Den röda nejlikan/Kapitel 02

←  Kap. I

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen II. I Dover.

Kap. III  →

II.
I Dover.

Jungfru Sally hade mycket att bestyra i köket. Kastruller och stekpannor stodo i långa rader på den jättestora spiselhärden, den väldiga soppgrytan puttrade i ett hörn, och stekspettet vände sig långsamt och gravitetiskt, så att hvarje sida af den präktiga rostbiffen blev i tur och ordning utsatt för hettan. De bägge små köksflickorna fjäskade omkring, ivriga att få hjälpa till, varma och flämtande, med bomullsärmarna väl uppdragna över de knubbiga armbågarna, och de fnittrade åt sina privata små roligheter, så ofta jungfru Sally vände ryggen till för ett ögonblick. Och gamla Jemima, trög i vändningarna och väldig till omfånget, stod hela tiden och malde och muttlade för sig själv, medan hon betänk­samt rörde om i buljongsgrytan över elden.

— Åhoj, Sally! skrek en munter, om också ej särdeles väl­ljudande stämma från skänkrummet näst intill.

— Jestanes, va’ vill di nu igen, det kan jag just undra! utbrast Sally med ett godmodigt skratt.

— Öl, förstås, brummade Jemima. — Ni kan väl aldrig vänta, att Jimmy Pitkin ska nöja sig med en enda stånka, va’?

— Herr Harry, han såg också så ovanligt törstig ut, fnitt­rade Martha, den ena av de små köksflickorna.

Och hennes svarta glaspärlor till ögon tindrade, då de mötte kamratens, varpå båda brusto ut i en följd af små halvkvävda skratt.

Sally såg förargad ut ett ögonblick och gned tankfullt hän­derna mot sina välformade höfter. Det kliade tydligen i hennes fingrar av lust att få komma i beröring med Marthas blomstrande kinder. Men den medfödda godlyntheten fick råda, och med framskjuten underläpp och en ryckning på axlarna vände hon åter uppmärksamheten till sina stekta potatisar.

— Hej, Sally! Vart tar ni vägen, Sally!

En kör av tennmuggar, bultade av otåliga händer mot ek­borden inne i skänkrummet, beledsagade ropen på värdshusvär­dens hurtiga dotter.

— Sally! skrek en ännu mera enträgen stämma. — Ska ni hållas hela natten inne hos det där ölet?

— Jag tycker sannerligen, att far kunde passa upp dem med ölet, muttrade Sally. — Han vet, hur mycket vi ha att sköta här ute.

Men Jemima tog helt lugnt och utan att yttra några tankar i ämnet ett par skumkrönta krus från hyllan och började fylla en mängd tennstop med det hembryggda, ljusa och söta öl, för vilket »Fiskarens vila» varit ryktbart ända sedan konung Karls tid.

— Er far är för upptagen med att prata politik med herr Hempseed för att bry sig om vare sig er eller köket, muttrade Jemima mellan tänderna.

Sally hade gått till den lilla spegel, som hängde i ett hörn av köket, där hon hastigt slätade sitt hår och satte mössan med rynkgarneringarna så klädsamt som möjligt öfver de mörka loc­karna. Därefter fattade hon stopen vid deras handtag, tre i var­dera starka, bruna handen, och skrattande, knotande och rodnande bar hon dem vidare in i skänkrummet.

Därinne förmärktes ej en skymt av den trägna brådska, som höllo fyra kvinnor varma och rörliga ute i det stekheta köket.

Skänkrummet inne på »Fiskarens vila» har blivit en av trak­tens sevärdheter nu i början av tjugonde seklet. Vid slutet av det adertonde, i nådens år 1792, hade det ännu ej förvärvat den ryktbarhet och den betydelse, som ytterligare hundra år samt vurmen för ålderdomlighet sedermera skänkt det.

Men det var ett gammalt ställe redan då, ty taksparrarna och bjälkarna av ek voro redan svarta av ålder, och detsamma voro de panelprydda stolarna med sina höga ryggar och de långa, po­lerade borden däremellan, på vilka oräkneliga tennstop efterlämnat fantastiska mönster av ringar i alla storlekar. Högt uppe i det blyinfattade fönstret bildade en rad krukor med scharlakansröd geranium och blå riddarsporre en glad färgfläck mot ekens dunkla bakgrund.

