Den röda nejlikan/Kapitel 14

←  Kap. XIII

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XIV. På slaget ett!

Kap. XV  →

XIV.
På slaget ett!

Supén hade varit ytterst animerad. Alla de närvarande för­säkrade, att aldrig hade lady Blakeney varit mera förtjusande, och aldrig hade lustigkurren sir Percy framkallat mera hjärtliga skratt­salvor.

Hans kungliga höghet hade skrattat, tills tårarna runno utför hans kinder åt Blakeneys enfaldiga och dock så komiska svar. Hans fåniga versrader »Vi söka’n till sjöss, vi söka’n till lands!» etc. sjöngs på melodien av »Hej, muntra britter!» och till ackom­panjemanget av glas, som hårt stöttes i bordet. Lord Grenville hade dessutom en ytterst skicklig kock — ryktet påstod, att han var en ättling av en gammal adelsfamilj, som, efter att ha förlorat sin förmögenhet, kommit för att söka sin lycka i Utrikesministe­riets kök.

Marguerite Blakeney var vid sitt mest glittrande solskenshumör, och ej en människa inne i den överfyllda matsalen hade en aning om den förfärliga strid hon utkämpade inom sig.

Klockans visare skredo oavlåtligt framåt. Man hade hunnit långt över midnatt, och till och med prinsen av Wales funderade på att bryta upp från supébordet. Inom den närmaste halvtim­men skulle två käcka och redliga mäns öden vägas mot varandra — den avhållne broderns och den okände hjältens.

Marguerite hade ej ens gjort något försök att växla ett par ord med Chauvelin under den senaste halvtimmen, hon visste, att hans skarpa, illsluga ögon genast skulle skrämma henne och bringa vågskålen att sjunka åt Armands håll. Så länge hon icke såg honom, dröjde det dock kvar i hennes innersta hjärtevrå en svag förhoppning om att någonting skulle hända — någonting stort, oerhört och avgörande, som från hennes späda skuldror skulle av­lyfta denna förfärliga börda av ansvar, tvånget att behöva välja mellan två så sällsynt grymma alternativ.

Men minuterna tickade vidare med denna känslolösa enfor­mighet, som de särskilt tyckas antaga, när våra nerver befinna sig i uppror.

Efter supén började man ånyo dansa. Hans kungliga höghet hade avlägsnat sig, och bland de äldre av gästerna var det tal om att följa hans exempel. Men de yngre voro outtröttliga och hade nyss börjat en ny gavott, som skulle taga i anspråk den närmaste kvarten.

Marguerite kände sig oförmögen till någon ytterligare dans, även den ihärdigaste självbehärskning har sina gränser.

Ledsagad av en kabinettsminister hade hon ännu en gång funnit vägen till det lilla förmaket, som hela tiden varit det minst besökta av rummen. Hon visste, att Chauvelin skulle gå och passa på henne någonstädes, färdig att gripa första bästa tillfälle till en tête-à-tête. Hans blick hade mött hennes för en sekund efter menuetten omedelbart före supén, och hon visste, att den sluge diplomaten med sina skarpa, forskande ögon anat, att hon fullbor­dat sitt värv.

Ödet hade så velat. Men Armand måste till vad pris som helst räddas. Den andre, ja, för honom finge slumpen styra... Men varför inte antaga, att den fyndiga Röda nejlikan hade många strängar på sin båge och förmådde reda sig ur svårigheter även av denna art?... Han hade ju i så många veckor gäckat en här­skara av spioner — varför skulle han ej också kunna lura Chauvelin?

Hon välvde dessa tankar i sitt sinne, medan hon satt och lyssnade till kabinettsministern, som utan tvivel tyckte, att lady Blakeney i sällsynt grad behärskade konsten att höra på. Plöts­ligt såg hon Chauvelins rävliknande ansikte titta in under ett av dörrdraperierna.

— Lord Fancourt, sade hon till ministern, vill ni göra mig en tjänst?

— Jag står helt och hållet till ers nåds förfogande, svarade han artigt.

— Vill ni gå och se efter, om min man ännu sitter kvar inne vid spelbordet? Och om han gör det, vill ni då säga honom, att jag är mycket trött och gärna skulle vilja komma hem snart.

