En kärlekshistorie
← Den hvita rosen |
|
VENDELA HEBBE.
EN KÄRLEKSHISTORIE.
TECKNING EFTER NATUREN.
I.
Midsommarnattsynen.
Schiller.
Midsommarnatten i Norden har en egen betydelse. Den är icke blott den kortaste, ljusaste och skönaste natten på hela året, den är tillika rik på mångahanda underbara och hemlighetsfulla företeelser. Hvem har icke hört omtalas att man den natten kan skåda in i framtiden och läsa sina öden såsom i en öppen bok? Hört hurusom Alferna dansa till soluppgången och klippa löfträden i ängen, hvarföre man stundom påföljande morgonen ser gröna qvistar strödda kring stammarna; samt hurusom man med midsommarnattsdaggen kan få bröd att gäsa? — På stugutaken sitta då män och qvinnor och höra vid midnattstid huru det stötes och fejas under dem såsom till bröllop — eller tilläfventyrs begrafning. Åkerrenarna hvimla af gossar och flickor som knyta svarta och röda trådar omkring rågstjelkarna för att se om sorgen eller glädjen skjuter fortast och frodas bäst, hvarefter de sedan godt kunna döma om framtiden skall bära dem törne eller rosor. När solen gått i skog slår den giftvuxna flickan ägghvita i ett glas fullt af rinnande vatten, för att, bland de sväfvande figurerna upptäcka brudpellar eller griftehvalf, ringar eller likkistor, friaren eller befriaren.
Det var en sådan profetisk juniqväll 18.. Solen sjönk just nu i skog, och speglande sig i de hvälfda fönstren på Jorsals kyrka, strödde sitt sista guld i lindarna derutanföre, hvilka kastade aftonskuggor, rörliga och lätta öfver de små gröna kullarna och bland gråstensvårdarne som prunkade i deras hägn. Allt var insvept i tystnad och dunkel. Blott en aflägsen skällas ljud eller hvysslandet af Hackspiken som äntrade upp och ned och hackade i den murkna stammen af en gammal asp, samt nu och då ett spadtag af dödgräfvaren, störde tystnaden och afbröt enformigheten här.
”Jag bäddar och bäddar jag,” sade fader Simeon eller såsom han ock kallades gamle ”Gräflingen” som var sysselsatt att kasta upp en graf vid muren. ”Jag bäddar åt andra, få se hvem som slutligen bäddar åt mig. Så torrt och galant ... här kan en ligga med all heder och glädje, och inte grofs här på de sista tjugo åren, det är säkert!..” Nu träffade dödgräfvaren på en liten ljus kista om 6 qvarters längd. ”Hör hit, Ellen!” fortfor han till en ung flicka som satt på ringmuren, ”kom och se, såsom orden skedde till Johannes — det synes mig högst besynnerligt ... kistan är fullkomligen konsalverad, och i orubbat läge, fjäten mot öster, beslag och handtag bibehållna.” Han blef ännu mer förundrad då han, efter att hafva gräft rundt omkring kistan, bände upp locket ... virket var ännu friskt, en stark lukt af fur ångade upp ur grafven, och ett klart vatten sköljde öfver dess botten, för öfrigt var kistan alldeles tom. Gräflingen brydde fåfängt sin gamla skalle med utredandet af denna gåta, slutligen tog han en stake, vid hvars ena ända ett ämbar var fästadt, och öste dermed upp vattnet samt formade derefter den djupa fyrkanten slät och jemn som en låda.
Flickan sprang åter upp på muren och satte sig stillatigande der. Gubben smålog som han efter slutadt arbete ned- satte bladet af spaden i den fuktiga mullen och kastade en förnöjd blick efter den bortgående; han visste att hon höll midsommarsvak och att hon icke fick tala efter solnedgången.
Skymningen utbredde sig mer och mer, trädens grenar tycktes sänka sig djupare, och rodnaden i vester antog en blygrå färg. Foglarna sofvo sin korta nattsömn; endast den vaksamma Silvio smög sakta fram mellan hundlokans finkrusiga blad och hvita dallrande blomklasar, hoppade beställsamt opp på jordhögen, troligen för att der nedmylla de ur sin gömma, åt dagen och menniskornas blickar förrådda benen. Man säger åtminstone att detta är den lilla fogelns värf.
Många underliga tankar drogo emellertid genom Ellens unga hufvud der hon satt på ringmuren: svarta, hvita, röda, blå och gröna, dock minst af de svarta; ty ännu vandrade hennes fot på rosor.
Den ljumma nattvinden smekte hennes ansigte och hår, och lekte i träden uppöfver henne; ögonlocken blefvo tunga och bilden af de omgifvande föremålen förmälde sig småningom med ovissa drömmars bilder och fantasier. Fönstren på stugan framför henne syntes henne som ett par håliga, tindrande ögon, och dörren såsom en gapande mun, gräset på taket liknade hår på detta gigantiska hufvud. Öfver sjöns spegel rullade hvita dimflockar fram ... nu stego de upp på stranden. Det var en underlig skara af hvita män och qvinnor. De närmade sig parvis, två och två; männerna redo på hvita hästar. Det liknade ett brudtåg. Skaran gick tätt förbi kyrkmuren fram mot porten. Brudgummen kände Ellen godt igen. Han nickade åt henne och kastade en ring och en psalmbok i hennes knä. Ringen var slät och af guld, och psalmboken purpurröd med vingade englar och brinnande hjertan, pressade i silfver på permarna. Der kommo nu sex qvinnor som gingo tätt tillsammans — det var väl brudtärnorna? Ellen såg nogare efter, och märkte först nu att allesammans gestalterna voro utan hufvuden och att de sex buro någonting mellan sig ... det var en bår. Tåget skred genom kyrkporten, fram öfver grafvarna och försvann i norr, Ellen spratt upp, såg forskande i sitt knä efter boken och ringen. Der lågo blott några murkna trädflisor: Hackspiken hade börjat sitt dagsverke i aspen uppöfver henne. Det var nu i dagningen, fogelpositivet åter i gång och på sjön syntes inga dimmor mera. Ellen återvände hem. Hela midsommarsdagen var hon mulen i hågen, dock vågade hon för ingen omtala sin nattliga syn eller dröm, och ingen frågade henne heller derom; ty man visste väl att gastarna svårt hämnades på den som förrådde dylika saker. Efterhand bortbleknade minnet af detta äfventyr. Ellen hade också icke skäl att vara melancholisk. Gräflingen var ansedd för en välbehållen man, och Ellen för den fagraste flickan på 20 mils omkrets; detta visste alla ungersvenner, bättre och sämre i hela orten, men ingen var dock, till sitt hjertas plåga, derom så fullt och fast öfvertygad som Sven Elofson i Högdala, ende son och egare till nämnde hemman med inventarier och gröda, som det gick och stod.
Sven var en högvext yngling med mörka, trovärdiga ögon, och frisk hy. Stilla till lynnet, varmhjertad, öppen och pålitlig till karaktären, älskades han af alla i församlingen och mer än en moder med giftvuxna döttrar tillställde extra gästabud vid läsförhör och andra högtidliga tillfällen enkom för att få bjuda Högdalasonen och lägga ut sina krokar för honom. Mer än en friare hade fått korgen, mer än en tärna hade gråtit sig blek för hans skull, men ingen kunde anklaga honom derför, ty han hade aldrig lagt tu strå i kors för att vinna en flickas hjerta; han visste icke, stackars beskedliga Sven, att detta just är rätta sättet att vinna dem alla! En fanns dock för hvilken han glad ville hafva gifvit sitt unga lif, och hon ..
