Den siste chevalieren/Kapitel 14
| ← Kap 13: Den trettioförsta maj |
|
Kap 15: Gudinnan Förnuft → |
FJORTONDE KAPITLET.
HÄNGIVENHET.
Dagen efter dessa tilldragelser — d. v. s. den första juni — klockan tio på morgonen satt Geneviève på sin vanliga plats vid fönstret. Hon frågade sig själv varför under de tre senaste veckorna dagarna inbrutit så sorgsna för henne, varför de gått så långsamt, och till sist varför hon i stället för att med otålighet invänta kvällen nu fruktade dess återkomst.
Hennes kvällar i all synnerhet voro sorgliga — dessa kvällar som brukade förflyta så lyckligt, dessa kvällar som förflutit under drömmerier om det förflutna och om framtiden.
I detta ögonblick föll hennes blick på en låda med härliga tigrerade och karminröda trädgårdsnejlikor, som hon sedan vintern hade flyttat in från det lilla drivhuset, där Maurice hållits fången, för att de skulle blomma i hennes eget rum.
Maurice hade lärt henne att odla dem i den mahognybädd, i vilken de voro inneslutna. Hon hade själv vattnat och ansat dem, så länge Maurice hade varit där, ty när han kom på kvällen, gladde det henne att visa honom, vilka framsteg blommorna tack vare deras förenade omsorger gjort under natten.
Men sedan Maurices besök upphört, hade de stackars nejlikorna blivit helt och hållet försummade, och till följd av bristande omvårdnad och omsorg hade de öppnande knopparna vissnat, gulnat och slokade nu utanför lådan.
Enbart till följd av denna syn förstod Geneviève anledningen till sin egen melankoli.
Hon sade sig själv: ”Det är med blommor som med vissa vänskapsförhållanden, som vi odla med iver, tills de blomma i hjärtat och då utdelar på ett ögonblick en misstanke, en nyck, en ovänlighet ett slag mot denna vänskaps rot, och det hjärta som den hade återupplivat, sammandrages åter, avtynar och dör”.
Den unga kvinnan erfor en känsla av förtvivlan. Hon granskade sina innersta tankar; den känsla, som hon hade försökt bekämpa och som hon hoppades övervinna, skulle, fruktade hon nu mera än någonsin, dö endast samtidigt med henne. Då erfor hon ett ögonblick förtvivlan, ty hon visste, att striden skulle bliva allt mer och mer omöjlig.
Hon sänkte undergivet huvudet, tryckte en kyss mot de vissnande blommorna och grät.
I samma ögonblick kom mannen in.
Han å sin sida var alltför upptagen av sina egna tankar för att lägga märke till den prövning, som hans unga hustru genomgick, och icke heller ägnade han minsta uppmärksamhet åt den förrädiska omständigheten att hennes ögonlock voro röda.
Det är visserligen sant att Geneviève hastigt reste sig upp för att gå honom till mötes, och när hon gjorde det, vände hon ansiktet från fönstret och stod i halvmörkret.
"Nå?” sade hon.
"Ja, ingenting nytt. Det är omöjligt för oss att närma oss henne, omöjligt att göra henne något meddelande, omöjligt till och med att se henne”.
”Vad för slag?” utbrast Geneviève. ”Med allt detta larm och oväsen som varit i Paris?”
”Det är just detta larm och oväsen, som föranlett, att vakterna fördubblat sin vaksamhet, av fruktan att någon skulle begagna sig av den allmänna uppståndelsen och göra ett försök mot Temple, och just i det ögonblick då hennes majestät skulle promenera uppe på plattformen, gav Santerre tillsägelse, att varken drottningen, madame royale eller madame Elisabeth skulle få gå ut i dag”.
”Den stackars chevalieren! Han måtte känna sig ohyggligt besviken”.
”Han var förtvivlad, när han såg, att tillfället sålunda undgått oss, och blev så blek att jag måste släpa honom med mig, för att han icke skulle förråda sig”.
”Men”, sade Geneviève blygt, ”fanns det då icke i Temple någon municipal av era bekanta?”
”Där borde ha funnits en, men han kom icke”.
”Vem?”
"Medborgare Maurice Lindey”, svarade Dixmer i en ton, som han försökte göra likgiltig.
"Varför kom han icke?” frågade Geneviève, i det hon i sin tur försökte lägga i dagen samma självbehärskning.
”Han var sjuk”.
”Han — sjuk?”
”Ja, och allvarligt sjuk till och med. Ni vet ju, vilken patriot han är, men det oaktat blev han nödsakad att skicka en annan man i sitt ställe”.
”Detta är högst olyckligt”.
”Men min Gud, Geneviève”, svarade Dixmer, ”hade han varit där, hade det under nuvarande förhållanden kommit på ett ut. Ovänner som vi äro för närvarande, hade han kanske undvikit att tala med mig”.
”Jag tror, min vän”, svarade Geneviève, ”att ni överdriver situationens allvar. Monsieur Maurice har kanske av en nyck beslutat att icke komma hit, har kanske något litet skäl att icke besöka oss mer — men därför är han icke vår ovän. Kallsinnighet utesluter icke artighet och jag är förvissad om att han, om han sett er komma fram till honom, skulle ha mött er på halva vägen”.