En vacker kvinnas befallning måste åtlydas, till och med av kabinettsministrar. Lord Fancourt steg genast upp för att gå, men sade dock:

— Jag tycker inte om att lämna ers nåd ensam.

— Vad gör det? Här sitter jag ju så tryggt och — som jag tror — ostörd. Men jag känner mig verkligen riktigt förbi... Ni kanske vet, att sir Percy ämnar köra oss med hästar och vagn till Richmond. Det är en dryg väg, och om vi inte snart bege oss åstad, komma vi inte hem före dagningen.

Lord Fancourt fann sig föranlåten att gå.

I samma ögonblick som han försvann, gled Chauvelin in i rummet och ställde sig lugn och outgrundlig vid hennes sida.

— Ni har väl någonting att meddela mig? sade han.

Det var som om i ett nu en iskall kappa höljts omkring Marguerites axlar; ehuru hennes kinder glödde som i feber, isade ky­lan henne in i märg och ben. Ack, Armand, skall du någonsin få kännedom om den förfärliga uppoffring av stolthet och kvinn­lig värdighet, som en hängiven syster gör för din skull?...

— Ingenting av vikt, sade hon, med blicken stelt riktad framför sig, men en ledtråd torde det måhända kunna bli. Jag lyckades — sättet gör detsamma — ertappa sir Andrew Ffoulkes, just som han höll på med att inne i detta rum bränna upp ett litet papper, en biljett, vid en av ljuslågorna. Papperet höll jag sedan mellan mina fingrar i två minuter, och blicken hann jag fästa på det i tio sekunder.

— Länge nog för att läsa innehållet? frågade Chauvelin lugnt.

Hon nickade. Därpå fortfor hon med samma entoniga, liv­lösa röst:

— I papperets nedre hörn fanns det vanliga märket, en has­tigt uppritad liten stjärnformig blomma. Därovanför läste jag två rader — allt det övriga var svett och svartbränt av elden.

— Vad innehöll då de där båda raderna?

Hennes strupe tycktes plötsligt snöras samman. Ett ögon­blick kände hon, att det översteg hennes krafter att uttala de ord, som måhända skulle döma en tapper man till döden.

— Det var tur, att inte hela papperet brann upp, anmärkte Chauvelin med torr försmädlighet, det hade kanske Armand S:t Just fått umgälla... Nå, hur lydde de där båda raderna, citoyenne?

— På den ena stod: »jag avreser själv i morgon», svarade hon tonlöst. — Den andra lydde: »om du vill tala vid mig, skall jag vara inne i supérummet på slaget ett».

Chauvelin såg upp på den lilla konstnärligt arbetade pendylen på kaminhyllan.

— Då har jag god tid på mig, sade han belåtet.

— Vad ämnar ni göra? frågade hon.

Hon var blek som en marmorbild, hennes händer voro is­kalla, och hennes hjärta och tinningar bultade. O, detta var grymt, grymt... Vad hade hon gjort för att förtjäna ett sådant öde?...

Hennes beslut var fattat — hade hon begått en lumpen handling eller en upphöjt ädel? Blott ängeln, som upptecknar människans handlingar i den gyllene boken, skulle kunna svara därpå.

— Vad ämnar ni göra? upprepade hon mekaniskt.

— Åh, för närvarande ingenting. Sedan — det får bero på...

— På vad?

— På vem jag råkar i supérummet på slaget ett.

— Därinne råkar ni förstås Röda nejlikan. Men honom kän­ner ni inte.

— Nej. Men jag kommer att genast göra hans bekantskap.

— Sir Andrew har nog varnat honom.

— Det tror jag inte. När ni efter menuetten skildes från honom, stod han några ögonblick och såg efter er med ett ut­tryck i sitt ansikte, som lät mig förstå, att någonting förefallit er emel­lan. Det var blott helt naturligt, inte sannt? — att jag skulle draga mina slutsatser rörande arten av det där »något». Jag in­ledde därför en lång och animerad konversation med den unga kavaljeren — vi diskuterade kompositören Glucks sällsynta fram­gång i London — tills en dam gjorde anspråk på hans arm för att bli förd till supén.

— Och sedan?

— Jag behöll honom i sikte under hela supén. När vi alla kommo upp i övre våningen, fick lady Portarles tag i honom och bragte den förtjusande fröken Suzanne de Tournay på tal med honom. Jag förstod, att han ej skulle komma loss, förrän lady Portarles uttömt sitt intressanta ämne, och det blir inte på minst ännu en kvart. Nu fattas klockan fem minuter i ett.