Att herr Jellyband, värden på »Fiskarens vila», var en välbergad man, blev naturligtvis klart även för en mera tillfällig iakt­tagare. Tennet på de fina gamla skänkarna och mässingen ovan­för den jättelika spiseln sken likt guld och silver, medan det röda tegelgolvet lyste lika grannt som den klarröda geranien uppe i fönsterkarmen. Detta betydde, att tjänarna voro dugliga och tal­rika, att kunder jämt strömmade till och att de voro av den sor­ten, att man måste söka hålla skänkrummet uppe på en hög nivå av ordning och prydlighet.

När Sally kom in, skrattande trots sina rynkade ögonbryn och visande en rad bländande vita tänder, togs hon emot med välkomstrop och skallande handklappningar.

— Här ha vi ju Sally! Var har ni hållit hus, Sally? Hurra för vår vackra Sally!

— Jag trodde ni hade blivit död därinne i er kökshåla, muttrade Jimmy Pitkin, och strök med aviga handen över sina mycket torra läppar.

— Bevara mig väl, är det då så förskräckligt bråttom? skrattade Sally och satte ned de nyfyllda stopen på bordet. — Ligger gamla farmor på sitt yttersta och ni vill råka den fat­tiga själen, innan hon far hädan? Tänk att det rent av står för livet!

En godmodig skrattsalva hälsade denna kvickhet, som gav de närvarande stoff till mycket skoj och skämt i långliga tider.

Sally tycktes nu mindre angelägen om att komma tillbaka till sina grytor och pannor. En ung man med ljuslockigt hår och pigga och klara blå ögon upptog det mesta av hennes upp­märksamhet och hela hennes tid, medan mustiga kvickheter rö­rande Jimmy Pitkins föregivna farmor flögo från mun till mun, blandade med tjocka moln av stinkande tobaksrök.

Mitt framför eldstaden, med skrevande ben och en lång lerpipa i munnen, stod krögarfar själv, den förträfflige herr Jellyband, värden på »Fiskarens vila», liksom hans far varit före ho­nom och hans farfar och farfars far med, för den delen. Med sin stora och digra gestalt, sin jovialiska uppsyn och sin begyn­nande flintskalle var herr Jellyband verkligen typen för en lantlig John Bull från denna tid — den tid, då den engelska fördoms­fullheten stod på sin höjdpunkt, då för en engelsman, han måtte vara lord, godsherre eller bonde, hela den europeiska kontinenten var ett näste av sedligt fördärv och hela återstoden av världen ett outforskat område, uppfyllt av vildar och människoätare.

Där stod han, krögarfar, värdig och säker på sina duktiga ben, rökande sin långpipa och frågande katten efter dem där­hemma och föraktande allting utom Englands gränser. Han bar den typiska eldröda västen med lysande mässingsknappar, korderojbyxorna, de grå kamgarnstrumporna och de prydliga, spännprydda skor, som gåvo sin säregna prägel åt varje rättsinnig värdshusvärd i Stora Brittannien på denna tid — och medan den vackra, moderlösa Sally behövde fyra par bruna händer för att uträtta allt det arbete, som lades på hennes välbildade skuldror, diskuterade fader Jellyband nationernas angelägenheter med de mest gynnade av sina gäster.

Skänkrummet, som upplystes av två från takbjälkarna ned­hängande, blankpolerade lampor, såg verkligen i högsta grad trevligt och inbjudande ut.

Genom de tjocka tobaksmolnen, som lägrat sig i varje vrå, framskymtade gästernas ansikten helt rödmosiga och gemytliga, nöjda med sig själva, krögarfar och hela världen; från alla håll i rummet ledsagade ljudliga skrattsalvor ett muntert, om också ej så särdeles intressant samspråk, och Sallys glada fnittrande bar upp­repade gånger vittne om det goda bruk herr Harry White gjorde av den korta tid hon syntes hågad att unna honom.

Det var mestadels fiskargubbar, som gynnade herr Jellybands lilla etablissemang, och fiskare äro kända för att vara mycket törs­tigt folk — det salt, som de andas in, när de äro ute på sjön, förklarar hur det kommer sig, att de äro så torra i halsen, när de äro på landbacken. Men »Fiskarens vila» var dessutom någon­ting mera än en mötesplats för dylikt anspråkslöst folk. Diligen­sen mellan London och Dover passerade dagligen värdshuset, och passagerarna, som farit tvärs öfver Kanalen, och de, som ämnade anträda denna »grand tour» — alla blevo de bekanta med krögar Jellyband, hans franska viner och hans hembryggda ljusa öl.