Gräflingen var, som sagdt, dödgräfvare i Jorsals församling. Ingen må dock tro att det var en vanlig dödgräfvare, som stod till hands när helst församlingsboarna icke sjelfve gittade gräfva ned sina döda, som, i all stillhet och ödmjukhet redde dödskammaren till, och sedan gästen flyttat in, lade torftaket på, tillslöt kyrkogårdsporten och aflägsnade sig. Visst icke. Gräflingen var församlingens allt-i-allom: han var de friskas rådgifvare, de sjukas nattvakt, han svepte de döda och utsatte tiden för begrafningsceremonien, eller om han icke hann att vara med om och öfverallt, kom han ändå och synade liket innan locket skrufvades till. Ingen ärade högre de döda än han, man kunde säga att han var de hänsofnas genius: om någon dog med en ring på sin hand eller ett smycke om sin hals, tillät han aldrig att dessa aftogos: ”det vore att begå helgerån,” sade den hedersmannen. Ja, han gick så långt att han aldrig tålte att se en graf illa sammanlagd. Då ref han upp den nattetid till roten, fyllde den åter sjelf, packade jorden till med sina stora trädskor, hvälfde omsorgsfullt kullen och torflade den sedan med egen hand. Också såg man aldrig, när’ eller fjerran vackrare och bättre formade grafvar än på Jorsals kyrkogård: de sjönko heller icke så hastigt, eller så mycket som andra grafvar. Han lefde i enklingsstånd, och hade sin vackra dotter hemma hos sig jemte en gammal piga som passade upp dem bada; ty han ville icke att Ellen skulle befatta sig med de gröfre hushållsbestyren. De bebodde ett litet gulmåladt hus beläget på sjöstranden midt för kyrkan. Detta hus hade trenne rum, ett större och tvenne mindre s. k. framkamrar, hvaraf den ena beboddes af Ellen och den andra var Gräflingens embetsrum, dit sällan någon vågade inträda, aldrig utan på hans serskilda tillstånd. Såsom prinsessan Melusina, stängde han sig inne der hvarje lördagsafton, och det var icke rådligt att då störa honom. Hvad han egentligen företog sig derinne, visste ingen: somliga trodde att den gamle dödgräfvaren hade besök af andar, somliga åter att han sysselsatte sig med andaktsöfningar, hellst han sällan eller aldrig var i tillfälle att åhöra gudstjensten i kyrkan, emedan han, jemte dödgräfvare- äfven bestridde orgeltramparetjensten, den han, till allas fromma och belåtenhet förrättade helt och hållet efter gamla ortodoxa skolan. Han var en afgjord fiende till det geschwinta sätt hvarpå gudstjensten i sednare tider utfördes. Det förökade tempot i choralmusiken, de förkortade predikningarne samt öfverhufvud till den brådska hvarmed de kyrkliga förrättningarne i allmänhet expedierades, hvarföre det, såsom han sjelf berättade, oftast hände att han ännu ”trampade på trona,” då församlingen redan sjöng utgångspsalmen; att han trampade på predikan, från början till slut, var en känd sak, och en så inrotad vana, att hvarken presten eller klockaren kunde derifrån afvänja honom. Åtskilliga af sockneboarna, och deribland Ellens friare, menade att gubben, då han sa der var innestängd på sitt embetsrum, helt enkelt räknade pengar och skötte om sina egodelar som han hade fördolda någonstädes under tilljorna eller mellan panelet. Ingen kunde dock med visshet afgöra hvad den gamle förehade.
Bland Ellens många beundrare var ock en ung dräng, Wille Vestgöthe kallad, eller såsom några spefoglar ock titulerade honom Baron Påse, dermed gisslande på en gång hans sturskhet och hans handtverk. Wille var en ljuslagd, smalbent ungdom, som alltid någon del af året vistades inom Jorsals församling, der han, snart sagdt hos hvarje åbo, betraktades såsom barn i huset. Wille valsade utmärkt väl. Hvälfde ögonen upp emot taket och kastade undan luggen med en egen högtidlig gest som de andra icke kunde göra efter. Han skref också vers och anlitades beständigt af alla hjertnupna ungersvenner och tärnor, vid namns- och födelsedagar samt dessutom vid grifte- och giftetillfällen, och skulle på grund af dessa sina gåfvor hafva stått sig ganska slätt om han lefvat i kung Carl den XI:s tid, hvilken förbjöd dylika kompositioner. Att man vid sådana tillfällen ofta skrifver ”sju för tu” är någonting ganska vanligt och äfven under vissa vilkor tillbörligt, men Wille skref äfven y för u, hvilket åter var en liten egendomlighet den han tillegnat sig och medfört från fädernebygden. Än författade han några vackra rim ”till en Ven från en yngdomssuster,” än någon skämtsam ”påskbjydning,” än åter ett ”Skallebref till den Hylda,” hvarvid syntes att det sistnämnda, eller erotiska qvädet var hans fors. Så skref han till Ellen på hennes födelsedag ett märkeligt stycke i den vägen. Efter en inledning på prosa, deruti han talar om hennes ”dugd och prudnad, om syckar och förtjysning,” fattar honom inspirationen:
”Vällkomen dura dag med hela nordens fröjd!
Då all natyrens vidd ypplifvas yr sin dvala,
Och flyndran i sitt djyp och Dyfvan i sin höjd,
Och Sursan yti ängden om Ellens durkan tala,
All’ stjernor med sin glans, sjelf solen med sin’ strålar,
Som täcka ögon din, så ljyfligt intet prålar;
Och måst’ natyren sjelf af kärlek varitt fyll
När hon så ädelt ting har verkat utaf myll.
Jag blugs, min Ven, att jag har dristat
Med denna plompa sanning bru
En ädel rådnad i din hu;
Men när jag Rynan ristat,
Så är jag nöjd i tysen år.
La fine. Slutt.”
Lägger man så härtill, att Ellens födelsedag inföll i December månad, så måste man ännu mer beundra den dristiga flygt hans sångmö tar. Oaktadt dessa poetiska gåfvor och konstförfarenheter, kunde dock Ellen aldrig rätt lida Wille. Det hände sig till och med att en gång då de hade tvistat med hvarandra, och Wille till försoningsoffer dristade skänka Ellen en både vacker och ”durbar halsdyk,” hon helt simpelt surfvade den tillhopa och kastade den på elden midt för hans ”åsun.” Detta kunde Wille knappt någonsin rigtigt förlåta, hellst det skedde i Svens närvaro, som icke kunde låta bli att draga på munnen dervid. Allmänna tron var emellertid, att Gräflingen gynnade Wille framför hans medtällare Sven, hellst den förre stundom gjort gubben ”presanter, än af vesttuger, än af piphyfven” och annat smått, samt var honom behjelplig att klistra belgarna då dessa gingo sönder ... hvilket ofta hände i anseende till den nit hvarmed de anlitades ... vid hvilka tillfällen Wille äfven släppte till skinnet. Med säkerhet visste dock ingen gubbens tankar hvarken i detta eller andra mål.
