Den rätta eller Hustru min

←  BREMER, Fredrika,

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer Den rätta eller Hustru min

Trolofningen  →

DEN RÄTTA,

eller

”HUSTRU MIN.”

af

FREDRIKA BREMER.

Den rätta, eller ”Hustru min”.

”Men vet man, med visshet, på hvad språk Adam gjorde sin kärleksförklaring till Eva?” frågade jag en dag en språkforskare af mina vänner, med ett allvar, som han lika allvarligt besvarade med: ”ja, ganska visst! Det var alldeles precist detsamma språk, på hvilket hon svarade!” Djupsinnigt sagdt! Skada blott att jag icke blef mycket slugare derpå. Skada öfverhufvud, evig skada, att man så litet vet om kärleksförklaringarna före syndafloden. Kunde man fiska opp en kärlekshistoria från denna tid, så skulle den ha färskhet och friskhet mer än någon af våra aldra nyaste romaner. Och den der aldraförsta i den morgonfriska tiden, i paradisets lunder — hvad den måtte ha varit — särdeles!

Ack! ännu i denna, flera tusen år gamla verld, andas en flägt af paradisets vår genom hvar menniskas lif, i den stund hon säger: ”jag älskar! jag är älskad!”

Kläder och föda, embete och hushåll, mitt och ditt, stora och små omständigheter och svårigheter, som vår ordnade verld (bra litet lik förra paradiset, misstänker jag!) städat upp omkring oss för att tämja vår vilja och stäfja vår gång, samt göra oss förståndiga och ledsamma, allt är glömdt i detta ögonblick, eller rättare allt är förvandladt, idealiseradt; en lefvande anda är inblåst i stoftet; nej, det finnes intet stoft, bara blomsterdoft. Dessutom går och står man då ej på jorden: man sväfvar, man dansar, man flyger! Ja, så blomstrar lifvet än i dag för hvarje lycklig Adams son, i den stund han funnit sin Eva. Men Adam hade det bäst, han! Ty som det på hans tid fanns blott en Eva, så kunde han ej misstaga sig; och hon på sin sida kunde ha hvarken val eller qval. Men vi, legio! vi ha icke lätt att i den stora svärmen af Adams barn urskilja hvilken för oss är den rätta. Om hvar och en ville uppriktigt bigta sina erfarenheter på detta gebiet, så vore det ganska lärorikt, och säkert ganska roligt med. Och som jag icke är viss om att på annat vis kunna hvarken lära eller roa verlden, så vill jag här passa på tillfället, och uppriktigt bigta mina förirringar under sökandet af den Eva, som jag en gång dyrkade i — Rosa Grön.

Ack! hvad hon var skön! Nej snarare, hvad hon var söt, tjusande, förtrollande — ord felas mig att beteckna henne. Hon tjusade mig redan då jag var kadett, hon hänryckte mig allt ifrån fjerde klassen. Och aldrig fanns väl ett farligare fruntimmer för en ung man med lifliga känslor. Hennes koketteri var så naturligt, så förenadt med godhet och barnsligt behag, att man omöjligt kunde se deruti annat än den mest englalika oskuld. Vid krigsakademien läste jag i mina böcker, blott hennes namn. Skulle jag rita fortifikations- och fästningsplaner, stod Rosa der midt ibland cirklar och qvadrater, och den enda linea jag klart såg, var vägen, som förde mig till hennes hem. Och när jag kom dit, till det blomrika Gröndal, och hennes mor på sitt långsamma men vänliga sätt sade till mig: ”Min kära baron! Ni skall vara här, precist som hemma! då sade jag: ja bevars, jag tackar!” Och var precist som hemma, och kär var jag, så att jag ingenting såg och ingenting visste och ingenting tänkte utom: ”Rosa!” Gladt var der alltid på Gröndal, fullt af främmande och tillställningar. Och när de unga i huset ville ha något sjöparti eller annan lustfärd, då var det alltid jag som skulle tillställa det, samt framföra saken för gamla Friherrinnan, modren, för hvilken alla barnen hade en betydlig och helsosam fruktan. Hon sade vanligen då: ”Min kära baron! om ni är med, så får jag väl lof att säga ja, ty då litar jag på att ni ser efter och aktar barnena!” — ”Ja bevars!” sade jag, men kunde gunås icke akta mig sjelf, och gaf ej akt på någon eller något utom ”Rosa!”