Det var mot slutet av september 1792, och vädret, som varit soligt och hett under hela månaden, hade plötsligt slagit om. I hela två dygn hade syndafloder av regn sköljt ned över södra England och ansträngt sig till det yttersta för att fördärva de möj­ligheter, som äpplen, päron och sena plommon hade för att bli verkligt fin frukt, som i alla avseenden fyllde måttet. Även nu piskade skurarna mot de blyinfattade fönsterrutorna och hällde då och då en dusch ned genom skorstenen, så att den lustigt spra­kande brasan väste och fräste på härden.

— Hå hå ja ja, har ni nånsin varit med om en så blöt september, herr Jellyband? frågade herr Hempseed.

Herr Hempseed satt helt välbehagligt i en av de bästa sto­larna mycket nära elden, ty han var en viktig och inflytelserik personlighet, ej blott i »Fiskarens vila», där herr Jellyband alltid utvalde honom till reservoar för sina politiska utgjutelser, utan i hela den kringliggande trakten, där hans lärdom och särskilt hans ovanliga bibelsprängdhet gjorde, att han hölls i den största vördnad. Med ena handen begraven i sina korderojbyxors rymliga ficka un­der den med stickningar och veck utsirade skjortan, och med den andra hållande om den långa lerpipan satt herr Hempseed och tittade melankoliskt tvärs över rummet på de rännilar av väta, som silade sig utför fönsterrutorna.

— Nä-ä, herr Hempseed, svarade herr Jellyband med stort eftertryck, det är verkligen mer än jag har. Och jag har ändå bott här på trakten i närmare sextio år.

— Åja, vad det anbelangar, så får ni väl ändå dra ifrån de första tre åren av de där sextio, herr Jellyband, genmälde lugnt herr Hempseed. — Jag kan inte minnas, att jag sett något dibarn ta någon särdeles notis om väderleken, åtminstone inte i dessa trakter, och jag har bott här i modiga sjuttiofem år, herr Jelly­band.

Denna trumf var så obestridlig, att herr Jellyband ej strax på momangen var färdig med sitt vanliga flöde av motargument.

— Det liknar mer april än september, eller vad tycker ni? återtog herr Hempseed sorgset, då en hel skur av vattendroppar med ett fräsande ljud slog ned i elden.

— Det har ni mycket rätt uti, instämde värden, men jag vill också säga: vad kan ni begära, herr Hempseed, med en så­dan regering, som vi ha fått?

Herr Hempseed ruskade på huvudet med ett uttryck av oänd­lig förnumstighet, uppblandad med ett djupt rotat misstroende till det brittiska klimatet och den brittiska regeringen.

— Jag begär ingenting, herr Jellyband, sade han. — Fattigt folk som vi ext’meras inte däruppe i London, det vet jag, och det är heller inte ofta, som jag beklagar mig. Men när det kom­mer så’n här gemen blöta redan i september och all min rara frukt ruttnar och dör ut som de betlehemitiska gossebarnen och inte kommer till mera nytta än vad de gjorde, stackars kräk, så blir man sannerligen allvarligt bekymrad. Och därtill ska man se en hoper judar, kringvandrande månglare och tockna, med sina apelsiner och annan utländsk, gudlös frukt, som ingen skulle köpa, om engelska äpplen och päron blivit vad de skulle. Och som Skriften säger —

— Mycket riktigt, herr Hempseed, återtog Jellyband, och jag upprepar ännu en gång, vad kan man begära? Här ha vi nu allt detta franska avskum på andra sidan Kanalen, som mördar sin kung och sin adel, och här hemma kälta herr Pitt och herr Fox och herr Burke^[1] mot varandra, om vi engelsmän ska låta dem fortsätta på sitt gudlösa vis eller ej. — Låt dem slå ihjäl, säger herr Pitt. — Nej, hejda dem, säger herr Burke.

— Låt dem hållas, säger jag, och må den onde ta dem ju förr desto bättre, sade herr Hempseed med känsla och övertygelse.

Han hade ej mycken sympati till övers för sin vän Jellybands politiska övertygelse, som i hans tycke var alltför grund och ej gav honom tillfälle att på tankarnas tråd upprada dessa pärlor av visdom, vilka förskaffat honom så högt anseende i trak­ten och så många gratismuggar öl i »Fiskarens vila».

