, uppammade af konstgjord värma, men icke af den himmelska modrens sol, vissna de allt för snart, och den som köper dem, eger om några timmar intet annat än ett bedröfligt blomsterlik.

Blommorna, de oskyldiga blommorna, kunna icke lefva och andas i den luft, som en million menniskor förpesta med sin andedrägt.

[ 74 ]Likväl finnas uti Paris här och der några oskuldens tempel, der Floras barn kunna trifvas. Stundom träffar man derföre i boudoirerna en ros, hvars glänsande färg påminner om den första rodnaden på en ung flickas kind, eller en lilja, så skön, som om engelen, hvilken bebådade Maria, brutit den derborta i de himmelska lustgårdarna, eller en Nerium splendens, doftande som idealiserad rose; — och en mängd andra af dessa sköna och tysta väsenden, som ändå tala så mäktigt och ljuft till hjertat, detta halft förglömda språket om kärlek emellan menniskorna och naturen.

Blott de, som sjelfva försökt att uppdraga dessa ömtåliga varelser kunna endast veta huru mycken sorgfällighet, ja, ömhet, som erfordras, om de skola lyckas att uppblomstra i fullkomlig skönhet.

Utom de större etablissementer der vexter odlas af Europeiskt ryktbara örtagårdsmästare, finnas här och der, dock snart räknade blumister, hvilka i liten skala, men med så mycket större noggrannhet uppfostra blommor, några göra det för sitt nöjes skull, men några också för att derigenom bidraga till sitt underhåll.

Af detta sista slag var den stackars fader- och moderlösa Pascaline. Uti utbyggnaden framför hennes fönster funnos stundom så utsökta exemplar af vexter, att man förgäfves sökte deras likar hos de yppersta konstträdgårdsmästare.

En af de sista dagarna i Januari stannade plötsligen ett glänsande equipage utanför den anspråkslösa porten till huset der Pascaline bodde i en ”cul dè sac” långt bort i en förstad.

En prydlig äldre dame, och en ung retande flicka, i sin knoppningsstund, skyndade upp till Pascaline.

”Mademoiselle,” säger damen, ”i öfvermorgon är min dotters bröllopsdag. Hon vill så gerna ha hvita rosor i sitt svarta hår. Men det är så ondt om sådana i år. Flera trädgårdsmästare, hos hvilka vi efterfrågat sådana, hafva visat oss till er. Mademoiselle, har ni några hvita rosor?”

”Endast tvenne, madame!”

”Får jag se dem?”

Den unga flickan visade de båda damerna en märkvärdigt vacker rosenbuske, på hvars smäckra grenar nickade tvenne halföppna blomsterhufvuden, som framandades sin angenäma vällukt.

[ 75 ]”Så vackra de äro,” sade marquisinnan ”jag kan ju få dem?”

”Bara den ena, fru marquisinna,” svarade Pascaline med en halfqväfd suck, ”den andra är redan bortlofvad.”

”Nåväl, jag får nöja mig med en. Jag betalar den gerna hvad ni önskar.”

”En louisdor, fru marquisinna.”

”Här är två, söta barn; men skicka mig blomman, så snart hon slår ut, till mitt hôtel, rue de Lille, N:o 14.”

Pascaline neg djupt och beledsagade sina förnäma kunder utföre trappan.

”Ack, jag är så glad!” utbrast det stackars barnet, när hon återvändt i sin kammare, ”fyratioåtta francs! dermed kan jag betala en del af min skuld på hyran, och derigenom kan jag beveka min värd att vänta på resten. — O min stackars mamma, bed den heliga jungfrun, att hon kastar en beskyddande blick på mig.

Och Pascaline vakade hela natten vid ett ljus, upptändt till den helga jungfruns ära, och läste alla böner hon kunde, — de skönaste sprungo opp ur hennes eget hjerta — för hennes moders salighet, ty hon hade icke råd att köpa några själamessor för henne.

Men Gud älskar icke de lejda bedjarena, han mottager blott ett upprigtigt hjertas vällukt.

Det var natten före årsdagen af hennes heligt älskade moders död, denna moder, som ingifvit henne kärleken till tvenne väsenden; till hvita rosor och till Gud.

Under denna natt brunno många dyrbara tårar på hennes bleka kind; heliga tårar, ett skuldfritt hjertas ovärderliga diamanter af kärlekens klaraste vatten. Hon återkallade i sitt minne sin hänsofna moders sista stunder. Hon mindes så lifligt, huru dödens dimma allt mer och mer lägrade sig öfver den dyra moderns ögon, hon hörde, hennes brutna stämma, som för sista gången talade för dödliga öron, hviska dessa ord:

”Pascaline, mitt kära barn, mitt hjertas blomdoft, säg mig: blomma ännu våra hvita rosor?”

