Den namnlösa/Kapitel 11

←  Elias sänder bort Åsa-Hannas dotter otröstad

Den namnlösa av Elin Wägner varefter jag lämnar Ljungheda

men kallas tillbaka  →

ELFTE KAPITLET.

varefter jag lämnar Ljungheda

Här äro de brev jag fick från Ljungheda under mitt besök i Malmö. De kommo alla tre på en gång, och de rörde mig djupt. Men då jag bröt dem, hade jag redan bestämt över mitt öde. Jag skulle vända åter till Ljungheda och säga nej åt konsul Jönsson, hur mycket detta än måste förvåna en så suverän herre. Detta icke av mot­vilja mot honom eller det förslag han hade att göra mig. Jag skulle gärna ha tagit hand om hans och andra konsulers döttrar och gjort en skola åt dem efter engelskt mönster, där de icke inhämtade kunskaper utan goda seder och fär­dighet i spel och lekar. Men denne herre ville icke vänta på en döende människas död. Ska de vara, så ska det vara genast, sade han. Antin­gen är det såsom min hustru säger, att profes­sorerna säger, att det är skadligt för mina töser att läsa i övergångsåldern eller är det inte. Är det inte så, då skulle vi inte göra en skola alls. Men är det så, då ska vi göra skolan med det­ samma och inte dröja en dag.

Under dessa förhållanden var det inte svårt att välja. Någon annan finge rädda fröknarna Jönsson från överansträngning och befria konsulinnan från hennes oro, jag kunde det inte.

Georg skrev följande:

Kära faster, om det är sant det du sade till far häromdagen, att du aldrig gör annat än vad du har lust till, så torde du väl vara otill­gänglig för övertalning, ifall det förhåller sig så, att du fått lust till en ny verksamhet. Men ser du, om du påbörjar en handling av lust till den, och sen lusten tar slut, innan handlingen är fullbordad, så får man nog ändå lov att sluta av den utan lust. Kanske du redan bundit dig för något nytt därnere. Men jag ber dig ordna så att du kan få tid att avveckla situationen här. Det måste ordnas för Eva på annat sätt. Vi har talat hit och dit om att ta hit en rödakorssyster eller förflytta henne på sjukhem. Men jag vågar inte ta ansvaret att bestämma, så vi måste skaffa hit en läkare. Du minns du sade, att det var så underbart, att hon funnit en människa, som kunde vara med henne ända till slutet. Ja, men hur skall det bli möjligt, om hon flyttas på något sjukhem? Jag undrar om du alls har tänkt på, att du är i färd med att som Petter Abrahamspojken riva kull hela bygget, som du med så stor möda byggt upp, och som du var så glad för? Ja den, pojken nämligen, han är här varje dag och frågar efter dig. — Har ho gömt se, säger han. Eva ger honom var dag något från dig. Jag vill bara säga dig, att om det inte varit för Eva, så hade jag rest ner och börjat läsa nu igen. Jag har ju inte varit sjuk på en månad nu (lustigt nog ökade han på en vecka, ty det var endast tre veckor sedan uppträdet i likrum­met). Eva rår på henne i alla fall, hon visar sig inte i hennes närhet. För att tala mer nyktert, jag tror jag är så pass nu, att jag kunde börja arbeta. Sprickan är sinkad, pröva bara inte sjä­lens klang!

Kan detta brev kanske vända din håg? Om det så gör, så dröj inte. Hon brytes, hon krossas, hon males till stoft.

Köp hem champagne. Skåningarna kan väl låna dig motbok. Och så får du vara snäll att skaffa ett duntäcke, som inte väger någonting. Hon kan inte längre ha mammas tjocka vadderade täcke. Och hon fryser, hon fryser ständigt.

Din Georg.

Då vi skildes, gav jag Georg mitt löfte att komma tillbaka, och resan företogs under för­utsättningen, att den bara skulle räcka en vecka på sin höjd. Men så fort jag var försvunnen, måtte de börjat tvivla på mig och misstänka att jag rymt för alltid. Det borde ju egentligen ha stött mig, att de trodde mig om så litet ordhållighet, om så litet hjärta. Men jag förlät dem, där­för att de önskade mig tillbaka, de finge tro mig vara lögnaktig och ärelös, blott de längtade efter mig, dessa två, och erkände, att de inte kunde reda sig utan mig.

Evas brev var längst, fast hon orkar minst. Jag gruvade mig över den möda hon måste ha haft. Raderna voro mycket sneda och ojämna, brevet gjorde ett hemskt intryck av att vara skrivet av en blind. Det var skrivet under tre dagar, hon hade börjat samma dag jag reste.