”Geneviéve”, svarade Dixmer, ”vad vi fordra av Maurice är mer än artighet — en fast och tillgiven vänskap. Denna känsla är förstörd, vi ha intet mer att hoppas av honom”.
Och Dixmer drog en djup suck, under det att hans vanligtvis så lugna ansikte hade ett bekymrat uttryck.
”Men”, sade Geneviève dröjande, ”om ni tror att monsieur Maurice är så nödvändig för era planer —”
”Jag går så långt”, svarade Dixmer, ”att jag misströstar om att kunna lyckas utan honom”.
”Ja, men varför då icke försöka något nytt sätt att återvinna medborgaren Lindey?”
Det föreföll henne, som om hennes röst lät mindre öm, när hon talade om den unge mannen med hans tillnamn, än när hon kallade honom vid förnamn.
”Nej”, svarade Dixmer och skakade på huvudet. ”Jag har gjort allt, jag kan göra. Varje nytt försök skulle förefalla egendomligt och nödvändigtvis väcka hans misstankar och så, Geneviève, jag ser längre än ni i denna angelägenhet. Maurice känner sig djupt sårad”.
”Sårad”, utbrast Genevidve. ”Vad menar ni, tala!”
”Ni vet lika bra som jag, Geneviève, att vår brytning med medborgare Lindey är mer än en nyck”.
”Vad tillskriver ni således denna brytning?”
”Stolthet kanske”, sade Dixmer hastigt.
”Stolthet?”
”Ja, han gjorde oss den äran, åtminstone enligt sin egen åsikt, denne gode parisborgare, denne halvaristokrat — i det han dolde sin känslighet under sin patriotism, han visade oss en ära, denne republikan, så mäktig inom sin sektion, inom sin klubb, genom att skänka sin vänskap åt en bearbetare av hudar. Kanske vi ha gjort för få närmanden, kanske vi glömt oss”.
”Om vi gjort oss skyldiga till något i det hänseendet anser jag att det sista steget borde ha gottgjort allt detta”, svarade Geneviève.
”Ja, under förutsättning att missgreppet kom från mig, men om det tvärtom kom från er?”
”Från mig? Inbillar ni er, att jag på något sätt kränkt monsieur Maurice?” sade Geneviève förvånad.
”Vem kan veta det i fråga om en sådan människa som han? Har ni icke själv först beskyllt honom för nyckfullhet? Därför återvänder jag till min första åsikt, Geneviève — det var mycket orätt av er att icke skriva till honom”.
”Jag!” utbrast Geneviève, ”tror ni det?”
”Jag icke blott tror det nu, utan jag har även gjort det ända sedan brytningen för tre veckor sedan”.
”Och —?” sade Geneviève skyggt.
”Jag betraktar detta steg såsom alldeles oundgängligt”.
”Nej, nej, Dixmer! Fordra icke detta av mig!”
”Ni vet, Geneviève, att jag icke fordrar något av er — jag endast bönfaller er. Nåväl, hör på! Jag besvär er att skriva till medborgare Maurice”.
”Men —”, sade Geneviève.
”Hör på”, avbröt Dixmer henne. ”Mellan er och Maurice måtte det förefinnas någon allvarlig anledning till osämja — ty såvitt mig angår, har han ingen anledning att beklaga sig över mitt uppförande mot honom — någon barnslig osämja”.
Geneviève svarade ej något.
”Om denna brytning endast framkallats av ett dumt gräl, är det en dårskap att låta den fortgå, och om ni har allvarliga bevekelsegrunder till osämja, så bör ni, sådan vår belägenhet numera är, icke ens hålla på er värdighet eller självaktning. Vi få icke låta ungdomars gräl uppväga högre intressen. Gör ett försök, lägg band på era känslor och skriv ett enda ord till Maurice Lindey, och han kommer tillbaka”.
Geneviève tänkte efter ett ögonblick.
”Men”, sade hon, ”skulle vi icke kunna hitta på något mindre komprometterande sätt att förnya det vänskapliga ungänget mellan monsieur Maurice och er?”
”Kallar ni det komprometterande? Det förefaller mig tvärtom att vara det allra naturligaste sättet”.
”Inte mig, min vän”.
”Ni är mycket envis, Geneviève”.
”Tillåt mig säga er, att detta är åtminstone första gången som ni uppdagar det”.
Dixmer, som en stund kramat ihop sin näsduk mellan händerna, torkade svetten ur pannan.
”Ja”, sade han, ”och det är just det som gör min förvåning ännu större”.
”Gode Gud!” utbrast Geneviève. ”Är det möjligt, Dixmer, att ni icke anar anledningen lill mitt motstånd och alt ni vill tvinga mig att tala?”
Och överväldigad av stridiga sinnesrörelser, lät hon huvudet sjunka ned mot bröstet, under det att hennes armar kraftlöst föllo ned utefter sidorna.