Många voro förtjusta likasom jag, men jag trodde mig med visshet vara den ende lycklige. Och hon hade ett sätt, när hon skulle spela på sin harpa och sjunga, som alldeles kunde göra en galen. Hon bad då att man i en liten grön notbok ville anteckna det stycke man bäst tyckte om. Och var det t. ex. N:o 5, se då frågade hon nästa gång, med en liten förtjusande mine: ”var det icke N:o 5, som ni tyckte om?” — ”Ja, min nådigaste!” — Och då sjöng hon N:o 5, så att man både brann och smälte. Och när hon talade om ”hjertats inre känslor,” ja, då kunde man svära på att hon var ett djup af himmelsk känslighet. Och när hon dansade, ja, då blef man så betagen, så fördjupad, så förlorad i hennes åskådande, att man var nära att falla framstupa.

En gång blef jag grufligt svartsjuk. En viss Herr T * * * (en slags språkmästare tror jag), kom en dag ut till Gröndal, spelte och sjöng och slamrade fransyska. Vipps glömmer fröken Rosa mig, för att prata och musicera med Herr T * * *, och vara mot honom lika charmant, som förr för mig. Jag var desperat, gick ut öfver åker och äng, såg icke grindar och gärdesgårdar, klef ned i diken och bäckar, kom hem bister som ett muskedunder! Men se, då var Herr T * * * borta, och fröken Rosa var åter förtjusande mot mig, och jag var straxt lika förtjust som förut, och öfvertygad att allt fel låg hos mig, och att jag var en turk, ett odjur, ja en riktig Othello af svartsjuka.

Länge hade jag suckat och brunnit, och nu hade jag beslutit att fria. Väl var jag ännu ganska ung, knappast fyllda tre och tjugu år, men jag tyckte mig alldeles gammal nog, var en väl beställd löjtnant, och dertill son af en far, som alltid talade om ”hustru min”, som om sitt lifs högsta goda, och jag hade från mitt fädernehem de ljufvaste intryck af huslig lycka. Och af allt detta kom, att jag alltid tänkte mig lifvets högsta goda under bilden af ”hustru min”.

Hemligen öfvertänkande åtskilliga former af kärleksförklaring, reste jag en vacker dag ut till Gröndal, med en mossroskruka vid mitt hjerta, eländigt skakande på de aldra eländigaste vägar. Sköna Rosas leende skulle belöna mig för alla utståndna mödor. Jag hörde mig ständigt säga: ”jag älskar dig!” Och hörde henne beständigt svara: ”jag älskar dig!” I afseende på bosättning och hushåll hade jag icke en gång tänkt så mycket som en af vårt lands älsklingsskalder, hvilken vid sitt giftermål hade inköpt en tunna mjöl, ett voffeljern och en kaffepanna. Jag hade blott tänkt på ”en koja och ett hjerta”, och omkring hyddan skulle vara en mängd rosor, och inuti den, min Rosa och jag. Allt det andra skulle min förträffliga far sörja för.