— Låt dem mörda och slå ihjäl, upprepade han, men för­skona oss för detta evinnerliga regnande i september månad, för det är rakt emot lagen och skriften, där det ju står klart och tydligt —

— Jesses, herr Harry, så ni skrämde mig —

Det var otur för Sally och hennes lilla kurtis, att detta hen­nes förfärade utrop skulle upphävas just i det ögonblick, då herr Hempseed hämtade efter andan för att avleverera ett av dessa bi­belcitat, som gjort honom ryktbar. Ty det nedkallade hennes fa­ders vredes skålar över hennes täcka huvud.

— Hör nu, Sally, min tös, sade krögaren och försökte lägga sitt godmodiga ansikte i misslynta veck, sluta upp med det där nojsandet med de unga gloparna och ta ihop med ditt arbete!

— Det går så bra med arbetet ändå, far.

Men herr Jellyband lät sig inte avspisa så lätt. Han hade andra framtidsplaner för sin raska dotter, sitt enda barn, som när Gud så behagade skulle bli ägarinna till »Fiskarens vila», än att se henne gift med en av dessa unga karlar, som nätt och jämt hade sin bergning på sina fiskarenät.

— Hörde du vad jag sa’, min flicka? sade han i den lugna ton, som ingen i värdshuset vågade vara olydig mot. — Fortsätt du med lord Tonys kvällsvard, för blir inte den det bästa vi kan få ihop och blir inte han nöjd, så får du se hur det går. Mer säger jag inte.

Sally lydde motvilligt.

— Jaså, ni väntar särskilt rart främmande i afton, herr Jellyband? frågade Jimmy Pitkin i den lovvärda avsikten att vända sin värds uppmärksamhet från de omständigheter, som voro förenade med Sallys sortie ur rummet.

— Det kan hända, det, svarade Jellyband. — Goda vänner till lord Tony själv. Hertigar och hertiginnor från andra sidan sjön, som den unge lorden och hans vän, sir Andrew Ffoulkes, ha hjälpt ur det där mördarepackets klor.

Men detta var för mycket för herr Hempseeds grälsjuka filosofi.

— Herre min skapare, sade han, va’ göra det egentligen det där för? Jag kan inte med, när folk lägger sin näsa i blöt i vad som inte angår dem. Och Skriften säger ju också tydligen, att —

— Kanhända, herr Hempseed, avbröt Jellyband med ett högst försmädligt tonfall, att ni säger som vår store statsman herr Fox: låt dem bara mörda!

— Nej, förlåt mig, herr Jellyband, protesterade herr Hempsedd slappt, det tar jag mig fri ifrån...

Herr Jellyband hade omsider lyckats svinga sig upp på sin mest älskade käpphäst, och han ämnade ej stiga av den i brådbrasket. Han återtog:

— Eller ni har kanske blivit god vän med någon av dessa franska munsjörer, som påstås ha kommit hit enkom för att få oss engelsmän att hålla med dem, när de mörda och fara fram som vilddjur.

— Jag förstår inte vad ni menar, herr Jellyband, svarade herr Hempseed, allt vad jag vet är att —

— Allt vad jag vet, avbröt krögaren med ljudlig stämma, är, att där hade jag till exempel min gode vän Peppercorn, han som rår om »Blånäste Björnen», och han var en så redbar och laglydig engelsman, som man ville skåda i det här landet. Och se på honom nu! Han blev god vän med en hoper av dessa grodätare och satt emellan skål och vägg med dem precis som om de varit hyggliga engelsmän och inte en flock sedeslösa, guds­förgätna utländska spioner. Gott, vad händer! Peppercorn, han går nu omkring och hoverar sig värre och talar om revolution och frihet och ned med aristokraterna! — precis som herr Hemp­seed här mitt emot...

— Nej förlåt mig, min bäste herr Jellyband, insköt herr Hempsteed med matt röst, det kan jag inte erinra mig att jag nå­gonsin gjort...

Herr Jellyband hade vädjat till gästerna över lag, vilka skräck­slagna och med gapande mun lyssnade till historien om herr Peppercorns ynkliga färd utför det sluttande planet.

Vid ett bord hade två gäster — tydligen herremän, att döma efter klädedräkten — skjutit åt sidan sina halft utlagda dominobrickor och en stund suttit och lyssnat, tydligen med mycket nöje, åt herr Jellybands storpolitiska utgjutelser. En af dem, kring vars känsliga mun ett leende av lugn sarkasm ännu vilade, vände sig mot mitten av rummet, där herr Jellyband stod.