— Jag orkar — stod där — mkt litet. Får ont i huvet bara av tanken att skr. Men nog kommer du igen ? Gumman säger Elias kört bort dig, men hon ljuger ju. Alltid får du arb. Jag ska inte störa länge. För antingen jag dör eller blir bättre, så här kan det inte länge fortgå. Georg tror inte jag förstår att en kris är nära, men jag känner det med hela min varelse.

Jag har försökt att tänka ända fram t. slutet, inte på lek utan allvar. Det gick inte att tänka, för det är visst otänkbart. Däremot fick j. en uppenbarelse av slutet som kom o. gick på ett ögonblick. Inte bara av det heller utan av hela mitt liv. Allt var fullk. klart, avslutat, försonat, det skedde för ett par tim. sen, och redan är det liksom borta. J . fattar inte mer så klart, vet bara att j. har fattat. O . det är nog, säg. Så gör det ingenting, om jag är dum o. rädd många ggr, innan slutet o. i den sista stunden, efter det ändå varit klart.

Orkade endast detta i går. Har försökt tänka lite vidare i natt, låg i mörkret och skrev i tan­karna t. dig, ty du måste ju veta detta, om vi aldrig orkar tala mer. Jag skulle talt med dig med. j. hade dig här, men har du förstått ändå kanske, att det är sant, som jag förnekade förr, att vi kan skiljas, t. o. m . som vänner, ja vi har faktiskt redan sk. åt, jag och min kropp. Stackarn, den har det rysl., den har en svår bit framf. sig, jag är ledsen för den. Möllarmor var här kan du tro med en dekokt som sk. vara undergörande, jag köpte den, men kan inte ta den, fy. Hon grät för resten över sina pengai inne hos E., så jag hörde det upp. I alla fall hon frågade hur j. mådde. Jag sa att jag blir både bättre och sämre, och då trodde hon j. var svag i huvet, men det är sant. Du o. alla vet det kanske förut, men för mig har det varit mitt livs stora upptäckt på sl. att något sker med ens själ, att den lever och rör sig. Min vanära var utplånl., alla skaml. minnen de följer ju med kr. för de tillh. den. Jag har inget gj. för att plåna ut, ja ing. alls gj. i mitt liv. Därf. har jag så brått nu. Inte för egen räkn. men för Gs, för m. är tiden slut, du kan tro det är en konstig känsla, som j. inte kan beskr.

Blir du klok på det j. skr. i går o. förrg? När jag talar om detta har j. inga ord. Orden tillhör alla livet och tiden, o. för mig är t. sl. Märkv. nog är j. inte nyf. på de rätta orden. De r. orden är nog inga ord alls. Ja, jag blir glad, då du kommer.

Hennes brev kom mig att längta efter att få ägna henne all min ömhet och mina omsorger. Jag sörjde redan över, att hon kanske måste plåga sig med att be Helena om saker, som jag visste utan ord, ty det lär väl inte ha kunnat undvikas även om jag försökt sätta Helena in i våra vanor, så gott jag kunde. Jag sörjde över de timmar jag gått miste om i hennes närhet, över att här alltid skulle vara ett avbrott för mig i minnet av hennes långa vedermödas tid. Ja, medan det avgörande ögonblicket inträdde och gick förbi, var jag icke där, då var jag långt borta. Jag skulle velat resa ögonblickligen eller åtminstone med första tåg nästa morgon. Men icke heller det var möjligt, ty, erinrade jag mig, jag måste ju skaffa champagnen och duntäcket. Dessutom upptäckte jag i Helenas brev en rad ärenden, som jag måste uträtta.

Så här skrev hon :

Kära svägerska! Jag hoppas du ursäktar om jag beder dig uträtta några bud åt mig. Skulle du vilja köpa sex meter mörkblå muslin med vita prickar till en sommarklänning åt mig? Vidare, om du har tid, två goda ylletvålar och något bra putsmedel för silver. Så ber Elias om sex tandborstar, för han vill ha på lager. Mamma beder att du ville köpa 2 kg. mjukt ullgarn av bästa sort till strumpor åt herrarna. Här är som vanligt. Jag försöker sköta Eva så gott jag kan, men vet ej om hon gillar mig. Mamma sköter hus­hållet ensam nu, vi hava ingen jungfru fått ännu. Om du dröjer länge så var så snäll och skicka mig buden på posten, för jag behöver dem for­tast möjligt. Kan du lägga ut summan så länge? Du är alltid välkommen tillbaka.

Din tillgivna svägerska Helena Ljunghed.