Vid min ankomst till Gröndal drabbade jag oförtänkt samman med tvenne herrar, lika betagna, lika förtrollade som jag, af samma tjusarinna. Det gjorde mig ondt om de suckande unga männerna, och att de skulle dåra sig med hoppet om en lycka, som jag visste mig allena äga rätt till. Dessutom, med goda bekanta vill man icke just sätta sitt ljus under skäppan, man vill icke bli ansedd lör sämre än man är, man — — ja, korteligen, man vill gerna låta sitt ljus lysa för menniskorna, i synnerhet när detta bestrålar en sjeif, och jag beslöt alt ge mina herrar rivaler en liten vink om mina utsigter. Jag lyftade således, en vacker dag, något litet på slöjan, som dolde min blygsamma tillförsigt. Men — då föreföllo rätt kuriösa meddelanden. Mina rivaler lyftade äfven på sina utsigters slöjor, och der stodo vi nu alla tre alldeles i samma belägenhet. Alla suckade vi, alla hoppades vi, alla hade vi suvenirer, dem vi i tysthet kysste, och alla voro de ormar, och alla beto de sig i stjerten.

Vid dessa oväntade uppenbarelser sade vi alla: ”aha!” och reste alla på samma dag- åt hvar sitt håll från Gröndal. Min far blef något förundrad då han såg: mig så hastigt återkomma och sade: ”Men, min kära Constantin, du hade ju tänkt att stanna en längre tid borta!” — ”Ja,” sade jag med en djupsinnig mine, i det jag bet mig in i en stor smörgås, ”ja, men — jag tänkte se’n annorlunda.” Och dervid blef det. Förtrollningen var nu och för alltid bruten.

Men bruten var nu äfven en länk af mitt lifs rosentid. Jag började att betrakta alla rosor, så med som utan ögon, med bistra, misstänksamma blickar, att tala om ”lifvets illusioner” och om att ge dem ”god dag” o. s. v. Och heligt lofvade jag mig att nästa föremål jag skulle utköra till ”hustru min”, skulle i allt vara motsatsen till den tjusande men bedrägliga Rosa. Jag var bedragen på poesien i lifvet (trodde jag) och ville nu hålla mig till rena prosan.

Ack! i hvilken ädel gestalt trädde ej detta mitt nya ideal för mina blickar, då jag en afton kom in i den gästfria Lagmanskan A—s salong. Hennes dotter Abla stod vid thébordet, sysselsatt med dess anordnande. Allt hos henne, anletsdrag, växt, hållning, var rakt och regelmässigt. Hon såg ut som den personifierade sanningen, sådan åtminstone som jag tänkte mig henne i motsatts till den fantastiska, tjusande Rosa. Jag blef straxt betagen af den sköna Minerva-bilden, och tänkte på ”hustru min”. Men Abla tycktes endast tänka på théserveringen, och såg hvarken till höger eller vänster i sällskapet. Nu voro alla kopparna islagna, och nu vände hon långsamt sitt sköna hufvud och med detsamma hörde jag en basröst utropa: ”Lundholm!”— Himmel! var detta verkligen hennes röst? Var det icke snarare domens Engel, som midt ur fru A—s aftonsällskap ropade den syndaren ”Lundholm” till ansvar? Allt syntes mig troligare, än att en sådan röst skulle komma ur fröken A—s mun. Men när nu ”Lundholm” steg fram till thébordet, för att på sin bricka emottaga kopparne, då insåg1 jag att den nyss skallande basuna-rösten icke tillhörde någon annan, än den sköna dam jag nyss beundrat och redan i mitt hjerta kallat ”hustru min”.

Det varade en stund innan jag kunde taga mitt parti häröfver. ”Lundholm!” skallade länge hemskt i mina öron. Men efter allt (tänkte jag vidare), då nu naturen hade utrustat fröken A. med en basröst, var det icke vackert och redbart af henne att ej söka dölja eller försköna den? Var det ej ett stort bevis för hennes sanningskärlek, hennes karaktersfasthet och storhet? Huru lätt hade hon icke kunnat ropa sitt ”Lundholm” i falsett? Men hon ville icke vara falsk en gång i detta. Ovillig att behaga genom någon förställning, ropar hon ut sitt: ”Lundholm!” just med den röst som vår Herre gifvit henne. Är icke detta till och med skönt? Den som så ropar ut sitt ”Lundholm!”, den skall icke bedraga en hederlig karl med några skenfagra ord och känslor, utan låta honom snart se hvar han är hemma med henne; hon skall spela rent spel.

