Den siste chevalieren/Kapitel 01
| ← Förord av Olof Örström |
|
Kap 2: Den okända → |
FÖRSTA DELEN
FÖRSTA KAPITLET.
DE ENROLLERADE FRIVILLIGE.
Det var kvällen den tionde mars 1793. Klockan slog tio i Notre Dame, och varje klockslag klingade dovt, entonigt. Natten hade utbrett sig över Paris, icke larmande och stormig, utan kall, fuktig och dimmig. Paris självt var icke det Paris, vi känna, nattetid bländande med tusentals återspeglade ljus — Paris med de livligt trafikerade gatorna, de larmande förstäderna, skådeplatsen för slagsmål och djärva brott — utan en förfärad, skygg, brådskande stad, vars få invånare, till och med då de sprungo från den ena gatan till den andra, höllo sig dolda i grändernas mörker och bakom sina portar, likt vilda djur, spårade av jägarna till sina hålor.
Såsom redan omtalats, var det kvällen till den tionde mars 1793. Först några ord om det kritiska tillstånd i landet, som framkallat denna förändring hos huvudstaden, innan vi börja skildra de händelser, som ligga inom ramen för denna berättelse.
Genom Ludvig XVI:s död hade Frankrike brutit med hela Europa. Till de tre fiender, det från början haft att kämpa mot d. v. s. Preussen, kejsardömet och Piemont — hade nu slutit sig England, Holland och Spanien. Enbart Sverge och Danmark bevarade alltjämt sin gamla neutralitet, upptagna som de voro av att åse, hur Katharina II skövlade Polen. Sakernas tillstånd var verkligen skräckingivande. Frankrike, som var mera respekterat såsom en fysisk makt än högaktat såsom en moralisk sådan efter septembermassakrerna och avrättningen den 21 januari, var bokstavligen blockerat, som om det varit en stad av hela Europa. England befann sig vid våra kuster, Spanien vid Pyrenéerna, Piemont och Österrike vid Alperna, Holland och Preussen i norr, och från övre Rhen till Schelde marscherade 250,000 soldater mot republiken. Våra generaler blevo tillbakakastade på alla håll. Maczinski hade sett sig nödsakad att uppgiva Aix-la-Chapelle och draga sig tillbaka till Liège. Steingel och Neuilly blevo kastade tillbaka mot Limbourg, under det att Miranda, som belägrade Maëstricht, retirerade till Tongres. Valence och Dampierre, som tvingades att retirera under strid, gjorde detta med stora förluster. Mer än 10,000 desertörer hade redan övergivit armén och skingrat sig inåt landet. Nationalkonventet, vars enda hopp Dumoriez numera var, hade avsänt den ena kuriren efter den andra med order att lämna gränsen till Biesboos, där han gjorde sig redo att embarkera till Holland, och komma tillbaka för att taga befälet över Meuse-armén.
Känsligt i hjärtat som en levande varelse, kände Frankrike i Paris — d. v. s. sitt hjärta — varje slag, som utdelades mot det genom invasion, uppror eller förräderi till och med på de mest avlägsna håll. Varje seger blev en glädjefest, varje nederlag framkallade förfäran. Följaktligen är det lätt att förstå, vilka tumult, som framkallades av de på varandra följande förluster, som vi nyss upplevat.
Föregående kväll, den 9 mars, hade nationalkonventet haft ett ännu stormigare sammanträde än vanligt. Alla officerare hade samtidigt fått order att återvända till sina regementen, och Danton, denne djärve framställare av omöjliga förslag som icke desto mindre blevo utförda — Danton hade bestigit tribunen och utropat: “Ni säga, att soldater behövas? Erbjud Paris ett tillfälle att rädda Frankrike! Fordra 30,000 man av huvudstaden, skicka dem till Dumourizez! Då är icke blott Frankrike räddat, utan även Belgien tryggat och Holland erövrat”. Detta förslag hade emottagits med entusiasm. Registreringsbyråer hade öppnats i de olika stadsdelarna, alla offentliga nöjesetablissemang hade stängts, och den svarta flaggan hade hissats på Hôtel de Ville till tecken att landet befann sig i fara. Före midnatt voro 35,000 namn inskrivna i registren, men denna gång, liksom det hänt i september, hade de enrollerade frivillige fordrat, att innan de avtågade, skulle förrädarne straffas.
“Förrädarne” voro i själva verket de “kontra-revolutionāra” de konspiratörer, som inifrån hotade den sålunda utifrån ansatta republiken. Men, såsom man lätteligen kan förstå, omfattade ordet “förrädare” alla dem, åt vilka ytterlighetspartien, som då söndersleto Frankrike, ville giva detta epitet. “Förrädarne” voro det svagare partiet; alldenstund girondisterna voro de svagaste, avgjorde “Berget”, att girondisterna måste vara förrädare.