II.
Omkring Spisen.
”De som fått uppfostran och blifvit
undervisade borde lära oss huru äfven
vi skulle kunna vara glada och roa
oss utan skam och ånger.”
Sven Elofson.
Det var en afton på sensommarn, Simeon och hans vänner suto i stugan vid en till hälften nedbrunnen brasa. Regnet föll i tunga droppar mot fönsterrutorna och vinden ryckte i de gamla blyfogningarna. Mer än vanligt tyst och sluten satt gamle Sven och tittade på de glimrande kolen i spiseln. Ellen fastade nu och då en orolig blick på det mörka fönstret. Sven stod vid murstöttan, lutade hufvudet mot sin högra arm, som hvilade på spiskransen. Hans ögon följde med ett mörkt uttryck rigtningen af Ellens blickar, hvilka, då de funno sig ertappade, hastigt sänktes mot golfvet.
”Hvad var det J sade om lindormen för godt, Dodi, när jag kom i dörren?” sporde slutligen Wille, afbrytande den allmänna tystnaden.
”Jo,” svarade gamla Dorothea, som nu likasom de andra satt sysslolös vid söndagsbrasan; ”jag sade att inom församlingen finns bestämdt en lindormsslägt, och det rätt på Stjernestads egor, ty i min farfarsfars tid var det en sådan oräknelig mängd af ormar, att man måste söka hjelp lör dem och kalla hit en klok som kunde säga upp dem. Han åtog sig ock att göra slut på hela familjan, och lät tända eld på en stor rishög i ängen. ”Ä’ J nu blankt säkra på att det inte finns någon lindorm med i trakten?” frågade försvärjaren; då svure de och förpligtade sig på att ingen sådan fanns i hela gestriktet, när han öfvertygat sig härom, kröp han upp i ett träd och började försvärjningen ... Då kommo de klängandes i ljungen, somliga tjocka som ålar och 3 alnar långa, andra pappliga som fjärillar och gulöriga, andra kol-ellanste röda och med etterblåsor i munnen; men alla så fingo de lof krypa in i elden. De hväste så att det hördes tre fjerdingsväg långt, och ettern fräste på glöden. Kopparormen sprang i stycken af ilska, hespingen blåste upp sig så att han vardt rund som ett klot, och huggormen qvidde och vred sig; men det halp intet, de måste i elden; när midt upp uti kalaset lindormen kom slängandes ... då blef försvärjaren hvit i synen som ett kläde och han vardt tvungen att stiga ned ur trädet och släpa sig i elden med de andra ...”
”Hvar var du i går afton?” frågade Sven, i det han oförmärkt lutade sig ned till Ellen, samt fäste sina allvarsamma, men ändå milda ögon på hennes.
Ellen spratt till: ”hvar jag var?” upprepade hon sakta och i frågande ton. Sven nickade, såsom väntade han på svar, men då detta dröjde, tillade han varnande: ”akta dig för lindormen!”
Ellen rodnade starkt, kastade en harmsen blick på Sven och vände sig tvärt till Wille. Hon lade sin hand vänligt på hans arm och sade: ”du brukar vara glader och förståndig Wille, hitta på något att fördrifva tiden med i qväll.”
”Javasserratricken!” ropade Wille, smickrad af Ellens ovanliga vänlighet, gick derpå bort till sin påse, der han ref bland tyger ock sjalar tills han fick rätt på ett litet fyrkantigt knyte, ombundit med en gul sitsnäsduk. Här bland löskragar och kravatter framtog han några hopvikna papper af åtskillig färg och storlek. Dodi lade ett par furuträn på glöden och lågan lefde ånyo upp, klar och sprakande.
”Om slaget vid Narva,” läste nu Wille, ”Herr Peder han drömde en dröm om en natt, etc.”
”Nenej, det der är ju bara spetakel, hela visan,” sade Dodi, ”låt oss höra något annat!”
”Wrangel och Leyonhufvud.” ”O du käcka Leyonhufvud, när du till Carlskrona gick, etc.”
”Nejnejnej! inte sådant! låt oss höra någonting nytt, det der är ju gammalt som gatan.”
”Allt om en ogudaktig krukomakare uti Sweitz och staden Mähren, hvilken hade fem styfbarn dem han gaf hundenamn —”
”Jesters!”
”Med mera faseligt som i sjelfva visan omtalas:
”Hörer till J christne goda,
Du qvinna och du man
Hvad posten oss bebådar
Ifrån det Tyska land,
Som nog i sanning är,
I Sweitzerland det skedde
Som efterföljer här:”
”Nog, kära Wille du,” afbröt Ellen med en otålig åtbörd, ”det der är en dummer visa, kära du.”
”Nå så ha vi här en tidning, som jag tagit med mig från Stockholm — öfverskriften är borta, men det är detsamma; den är i allt fall pin färsk.”
”Läs om Döda i hufvudstaden och landsorten,” bad Gräflingen och Wille gjorde så.
”Nu om hagelskadorna,” yrkade Dodi.
”Vänta vi ha ångfartugen och Ytrikes Nuheterna först.”
”Ajsa’n! hvem vill höra på tocket slarf?” ropade Dodi förargad.
”Om Tyrkiet —”
”Inte ett ord om hedningar och hundturkar!” förbehöll sig Dodi.
”England ... lilla prensässans döpelse —”
”Fy strunt! hvad angår det oss?”
”Barbariet —”
”Usch! Ingenting om Ryssen heller, det är sagdt!”
”Rom —” ”Om Påfven kanske, som menniskorna falla ned för och kyssa på toffeln? — det duger inte för två styfver.”
”Nu kommer Tidningsreveljen —”
”Asch! gå förbi’et!”
”Rättegångs- och Polissaker —”
”Kåvall förbi! ... Dä’ vill vi inte höra heller. En blir så förhärdader till kropp och själ af sådant, att en tycker att ett mord inte betyder mera, än om far der tar sig en pris snus, eller om jag slår ihjäl en fluga.”
Nu ögnade Wille sista sidan: ”Mazyrka-kappe-tuger, Tuska äpplen, kruddpepar — snys — Jydarnas konung af Sa — Satan —”
”Jesters! ... hvad säger du pojke? skrifver den med, nu för tiden?”
”Christelig Huskatt, Blommorna vid väggen, Ytflugter på Hofvet och Tranärtsharpan —”
”Hvad är det för godt, du Wille?”
”Åh det är en visbok eller sådant ... och sen så är der fura tiggareanångser, nej, låt mig se, sex: ”Bödelsbacken, Ormsaltare- och Kattrakaregränd, Komötet, Rackarebacken och Kattvadet —”
”Ja, ä’ dä’ en tidning, dä’? utropade Dodi förtretad. ”Hvad skall en ärlig bonde ta sig till med en sådan, dä’ vill jag bara veta. Ska’ en inte orka lefva till den dag en kan få sig en försvarlig tidning, eller annan läsning som kan passa för oss stackare? — När en har arbetat dagen om, så att det verker i knoterna och sätter sig de långa vinterqvällarne vid brasan ... en ä’ skam till sägandes både sömnig och trötter ... då skall en sitta der och snurra och spinna, eller ock såsom karlarna få göra, tälga på en träbit sina fem långa timmar, det är med nöd en kan hålla ögonen uppe.”