Dixmer, som tycktes göra en våldsam ansträngning att behärska sig, fattade Genevièves hand, tvang henne alt höja huvudet, blickade in i hennes ögon och brast i skratt, men i ett så forcerat och onaturligt skratt, att om Geneviève i detta ögonblick varit mindre upprörd, det måste ha varit uppenbart för henne.
”Jag ser hur det är”, sade han. ”Ni har rätt, och jag var blind. Trots all er intelligens, min kära Geneviève, har ni gjort er skyldig till ett vulgärt misstag — ni har fruktat, att Maurice skulle förälska sig i er”.
Geneviève kände en isande köld i sitt hjärta. Denna ironi från makens sida ifråga om Maurices hängivenhet för henne — denna kärlek, vars våldsamhet hon tack vare sin kännedom om den unge mannens karaktär så väl förstod att uppskatta och som hon, ehuru hon endast erkände det under djupaste ånger, besvarade i djupet av sitt hjärta — denna ironi förstelnade henne. Hon kände, att det var ytterligt omöjligt för henne att svara.
”Jag har gissat rätt, icke sant?” sade Dixmer. ”Nåväl, lugna er, Genveiève, jag vet, att Maurice är en lidelsefull republikan, i vars hjärta det icke finns plats för någon annan kärlek än kärleken till fosterlandet”.
”Monsieur!” utbrast Geneviève. ”Är ni säker på vad ni säger?”
"Ja, otvivelaktigt”, svarade Dixmer. ”Om Maurice älskade er, skulle han i stället för att söka gräl med mig fördubbla sin uppmärksamhet och sina artigheter mot den, som det låg i hans intresse att bedraga. Om Maurice älskade er, skulle han icke så lätt avsäga sig titeln ’vän i huset’ som vanligtvis brukar dölja dylika intriger”.
”Jag besvär er!” utropade Geneviève, ”Skämta icke om dylikt”.
”Jag skämtar icke, madame, jag talar endast om för er att Maurice icke älskar er, det är allt”.
”Och jag — jag”, sade Geneviève, ”säger er, att ni misstager er!”
”I så fall”, svarade Dixmer, ”är Maurice, som hade tillräcklig styrka att slita sig lös, hellre än att göra en hanrej av sin värd, en hederlig man, och alldenstund sådana män äro sällsynta, Geneviève, kan man icke göra för mycket för att återfå dem, då de gått förlorade. Geneviève, ni skriver väl till Maurice, icke sant?”
”O, min Gud”, utbrast den unga kvinnan, i det hon lät huvudet sjunka ned mot händerna, ty han, av vilken hon i ögonblick av fara väntat stöd och hjälp, hade störtat henne ned i stället för att hejda hennes fall.
Dixmer betraktade henne ett ögonblick, så tvang han sig att småle.
”Seså, kära vän”, sade han, ”ingen kvinnlig självaktning. Om Maurice önskar börja en kärleksförklaring, skall ni skratta åt honom andra gången liksom ni gjorde det den första. Jag känner er, Geneviève — ni är en värdig och ädel kvinna. Jag kan lita på er”.
”O!” utropade den unga kvinnan, i det hon sjönk på knä. ”O, min Gud. Hur kan man vara säker på andra, när man icke kan lita på sig själv?”
Dixmer bleknade, som om allt blodet strömmat tillbaka till hans hjärta.
”Geneviève”, sade han, ”det har varit mycket orätt av mig att bereda er så mycken smärta. Jag borde ha förklarat mig med ens. Geneviève, vi leva i en tid av självuppoffring. Jag har skänkt min hängivenhet åt drottningen, vår välgörarinna — icke blott min arm, icke blott mitt huvud, utan även min lycka. Andra skola skänka sina liv — jag gör mer än att skänka henne mitt liv — jag riskerar min heder, och om den går förlorad, kommer blott ännu en tår att falla i denna ocean av olyckor och elände, som står i beredskap att uppsluka Frankrike. Men min heder löper ingen fara, då den är anförtrodd åt en sådan kvinna som min Geneviève”.
För första gången hade Dixmer visat sig helt och hållet sådan som han var.
Geneviève höjde huvudet och riktade sina vackra ögon, fulla av beundran, på honom. Så resle hon sig långsamt upp och bjöd honom sin panna att kyssa.
”Önskar ni det?” sade hon.
Dixmer böjde jakande på huvudet.
”Diktera i så fall”, sade hon och tog en penna.
”Nej, det är tillräckligt att bruka, icke att missbruka denne värdige unge man”, sade Dixmer. ”Och eftersom han kommer att försona sig med oss, sedan han emottagit ett brev från Geneviève, skall detta brev vara från Geneviève och icke från monsieur Dixmer”.
Och för andra gången kysste Dixmer sin hustru på pannan, tackade henne och lämnade rummet.
Sedan skrev Geneviève med darrande hand:
”Medborgare Maurice!
Ni vet, hur mycket min man högaktar er. Ha tre veckors skilsmässa, som förefallit oss såsom en evighet, förmått er att glömma? Kom hit, vi vänta er. Er återkomst skall bliva en verklig fest.
Geneviève”.