←  Kap 39: Violbuketten
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 40: Värdshuset Noaks brunn
Kap 41: Krigsministerns registrator  →


[ 292 ]

FYRTIONDE KAPITLET.
VÄRDSHUSET NOAKS BRUNN.

Den där mannen i tröja, som vi sett med långa raska steg gå av och an i la Salle des Pas-Perdus, som under arkitekten Girauds, general Santerres och portvakten Richards expedition samtalat med den fångvaktare, som lämnats kvar för att vakta den underjordiska gången, denne ursinnige patriot med björnskinnsmössa och borstiga mustascher, som inför Simon uppgivit sig ha burit prinsessan Lamballes huvud, han befann sig följande dag vid sjutiden på kvällen på värdshuset Noaks Brunn, beläget, såsom vi hava sagt, i hörnet av rue de la Vieille Draperie.

Han satt där hos vinhandlaren eller, rättare sagt, hos vinhandlerskan längst in i ett smutsigt rum, inpyrt med tobaksrök och lukten av talgljus, och låtsade sluka en portion fisk i smält smör.

Rummet, där han intog sin kvällsvard, var nästan tomt. Endast två eller tre av ställets stamgäster hade stannat kvar efter de andra, i det de begagnade sig av det privilegium, vartill deras dagliga besök på stället berättigade dem.

Borden voro merendels tomma, men det måste till värdshuset Noaks Brunns heder sägas, att de smutsiga borddukarna utvisade ett tillfredsställande antal belåtna gäster.

De tre sista gästerna avlägsnade sig successivt, och tre kvart till åtta befann vår patriot sig ensam.

[ 293 ]Då sköt han med aristokratisk avsky ifrån sig den flottiga maträtten, som han ögonblicket förut hade tyckts finna så deliciös, och tog upp ur sin ficka en kaka spansk choklad, som han åt långsamt och med en helt annan uppsyn än den, vi sett honom försöka förläna sitt ansikte.

Medan han åt sin spanska choklad och sitt svarta bröd, kastade han gång på gång en blick mot glasdörren, framför vilket hängde en röd- och vitrutig gardin. Emellanåt avbröt han sin frugala måltid för att lyssna. Korteligen: han lade i dagen en sådan förströddhet, att värdinnan, som satt vid sin disk i närheten av dörren, mot vilken patrioten blickade så ivrigt, drog den slutsatsen, att hon, utan egenkärlek, kunde betrakta sig såsom anledningen till hans förströddhet.

Till sist pinglade dörrklockan på ett visst sätt, som kom vår man att spritta till. Han drog till sig sin fisk, och utan att ådraga sig värdinnans uppmärksamhet kastade han hälften därav till en halvsvulten hund och återstoden till en katt, som gav hunden några lätta men kännbara klappar med tassen.

Dörren med den röd- och vitrutiga gardinen öppnades, och in kom en man, klädd nästan på samma sätt som patrioten, förutom det att han hade utbytt den ludna mössan mot en röd.

En väldig nyckelknippa hängde ned från hans bälte, som även uppbar en infanterisabel.

”Min soppa! Min halvbutelj!” ropade mannen i det han trädde in i krogrummet, utan att ta av sig mössan, åtnöjande sig med att hälsa på värdinnan endast med en lätt böjning på huvudet.

Med en suck av trötthet sjönk han sedan ned vid bordet bredvid vår patriots.

Till följd av den vördnad, värdinnan hyste för nykomlingen, reste hon sig upp för att själv säga till om det beställda.

De båda männen sutto med ryggarna mot varandra. Den ene blickade ut på gatan, den andre mot bortre ändan av rummet. Icke ett ord växlades mellan dessa båda män, förrän värdinnan försvunnit helt och hållet.

När dörren stängts efter henne och mannen i mössan, tack vare spegeln som hängde framför honom, såg att rummet var alldeles tomt, sade han utan att vända sig om: ”God afton”.

”God afton, monsieur”, sade nykomlingen.

[ 294 ]”Nå”, sade patrioten med samma låtsade likgiltighet. ”Hur ha vi det nu?”