Han beredde, sig till att gå och närmade sig dörren. Han drog draperiet åt sidan och blev stående några ögonblick, varvid han för Marguerite förstulet utpekade sir Andrew Ffoulkes, som stod ett par rum ifrån dem, alltjämt inbegripen i samtal med lady Por­tarles.

— Jag tror, sade han med ett triumferande leende, att jag tryggt kan vänta att finna den person jag söker inne i matsalen, min nådiga.

— Där kanske finns mer än en.

— Vemhelst som är där, då klockan slår ett, kommer se­dermera ej att släppas ur sikte av mitt folk. Sedan gäller det att taga reda på, vilka som fara till Frankrike i morgon. En utav dem måste ju vara den Röda nejlikan.

— Ja. Och sedan?

— Också jag, min nådiga, far till Frankrike i morgon. De papper, som i Dover anträffades på sir Andrew Ffoulkes person, tala om grannskapet av Calais, om ett värdshus, som är mig väl­ bekant, »Le Chat gris», och om en enslig plats någonstädes vid kusten — fader Blanchards stuga — som jag måste försöka hitta. Alla dessa ställen äro angivna som de punkter, där denne fräcke engelsman befallt förrädaren de Tournay och andra att samman­träffa med hans utsända.

Men det tyckes nu, som om han bestämt sig för att icke skicka sina hantlangare, utan »fara själv i morgon». En av de personer, som jag om en liten stund kommer att se inne i supé­rummet, avreser alltså med det första till Calais, och denna per­son skall jag följa, tills jag spårat honom till den plats, där dessa förrymda franska aristokrater vänta på honom. Ty denne man, min nådiga, kommer att vara just den, som jag spanat efter i nära ett år, den man, vars fyndighet överlistat mig, vars rådighet korsat mina säkraste beräkningar, vars djärvhet och övermod slagit mig med häpnad... Ja, just mig!... Och jag har ändå varit med om åtskilliga galna streck i min dar!...

— Och Armand? avbröt hon.

— Har jag någonsin svikit mitt ord? Jag lovar er, att den dag Röda nejlikan och jag avresa till Frankrike, skall jag med en speciell budbärare sända er hans oförsiktiga brev. Än mer — jag ger er Frankrikes ord på att samma dag jag får tag i denne fribytarhövding, som kallar sig Röda nejlikan, skall S:t Just vara här i England och falla välbehållen i sin förtjusande systers armar...

Med en djup, sirlig bugning och ännu en blick på pendylen gled Chauvelin ut ur rummet.

Marguerite tyckte sig tvärs igenom allt sorlet, musikens toner, dansen och skrattet, höra hans kattlika steg, där han gled fram över salongernas bonade golv... Hon tyckte sig höra honom stiga utför den breda trappan, gå fram till matsalen och öppna dörren.

Ödet hade avgjort, hade förmått henne att tala, att begå ett lumpet, avskyvärt dåd, för broderns skull, som hon älskade. Hon lutade sig tillbaka i stolen, stilla och undergiven, och för sina hettande, värkande ögon tyckte hon sig ännu alltjämt se skepna­den av sin skoningslöse fiende.

*		*
	*

När Chauvelin kom in i matsalen, låg den alldeles öde. Den hade detta trista och motbjudande utseende, som stundom på mor­gonen möter oss hos den baldräkt vi burit aftonen förut.

Halvtömda glas betäckte bordet, tillskrynklade servetter lågo kringströdda, och de tomma stolarna — vända mot varandra i grupper om två eller tre — förde tanken på vålnader, som sutto i samspråk med varandra. Stolarna stodo parvis — och mycket tätt intill varandra — i salens avlägsnare hörn; de skvallrade om viskande tête-à-têter över kall vildtpastej och iskyld champanj; där funnos grupper om tre eller fyra stolar, som erinrade om mun­tert och kvickt småprat om de senaste skandalerna; där stodo rak­ryggade stolar i en rad, som ännu påminde om sina innehavarinnor, de stela, syrliga, klandersjuka änkenåderna; där stodo några få ensamma stolar tätt intill bordet, som talade om gurmanderna, vilka uteslutande ägnat sig åt de läckraste rätterna, och ytterligare några stycken lågo kullslagna på golvet, stumma och dock välta­liga vittnesbörd om de stora ting, som presterats av lord Grenvilles vinkällare.