”Då snyrrar J inte på flitigt, Dodi,” menade Wille.
”Om en spinner så skäfver’a ryka om fingra’, så kan det ändå hitta på att bli tråkigt i längden, skall jag säga Baron. Han och hans gelikar, de roa sig med annat om qvällarna.”
”Ja, vi läsa Biblen, vi!”
”Hur det går med läsningen, det må Gud veta, men nog hör man harrarna sjunga ibland så taket lyfter sig på hållstuga’. — Det är en skam,” fortfor Dodi ifrigt, ”vi ha så mycket med prester i landet, och så mycket böcker skrifvas och så många möten och komerser och ändå ska inte en fattig bonde vara god till att få sig någonting klokt och vackert att läsa, så att han kan med tiden bli ett grand klokare och bätre än sina oxar som han sällskapar med dagen om.”
”Hvad ska’ bönderna med sådan läsning, de ha ju Bibeln?” sade åter Wille.
”Dodi har rätt,” medlade nu Sven saktmodigt.
”Någon förströelse måste en vällan ha. Om barnet är aldrig så allvarsamt, så åstundar det ändå att leka ibland, och vi ska’ ju vara såsom barn. Vi store barn behöfva också roa oss, och jag tänker att våra herrar och husbönder och allt förnämt folk äfven roa sig, fast det sker på ett vackrare och bättre sätt än vi andra; men så borde de, som fått uppfostran och blifvit upplysta, lära oss huru äfven vi skulle kunna vara glada och roa oss utan skam och ånger.”
Nu drog Gräflingen föraktligt på munnen - - ”Herrar, husbönder och sådant förnämt folk ...” mumlade han, ”jo dä’ ä’ just rätta kolejet, dä’!”
”Sven talar som en prest,” sade Dodi.
”Som en risdagsman,” menade Wille; ”men han glömmer att J ha’ bibeln.”
Ellen såg sorgset på Svens ärliga och fromma ansigte, och vände sig suckande bort.
”Dymhyfvyd!” sade Dodi mellan tänderna, nickade åt Baron, åt hvilken detta var tilldrucket, samt knackade harmsen med vedträdet mot spishällen.
IV.
Förmaket.
— En Olymp är salen,
Evigt fylld af Hebe guldpokalen,
Blott en saga qvalen.
Stagnelius.
Det var vid thétimman. Lyst af det milda skenet från en lampa satt grefvinnan Albin och bläddrade i en af Boz’ nyaste romaner. På bordet framför henne lågo åtskilliga dyrbara planchverk, modejournaler och musikalier. Från angränsande salong hördes tonerna af ett piano, accompagneradt af en skön mansröst. Det var en Skottsk romance från Stuartarnes tid: den bekanta ljufliga melodien till ”Charlie is my darling.” På den brokiga mjuka golfmattan satt en flicka och lekte med en stor hvit fogel.
”Taci, Carissima mia — cosi, stia quieta!” sade den lilla flickan och strök smekande den oroliga fogeln, samt sökte att qvarhålla honom på sin arm: ”Se tu gridi, sarò bravata!” Fogeln var synbarligen distrait. Han lade hufvudet än åt ena, än åt andra sidan och blickade med det klotrunda ögat uppmärksamt bortåt den öppna dörren, hvarifrån musiken kom. Nu sköt han upp den höga fjäderkammen på sin hjessa tillika med ett par yfviga polissonger och klef dristigt några steg utåt golfvet samt uppgaf derunder en följd af sträfva starka ljud: ”Vieni Cacadora, cattiva, du skriker så att du kan väcka upp de döda” — ropade flickan otåligt, i det hon sträckte ut sin hand mot fogeln, som efter ett kort besinnande, samt med tillhjelp af sin stora krokiga näbb, åter spats era de uppåt den sammetsfina armen, satte sina svarta fötter på den runda mjellhvita skuldran samt svängde sig ledigt opp bland lockarna på flickans hufvud; här utförde han en serie af dessa så egna, löjligt behändiga rörelser som karakterisera dessa djur och som med skäl förvärfvat dem namn af fogelslägtets apor.
Flickan började att storskratta, hvaraf fogeln blef ännu mera upprymd. Äter sköt han upp panachen och polisongerna och började conversera så öfverljudt och uthålligt, att flickan måste hålla för sina öron och sångaren kom af sig derinne, och nödgades sluta, just som ”Charlie, my darling” kom till ”the Town” och skulle mottagas af stadens döttrar. En ung man syntes nu i den öppna förmaksdörren. Det var en smidig och vacker gestalt med en viss abandon, eller hellre vild grace i sina rörelser, och med en lika rikedom af svart hår, som den förutnämnda flickan. Åtskilliga drag i hans ansigte tydde ock på nära slägtskap mellan dem båda.
”När tänker du resa?” frågade grefvinnan i en släpande, klanglös ton, i det hon långsamt bortlade sköldpaddsknifven och tillslöt boken.
”Omkring den 15:de, jag måste vara i L. vid slutet af månaden,” svarade unga grefven, till hvilken frågan var ställd.
”En sådan resa midt i vintern!” yttrade grefvinnan efter en stunds mogen öfverläggning. Vi halva här, på eget beråd, fogat ett utropningstecken till frasen, ehuru det icke fanns något tecken till utrop i sjelfva tonen, hvarmed den uttalades. Vi gjorde så, emedan vi fruktade att läsaren eljest, på grund af det ofullständiga i sjelfva uttrycket, möjligen kunnat förmoda, det eftersattsen blilvit uteglömd. Men sådant är icke förhållandet. Hade här varit fråga om en resa för grefvinnan sjelf, kunde man med visshet antaga att orden fallit sig annorlunda och strofen fått sin tillbörliga eftersatts och kanske utropningstecken med, men som nu det gällde en annan persons resa, kunde ofvanstående uttryck icke betraktas annorlunda än såsom en anmärkning i förbigående öfver andra menniskors dumhet (jemförd med hennes egen vishet), på hvilken hon hade haft och dagligen och stundligen hade de ovedersägligaste bevis, ehuru hon sällan nedlät sig att tala derom.
Att unga grefven uttydde hennes ord på det naturligaste och vackraste sättet, det antydes af hans svar.
”Ah, för en karl är en sådan resa ingen ting ... vore det bara icke så svårt att lemna hemmet!”
Grefvinnan upplyfte sina trötta ögonlock och såg med en half blick och en fjerdedels undran på sin son, men misströstande om att någonsin kunna utreda ordalag af så invecklad beskaffenhet, lät hon ämnet falla.
Den tystnad som härpå följde hade nu, för hennes del, gerna kunnat ostörd fortfara hela den qvällen och några af de påföljande dagarna, om icke grefve Albin efter en stunds förlopp afbrutit den med förfrågan, huruvida brefvet var färdigt till grefven hennes man, hvartill hon nödgades svara ett sömnigt ”jaa,” men härmed var också conversationen slut. Imman från théköket hvirflade mellan vaxljusen på divansbordet gent emot, och grefvinnan och hennes emma rullades dit.