Följande dag, den 10 mars, voro alla medlemmar av “Berget” närvarande vid sammanträdet. Beväpnade jakobiner fyllde tribunerna efter att ha kört ut kvinnorna; borgmästaren infann sig, åtföljd av kommunalrådet, och bekräftade konventombudens rapporter om medborgarnes hängivenhet, men upprepade de föregående kväll enhälligt uttalade önskningarna att en utomordentlig domstol skulle tillsättas för att döma förrädarne. Kommittén sammanträdde omedelbart, och fem minuter senare förklarade Robert Lindet, att det skulle tillsättas en domstol, bestående av nio domare, oberoende av alla former och skaffande sig bevis med alla medel, för att, på order av nationalkonventet eller direkt, lagföra alla dem, som på något sätt befunnos skyldigsa till försök att missleda folket.
Girondisterna, som med ens förstodo, att detta var liktydigt med deras dödsdom, reste sig allesammans.
”Hellre döden”, ropade de, ”än att samtycka till upprättandet av en dylik venetiansk inkvisition!”
Till svar på detta fordrade medlemmarna av Berget öppen omröstning.
”Ja”, utbrast Féraud, ”låt oss rösta öppet, på det att världen måtte lära känna de män, som äro villiga att under lagens täckmantel mörda oskyldiga”.
Så följde voteringen, och mot all förväntan avgjorde majoriteten: 1) att de skulle ha juryer; 2) att dessa juryer skulle vara lika stora i departementen; 3) att de skulle tillsättas av nationalkonventet.
I samma ögonblick, som dessa tre förslag blevo antagna, hördes högljudda rop, men nationalkonventet, som var vant att då och då emottaga besök av populasen, lät fråga, vad man önskade, och fick till svar, att det endast var en deputalion av enrollerade frivillige, som efter att ha ätit middag i Halle-au-Blé anhöllo om tillåtelse att få defilera förbi nationalkonventet.
Dörrarna öppnades omedelbart, och sexhundra män, beväpnade med svärd, pistoler och pikar, till synes halvt berusade, marscherade in under höga bifallsrop och fordrade förrädarnes död.
”Ja”, svarade Collot d'Herbois dem. ”Ja, mina vänner, vi skola rädda er — er och friheten — trots deras intriger”.
bessa ord beledsagades av ursinniga blickar på girondisterna, som tydligt sade dessa, att de ännu icke befunno sig utom räckhåll för faran. Korteligen: nationalkonventets sammanträde avslutades, medlemmarna av ”Berget” spredo sig på andra klubbar, i det de sprungo, först till cordeliererna och sedan till jakobinerna och föreslogo, att förrädarne skulle ställas utanför lagen och få halsarna avskurna redan samma natt.
Louvets hustru bodde vid rue Saint Honoré, i närheten av jakobinerna. Då hon hörde högljudda ordväxlingar, gick hon ned, trädde in på klubben och hörde förslaget; sedan återvände hon hastigt hem och varnade sin man för den överhängande faran. Efter att hastigt ha beväpnat sig sprang Louvet från port till port för att alarmera sina vänner men fann ingen av dem hemma. Som han lyckligtvis fått höra av en tjänare, att de begivit sig till Pétion, följde han efter dem dit. Han fann dem lugnt rådgörande om lagförslag, som skulle framläggas följande dag och som de hoppades genomdriva lack vare en tillfällig majoritet. Han omtalade, vad som hänt, meddelade sina farhågor, upplyste dem om cordelierernas och jakobinernas komplott mot dem och slöt med uppmaningen, att de å sin sida borde vidtaga energiska mått och steg.
Då reser sig Pétion, lugn och oberörd, går fram till fönstret, öppnar det, kastar en blick upp mot himmeln, sticker ut handen och drar den tillbaka fuktig.
”Det regnar”, sade han. ”Det kommer icke att hända något i natt!”
Genom detta halvöppna fönster hördes de sista vibrationerna av klockslagen, som förkunnade tio.
Detta var, vad som hände på kvällen den 10 mars och kvällen förut — tilldragelser, som i detta dystra mörker och i denna hotfulla tystnad kommo husen, som voro avsedda till människors bostäder, att förefalla som gravar, befolkade av döda.
Det kalla, silande regn, som i så hög grad bidragit till att Jugna Pétion, hade betydligt bidragit att öka det dåliga humöret hos de säkerhetens väktare, för vilka varje möte föreföll som en förberedelse till strid och som efter att trotsigt ha känt igen varandra långsamt och motvilligt växlade lösen. När man såg dem skiljas åt för att återvända till sina respektive poster, hade man kunnat tro, att de på ömse sidor fruktade att bli anfallna bakifrån.
