Den siste chevalieren/Kapitel 53
| ← Kap 52: Fortsättning på föregående kapitel |
|
Kap 54: De dödas sal → |
FEMTIOTREDJE KAPITLET.
DUELLEN.
Vid denna tid var det alltid en allvarlig sak att känna en hand på sin axel.
Dixmer vände sig om och kände igen Maurice.
”Ah, god dag, medborgare republikan”, sade Dixmer, utan att lägga i dagen något annat tecken till sinnesrörelse än en nästan omärklig sprittning, som han genast behärskade.
”God dag, medborgare pultron”, svarade Maurice. ”Ni väntade mig visst icke?”
”Det vill tvärtom säga, alt jag icke väntade er längre”.
”Varför det?”
”Därför, att jag väntade er förr”.
”Jag anländer alltjämt tillräckligt tidigt för dig, lönnmördare!” snarare brummade än svarade Maurice.
”Era ögon skjuta blixtar, medborgare”, återtog Dixmer. ”Man kan känna igen oss och följa efter oss”.
”Ja, och du är rädd för att bli häktad, icke sant? Du känner fruktan för att bli förd till denna schavott, till vilken du skickar andra? Må man häkta oss, så mycket bättre, ty det synes mig att det i dag fattades en brottsling inför rättvisan”.
”Liksom det fattas ett namn på förteckningen över män av ära, icke sant, eftersom ert har försvunnit”.
”Det är bra! Vi skola sedermera talas vid om allt det där, hoppas jag, men nu har ni hämnats, utkrävt en eländig hämnd på en kvinna. Varför väntade ni icke på mig i mitt hem den dag, då ni stal Geneviève, eftersom ni väntat mig?”
”Jag trodde, att det var ni, som var den första tjuven”.
”Varken genom er andemening eller genom era ord, har jag någonsin lärt känna er, monsieur. Jag känner er bättre genom era handlingar. Det framgår bäst av den där gången, då ni ville mörda mig, den gången då er verkliga natur talade”.
”Och jag har mer än en gång gjort mig förebråelser för att jag då icke lyssnade till denna röst”, svarade Dixmer lugnt.
”Gott”, sade Maurice i det han slog med handen på sabelfästet. ”Jag erbjuder er nu revansch”.
”I morgon om ni så vill, icke i dag”.
”Varför i morgon?”
”Eller i kväll”.
”Varför icke nu med ens?”
”Därför att jag klockan fem har en viktig angelägenhet att ombestyra”.
”Ännu en hemsk plan”, sade Maurice, ”ännu ett bakhåll!”
”Å, se så, monsieur Maurice”, svarade Dixmer, ”ni visar er verkligen inte mycket tacksam. I sex månader har jag låtit er kurtisera min hustru, i sex månader har jag respekterat era rendevouer, har icke tagit någon notis om era småleenden. Ni måste väl erkänna, att en man aldrig visat så litet av tigerns natur som jag”.
”Det vill säga, att du trodde, att jag kunde bli dig till nytta och att du kunde leda mig, vart du ville”.
”Ja, otvivelaktigt”, svarade lugnt Dixmer, som behärskade sig lika mycket, som Maurice lät sig ryckas med av sin vrede. ”Ja, otvivelaktigt. Under det att ni förrådde er republik och sålde den till mig för en blick av min hustru, under det att ni två vanärade er — ni genom ert förräderi, hon genom sitt äktenskapsbrott — förblev jag vis och hjältemodig. Jag väntade, och jag triumferade”.
”Ohyggligt!” sade Maurice.
”Ja, är det icke? Ni bedömer ert eget uppförande alldeles rätt, monsieur. Det är ohyggligt! Det är skändligt!”
”Ni misstager er, monsieur. Det uppförande, som jag kallar ohyggligt och skändligt, det är den mans, åt vilken en kvinnas heder anförtrotts, som hade svurit att bevara denna heder ren och obefläckad och som i stället för att hålla sin ed begagnade sig av hennes skönhet som ett lockbete för att fånga ett lättlett hjärta. Ni hade framför allt den heliga plikten att beskydda denna kvinna, monsieur, och i stället för att beskydda henne har ni sålt henne”.
”Vad jag måste göra, skall jag omtala för er, monsieur”, svarade Dixmer. ”Jag måste rädda min vän, som tillsammans med mig upprätthöll en helig sak, liksom jag hade offrat mina ägodelar för denna sak, offrade jag för den min heder. Mig själv hade jag helt och hållet glömt, jag hade utplånat mig själv. Jag hade icke tänkt på mig själv, förrän allra sist. Men nu finns icke min vän kvar, min vän är död, genomborrad av dolkstyng, min drottning har dött på schavotten — nu, nu tänker jag på min hämnd”.
”Säg snarare, att ni tänker på mord”.