Lilla flickan hade emedlertid ledsnat vid leken med cacadoran, och roade sig i stället med plancherna på bordet. Hon betraktade med serdeles uppbyggelse en vignette, föreställande den gazeklädda Charlotta Grisi och Perrot, dem hon trodde vara Eva och Adam i paradiset. Cacadoran satt åter på sin ställning, synbarligen spekulerande på ett passande tillfälle att voltigera ned i unga grefvens hufvud, hvilken gick fram och åter på golfvet, tätt förbi henne.
Unga grefven befann sig i den kinkiga belägenhet, att det praktiska förnuftets urvisare visade rakt åt motsatt håll mot dem på hans hjertas spelur. Fåfängt bemödade han sig om att förmå de båda urverken att correspondera, han justerade och justerade, men de voro och förblefvo oefterrättliga. Uret i hans bröst gick beständigt för fort, det i hans hufvud drog sig beständigt efter. Han hade velat gifva mycket, om han haft någon likasinnad varelse att nu förtro sig till och rådgöra med, men dertill syntes ingen den ringaste utsigt for handen. Hans syster var för ung och barnslig ännu, att kunna invigas till förtrogen i affaires des coeur, hans fru mor deremot alltför gammal; icke så mycket till åren, som icke snarare till känslorna, hvilka hos henne troligen aldrig räknat någon ungdom.
Likasom gräset stundom gror friskare och yppigare i den kalla stenens skugga, än på den högländta slätten, der den beständiga solvärmen hejdar dess vextkraft och till och med förtorkar det, så händer ock att menniskans känslor stundom utveckla och bibehålla sig friskare och starkare i lidandets och nödens skugga, än i medgångens och lyckans solsken. Hade grefve Albin icke varit ett af dessa verldens smekbarn, som framfladdrat sitt hela lif bland nöjen och förströelser, och sålunda vant sig att slösa med sina känslor, och att så till sägandes i helt små portioner strö ut sitt väsens blomdoft öfver de tusende små bländfagra ting, som man på den stora verldsmarknaden exponerar och som man der gifvit namn af skönt, skulle han nu, då det nyckfulla ödet stod till reds att med frikostig hand räcka honom sin bästa gåfva, icke tvekat att med tacksamt hjerta mottaga densamma.
Men klockan slog nu 11, och den häftiga hjertklappning och den skyndsamhet, hvarmed han grep sin hatt och störtade ut, vittnade dock att det offer han gick att bringa åt fördomens makter, icke verkställdes utan starka inre strider, hvarvid det unga hjertat skulle komma att svårt blöda.
V.
I Skogen.
”Jeg klynger mig
Hel ängstelig
Min Ven! till dig;
Kys varm min mund
I Nattens stund!”
Christ. Winther.
Det var afton, en dunkel, sval höstafton. Blekt och klart samm månklotet i luftens blåa haf, och nattvinden susade i grantopparna. Ett skummande vattenfall kastade sina glänsande perlor i gröngräset, och någon enslig nattfogel klagade i djupet af skogen. På en bänk under några högresta hänggranar satt en man, insvept i en kappa. Hans blick var oroligt rigtad mot en grupp af trän, mellan hvilka en smal gångstig slingrade sig, men som snart förlorade sig i det villande månskenet, bland skuggor af trädstammar och smärre klippstycken.
Nu hördes på något afstånd några melankoliska toner, de ljödo närmare och närmare. Det var en enkel kärleksvisa, icke af de aldraälsta, men deras närmaste efterträdare: samma vemodiga och djupa anda, samma enkla och ljufva tongångar, men med mindre sammanhållning, soliditet och klarhet än man finner hos de gamla äkta, hvarföre de sednare kunna kallas en reminiscence eller ett echo af de förra. Detta var den bekanta:
”Det roar mig i lunden att vara,
Der högt jag min kärestas namn ropar ut,
Der bergen och skogarna mig svara;
Mitt hjerta det älskar att höra dess ljud!”
Det låg ett eget romantiskt behag i denna sång, någonting svärmiskt och sällsamt dunkelt, så olikt annan vanlig sång, som det spelande glada bjertgula solljuset en sommardag liknar det blåaktiga, högtidliga och mystiska sken som månan gjuter öfver naturen en höstnatt. En lätt skepnad rörde sig mellan träden och närmade sig grangrottan.
”Är du ändtligen här?” ropade mannen i kappan emot den kommande och drog henne ned på soffan bredvid sig ...” att låta mig vänta så, denna sista qväll!” fortfor han i en ton midt emellan öm glädje och förebråelse och i det han svepte en flik af den vida kappan omkring henne, för att skydda henne mot nattkylan. Långsamt lyfte flickan den fina bleka pannan upp mot honom och säg honom sorgset i ögonen: ”jag ville gråta ut, så att jag kunde vara glad hos dig, men jag gråter nu likasom derhemma ... du är hård mot mig Albin!”
”Nej Ellen, men jag kan icke handla annorlunda ...!”
”O, om du höll af mig, så for du nu icke från mig och lemnade mig allena att sörja mig till döds ... du kunde det icke — du toge mig med dig öfver allt, till verldens ända !...
”Jag kan, jag bör, jag får icke vara så egennyttig, hvad skulle din gamle far säga?”
”Han skulle tacka dig, han vill min lycka.”
”Och mina föräldrar, Ellen?”
”De vilja ju din lycka; och är det icke den största lycka att beständigt få vara hos den man älskar?”
”O, de känna icke dig, Ellen!”
”Nå, de kunna ju då icke hafva någonting emot mig; jag vet rätt väl att jag icke har lärt mig ett och annat som du och din syster kunna ... men det är ju ingen tid förliden, jag är blott sexton år, jag kan ju lära hvad du åstundar ... jag vill arbeta natt och dag ... låt mig se ...” och hon räknade på fingrarna ”ett fremmande språk, det lär jag mig nog i det fremmande landet; rita och brodera ... åh, det är ingen omöjlighet, sjunga, det kan jag redan, det har du sjelf sagt ... att kläda mig väl och vackert, det är allsingen konst, när jag först har något att kläda mig med ... älskvärd, det måste jag ju vara i mig sjelf, efter som du håller af mig ...”
Albin log åt den barnsliga flickans tal. ”Ack Ellen, goda sköna Ellen, jag måste vara upprigtig mot dig ... men hur skall jag kunna vara det så att du förstår mig? ser du, det gifves en hel hop fördomar ... hos vissa klasser ... de anse sig ... de inbilla sig .. . de rika tro ... nej jag kan inte!”
”Tala ut! ah, jag förstår! de rika, sade du ... jag förstår nog; men när man håller af hvarandra innerligen af hjertat, så finns ingen fattigdom!”
”I sjelfva verket icke ... men det gifves ock en hel hop andra fördomar ... till ex. olikhet i stånd ... förstår du mig Ellen ...?”
”Nej, det förstår jag icke.”
”Det är skilnad emellan menniskor ...”
”Åh, det förstår jag, den ena är ond, och den andra är god, men jag vill blifva god, hör du, jag vill arbeta af alla krafter derpå, och du skall hjelpa mig.”