Det hela var en spöklik kopia av den rörliga, lysande för­samlingen en trappa upp — det slags spöke man finner i varje hus, där baler och goda supéer givas, en tavla, ritad med krita på gråpapper, matt och färglös, nu när de bjärta sidendräkterna och grannt broderade rockarna ej längre funnos kvar att fylla för­grunden med, och när ljuslågorna sömnigt flämtade i sina pipor.

Chauvelin log välvilligt och gnuggade sina magra, seniga händer, medan han kastade en mönstrande blick runt den över­givna matsalen, varifrån till och med den sista storätaren omsider avlägsnat sig för att i ro smälta maten. Djup tystnad rådde inne i det halvskumma rummet; sorlet uppifrån var knappt förnimbart, och endast då och då hörde man det dova bullret från en förbi­rullande vagn.

Men i detta ögonblick var den öde matsalen den fälla, vari samtidens djärvaste ridderliga äventyrare sig själv ovetande skulle fångas.

Chauvelin funderade och sökte läsa i den närmast liggande framtiden. Vad kunde han vara för slags människa, denne okände, som ledarna av en hel revolution svurit att bringa om livet?

Allting omkring honom var insvept i hemlighetsfullt dunkel; hans personlighet, som han så skickligt förstått dölja, den makt han utövade över nitton unga engelska ädlingar, vilka tycktes lyda varje hans befallning blint och med hänförelse; den lidelsefulla kärlek och redobogna underkastelse, som han väckt hos sin lilla tränade skara, och framför allt, hans mirakulösa djärvhet, den gräns­lösa oförvägenheten, som, till och med inom staden Paris’ murar, låtit honom bli sina mest oblidkeliga fienders överman.

Ingen under, att blotta namnet Röda nejlikan hos den franska befolkningen framkallade en vidskeplig rysning. Själve Chauvelin fick en underlig känning utefter ryggraden, när han såg sig om­kring i det ödsliga rummet, där den okände hjälten inom kort skulle uppenbara sig.

Men hans planer voro omsorgsfullt uppgjorda. Han kände sig säker på, att Röda nejlikan ej hade blivit varnad, och lika över­tygad var han om, att Marguerite Blakeney ej bedragit honom. Om hon det hade... En blick, som skulle kommit henne att rysa, om hon sett den, lyste till i Chauvelins ljusa, genomträngande ögon. Om hon spelat honom ett spratt, skulle Armand S:t Just dyrt få umgälla det...

Men nej — naturligtvis hade hon ej understått sig att narra i honom någon historia...

Den omständigheten, att matsalen låg tom, skulle i väsentlig grad underlätta hans förehavande. Men just som franska regerin­gens knipsluge utskickade med ett belåtet löje riktade blicken mot den dörr, genom vilken den väntade kunde förmodas inträda, trängde till hans öron ljudet av regelbunden, långdragen andhämt­ning. Det kom helt visst från någon av lord Grenvilles gäster, som efter den rikliga och stadiga supén med tillhörande flö­den av viner tog sig en lur, fjärran från balsalens ävlan och jäktande.

Chauvelin såg sig omkring ännu en gång. Riktigt, därborta i ett soffhörn i den mörkaste vrån av rummet satt den grannt siden- och spetsprydde, långbente gemålen till »Europas snillri­kaste kvinna». Hans ögon voro slutna, munnen däremot halvöp­pen, och ur denna framträngde de fridfulla andedragen, som stun­dom i betänklig grad liknade snarkningar.

Chauvelin såg på honom där han låg, blid, omedveten, be­låten med sig själv och hela världen, efter den bästa av supéer. Och ett leende, som nästan var medlidsamt, mildrade för ett ögonblick de hårda linjerna i fransmannens ansikte och den sarkastiska glimten i hans färglösa ögon.

Denne oförarglige slumrare skulle helt säkert ej i minsta mån påverka Chauvelins avsikt att fånga Röda nejlikan i fällan. Fransmannen gnuggade åter händerna, och följande sir Percy Blakeneys exempel sträckte även han ut sig i motsvarande hörnsoffa, slöt ögonen, öppnade munnen, andades regelbundet och djupt och... väntade.