Jag lät presentera mig för den sköna Abla. Nå, rösten var icke vacker, men så stötande var den icke heller på nära håll, och orden, de voro enkla och redbara, och ansigtet, ja, det var vackert, så vackert att jag småningom förbländades deraf; mina öron liksom kröpo in i mina ögon, och, blickande dag efter dag på Ablas sköna profil, kom jag oförmärkt in på kärlekens gebiet, och, hänförd af mina ögon, frågade jag den sköna Abla om hon ville blifva ”min hustru!” Hon svarade ”ja!” med en styrka i tonen, som nästan förskräckte mig. Men vi blefvo förlofvade, och i det jag nu fick komma den vackra profilen närmare, kände jag mig obeskrifligen belåten. — Men icke länge.

Förlofningstiden är en ganska besynnerlig tid, en tid af halfhet och ofullständighet, men på det hela en ganska förnuftig inrättning — när den icke räcker för länge. Man preludierar då till den förening, som intet utom döden bör upplösa; och visar det sig, att man omöjligt i harmoni kan utföra den påbegynta duon, så kan man ännu i stillhet afbryta densamma.

Det första missljud som störde min fästmös och min påbegynta duett var — icke hennes basröst, men, ty värr, — just det som skulle försona mig med den, neml. hennes sanningskärlek, eller rättare de skoningslösa yttringarna deraf.

Det förstår sig (och ingen är villigare att erkänna det än jag), att man är en ”syndare i tankar, ord och gerningar”, men att jemt bli påmind derom af sin bästa vän, det är icke behagligt, och länder en sannerligen icke till förbättring, helst när den sannings-sägande vännen aldrig vill betrakta sig sjelf, såsom syndig och felande i någon mon. Och det aldra värsta var att Abla aldrig felade (Ack! hade hon dock gjort det, och, bättre ännu, tillstått det! Jag hade då legat för hennes fötter!) Nej, hon var felfri, regelrät och fullkomlig, som hennes figur; hon hade rätt på ett sätt som gjorde mig rasande. Jag kände att Ablas rättfärdighet och i synnerhet hennes uppfostringsmethod för mig, med tiden skulle kunna föra mig åt helfvetet, särdeles som hon i ingenting ville foga sig efter mina önskningar. Äfven föreföll det mig, att denna sjelfrättfärdighet och skoningslöshet mot andra, väl i grunden var ett af de största fel, som en menniska kan ha, och en vacker dag utvecklade jag för min fästmö, rätt allvarsamt, mina tankar i dessa ämnen, och då uppstod emellan oss följande duett:

Hon. Jag kan ej vara annorlunda, än jag är. Kan du ej tycka om mig, så får du låta bli.

Jag. Om du ej vill vara älskvärd för mig, så måste jag upphöra att älska dig.

Hon. Det får vara. Jag går min väg för mig.

Jag. Men jag kan också — gå min väg!

Hon. Adjö då, min herre!

Jag. Adjö, min fröken!

”Och Gud ske lof att det ej kom för sent!” tänkte jag1, i det jag med mitt afsked reste bort till min lilla gård på landet. Jag kände just icke mycket sveda i hjertat men betydlig förtret i sinnet, och en hemlig fiendtlighet mot hela qvinnoslägtet.

För denna sinnesstämning kom särdeles väl till pass att en af mina grannar hade just densamma. Han hade för någon tid sedan, efter ett stridfullt äktenskap, blifvit skiljd från sin hustru, och åkte nu omkring i ett ensitsigt åkdon, på hvilket han låtit måla i gyllne bokstäfver:

 ”Mieux vaut seul que mal accompagné.”

Jag fann devisen dråplig, och min granne och jag sågo hvarandra ofta och kommo förträffligt öfverens i att tala illa om fruntimmer.