Albin slöt det menlösa barnet, genom hvars mun sannin- gen kom så enkel men ändå så majestätlig — ömt till sitt hjerta ... ”O, detta är ändå icke nog!” sade han sorgset; ty det smärtade honom att nödgas kasta en skugga in bland hennes ljusa tankar.
”Icke nog? hvad är det då för olikheter du talar om? när det icke är skilnaden mellan rik och fattig, mellan god och ond?” frågade flickan.
”Skilnaden ... mellan ... höga och låga ...”
Bedröfvad såg dödgräfvarens dotter på den talande och bemödade sig förgäfves att följa hans tankegång eller fatta hans ord dä han började att förklara sina satser. Han begick det så förståndigt och grannlaga som möjligt. Ellen log stilla, och hennes stora mörka ögon voro fästade på tornspiran som glimmade mellan skogstopparne i månskenet.
Hon tänkte på ”vallekullan” som konungen bjöd sin hand och halfva rike, sin kungakrona, sin yngste broder och slutligen sig sjelf för det hon skulle qväda en liten visa för honom, och sjöng icke hon (Ellen) lika bra som vallekullan?” — Än mjölnarens dotter Ingalill” som stod vid den ”tunga qvarn och mol”, fäste icke en konungason henne med guldringar tre, tog henne i sin famn och gaf henne drottningenamn? andra exempel, både bland hedna och christna konungasöner, att förtiga.
Grefve Albins ord gingo derföre förlorade. Ellen kunde icke fatta, ännu mindre tillämpa deras betydelse. Hon befann sig i denna sinnesbelägenhet, då de andliga krafterna konsentrerat sig kring ett enda föremål från hvilket de icke förmå lösrycka sig, för att med tillräcklig sans och intensitet omfatta äfven andra, för ögonblicket mindre vigtiga saker. Om ett starkt ljus hålles tätt fram för våra ögon, skola vi endast dunkelt urskilja de föremål som befinna sig omkring oss emedan vår synkraft förbländas. Sålunda hade Ellens hela inre varelse, alla hennes andeliga förmögenheter samlat sig kring ett enda föremål kärleken, och kunde derföre icke dela sig åt andra håll. Så händer det ock, att en djup och mäktig känsla, som har någonting himmelskt och odödligt uti sig, alltid lyfter menniskan ett stycke från jorden, och låter henne skåda lifvet i förklarad gestalt. Derföre glömde Ellen nu alla de fördomar, alla de konstgjorda hinder som lågo mellan henne och hennes önskningars mål.
”Jag finner, att jag har mycket att lära”, sade hon slutligen suckande: ”ty, — du måste förlåta min okunnighet — det der förstår jag icke. Jag tänker blott, att om jag finge vara hos dig, så skulle jag ingenting mera begära i denna verlden, och ingen skulle deraf förnärmas eller lida ... men efter det icke så kan vara ... tänka på dig det kan ingen förmena mig, det vill jag göra både natt och dag tills du kommer ...”
”Tack Ellen!” sade Albin, och beseglande löftet tog han farväl.
”Nästa höst, när gräset gulnar och löfven falla, möter jag dig här!” och han lemnade den gråtande flickan ensam bland de mörka granarna. Ellen gick fram till klippan, och lät de svala vattendropparna stänka på hufvud och ansigte.
”Akta dig för Lindormen!” ljöd det uppöfver henne ... Hon såg hastigt dit, hvarifrån ljudet kom, och på branten af berget såg hon en mörk gestalt lutad mot en bössa men som försvann i nattens mörker.
VI.
Likplundraren.
Bedröfvad, matt och förgråten vände Ellen slutligen hem, Det var mörkt i stugan och hon gick genast till ett af sidorummen och kastade sig utmattad på sängen. Försänkt i saknadsfulla drömmerier märkte hon ej att föremålen omkring henne vore henne helt och hållet fremmande. Nattkylan, vakandet och det myckna gråtandet hade vållat henne en lindrig feber. Hon hade legat så, ungefärligen en timma i ett halft vaket, halft sofvande tillstånd, då tyckte hon att golfvet rörde sig och att rummet i hast blef helt ljust. En fallucka öppnades och gamle gräflingen reste sig upp såsom en vålnad ur jorden. Han höll ett skrin på sina armar, hvilket han försigtigt nedsatte på bordet fram för sig.
Han såg sig spejande omkring i rummet, satte sig derefter på en stol framför sin skatt och öppnade locket, ett fynd af strålande guld och ädelstenar mötte hennes blickar.
”Gamla gråtröjan, skallingen, gräflingen ...” började nu Simon, med en på en gång hånfull och förnöjd mine ”han har inte ställt det så dumt för sig här i verlden, kanske! ... andra äflas att låta sina talanger synas, att lysa med hvad de äro eller icke äro! ... de galne! hur mycket klokare att gömma sig, att icke synas, men verka i tysthet, nå sitt mål ... i tysthet ... jag herrskar öfver mitt nattliga rike i tysthet, min brud heter Döden och med henne fick jag all min rikedom, i tysthet, på andra sidan hafvet firade vi vårt silfverbröllop, i Stockholm firade vi vårt guldbröllop och om lyckan är god, fira vi här, inom några år, vårt diamantbröllop — i tysthet. Detta var ett ståtligt fynd,” fortfor han i det han triumferande upplyfte en masif guldkrona — ”men det kcstacle mig ock mycken möda att förvärfva det ... Se hur det glöder och perlorna tillra som stelnade droppar på min hand, jag fick den i en kyrka, sent en vinternatt. Månan sken in på grafstenarna, jag följde honom genom fönstret, ty dörren var händelsevis stängd. Men du jag skulle gå tillbaka kunde jag omöjligt komma dit upp igen. Jag fattade då i en jernring, lyfte upp en lucka i golfvet, och sökte efter en passande kista, slutligen valde jag en med ett blodrödt hjerta till fotplåt, den reste jag upp mot muren, så steg jag först på en stolkarm, derefter midt på det blodröda hjertat, men kistan var murken och brakade sönder under mina fotter — då hörde jag Skratten bakom mig — men jag var den tiden ferm och vig som en olycka, fattade derföre i fönstergallret och klängde mig upp i nischen, samt hoppade ut i den mjuka snön. Påföljande söndagen efterlyste man kyrktjufven och jag trampade som vanligt beljorna till kungörelsen ... ha! ha! Kronbrudarna ha blifvit färre sedan dess, men annars går verlden sin jemna gång, och ingen har det ringaste ondt utaf’et, det jag vet ... Här är en ring med en purpurröd almand ... den fick jag, af en ung flicka, fick eller tog, det är detsamma; hon behöfde den icke mera; i döden är man trogen ändå, — och detta porträtt infattat i rosenröda amethister, det tog ... nej, fick jag äfven af henne, porträtter och rosenröda stenar behöfver man icke när man sofver ... och denna orm af guld med ögon af Perusk smaragd ... se hur de spela i gult... hur de blinka! den satt tätt slingrad om en qvinnas arm ... jag som alltid är medlidsam, jag tog den bort, styggen! ... här ett kors af opal ... hvem förer kors med på den färden? här en dolk med brillanteradt fäste, den skänktes mig af en ung krigare då han tagit afsked ur tjensten, han fick en åkomma, den unga mannen, hans arm domnade ... denna bröstnål af äkta diamant, klar som en tår ... den erhöll jag af ett litet barn, ... den unnades mig gerna, ty hvad skola barn med lektyg, då de gå att sofva? Menniskorna hafva alla varit goda mot mig ... nå, jag har väl också gjort dem några små tjenster tillbaka: hos somliga har jag vakat, andra har jag svept, åt mången har jag bäddat, och torflagt taken på deras hus; men så hafva de varit tacksamma och ... tystlåtna ... de skryta icke, de pocka icke, de förråda icke ... Gamle gräflingen har många vänner — i jorden, och skatter äfvenledes ... men han skryter hvarken af det ena eller andra; ... när uret börjar sakta sig, när man icke mera orkar arbeta och samla ... då reder man sig ett beqvämt bo, här, eller i ett annat land, lika mycket... men ännu är tiden icke inne, ännu kan Sim sköta spaden och ännu skall han hjelpao mången till vägs. Och diamantbröllopet ...!”
