←  Kap 14 Hängivenhet
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 15: Gudinnan Förnuft
Kap 16: Den förlorade sonens återkomst  →


[ 124 ]

FEMTONDE KAPITLET.
GUDINNAN FÖRNUFT.

Såsom Maurice föregående dag låtit underrätta general Santerre, var han allvarligt sjuk.

Medan han höll sig på sitt rum, hade Lorin under sina dagliga besök begagnat sig av varje argument för att förmå honom att ägna sig åt något, som kunde avleda hans tankar från hans sorg, men Maurice var alltjämt envis. Det existerar sjukdomar, som vi icke vilja ha botade.

Den första juni anlände Lorin vid ettiden.

”Pågår det något särskilt i dag, eftersom du är så ytterst elegant?” frågade Maurice.

Och Lorin var verkligen överdådig. Han bar den röda mössan, carmagnolen och det trefärgade skärpet, prytt med två instrument, som just då kallades ”abbé Maurys peppardosor” men som alltid förut och efteråt kallats helt rätt och slätt pistoler.

”Ja, först och främst förestår det allmänna uppbrytandet av girondismen medelst trumvirvlar. I detta ögonblick till exempel hålla de på att glödga kulor på Karusellplatsen, och dessutom skall det i övermorgon bli en stor högtidlighet, till vilken jag inbjuder dig”.

”Men vad är det i dag? Du sade ju, att du kommit hit för att hämta mig”.

”Repetitionen”.

”Vilken repetition?”

”Jo, repetitionen till den stora högtidligheten”.

”Min kära vän”, sade Maurice, ”du vet ju, att jag inte [ 125 ]varit ute på åtta dagar, till följd varav jag är okunnig om allt och är i behov av upplysningar”.

”Vad för slag? Har jag inte talat om det för dig?”

”Du har inte talat om någonting för mig”.

”Nåväl, du vet ju, att vi sedan någon tid tillbaka avsatt Gud och ersatt honom med ett ’högsta väsende’.”

”Ja, det vet jag”.

”Nåväl, det ser ut, som om man uppdagat någonting — att det högsta väsendet var en moderat, en rolandist, korteligen: en girondist”.

”Inga skämt med heliga ting, Lorin. Du vet ju, att jag icke tycker om sådant”.

”Vad vill du, min gosse? Vi måste följa med vår tid. Även jag tyckte ganska bra om den gamla Guden, för det första därför att jag var van vid honom. Vad ’det högsta väsendet’ beträffar, så framgår det, att det verkligen tycks ha sina fel, eftersom allt, sedan han härskat däruppe, gått oss illa, och i varje fall ha lagstiftarne beslutat, att han skall störtas”.

Maurice ryckte på axlarna.

”Ryck på axlarna, så mycket du vill”, sade Lorin, ”men nu skola vi dyrka gudinnan Förnuft”

”Och skall du vara med om alla dessa maskeradupptåg?”

”Ah, min vän, om du kände gudinnan Förnuft lika bra som jag, skulle du vara en av hennes varmaste anhängare. Hör du, jag vill, att du skall göra hennes bekantskap, och jag skall presentera dig för henne”.

”Låt mig slippa vara med om alla dessa dumheter. Du vet ju, att jag är nedstämd”.

”Alldeles! Och just därför kommer det att pigga upp dig. Det är en söt flicka! Men det är sant, du känner ju den höga gudinna, som parisarne vilja kröna med lager och köra omkring i en vagn av förgyllt papp. Gissa, vem det är”.

”Hur skall jag kunna gissa det?”

”Det är Arthémise”.

”Arthémise!” sade Maurice, i det han förgäves ansträngde sitt minne.

”Ja, en lång brunett, som jag i fjol gjorde bekantskap med på operabalen. Du superade i sällskap med oss och drack henne på snusen”.

”Ah, ja visst!” sade Maurice. ”Nu kommer jag ihåg. Det är således hon?”

”Hon har de bästa utsikterna. Jag presenterade henne [ 126 ]för valförsamlingen, och alla thermopylerna ha lovat mig att rösta på henne. Valet äger rum om tre dagar. I dag skola vi ha inledningsmiddagen — i dag skola vi spilla vin från Champagne, och i övermorgon spilla vi måhända blod. Kom med nu, så skola vi hjälpa henne på med hennes tunika”.

”Tack, men jag har alltid hyst stor motvilja för dylikt”.

”Att kläda på gudinnor? För tusan, min vän, du är svår att göra till lags! Låt mig tänka efter. Om det inte passar dig, så skall jag kläda på gudinnan, så får du kläda av henne”.

”Lorin, jag är sjuk och icke endast nedstämd, utan andras munterhet pinar mig”.

”Just det ja! Du gör mig riktigt ängslig, Maurice, ty du varken slåss eller skrattar längre. Du måtte väl inte vara inblandad i någon komplott?”

”Jag? Jag önskar vid Gud —”

”Du menar: Jag önskar vid gudinnan Förnuft!”

”Låt mig vara i fred, Lorin. Jag kan icke, jag vill icke gå ut. Jag ligger till sängs, och där vill jag stanna kvar”.

Lorin kliade sig på örat.

”Gott!” sade han. ”Jag ser, hur det är!”

”Vad ser du?”