— Ni tyckes tänka, min ärade vän, sade han lugnt, att dessa fransmän — spioner tror jag visst ni kallade dem — äro ena väldigt styva krabater, som så att säga gjort hackmat av er gode vän Peppercorns åsikter. Hur ha de egentligen burit sig åt, tror ni?

— Pratat ikull honom, förstås! Anamma det — dessa fransoser, har jag hört sägas, ha mycket gott munläder, och herr Hempseed här kan berätta er, hur det kommer till, att de rakt kunna linda somliga människor kring sitt lillfinger.

— Tänk! Är det verkligen så, herr Hempseed? frågade främlingen artigt.

— Jag får bekänna, svarade herr Hempseed, högst förnär­mad, att jag tyvärr inte kan lämna er den upplysning ni önskar.

— Nåväl, sade främlingen, låt oss då hoppas, min redlige herr värd, att dessa listiga spioner ej må lyckas i att vända upp och ned på era ytterst lojala tänkesätt.

Detta var för mycket för herr Jellybands sinnesjämnvikt. Han brast ut i en dånande skrattsalva, i vilken snart instämde de, som ansågo det med sin fördel förenligt att hålla med honom.

— Ha ha ha! Ho ho ho! Hi hi hi! — Han skrattade i varje tonart, den gode krögaren, skrattade tills hans mellangärde värkte och ögonen runno. — Mina tänkesätt, sa’ ni? Vända upp och ned på dem! Va’?... Mycket ska en höra, förrän öronen falla av en. Gud förlåte mig mina synder, men ni säger allt bra ro­liga ting ibland.

— Åja, herr Jellyband, vad det beträffar så... inföll herr Hempseed salvelsefullt. — Ni vet, vad Skriften säger: den som står, han se till, att han icke faller.

— Men besinna, herr Hempseed, att Skriften kände inte mig, svarade Jellyband och höll sig alltjämt med händerna i sidorna. — Jag skulle inte vilja ens så mycket som dricka ett glas öl ihop med det där franska rackarföljet, och den föresatsen får mig ingen att gå ifrån. Jag har ju hört sägas, att de där grodätarna inte ens kunna tala vår kungs engelska, så att om någon komme sta’ och försökte med sin gudsförgätna rotvälska med mig, så såge jag ju med samma, vars andas barn han vore, och bättre före var, än efter snar, säger ordstävet.

— Sannt säger ni där, min värderade vän, medgav främlingen i munter ton. — Jag ser, att ni är mycket för slipad, och inte ens tjugu fransmän skulle rå med er... Det skall vi nu skåla i botten på, vår högt aktade värd, om ni vill göra mig den äran att tömma den här vinbuteljen med mig.

— Ni är alltför artig, sir, sade herr Jellyband och torkade sina ögon, som ännu tårades efter skrattet. — Jag tackar ödmjukast och svarar ja.

Främlingen hällde ett par muggar fulla med vin, och sedan han bjudit krögaren den ena, tog han den andra själv.

— Ärliga engelsmän, som vi alla äro, sade han, medan samma humoristiska löje alltjämt spelade kring hans tunna läppar; ärliga engelsmän som vi äro, måste vi ändå medge, att det åt­minstone finns en god sak, som kommer till oss från Frankrike.

— Det förnekar ingen utav oss, sir, försäkrade krögaren.

— Och skål nu för den bäste krögare i England, vår red­lige värd, herr Jellyband, ropade främlingen med ljudlig röst.

— Hipp hipp hurra! skreko alla de närvarande.

Sedan följde dånande handklappningar, och muggar och stop stämde upp en skramlande musik mot bordet, ackompanjerad av höga skrattsalvor åt ingenting särskilt och åt herr Jellybands upprepande vädjanden till församlingen:

— Jaså, jag skulle låta prata ikull mig av någon gudsför­gäten utlänning! Jag tycker just jag sir det! Gud tröste mig för roliga saker man får höra nu om dagarna!

Detta var ett faktum, varåt främlingen gärna lämnade sitt erkännande. Och det var säkert ett ovanligt förmätet antagande, att någon människa någonsin skulle förmå rubba herr Jellybands fast rotade åsikter angående den totala underlägsenheten hos samt­liga invånare i det övriga Europa.

1. framstående engelska statsmän.