Samma kväll, som Paris var ett byte för en av dessa paniker, som upprepats så ofta, att de på sätt och vis borde ha blivit något gammalt och vant — samma kväll, som man i hemlighet debatterat frågan om massakrerandet av de ljumma revolutionärerna, vilka efter att — merendels med reservation — ha röstat för kungens död i dag ryggade tillbaka för att döda drottningen, jämte sina barn och sin svägerska fången i Templetornet — samma kväll gled en kvinna i lilafärgad bomullskappa med svarta prickar och huvudet nästan begravt i sin huva, förbi husen vid rue Saint Honoré, varvid hon försökte gömma sig i en port eller murvinkel, där hon stod orörlig som en bildstod och knappast vågade andas för var gång en patrull närmade sig, och då den passerat förbi, skyndade vidare med förökad hastighet, tills hon åter nödgades söka sin tillflykt i tystnad och orörlighet.
Tack vare dessa försiktighetsmått hade hon redan tillryggalagt större delen av rue Saint Honoré, då hon vid hörnet av rue de Grenelle helt plötsligt stötte på, icke en patrull, utan en skara av de tappra frivilliga, som ätit middag i Halle-au-blé och vilkas patriotism ytterligare uppeldats tack vare de många skålar, de druckit för sina blivande segrar.
Den stackars kvinnan skrek till av fruktan och försökte fly genom rue du Coq.
“Hallå, medborgarinna!” ropade de frivilliges anförare, ty de värda patrioterna hade redan utsett en sådan. ”Hallå! Vart skall du gå?”
Den flyende svarade ej, utan gick hastigt vidare.
“Så lyckat!” sade anföraren. ”Det är en förklädd man — en oristokrat som tror sig kunna undkomma”.
Bullret av två eller tre gevär, som föllo ur händer, alltför ostadiga att lita på, sade den stackars kvinnan, att hennes hast var ett ödesdigert misstag.
“Nej, nej!” utbrast hon i det hon tvärstannade och kom tillbaka. ”Nej, medborgare, du misstar dig — jag är ej någon man”.
“Lyd således order och kom fram”, sade anföraren, ”och hesvara mina frågor. ”Vart går du sålunda, nattliga skönhet?”
“Men, medborgare, jag skall inte gå någonstans. Jag är på väg tillbaka”.
"Det är litet sent för en anständig kvinna att återvända hem, medborgarinna”.
“Jag har varit hos en anförvant, som är sjuk”.
“Stackars lilla katt!” sade anföraren med en åtbörd, som kom kvinnan att förskräckt rygga tillbaka. ”Var är vårt pass?”
“Mitt pass! Vad menar du med det, medborgare?”
"Har du således icke läst kommunens beslut?”
”Nej”.
”Då har du väl hört det läsas upp?”
”Nej. Vad innehöll då, i Guds namn, detta beslut?”
”För det första säger man icke längre ’min Gud’, utan ’det högsta väsendet.’
”Förlåt mig, jag försade mig av gammal vana”.
”En ful vana — en aristokratisk vana”.
”Jag skall försöka bättra mig, medborgare. Men du sade?”
”Jag sade, att ett beslut av kommunen förbjuder var och en att vara ute efter tio utan ett medborgarepass. Har du ditt medborgarepass?”
”Nej, tyvärr icke!”
”Har du glömt det hos din anförvant?”
”Jag visste icke av, att ett sådant pass behövdes”.
”Låt oss då bege oss till närmaste vaktpostering. Där kan du förklara alltsammans för kaptenen, och om han blir nöjd med din förklaring, låter han ett par av sina män följa dig hem, varom icke, blir du kvarhållen, tills han inhämtat närmare upplysningar om dig. Vänster om marsch!”
Av det skri av förfäran, som undslapp den stackars fången, förstod anföraren, hur mycket den olyckliga kvinnan fruktade detta förhör.
”Åhå!” sade han. ”Jag känner mig förvissad om att vi infångat något fint villebråd. I väg nu, min lilla ci-devant (fördetting)!”
Han grep tag i den anhållnas arm, drog den under sin egen och släpade henne, trots hennes skrik och tårar, fram mot vaktposteringen i Palais Égalité.
De voro redan uppe på barrieére des Sergents, då plötsligt en lång, ung man, insvept i en kappa, vek om hörnet av rue des Petits-Champs i samma ögonblick som fången genom förnyade böner sökte återvinna friheten. Men anföraren släpade henne brutalt med sig. Kvinnan utstötte ett skri av förtvivlan och fruktan. Den unge mannen såg brottningen och hörde skriket, var med ett par språng tvärs över gatan och ställde sig framför den lilla truppen.