”Jo, det är gjort!”

”Och vad är det som är gjort?”

”Såsom vi kommit överens om, talade jag med pappa Richard om tjänstgöringen. Jag beklagade mig över yrsel, dålig syn och över mitt allmänna hälsotillstånd”.

”Mycket bra! Och sedan?”

”Sedan tillkallade pappa Richard sin hustru och hon baddade mina tinningar med ättika, och det piggade upp mig”.

”Bra! Och sedan?”

”Såsom det var överenskommet mellan oss, sade jag sedan, att bristen på frisk luft framkallade denna yrsel, att jag var för blodfull och att tjänstgöringen i Conciergeriet, där det i detta ögonblick finns fyrahundra fångar, tog livet av mig”.

”Vad sade de då?”

”Mor Richard beklagade mig”.

”Och pappa Richard?”

”Han körde mig på porten” .

”Men det är inte tillräckligt, att han kört dig på porten”.

”Vänta litet! Mor Richard, som är en god kvinna, förebrådde honom, att han icke haft något hjärta, eftersom jag var familjefar”.

”Och vad svarade han på det?”

”Han sade, att hon hade rätt, men att det första villkoret för att man skall vara fångvaktare, var, att man bodde i fängelset, vid vilket man var anställd, att republiken icke skämtade och att den lät halshugga dem, som ledo av yrsel under sin tjänstgöring”.

”Å tusan!” utbrast patrioten.

”Och pappa Richard hade icke så orätt. Alltsedan österriskan är där, är det ett helvetiskt övervakande. Där skulle man kunna splonera på sin egen far”.

Patrioten lät hunden slicka av tallriken, och denne blev genast biten av katten.

”Fortsätt”, sade han, utan att vända sig om.

”Nåväl, monsieur, till sist började jag stöna och säga, att jag var mycket sjuk, gjorde frågor om lasarettet och försäkrade att mina barn skulle svälta ihjäl, om min lön blev indragen”.

”Och pappa Richard?”

”Pappa Richard svarade, att när man var fångvaktare, hade man icke rättighet att skaffa barn till världen”.

[ 295 ]”Men ni hade mor Richard på er sida, antager jag”.

”Ja, lyckligtvis! Hon ställde till en scen med sin man, förebrådde honom, att han hade ett dåligt hjärta, och till sist sade pappa Richard till mig: ’Gott medborgare Gracchus, kom överens med någon av dina vänner som kan betala dig litet i förskott på din lön, presentera honom såsom din ställföreträdare, och jag lovar att taga emot honom’. Då gick jag min väg, i det jag sade: ’Det är bra, pappa Richard, jag skall gå och leta rätt på honom’.”

”Och har du funnit honom, min präktiga kamrat?”

I samma ögonblick kom värdinnan tillbaka in med medborgare Gracchus’ soppa och halvbutelj.

Detta passade varken patrioten eller Gracchus, som otvivelaktigt hade en hel del att säga varandra.

”Medborgarinna”, sade fångvaktaren, ”jag har i dag fått en liten gratifikation av pappa Richard, så att jag kan kosta på mig en fläskkotlett med gurka och en butelj bourgogne. Skicka din tjänsteflicka till slaktaren efter en kotlett och gå själv ned i källaren efter vinet”.

Värdinnan gav genast sina tillsägelser. Tjänsteflickan gick ut genom porten åt gatan, och hon själv gick ut genom källardörren.

”Bra”, sade patrioten, ”du är en intelligent gosse”.

”Ja, så intelligent, att jag trots era vackra löften icke döljer för mig själv, vilket slut vi båda få. Anar ni, vilket detta slut blir?”

”Ja, fullkomligt”.

”Vi riskera båda våra halsar”.

”Oroa dig icke för min hals”.

”Jag får erkänna, monsieur, att det icke är er hals, som förorsakar mig den största oron”.

”Är det din egen?”

”Ja”.

”Men om jag uppskattar den till dubbelt dess värde?”

”Å, monsieur, det finns ingenting dyrbarare än en hals”.

”Inte din”.

”Varför inte min?”