”Ja, mamma!” hade hon snyftande svarat.

”Kära barn, låt mig ännu en gång skåda mina älskade hvita rosor!”

[ 76 ]Och Pascaline bar den hvita rosenbusken till sin moders hufvudgärd.

Och med hvita rosors milda doft kringom sin ande, flydde den moderliga själen till det obekanta hemmet öfver stjernorna.

Men Pascaline kysste de slocknade ögonen och gjorde ett heligt löfte att på hvarje årsdag af sin moders död sätta en af de hvita rosorna på hennes graf.

Men när hon denna morgon gick till sin rosenbuske, hade den ena af det sköna paret vissnat.

Blott en enda lefde ännu!

Husegaren inträdde till den stackars flickan och fordrade sin hyra.

”Min goda herre,” snyftade Pascaline, ”jag kan icke betala nu!”

”Hvarföre inte, min lilla mamsell,” svarade fordringsegaren med ett tvetydigt leende i det han pekade på de båda louisdorerna som lågo på hennes lilla sybord.

”Di ä inte mina mera, den rosen som jag sålde i går, har vissnat i natt.”

”Men det är ju en qvar? Hvarföre säljer ni inte den?”

”Den är redan bortgifven, allt guld, som finnes i verlden skulle icke räcka till att återköpa den.”

”Det är ledsamt det, ty om jag icke får min hyra, så är mamsell tvungen att flytta.”

Stum böjde Pascaline sitt hufvud, till tecken att hon underkastade sig detta, hellre än att svika sitt löfte till modrens graf.

När den förnäma damen efter en halftimma återkom, för att sjelf hämta den betalta rosen, som hon otåligt väntat att få sig tillskickad, berättade värden för henne hvad som förevarit mellan honom och Pascaline, och att hon just nyss gått ut med en hvit ros i sin hand. ”Hon kan icke vara långt borta,” tillade han, ”blott hundra steg utom porten, och hon gick till höger.”

Drifven af omotståndlig nyfikenhet, återvände marquisinnan hastigt till sin vagn, och lät kusken köra efter flickan, till dess hon uppnådde den kyrkogård, der hennes moder låg. Der gick hon in, knäböjde på den obemärkta grafven, icke kännbar [ 77 ]för någon annans blick än en sörjande dotters, och nedsatte den hvita rosen på den oprydda torfvan.

”O min mor!” suckade Pascaline, ”emottag på din dödsdag denna blomma, som du älskade, emottag den, och sänd mig en enda ljus blick i denna mörka verld!”

Sedan böjde hon sina knän, såg uppåt molnen med en hastig blick, tillbakatryckte med näsduken de tårar som ville springa fram ur hennes blåa ögon, och skyndade bort med lättare gång än hon kommit.

Hon tyckte sig kanhända hafva fått en blick af ljus derofvanifrån.

Damen, som osedd varit vittne till detta, kastade sig i sin vagn, och gaf fritt lopp åt sin öfversvallande känslas tårar.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

När Pascaline återkom till sin lilla kammare, började hon att sammanpacka sina saker, för att för alltid lemna sin så länge innehafda tillflyktsort. Värden inträdde och frågade med mera vänlighet i blicken än någonsin förr:

— ”Hvad skall nu bli af, mamsell?”

— ”Jag får väl taga med mig mina saker?”

— ”Mamsell behöfver ju inte flytta.”

— ”Jag kan inte betala hyran.”

— ”Den är redan betald, goda flicka, den är betald i förskott för tvenne år.”

— ”Hvad säger ni?”

— ”Rena sanningen, här är qvitto!”

I detsamma inträdde en livréklädd betjent, som öfverlemnade till henne ett bref, hvilket hon bröt, fann deri en sedel på 200 francs och läste följande:

Mademoiselle!

Jag har fått veta er hemlighet. Jag vet att den ros, som jag önskade för min bruddrägt, pryder nu eder moders graf. Haf tack för den sköna glädje ni gifvit mig i dag: åsynen af en öm dotter, som heligt älskar sin moder. Tillåt mig i denna moders namn, meddela er litet af det myckna goda, hvarmed Gud begåfvat mig. Neka mig ej denna glädje. Att i dag begynna mitt äktenskap med en handling, som ärar den [ 78 ]barnsliga kärleken, är en mycket ljufvare fröjd, än att pryda mig med de skönaste blommor.

Också jag har en moder! Hon helsar er och lofvar att sörja för er hädanefter, såsom för sitt eget barn, hvilket i dag, stolt öfver er, tecknar sig

eder systerliga vän
Marie Antoinette de Rohan.

”O min mor!” utbrast Pascaline, ”det är dig jag har att tacka för detta!”