←  Kap. XIV
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XV. Väntan.
Kap. XVI  →


[ 115 ]

XV.
Väntan.

Marguerite Blakeney hade med ögonen följt Chauvelins spensliga, svartklädda gestalt, medan han banade sig fram i träng­seln i danssalen.

Håglös blev hon sittande inne i det lilla övergivna förma­ket, blickande ut mellan dörrdraperierna på de dansande paren, dock utan att se någonting, utan att höra någonting, omedveten om allt, utom en känsla av orolig, spänd väntan.

För sin inre syn manade hon fram vad som måhända just nu försiggick därnere i matsalen. Den ostädade, skumma matsa­len, det ödesdigra klockslaget, Chauvelin på vakt... Och så, till sist, inträdet av en man, denna Röda nejlikan, den hemlighetsfulle äventyrshjälten, kring vilken numera Marguerites tankar och fanta­sier ständigt kretsade...

Om hon ändå just nu varit därnere i matsalen även hon, i detta ögonblick, så att hon fått sikte på honom just som han trädde in... Hon visste, att hennes kvinnliga skarpblick genast i den okändes ansikte — vem han än månde vara — skulle spåra den starka individualitet, som tillhör en anförare och en hjälte... Ack, skulle den väldiga, högtsvävande örnens vingar fastna och ohjälp­ligt snärjas i krypskyttens giller!

— Ers nåd måste dock tycka, att jag är oförlåtligt senfär­dig av mig, sade plötsligt en stämma vid hennes armbåge. — Men jag hade litet svårt för att framföra ert bud, ty i början kunde jag inte hitta Blakeney någonstans...

[ 116 ]Marguerite hade totalt förgätit sin man och den hälsning hon hade låtit skicka till honom. Själva hans namn, när nu lord Fancourt nämnde det, ljöd sällsamt och främmande för henne, så fullständigt hade hon under de senaste fem minuterna åter levat fram sitt liv vid Rue de Richelieu som i forna dagar, med Ar­mand städse i sin närhet för att älska henne och beskydda henne och vakta henne för de många spetsfundiga intriger, som vid denna tid spunnos överallt i Paris.

— Jag fann honom äntligen, återtog lord Fancourt, och framförde er hälsning till honom. Han sade, att han genast skulle ge befallning om förspänning.

— Ah, sade hon, alltjämt i samma frånvarande ton, ni fann min man och framförde min hälsning till honom?...

— Ja, han satt tungt insomnad i ett soffhörn inne i mat­salen. I början var det mig komplett omöjligt att väcka upp honom.

— Jag får tacka er så mycket, sade hon mekaniskt, försö­kande samla sina tankar.

— Vill ers nåd hedra mig med kontradansen, till dess er vagn blir i ordning? frågade lord Fancourt.

— Nej tack, mylord — saken är den... jag är verkligen så trött, och hettan i danssalen har hela aftonen varit så tryc­kande...

— Inne i orangeriet är det skönt och svalt — får jag inte föra er dit och skaffa er någon förfriskning? Ni ser inte ut att må rätt väl, lady Blakeney.

— Jag är bara så genomtrött, svarade hon, i det hon vid lord Fancourts arm gick in i orangeriet.

Härinne gåvo den dämpade belysningen och de grönskande växterna luften svalka. Han skaffade henne en stol, vari hon sjönk ned.

Denna långa tid av väntan och spänning var olidlig. Varför kom ej Chauvelin och meddelade henne resultatet av sina spio­nerier?

Lord Fancourt var särdeles uppmärksam. Hon hörde knap­past vad han sade och gjorde honom till sist helt förvånad med den plötsliga frågan:

[ 117 ]— Lord Fancourt, gav ni akt på vem som nu nyss var inne i matsalen utom min man?

— Bara franska regeringens sändebud, herr Chauvelin, som satt och slumrade lika gott i hörnet mitt emot, svarade han. — Varför frågar ers nåd det?

— Jag vet inte... Jag... Gav ni akt på hur mycket kloc­kan visade, när ni var där?

— Den var väl en fem eller tio minuter över ett... Jag undrar just var ers nåds tankar befinna sig för närvarande, tillade han, ty den vackra damens uppmärksamhet var tydligen långt borta, och hon hade ej lyssnat till hans artiga konversation.

Hennes tankar voro i själva verket icke så särdeles långt borta, endast i våningen en trappa ned, där Chauvelin ännu satt på vakt.

Hade han misslyckats? Ett ögonblick framställde sig denna möjlighet för henne som en svag gnista av hopp... Det skulle ju kunna hända, att Röda nejlikan varnats av sir Andrew och att Chauvelins fälla icke fångat sitt byte...

Men i så fall — hur skulle det gå med Armand?...

Lord Fancourt hade upphört att tala, när han fann, att han spillde sin esprit i onödan. Han väntade nu på något tillfälle att få smyga sin väg. Ty att sitta mitt emot en dam, hur vacker hon än må vara, som synbarligen ej bryr sig om, hur mycket man anstränger sig för att underhålla henne, är ej uppmuntrande ens för en kabinettsminister.

— Skall jag kanske gå och se efter, om ers nåds vagn är färdig? sporde han till sist.

— Ja, jag tackar... om ni skulle vilja vara så vänlig... Jag fruktar, att ni haft mycket tråkigt i mitt sällskap — men jag är verkligen så trött i afton... och... och skulle nog helst vilja vara allena.

Hon hade längtat att bli honom kvitt, ty hon hoppades, att dröjsmålet föranletts därutav, att Chauvelin gick och väntade på, att hon skulle bli ensam.