”Vad står på? Vad göra ni med kvinnan?” frågade han mannen, som tycktes vara anförare.
”Innan du frågar mig, bör du sköta dina egna angelägenheter”, svarade anföraren.
”Vem är denna kvinna? Och vad vilja ni henne?” upprepade den unge mannen i ännu mer befallande ton.
”Vem är du själv, som underkastar oss förhör?”
Den unge mannen slog upp sin kappa, och en epålett lyste på hans uniform.
“Jag är officer, såsom ni kunna se”, sade han.
“Officer? Var?”
“Vid nationalgardet”.
“Nå, än sedan då?” svarade en av männen. ”Vad ha vi med officerare vid nationalgardet att göra?”
“Vad säger han?” frågade en annan man i den släpiga och ironiska ton, som är kännetecknande för Parispöbeln.
“Han säger”, svarade den unge mannen, ”att om denna epålett icke kan förskaffa officeren respekt, skall hans svärd förskaffa epåletten respekt”.
I samma ögonblick tog han ett steg tillbaka, frigjorde armarna ur kappans veck och drog en lång infanterisabel. Med en snabbhet, som utvisade en viss vana vid handgemång, grep han de frivilliges anförare i kragen och satte sabelspetsen mot hans strupe.
“Låt oss nu talas vid som vänner”, sade han.
“Men, medborgare …”, sade anföraren, i det han försökte göra sig fri.
“Jag förbereder dig på att vid minsta rörelse av dig eller någon av dina män sticker jag sabeln genom din kropp”.
Under tiden hade två av männen hållit fast kvinnan.
“Du har frågat mig. vem jag är”, fortsatte den unge mannen, ”vilket du icke hade rättighet att göra, eftersom du icke för befälet över någon reguljär trupp. Jag skall emeltartid upplysa dig därom. Mitt namn är Maurice Lindey. Jag förde befälet över en artilleristyrka den 10 augusti, är nu löjtnant vid nationalgardet och sekreterare hos sektionen Bröder och vänner. Är det tillräckligt?”
”Ah, medborgare löjtnant!” svarade anföraren, alltjämt hotad av sabeln, som han kände komma allt närmare och närmare. ”Det var en helt annan sak. Om du verkligen är, vad du påstår dig vara — en god patriot —”
“Så där ja! Jag visste, att vi snart skulle förstå varandra”, sade officeren. ”Svara nu i din tur. Varför skrek dan där kvinnan? Och vad ha ni för er med henne?”
"Vi föra henne till vaktposteringen”.
“Varför det?”
”Därför att hon icke har något medborgarepass och kommunens sista beslut lyder, att var och en, som anträffas ute efter klockan tio utan ett sådant, skall häktas. Glömmer du, att fäderneslandet är i fara och att den svarta flaggan vajar över Hôtel de Ville?”
”Den svarta flaggan vajar över Hôtel de Ville och fäderneslandet är i fara, därför att tvåhundratusen slavar marschera mot Frankrike”, svarade officeren, ”men inte därför att en kvinna springer genom Paris gator klockan tio på kvällen. Men det hör inte hit, medborgare. Det finns ett sådant beslut av kommunen, och ni gjorde endast er plikt, och om ni svarat mig med ens, hade vår förklaring blivit mycket kortare och förmodligen även mindre stormig. Det är bra att vara patriot, men det är lika bra att vara artig, och jag anser, att den officer, som medborgare böra visa aktning, är just den, som de själva tillsatt. Tag nu kvinnan med er. Ni ha er frihet att bege er av”.
”O, medborgare!” utbrast i sin tur kvinnan och grep Maurice i armen. ”Överlämna mig icke i dessa råa och halvdruckna mäns våld!”
”Gott!” sade Maurice. ”Tag mig under armen, så skall jag föra er tillsammans med dem till posteringen”.
”Till posteringen?” upprepade kvinnan i förfäran. ”Varför skall jag föras till posteringen, när jag icke gjort något ont?”
”Ni föres dit med anledning av beslutet, att ingen får vistas ute utan pass”.
”Men, monsieur, jag var okunnig därom”.
”Medborgarinna, vid vaktposteringen kommer ni att finna hederliga män, som skola till fullo förstå era skäl och av vilka ni icke har något att frukta”.
”Monsieur”, sade den unga kvinnan, i det hon tryckte Maurices arm, ”det är icke längre förolämpningar jag fruktar, det är döden. Om de föra mig till vaktposteringen, är jag förlorad”.