”Jag ser, att du väntar på gudinnan Förnuft”.

”För tusan!” utbrast Maurice. ”Kvicka vänner äro emellanåt mycket tråkiga. Gå din väg, annars överhopar jag dig och din gudinna med förbannelser!”

”Sätt i gång! Sätt i gång!”

Maurice höjde handen för att svära ve och förbannelse över honom, då i samma ögonblick hans tjänare kom in med ett brev till sin medborgarbroder.

”Medborgare Agesilaus”, sade Lorin, ”du kommer i ett olyckligt ögonblick, ty din husbonde skulle just börja bli vältalig”.

Maurice lät handen sjunka ned och sträckte lojt ut den efter brevet, men i samma ögonblick, som han vidrörde det, spratt han till, granskade ivrigt handstil och sigill och bröt det, bleknande av fruktan för sorgliga underrättelser.

”Åhå, vårt intresse har äntligen väckts till liv”, sade Lorin.

Maurice hörde honom ej. Hela hans själ gick upp i de fyra rader Geneviève skrivit. Han läste om dem tre, fyra gånger, och sedan höjde han huvudet och stirrade som bedövad på Lorin.

[ 127 ]”Åh tusan!” sade Lorin. ”Det måtte verkligen vara underbara nyheter, som detta brev innehåller!”

Maurice läste om brevet för femte gången. Hans kinder fingo färg, hans ögon strålade, en djup suck höjde hans bröst.

Så sprang han upp ur sängen, glömsk av sin sjukdom och medföljande mattighet.

”Mina kläder!” sade han till den förvånade tjänaren. ”Mina kläder, min kära Agesilaus! O, min stackars Lorin, min gode Lorin, jag har dagligen väntat det här, men vågade verkligen icke hoppas på det. Raska på — ett par vita byxor och en skjorta med vackert krås! Kamma och raka mig med ens!”

Tjänaren åtlydde Maurices befallning och klädde och rakade honom i en handvändning.

”O, jag får återse henne! Jag får återse henne!” utbrast den unge mannen. ”Lorin, icke förrän i detta ögonblick har jag lärt känna, vad lycka vill säga!”

”Min stackars Maurice, jag tror, att du är i stort behov av det besök, jag nyss rekommenderade dig”.

”O, min kära vän, förlåt mig, ty jag har verkligen förlorat mitt förnuft”.

”I så fall erbjuder jag dig mitt”, sade Lorin skrattande åt sin egen misslyckade kvickhet.

Det mest förvånansvärda av allt var, att Maurice också skrattade. Hans lycka hade gjort honom riktigt uppspelt.

Men detta var icke allt.

”Vänta”, sade han, i det han skar några orangeblommor av ett träd, som stod i fullt blom. ”Lämna de här från mig till den värda änkan Mausole”.

A la bonne heure!” sade Lorin. ”I betraktande av din ridderlighet förlåter jag dig. Ty det framgår, att du är förälskad över öronen, och jag har alltid känt det innerligaste deltagande med de olyckliga”.

”Ja, jag är förälskad”, sade Maurice, och hans hjärta vidgades av glädje. ”Jag är förälskad, och nu, när hon återkallat mig, kan jag omtala det, ty eftersom hon återkallat mig, måste hon älska mig, icke sant, Lorin?”

”Jo, otvivelaktigt”, svarade gudinnan Förnufts tillbedjare lugnt. ”Men tag dig i akt, Maurice, ty det sätt, varpå du tar det här, gör mig ängslig för din skull.

En kvinnas kärlek mången gång
Blott är en nyck utav Cupido.

[ 128 ]

Älska liksom jag förnuftets gudom,
Och dårskaper du ej begår”.

”Bravo! Bravo!” ropade Maurice och klappade i händerna.

Så rusade han ut ur rummet, nedför trappan, i det han tog fyra trappsteg i taget, ut på gatan och bort mot den välbekanta gamla rue Saint Jacques.

”Jag tror, att han applåderade mig, Agesilaus, inte sant?” sade Lorin.

”Ja, det gjorde han visst, medborgare. Och det var inte underligt, ty det där var mycket vackra verser, som ni läste upp, medborgare”.

”I så fall är han värre däran, än jag trodde”, sade Lorin, i det han i sin tur gick nedför trappan, ehuru i betydligt lugnare tempo, ty Arthémise var inte Geneviève.

Lorin med sina orangeblommor hade nätt och jämt anlänt till rue Saint Honoré, förrän en skara unga medborgare, som han brukade traktera med sparkar eller kopparslantar — alltefter det humör han befann sig vid för tillfället — följde efter honom på vördnadsfullt avstånd — otvivelaktigt därför att de togo honom för en av dessa dygdiga personer, åt vilka, enligt förslag av Saint Just, folket borde erbjuda vita kläder och en knippa orangeblommor.

Processionen växte för vart ögonblick — ty även under denna tid var en dygdig man en sällsynthet — så att till följd därav voro flera tusen unga medborgare närvarande, då buketten överlämnades till Arthémise — en hyllning, som hade till följd att flera andra ”Förnuft”, vilka slutit sig till processionen, hade huvudvärk följande dag.

Det var samma dag på kvällen, som den berömda sången cirkulerade genom Paris:

”Länge leve gudinnan Förnuft,
Dagningens klara, milda sken!”