Men lord Fancourt avlägsnade sig, och ändock kom ej Chau­velin. O, vad hade hänt? Hon kände, hur Armands öde blev allt osäkrare — hon betogs av en dödlig skräck för att Chauvelin [ 118 ]verkligen hade misslyckats och att den hemlighetsfulla Röda nej­likan ännu en gång gäckat hans ansträngningar. I så fall hade hon intet medlidande, ingen nåd att vänta för broderns räkning...

Hon hade ändock gjort sitt bästa och genomgått en fruk­tansvärd själsstrid för Armands skull. Hon kunde ej uthärda tanken på, att allt gått om intet. Hon förmådde ej sitta stilla, hon ville gå och skaffa sig visshet, även om härigenom hennes sista förhoppning släcktes. Varför kom då aldrig Chauvelin för att utösa sin vredes och sin sarkasms skålar över henne?

Efter en stund infann sig lord Grenville själv för att med­dela, att vagnen stod färdig och att sir Percy redan satt och vän­tade på henne med tömmarna i handen.

Marguerite sade farväl till sin förbindlige värd, och många av hennes vänner hejdade henne, då hon vandrade genom sa­longerna, för att tala med henne och utbyta vänliga »au revoir!»

Lord Grenville sade sitt sista farväl till den vackra lady Blakeney från den breda trappans översta steg. Nedanför väntade en hel skara lysande kavaljerer på att få taga avsked av skönhetens och elegansens drottning, och under det massiva portvalvet stam­pade sir Percys präktiga bruna hästar otåligt i stengrunden.

Just som hon nickat farväl till värden, fick hon längst nere i trappan plötsligt syn på Chauvelin. Han kom långsamt vand­rande uppför, sakta gnuggande sina seniga händer.

Hans rörliga ansikte bar ett egendomligt uttryck, halvt roat, halvt förbryllat, och när hans skarpa ögon mötte Marguerites, blevo de sällsamt sarkastiska.

— Herr Chauvelin, sade hon, då han stannade på trapp­avsatsen och gjorde en bugning för henne, min vagn väntar utanför, får jag be om er arm!

Ridderlig som alltid bjöd han henne armen och ledde henne utför trappan. Trängseln var här stor; somliga av utrikesministerns gäster stodo i begrepp att åka sin väg, medan andra lutade sig mot balustraderna och gåvo akt på raden av avtroppande skön­heter och sprättar.

— Chauvelin, sade hon till sist i full förtviflan, jag måste veta, vad som har hänt.

[ 119 ]— Vad har hänt, min nådiga? sade han med låtsad över­raskning. — Var? När?

— Ni lägger mig på sträckbänk, Chauvelin. Jag har hjälpt er i afton — jag har helt visst rätt att få veta. Vad tilldrog sig inne i matsalen nu nyss klockan ett?

Hon talade i viskande ton, litande på att i det allmänna sorlet ingen skulle uppfatta hennes ord utom mannen vid hen­nes sida.

— Därinne rådde uteslutande lugn och frid, min nådiga. Vid det klockslag ni behagade nämna satt jag och sov i ett soff­hörn och sir Percy i ett annat soffhörn vid motsatta väggen.

— Och ingen alls kom in i rummet?

— Inte en katt.

— Vi ha då misslyckats, ni och jag?

— Ja, det tyckes verkligen så.

— Men Armand... bönföll hon.

— Ja, Armand S:t Justs chancer hänga på en tråd — bed till himlen, min nådiga, att den tråden inte måtte brista.

— Chauvelin, jag har arbetat för er — med det upprikti­gaste, allvarligaste uppsåt — kom ihåg...

— Jag kommer nog ihåg mitt löfte, sade han lugnt. — Den dag Röda nejlikan och jag mötas på fransk botten, har ni er bror välbehållen hos er.

— Och det kommer att innebära, att jag sudlat mina hän­der med en tapper mans blod, sade hon med en rysning.

— Hans blod eller er brors. I närvarande stund hoppas ni nog ändå i likhet med mig, att den gåtlika Röda nejlikan i dag anträder färden till Calais —

— Jag vet bara med mig en enda förhopping, citoyen.

— Och det skulle vara?

— Att satan, er herre, skall ha behov av er annorstädes, innan denna dags sol går upp.

— Ni smickrar mig, citoyenne.

Hon hade hejdat honom några sekunder halvvägs i trappan, försökande pejla de tankar, som lågo bakom ansiktets outgrund­liga mask. Men Chauvelin förblev förbindlig, sarkastisk och re­serverad som förut; ej en skiftning i uttrycket förrådde för den [ 120 ]stackars kvinnan, vars nerver satts på ett sådant hårt prov, huru­vida hon borde frukta eller kunde våga hoppas.

Nere i hallen blev hon snart ånyo omgiven. Lady Blakeney steg aldrig från någon festlig tillställning upp i sitt ekipage, utan att en skara mänskliga malfjärilar svärmade omkring det bländande ljuset av hennes skönhet. Men innan hon slutligen vände sig bort från Chauvelin, räckte hon honom en späd hand, med denna åtbörd av barnslig vädjan, som var så särskilt karakteristisk för henne.

— Ge mig litet hopp, mon petit Chauvelin! bad hon.

Med utsökt galanteri böjde han sig ned över denna smala hand, som såg så mjuk och vit ut genom den fina genomskinliga svarta silkesvanten, och kyssande de rosiga fingerspetsarna sade han med samma gåtfulla leende som förut:

— Himlen give, att tråden inte måtte brista.

Stigande åt sidan, lät hon malfjärilarna fladdra än tätare kring ljuset, och de muntra representanterna för Londons jeunesse dorée, som ivrigt följde lady Blakeneys minsta rörelse, undan­skymde snart det sluga ansiktet med dess sällsamt markerade drag.