Åter ögnade han, med tindrande blickar sin skatt, tillslöt, derpå locket samt gick till falluckan. Ellen, som under tiden vaknat till fullt medvetande och instinktmessigt fattade den fara hon lopp, ifall hon blefve upptäckt, hade besinning nog att, medan gubben ännu var i källaren för att gömma sitt skrin, bereda sig tillfälle att fly ur rummet. Försigtigt undandrog hon sänggardinen, steg upp och ilade med tysta steg öfver golf- vet, och ut genom den lätt tillslutna dörren, den hon helt sakta drog igen efter sig, och lyckades sålunda komma ut lika obemärkt som hon kommit in.
VII.
Vännen.
Mackay.
Följande dagen var Ellen ovanligt blek, och de mörka ögonens glans var skymd nu af en tår, nu af en dyster skugga af sorg. Hon satt på soffan vid fönstret och blickade ut, der bortom skogen tinnarna af Stjernestads slottskapell framskymtade. Emellanåt sänktes hennes blick på ett öppet bref som låg framför henne, dock synbarligen utan att hon fastade någon uppmärksamhet dervid. Brefvet var från Wille Westgöthe som nu var utsocknes, det lydde som följer:
”Från den same till Den Sama!”
”Cypidå med sitt blås sin koger och sin båge
Måst lära utaf dig sin tärand’ eld och låge;
Hans skäckar ingen lyst, hans hjyl ha’ ingen farrt
När du dig vänder bårt och ej vill gifva kraft.
Din åtbörd och ditt tal, din yppsun och ditt löje
För mången är ett qval, för mången ock ett nöje.
Ty hvad är mera pyst än dig ogynstig se,
Och hvad är mera lyst än se dig glader le.
Jag blugs, min Ven, att jag har dristat
Med denna plompa sanning bru
En ädel rådnad i din hu;
Men när jag Rynan ristat,
Så är jag nöjd i tysen år!
La fine. Slytt.
Skrifvitt i min osunliga hudda bakom bergen.”
Mot aftonen kom Sven in, och satte sig på soffan midtför Ellen. Han betraktade henne under tystnad en stund, derefter tog han hennes båda händer i sina. ”Ellen,” sade han ömt, och den på en gång starka och försynta känsla hvaraf han var lifvad, gaf åt hans uttryck och ordalag, denna finhet och detta behag, som man tror att blott den civilicerade menniskan kan tillegna sig. ”Mina tankar ha länge varit mörka och bittra, och mitt sinne har förhärdat sig ... jag har förföljt dig såsom en skugga och bedröfvat och förtörnat dig med mina ord ... du vet nog hvarföre ... men nu är du olycklig, och jag kan icke längre vara bitter ... nu äro mina tankar milda som lam och mitt hjerta blöder när jag ser dig så blek och förgråten ... tänk icke mera på det jag förr bedt dig om ... jag vet att du hörer ... en annan till ... jag vet att det är för honom du sörjer ... men gråt icke, Ellen, jag vill hjelpa dig ... önskar du veta om honom ... jag skaffar dig underrättelser när hellst du vill, gråt blott icke så mycket!...”
Ellen såg forskande på Svens vackra ansigte, der känslans fordna något veka och blödiga uttryck undanträngts af ett drag af kraft och allvar, som länte det ett förnyadt behag. Den blick, hvarmed han mötte hennes, var på en gång öm och stadig, och hans röst var fast när han yttrade:
”Du behöfver icke vara skygg för mig ... du vet att jag menar dig ärligt ... skall jag gå till Stjernestad?”
Ellen säg ned och teg, stora tårar föllo på Svens hand.
Dagen derpå var en söndag. Ellen träffade Sven på kyrkobacken. De talades vid en stund. De stodo båda två vid muren der Ellen hållit midsommarsvak. Hon tänkte på sin syn, på ringen och boken som Sven gifvit henne, och Sven stod der nu så full af aktning med hatten i hand framför henne, och solen sken vänlig på hans bottenärliga ansigte, och han log så godt, men ändå så vemodigt, när hon räckte honom handen. Inom sig tänkte hon måhända i denna stund, att det var stor synd om honom, att han skulle gå och sörja bort sin ungdom för hennes skull. Sven vände sig litet bort och helsade från Stjernestad, och nu togo med ens alla hennes tankar ett annat lopp.
Hur egoistisk är icke stundom kärleken! ... men Ellen märkte ej förr att hennes lifliga frågor qvalde Svens hjerta, än hon hejdade deras fart.
Så fortfor Sven under den långa, sorgliga vintren, att med sjelfförsakelse utan like, bringa Ellen underrättelse om Albin. Men Sven led mera än Ellen anade, slutligen kunde hon dock icke undgå att märka den förändring, som den inre striden verkade på hans lynne, helsa och utseende.
”Detta går icke an längre,” sade hon en dag; ”du går och förtär dig sjelf, tills du blir som en skugga. Det går icke an, Sven, du skall bjuda till att vända dina tankar åt ett annat håll; du som kan hålla af en så af hjertans grund, du skall lätt bli afhållen igen ...”
”Hålla af ... hvad hjelper det?” afbröt Sven hastigt, och mot sin vilja med någon bitterhet; ”om en hölle af så att en med glädje ville utgjuta sitt rödaste hjerteblod, så gagnade det till intet: ju innerligare man håller af, ju hårdare blir man tillbakastött ... men det lönar icke att tala om.”
Ellen undrade öfver sig sjelf, och kunde icke begripa, hvad som föregick med henne. Var icke Sven både god och vacker och så huld mot henne. Man tänkte aldrig på sig sjelf eller på hvad han led, blott på huru han skulle kunna trösta och glädja henne; och ändå, ändå! ... hur kom det sig att hans kärlek föreföll henne så motbjudande, ja, nästan besvärade och förtörnade henne? Och Albin deremot, huru annorlunda! En sådan outsäglig fröjd som genombäfvade henne då hans blick mötte hennes, eller hans röst träffade hennes öra, en sådan längtan när hon var skild från honom; och han, hvad gjorde väl han för att behaga henne ... var han icke nyckfull, pockande, stundom liknöjd, lemnade han henne icke så sorglöst der under granarne vid vattenfallet, utan att sedan skänka henne en enda helsning, som visade att hon var ihågkommen! Huru förklara detta!
