Den siste chevalieren/Kapitel 54
| ← Kap 53: Duellen |
|
Kap 55: Varför Lorin hade gått ut → |
FEMTIOFJÄRDE KAPITLET.
DE DÖDAS SAL.
Såsom man kommer ihåg, hade palatsregistratorn öppnat sina fångrullor för Dixmer och ävenledes inlett med honom ett vänskapsförhållande, som fru registratorskans närvaro hade gjort mycket angenämt.
Såsom man med lätthet kan tänka sig, blev denne man utom sig av förfäran, då Dixmers komplott blev bekant.
Det gällde faktiskt för honom ingenting mer eller mindre än att han kunde bli tagen för sin föregivne kollegas medbrottsling och bli dömd till döden samtidigt med Geneviève.
Foquier-Tinville hade låtit kalla honom till sig.
Man kan mycket väl föreställa sig, att det skulle bli ganska svårt för den stackars mannen att bevisa sin oskuld för allmänna åklagaren. Han hade dock lyckats tack vare Genevièves erkännande, att han var absolut okunnig om hennes mans planer. Man hade även lyckats tack vare Dixmers flykt, men först och främst tack vare Fouquier-Tinville, som ville bevara sin administration fri från varje fläck.
”Medborgare”, hade registratorn sagt, i det han kastat sig på knä, ”förlåt mig, ty jag har blivit narrad”.
”Medborgare”, hade allmänna åklagaren svarat, ”en nationens tjänare, som låter narra sig nu för tiden, förtjänar att bli giljotinerad”.
”Men man kan begå en dumhet, medborgare”, svarade registratorn, som gärna hade velat kalla Fouquier-Tinville ”ers höghet”.
”Vare sig man är dum eller ej”, sade den stela allmänna åklagaren, ”får man icke låta sin kärlek till republiken sövas. Kapitoliets gäss voro också dumma, men det oaktat vakade de för att rädda Bom”.
Registratorn hade ingenting att svara på ett dylikt argument. Han suckade och väntade.
”Jag förlåter dig”, sade Fouquier-Tinville. ”Jag skall till och med taga dig i försvar, ty jag vill icke, att en av mina underordnade ens blir misstänkt. Men kom ihåg, att vid minsta ord, som når mina öron, vid minsta upprepande av den här saken, är du förlorad”.
Det behöver nog icke omtalas, med vilken ängslan denne man läste igenom tidningarna, som alltid äro angelägna om att meddela, vad de veta, och emellanåt också vad de icke veta, även om detta skulle kosta tio människor huvudena.
Han letade överallt efter Dixmer för att anmoda honom att iakttaga tystnad, men Dixmer hade naturligtvis bytt om bostad och var omöjlig att finna.
Geneviève hade blivit placerad på de anklagades bänk, men hon hade redan under förhöret bestämt förklarat, att hon och hennes man icke hade någon medbrottsling.
Så han tackade den stackars kvinnan med blicken, då han gick förbi henne för att intaga sin plats i domstolen!
Men då hon åter blivit utförd och han begav sig till sitt ämbetsrum för att hämta några papper åt medborgaren Fouquier-Tinville, blev han plötsligt varse Dixmer, som helt lugn och oberörd kom fram till honom.
”O!” utbrast han, som om han fått se en vålnad.
”Känner du inte igen mig?” frågade nykomlingen.
”Jo visst! Du är medborgaren Durand eller, rättare sagt, Dixmer.
”Alldeles riktigt!”
”Men är du ej död, medborgare?”
”Inte ännu, såsom du ser!”
”Jag skall giva tillsägelse om att man häktar dig”.
”Varför vill du låta häkta mig? Ingen känner igen mig”.
”Men jag kämner igen dig, och jag behöver endast säga ett ord för att få dig giljotinerad”.
”Och jag behöver endast säga två ord för att få dig giljotinerad samtidigt med mig”.