”Man kan icke mörda en äktenskapsbryterska. Då man dödar henne, straffar man henne”.
”Det var ni, som tvang henne till detta äktenskapsbrott, följaktligen blev det lagligt”.
”Tror ni det?” sade Dixmer med ett mörkt leende. ”Bedöm av hennes ånger, om hon trodde sig ha handlat lagligt”.
”Den, som straffar, dödar öppet. Du, du straffar icke, ty, medan du kastar hennes huvud framför giljotinen, gömmer du dig”.
”Flyr jag! Gömmer jag mig! Var har du sett det, du stackars dåre, som du är?” frågade Dixmer. ”Är det att gömma sig, då man är närvarande, när hon får sin dom? Är det att fly, då man går ända in i de dödas sal, för att slänga till henne ett sista farväl?”
”Skall du återse henne?” utropade Maurice. ”Skall du slänga till henne ett sista farväl?”
”Du är då säkert icke någon expert i fråga om hämnd, medborgare Maurice”, svarade Dixmer med en axelryckning. ”I mitt ställe skulle du vara belåten med att låta händelserna ha sin gång, att låta omständigheterna följa sin naturliga väg. Sålunda skulle exempelvis äktenskapsbryterskan, som gjort sig förtjänt av döden, från och med det ögonblick, då jag straffar henne med döden, vara kvitt med mig? Nej, medborgare Maurice, jag har uppdagat ett sätt att gengälda denna kvinna allt det onda, som hon gjort mig. Hon älskar dig, hon skall dö avlägsnad från dig, hon avskyr mig, hon skall återse mig. Se här”, tillade han, i det han tog upp en plånbok ur fickan. ”Ser du denna plånbok? Den innehåller ett kort, undertecknat av registratorn i palatset. Med detta kort kan jag tränga ända in till de dömda. Nåväl, jag skall tränga in till Geneviève, och jag skall kalla henne äktenskapsbryterska. Jag skall se hennes lockar falla under bödelns hand, och medan dessa lockar falla, skall hon höra min röst, som upprepar ordet äktenskapsbryterska. Jag skall följa henne ända till bödelskärran, och medan hon står vid foten av schavotten, skall det sista ord, hon hör vara ordet äktenskapsbryterska”.
”Tag dig i akt! Hon har icke styrka att uthärda så mycken feghet, och hon kommer att angiva dig”.
”Nej”, sade Dixmer, ”därtill hatar hon mig alltför mycket. Om hon hade velat angiva mig, hade hon gjort det, då din vän med sänkt röst rådde henne därtill. Men eftersom hon icke angivit mig för att rädda sitt liv, kommer hon icke att angiva mig för att få dö tillsammans med mig, ty hon vet mycket väl, att om hon angåve mig, skulle man uppskjuta hennes avrättning en dag. Hon vet mycket väl, att om hon angåve mig, skulle jag gå tillsammans med henne, icke blott till palatsets nedersta trappsteg, utan ända upp på schavotten. Ty hon vet mycket väl, att jag i stället för att övergiva henne vid foten av trappan, skall stiga upp tillsammans med henne i bödelskärran. Ty hon vet mycket väl, att jag hela den långa vägen skall upprepa detta förfärliga ord, äktenskapsbryterska, att jag på schavotten alltjämt skall upprepa det för henne ända till det ögonblick, då hon sjunker ned i evigheten och anklagelsen med henne”.
Dixmer var förfärande i sin vrede och sitt hat. Hans hand hade gripit tag om Maurices hand och han skakade den med en styrka, som var okänd för den unge mannen, på vilken den hade en motsatt verkan. Maurice blev allt lugnare, ju mer upprörd Dixmer blev.
”Hör på”, sade den unge mannen, ”i denna hämnd saknas en sak”.
”Vilken då?”
”Den att du skall kunna säga till henne: ’Då jag lämnade domstolen, mötte jag din älskare, och jag dödade honom’.”
”Tvärtom, jag föredrager att säga till henne, att du lever och att du under återstoden av ditt liv skall förföljas av åsynen av hennes död”.
”Det oaktat skall du döda mig nu”, sade Maurice, ”eller”, tillade han, i det han såg sig omkring och såg sig själv nära nog behärska situationen, ”eller också skall jag döda dig”.
Blek av sinnesrörelse, utom sig av vrede, kännande sina krafter fördubblas av den självbehärskning, han ålagt sig, medan han lyssnat till Dixmers hemska plan, grep han honom i strupen och kastade honom baklänges mot en trappa, som ledde till kajen.
Vid beröringen av denna hand kände i sin tur Dixmer, hur hatet strömmade över honom, som glödhet lava.
”Det är bra”, sade han. ”Du behöver icke tvinga mig med våld. Jag skall följa med”.
”Kom då, du är beväpnad”.
”Jag följer efter dig”.