Ett år hade förflutit på detta sätt, och Sven medförde en dag den underrättelsen, att den unga grefven återväntades hem. Sven anlitade all sin sjelfbeherrskning, för att ståndaktigt kunna bära Ellens glädje vid emottagandet af detta budskap, och han svigtade icke, men ett förteg han, nemligen att grefven icke väntades ensam.
VIII.
Hemkomstölet.
”Lad ængstes, lad græde, lad vente hvo vil!
Alt er den ikke hjemme, min hu staaer til.
Herz.
Fyra serskilda gånger hade den vexlande naturen omklädt sig, sedan Albin tog farväl af Ellen i skogen. Den hade aflagt sin hvita vinterdrägt och i stället hängt den ljusgröna florsslöjan öfver sina yppiga axlar, och åter bytt denna ut mot den smaragdfärgade sammetsroben som var hennes galadrägt, och nu sednast iklädt sig den brokiga guld- och purpurfransade höstklädningen. Unga Grefven hade hemkommit till Stjernestad och redan rastat der omkring två veckor, utan att Ellen ännu sett en skymt af honom. Hvarje morgon hade hon med klappande hjerta satt sig vid det lilla gårdsfönstret, samt sedan, när aftonen kom, gått till vattenfallet, der gräset längesen var gulnadt och löfven längesen fallit af, och hvarje natt hade hon tillbragt i en bedragen väntans smärtfulla tankar. Dessa sista åtta dagar hade äfven Sven uteblifvit, han som hittills så troget delat och äfven mildrat hennes bekymmer. Hvad skulle hon tänka härom?
En afton satt hon åter vid gårdsfönstret försänkt i qvalfulla tankar. För första gången knotade hon i sitt hjerta öfver Albin och anklagade honom för hans köld och glömska. Tårar, bittra, ymniga, rullade ned på hennes kinder. Hon blickade på den mörka jorden, som nu var så tom och liflös. Det tycktes henne tungt att lefva. Hon såg på kyrkan, den fredliga inhägnaden, der var så lugnt och qvalfritt, och det syntes henne lättare att dö. Nu inträdde Sven. Han helsade och gick fram, satte sig på brädsoffan bredvid henne, och, såsom förra gången, tog hennes händer i sina. ”Du gråter igen, Ellen!” sade han med öm deltagande röst; ”men du skall icke kosta några tårar på honom mera ... Gud vet om han förtjenar det!”
”Jag vet,” hviskade Ellen, ”de äro alla trolösa!”
”Alla?” eftersade Sven och såg tveksamt på henne.
”Albin är trolös ... far är trolös ... ju innerligare man håller af, ju hårdare stötes man tillbaka!”
”Ja, det händer,” sade Sven svårmodigt... ”men mig har du icke hållit af så innerligt, jag stöter dig icke heller ifrån mig ... jag ville gerna dö för att hjelpa dig ... men se der bortom skogen hur fönstren glimma på Stjernestad!”
Ellen spratt till. ”Jag ser,” sade hon bäfvande ... ”men jag vet icke ... dina ord förskräcka mig ... hvarför glimma fönstren så i qväll?”
”Se icke på fönstren, Ellen ... lägg ditt hufvud mot min axel ... de fira ett hemkomstöl ... nej, darra icke så ... det är ju brukligt när någon varit borta ...”
”Ja, det är brukligt ... tack skall du ha, Sven! ... han har då icke kommit ensam?”
Sven teg.
”Jag visste det nog, Sven; men jag har icke velat oroa dig dermed. I morgon skall du tala om allt för mig ... i qväll är jag så trött, men i morgon, hör du Sven, i morgon?”
Med ett undergifvet leende lade hon sin hand på Svens hufvud till afsked och gick in till sig.
Sven fann henne lugnare och förståndigare än han vågat hoppas, och lemnade derföre stugan med lättare hjerta än han dit inträdt, och tog vägen hemåt.
Han hade knappt hunnit utom gårdsporten, förrän Ellen åter gick ut i stugan, hon smög sig spejande fram till fönstret. Oaktadt det var temligen mörkt upptäckte hon snart Svens försvinnande gestalt på strandvägen. Hon såg att han flera gånger stannade och vände sig om, troligen för att lyssna om allt förblef tyst. Ändtligen försvann han alldeles bland träden. Ellen aflyftade helt sakta dörrklinkan och gick ut. Guldkantade moln flögo snabbt på himlen och månan gled fram ur skogen. Ellen tog vägen mot Stjernestad. En fuktig vind susade genom de höga nakna alleerna och tunga vattendroppar nedföllo på hennes hufvud. Hon hade hunnit till trädgårdsporten och öppnade densamma; breda ljusränder föllo från de höghvälfda fönstren öfver Gullriset och Georginerna på terrassen. Vestibulerna voro upplysta och den guldsmidda betjeningen hvimlade mellan pelarna. Ellen blandade sig obemärkt med en mängd åskådare från godset, som stodo packade vid de öppna salongsdörrarna. Det var en dimma för hennes ögon. Musiken stormade ... vaxljusen flämtade i kronor och kandelabrar, juveler gnistrade, siden och gazer fladdrade ... parfymer doftade, camelier och myrten ... hvem sväfvar der, helt nära förbi henne ... han i ordensdrägten, med det svarta håret och blixtrande mörka ögonen? ... och hvem är hon i ljusblåa sidenklädningen och med gula eternellerna i det blonda håret? se huru ömt de blicka på hvarandra ... de förlora takten ... förvilla sig ... nu stanna de midtför de öppna salongsdörrarna ... en sekund mötas Ellens ögon af Albins ... han märker henne ... men han fortfar att tala med sin sköna partner, hon fortfar att stödja sig mot hans arm ... Ellen pressar sjalen hårdt mot sin mun och drar sig vacklande tillbaka. Som ett jagadt rådjur med pilen i sitt hjerta, flyende söker svalka mot det brännande dödsqvalet, och slutligen sjunker ned till jorden och trycker blödande barmen mot det fuktiga gräset, så ilade Ellen ångestfullt framåt på den mörka stigen, beständigt framåt, under det att allt blodet trängde sig kring hjertat. Vid vattenfallet hejdade hon ett ögonblick sin gång. Hon lutade sitt hufvud under en framskjutande vattenstråle, och lät det iskalla vattnet störta ned öfver det värkande bröstet ... hon skyndade vidare längs stranden vid den ormande strömmen. Allt bredare och bredare blef denna, allt flera stjernor upptog den i sin famn, och nu förekom det henne som stode hon plötsligt åter vid den stora danssalen ... der brunno de tusentals ljusen som nyss ... och hon i blåa sidenklädningen och med de dunkla korallerna om armen vinkade henne till sig:
”Kom, kom sköna jungfru, hvem vänten J på?
För Eder jag bäddat de bolstrarna blå.”
Ellen kände sig så matt, så trött, hufvudet värkte och hjertat orkade icke slå mera. Hon lutade sig och sjönk sakta ned i de svällande bolstrarna, mot skumhvita kudden med dallrande spetsarna, och drog det vågiga sparlakanet igen om sig ...