Deremellan sysselsatte jag mig med böcker och åkerbruk.

Jag har en stor aktning för böcker och — lärdom! Åh, mjukaste tjenare! Jag bugar mig i stoftet derför: men hur det är, så har det förblifvit vid aktningen och vördnaden; kärleken har aldrig velat växa i den marken. Åkerbruket förde mig ut i naturen, och den är herrlig. Men Adam hade icke nog af sjelfva paradiset; han vaknade ej till lif och sällhet, förr än med Eva; och jag, som i mitt ”Stenbacka” visst icke ägde ett paradis, kände mig ofta der rätt ensam. Träd äro ändå träaktiga, när det kommer an på sympathier, och klippans sympathie, echo-svaret, är det ledsammaste återsvar jag vet. Nej, hjerta mot hjerta, öga mot öga, det är lifvet; och att under ett friskt landtlif tillsammans verka för underhafvandes väl, tillsammans ordna hemmet, tillsammans lefva, tänka, älska, njuta, ack! . . . . ”Hustru min” lekte mig ännu alltjemt i hågen.

Men mina rön på kärlekens gebiet hade gjort mig misstrogen. Jag misströstade om att bli lycklig enligt mitt ideal af sällhet (och hvilket en min vän kallade, ”att komma till ro i skuggan af en toffel”); jag blef vid dåligt humör, och se’n jag hade gjort ända på sex dussin cigarrer och grälat med min granne, i trötthet och motsägelseanda öfver hans eviga jeremiader öfver ”fruntimmer”, reste jag en vacker dag ut, i ensitsigt åkdon, för att roa mig.

Min kosa ställde jag till en man, som varit min vän allt sedan Carlbergstiden och som ofta hedt mig besöka sig. Han var nugift och fader för åtta barn. ”Det var mycket!” tänkte jag. Men för mycket var det dock ej. En dag tillbragt i denna familj var nog att visa mig det, och att gifva mig intrycket af ett himmelrike på jorden. Husfrun var den tysta själen i allt. ”Det är hon, det är hon, som gör all min sällhet!” sade den lycklige mannen. Men hon sade: ”det är han!”

”Min vän!” sade jag en dag till denna man, ”huru har du gjort för att bli så lycklig i ditt giftermål?”

”Jo,” svarade han leende, ”jag har haft ett hemligt knep för mig.”

”Ett knep! För all del, bästa bror, tala om hvilket det var.”

”Jo, jag har allt se’n mina ungdomsdagar bedt vår Herre att gifva mig en god hustru.”

”Se så der,” tänkte jag, ”der står jag nu ogift för all min dar, ty det knepet har jag aldrig kommit underfund med. Och utan var Herres speciella ledning vågar jag mig aldrig att utkora ”hustru min.”

Min väns fru hade i huset en ung syster. Ingen kunde just fästa sig vid henne för yttre behags skull. Men under sammanlefnad med henne fästades man ovillkorligt af den godhet och själfullhet, som låg i hennes väsen, af det vänliga och oändligt trefliga i hennes umgänge. Alla i huset älskade henne, och mot alla var hon vänlig och älskvärd, ja, mot alla utom mig; ty mot mig var hon alltid något kall och förbehållsam. Jag blef nästan illa vid, när jag märkte att detta gjorde mig ondt och att jag — verkligen hade fäst mig vid denna flicka.

Men förhållandet var här olika mot mina förra kär'leksaffärer. Vid dessa hade jag låtit blända och leda mig af yttre behag, af hlinda ingifvelser, här hade jag fäst mig vid en själ, och ensamt själens skönhet hade vunnit mitt hjerta. Men denna förträffliga själ, hvarföre var den så kall för mig?