”Åtminstone inte i detta ögonblick”.

”Vad menar ni med det?”

”Jag menar, att din hals icke är värd en enda obol, under förutsättning till exempel att jag vore en av välfärdsutskottets agenter, ty då bleve du giljotinerad i morgon”.

Fångvaktaren vände sig om så abrupt, att hunden skällde på honom.

[ 296 ]Han var blek som döden.

”Vänd dig icke om och blekna icke”, sade patrioten, ”utan ät din soppa i lugn och ro. Jag är ingen polisagent, min vän. Skaffa mig tillträde till Conciergeriet, installera mig på din plats, giv mig dina nycklar, och i morgon räknar jag upp åt dig femtiotusen francs i guld”.

”År det riktigt sant?”

”Å, du har en utmärkt borgen, du har mitt huvud”.

Fångvaktaren funderade några sekunder.

”Se så”, sade patrioten som kunde se honom i spegeln. ”Sitt ned och fundera på något sattyg. Om du anger mig, såsom det hade varit din plikt att göra, kommer republiken icke att ge dig en sou. Om du tjänar mig och tvärtom brister i denna din plikt, kommer jag att ge dig femtiotusen francs, därför att det är orättvist här i världen att göra någonting för intet”.

”Å, jag förstår mycket bra”, sade fångvaktaren. ”Jag har varje anledning att göra det, som ni begär, men jag känner fruktan för följderna …”

”Följderna? … Vad har du att frukta? Du förstår väl, att det icke är jag som kommer att angiva dig, tvärtom”.

”Ja, otvivelaktigt”.

”Dagen efter den, då jag är installerad, tar du dig en promenad genom Conciergeriet, jag lämnar dig tjugufem rullar, var och en innehållande tvåtusen francs. Dessa tjugufem rullar få gott plats i dina två fickor. Jämte pengarna ger jag dig ett pass ut ur Frankrike. Du reser din väg, och var du än befinner dig, så är du, om också icke rik, så dock oberoende”.

”Gott, monsieur, det är överenskommet, hända vad som hända vill. Jag är en fattig sate, jag blandar mig icke i politiken, Frankrike har alltid rett sig bra utan mig och kommer icke att gå under genom något fel av mig. Om ni begår en dålig handling, så är det så mycket värre för er”.

”I varje fall”, sade patrioten, ”tror jag icke, att jag skulle kunna göra något värre än vad man gör för närvarande”.

”Monsieur, tillåt mig att slippa att uttala min åsikt om nationalkonventets politik”.

”Du är ett mönster av filosofi och likgiltighet. Men låt nu se — när skall du presentera mig för pappa Richard?”

”I kväll, om ni vill”.

”Ja visst. Vem är jag?”

”Min kusin. Mardoche”.

”Mardoche vare det. Namnet tilltalar mig. Vilket yrke?”

[ 297 ]”Byxskräddare”.

”Antingen byxskräddare eller garvare, det yrket kan jag”.

”Är ni garvare?”

”Jag skulle kunna vara det. Vilken tid skall jag inställa mig?”

”Om en halvtimme, om ni vill”.

”Alltså klockan nio”.

”När får jag pengarna?”

”I morgon”.

”Ni är således enormt rik?”

”Jag har så mycket jag behöver”.

”En fördetting, icke sant?”

”Det är icke av minsta vikt!”

”Att ha pengar och betala ut sina pengar för att riskera att bli giljotinerad — fördettingarna måtte verkligen vara mycket dumma!”

”Vad vill du? Sansculotterna ha så mycket intelligens, att det icke blir något över åt de andra”.

”Hysj, där kommer mitt vin”.

”I kväll utanför Conciergeriet”.

”Ja”.

Patrioten betalade sin förtäring och gick ut. Då han var vid dörren, hörde man hans dånande röst ropa:

”Raska på, medborgarinna, med kotletterna med gurka! Min kusin Gracchus är nära att dö av hunger”.

”Den präktige Mardoche”, sade fångvaktaren, i det han smakade på bourgognen, som värdinnan just serverat honom, i det hon samtidigt sett på honom med öm min.