”Nej, gå före mig, men jag förbereder dig på, att jag vid minsta åtbörd, vid minsta tecken klyver ditt huvud med ett sabelhugg”.
”Ah, du vet mycket väl att jag icke känner någon fruktan”, sade Dixmer med detta leende, som hans läppars blekhet gjorde avskräckande.
”Nej, icke fruktan för min sabel”, mumlade Maurice, ”men fruktan för att gå miste om din hämnd. Och dock”, tillade han, ”nu när vi stå ansikte mot ansikte, kan du säga farväl”.
De voro nu faktiskt framme vid kajen, och även om någon kunnat följa dem med blicken till den plats, där de voro, hade ingen kunnat hinna fram i tid att avstyra den duell, som förestod. För övrigt eggades båda nu av samma hat.
Medan de talat, hade de stigit nedför den lilla trappan, som ledde till Palatstorget, och kajen låg nästan övergiven, ty, enär klockan var två och dödsdomarna fortgingo, stannade de nyfikna alltjämt kvar i domsalen, korridorerna och på gårdarna, och Dixmer tycktes törsta lika mycket efter Maurices blod, som Maurice efter Dixmers.
De rusade in i ett av dessa valv, som leda från Conciergeriet ned till floden och som nu för tiden är upprensat, men som då var genomdränkt med blod.
Maurice ställde sig mellan Dixmer och vattnet.
”Jag tror alldeles säkert, att det blir jag, som kommer att döda dig, Maurice”, sade Dixmer. ”Du darrar för mycket”.
”Och jag, Dixmer”, sade Maurice, i det han grep ett fast tag om sabelfästet, ”jag tror tvärtom, att det blir jag, som kommer att döda dig, och efter att ha dödat dig, skall jag taga papperet ur din plånbok, det där passet, som är utfärdat av palatsregistratorn! Ah, du behöver icke knäppa igen din rock, ty min sabel skall öppna den, det lovar jag dig, om den så vore en av forna tiders kyrasser”.
”Jaså, du tänker taga det där papperet?” röt Dixmer.
”Ja”, svarade Maurice, ”och det blir jag, som kommer att sitta bredvid henne i bödelskärran, det blir jag som kommer att viska i hennes öra: ’Jag älskar dig’, och då hennes huvud faller: ’Jag älskar dig’.”
Dixmer gjorde en rörelse med vänstra handen för att taga papperet och kasta det jämte plånboken i floden. Men snabb som blixten och skarp som en yxa, slog Maurices sabel ned på denna hand och skilde den nästan helt och hållet från handleden.
Den sårade utstötte ett skri, skakade sin stympade hand och ställde sig en garde.
Och sedan började en ohygglig strid i detta dystra, mörka valv. De båda männen voro inneslutna inom ett utrymme, som var så trångt, att sabelhuggen, så att säga, icke kunde avvika från kroppens linje. De halkade på den hala stenläggningen och stödde sig mot valvets väggar. De kämpandes otålighet fördubblade deras hugg.
Dixmer, som kände, bur han blödde, och förstod, att hans krafter förminskades samtidigt med hans livsblod, attackerade Maurice med ett sådant ursinne, att denne såg sig nödsakad att taga ett steg bakåt. Men då han gjorde det, halkade han, och motståndarens sabelspets rispade honom i bröstet. Snabbt som tanken och alltjämt liggande på knä, höjde han sin klinga med vänstra handen och riktade spetsen mot Dixmer, som, utom sig av raseri, rusade fram och, till följd av den svaga sluttningen, föll på sabeln, som trängde in i hans kropp.
Där hördes en ohygglig förbannelse. Så rullade två gestalter ut ur valvet.
Endast den ena reste sig åter. Det var Maurice, Maurice betäckt med blod, men sin fiendes blod.
Han drog till sig sin sabel, och samtidigt med, att han drog den till sig, tycktes den återstod av liv, som alltjämt genomilade Dixmers kropp i nervösa ryckningar, upphöra.
Efter att ha förvissat sig om att hans fiende verkligen var död, lutade Maurice sig ned, knäppte upp hans rock, tog plånboken och avlägsnade sig med snabba steg.
Men då han granskade sig själv, förstod han, att han icke skulle kunna gå tio steg på gatan, utan att bli häktad, ty han var betäckt med blod.
Han gick ned till floden, lutade sig ned och tvättade sina händer och sin rock.
Så gick han hastigt uppför trappan, i det han samtidigt kastade en blick bort mot valvet.
En röd liten ström flödade långsamt ut ur valvet ned mot floden.
Då han befann sig utanför palatset, öppnade han plånboken och fann i den det av palatsregistratorn utfärdade passet.
”Jag tackar dig, rättvise Gud”, mumlade han.
Så steg han hastigt uppför trappan, som ledde till De dödas sal.
Klockan slog tre.