Min vän sade att det kom sig af att Maria hört mig omtalas som en ganska flygtig person, en person som roade sig med att slå upp förlofningar. Rättvise himmel! Var sådant väl mitt fel? Jag flygtig, jag, som kände mig skapad till ett mönster af trofasthet! Omöjligt kunde jag lida en så grym orättvisa. Nej! så sant mitt namn var Constantin, så visst måste Maria ännu göra mig rättvisa! Och från den tiden begynte jag att, när hon gick ifrån mig — gå efter henne. Jag måste ju söka öfvertyga henne att jag icke var den flygtiga, lättsinniga figur, man skildrat för henne. Det var minsann icke så lätt att lyckas deruti, men slutligen — lyckades det. Och efter att ha satt mig på ett prof, som jag ärorikt bestod, samtyckte hon, på min proposition, att ännu ytterligare pröfva mig genom — en förening för lifstiden.

Under vår förlofningstid utbrast hon ett par gånger helt förtjust: ”Ack! hvad jag är glad att du också har fel! Jag känner mig då mindre ensam, mindre olycklig med mina!” Detta tyckte jag mycket om, isynnerhet som jag såg att, under det Maria i kärlek upptog mina brister, hon alls icke klemade med sina egna.

Vår bröllopsdag utsattes, jag beställde mig en tvåsitsig vagn. Det bjöds främmande, Maria och jag sammanvigdes. Ingenting kan vara vanligare; utom det kanske, att vi, ”hustru min” och jag, kommo öfverens om att vi skulle taga vigsel-akten på skarpa allvaret, och göra den verklig, göra den lefvande i vårt lif. Resultatet har blifvit, att vi nu, efter 25 års giftermål (vi fira i morgon vårt silfverbröllop), älska' hvarandra högre, och äga med hvarandra en vida innerligare sällhet, än vid morgonstunden af vår förening. Vi ha deraf gjort den slutsats, att olycka i äktenskap, icke kommer af den oupplösliga vigseln, som några påstå, utan deraf, att vigseln i äktenskapet icke förverkligas.

Man tale ej med mig om smekmånadernes sällhet! Det är dufvokutter! Nej, törniga vägar skall man vandra tillsammans, tränga in tillsammans i lifvets fördoldaste djup, i lust och nöd, under fröjd och smärta, måste förlåta och förlåtas, och se’n älska bättre, älska mer! . . . Då sker småningom något förunderligt. Det sker att man liksom förskönas för hvarandra, ehuru skrynkor plöja kind och panna, och föryngras, fastän man lägger år till år; då sker det att verldsliga ledsamheter, olyckor, missräkningar icke mera kunna skymma vår lyckas sol, ty den strålar klar ur vår väns hjerta och blick; då sker det att under det vårt jordiska lif går mot sitt slut, vi allt starkare känna att vårt lif och vår kärlek aldrig skola sluta. Och detta öfvernaturliga är åter ett alldeles naturligt, ty ju djupare, ju innerligare man ingår i lifvet, ju mer öppnar det sig i sina djup af evig skönhet.

Många lyckliga makar skola besanna detta. Men ingen har skönare heskrifvit den trofasta kärlekens makt, än — Shakespeare. Ingifvelsen har han tagit ur sitt eget äktenskapliga lif med sin trofasta hustru Anna Hathaway. Må den store skalden förlåta mig den fria öfversättning, i hvilken jag försökt återgifva hans verser:

”För äktenskap emellan sanna själar
jag kan ej låta några hinder gälla.
Den kärlek är ej kärlek, som förändras
när den förändring eller brister finner,
som vänder sig när lyckans vindspel vänds.
O nej! Den är ett evigt fästadt märke,
som ser på stormarne men skakas icke.

Den är en stjerna klar, som visar vägen
åt hvarje farkost irrande i natten.
Sann kärlek är ej tidens narr. Ovansklig,
fast röda läppar eller kinder vissna
för härjarns andedrägt, den vissnar ej.
Den vexlar ej med tidens korta dagar
men håller ut utöfver domedag
och bär sin himmel uti himlens sköte.
Om man bevisar mig att här jag vilse far
Än ingen man var klok och ingen älskat har.”