”Det du säger, är avskyvärt!”
”Nej, det är logiskt”.
”Men vad är det fråga om? Seså, tala! Skynda dig! Tala fort! Ju kortare tid vi bh sedda samtalande med varandra, desto mindre fara utsätta vi oss för”.
”Hör på! Min hustru blir dömd, icke sant?”
”Jag fruktar det högeligen. Stackars kvinna!”
”Nåväl, jag önskar träffa henne en enda gång för att taga avsked av henne”.
”Var då?”
”I De Dödas sal”.
”Skulle du våga dig dit in?”
”Ja, varför inte?”
”O” utbrast registratorn i en ton av största förfäran.
”Det bör finnas ett sätt, icke sant?” fortsatte Dixmer.
”Att komma in i De Dödas sal? Jo, otvivelaktigt”.
”Vilket?”
”Att skaffa ett inträdeskort”.
”Var skaffar man sig dessa kort?”
Registratorn bleknade av förfäran och stammade:
”Dessa kort … du frågar … var man skaffar sig dem?”
”Jag frågar, var man skaffar sig dessa kort. Jag tycker, att frågan är tydlig och klar”.
”Man skaffar sig dem … här …”
”Ah, verkligen? Och vem brukar utfärda dem?”
”Registratorn”.
”Men registratorn, det är ju du!”
”Ja, det är otvivelaktigt jag”.
”Det faller sig ju utmärkt”, sade Dixmer, i det han satte sig. ”Då får du skriva ut ett kort åt mig”.
Registratorn formligen studsade.
”Du begär ju mitt huvud, medborgare!” sade han.
”Nej, visst inte! Jag begär endast ett kort. Det är allt”.
”Jag låter häkta dig, olycklige!” sade registratorn med uppbjudande av hela sitt mod.
”Gör det”, sade Dixmer, ”men i samma ögonblick anger jag dig såsom min medbrottsling, och i stället för att låta mig gå ensam till den beryktade salen, gör du mig sällskap”.
Registratorn bleknade.
”Ah! skurk!” sade han.
”Det ligger ingen skurkaktighet i det här”, svarade Dixmer. ”Det är nödvändigt för mig att tala med min hustru, och jag begär ett kort av dig för att kunna komma in till henne”.
”Men är det då så nödvändigt för dig att tala med henne?”
”Det ser så ut, eftersom jag riskerar mitt huvud för att få göra det”.
Argumentet föreföll registratorn plausibelt. Dizmer såg, att han började vackla.
”Seså, lugna dig”, sade han. ”Ingen får veta något. För tusan, jag förmodar, att det redan förut inträffat likadana fall som mitt”.
”Det är en sällsynthet. Tillströmningen har aldrig varit stor. Men saken skulle möjligen kunna ordnas på ett annat sätt”.
”Bra! Ordna den då på ett annat sätt. Om det är möjligt, så begär jag intet bättre”.
”Ingenting är möjligare. Stig bara in genom dörren till De Dödas sal. Därtill erfordras inte något kort. När du sedan talat med din hustru, så ropar du på mig, och jag släpper ut dig”.
”Inte illa!” sade Dixmer. ”Men olyckligtvis cirkulerar en historia ute i staden”.
”Vilken då?”
”Historien om en stackars puckelrygg, som av misstag trädde in genom den dörren, i tanke att det var dörren till arkivet. Men alldenstund han kommit in genom de dömdas dörr i stället för stora dörren och icke hade något pass, som bevisade hans identitet, ville man icke släppa ut honom igen. Man höll honom kvar bland de dömda, så att trots hans protester, eder och böner klippte skarprättaren först av honom håret och högg sedan av honom huvudet. Är anekdoten sann, medborgare registrator? Det bör du veta bättre än någon annan”.
”Ack ja, den är sann!” svarade registratorn darrande.
”Du inser väl själv, att jag, när något sådant kunnat hända, skulle vara en dåre, om jag ginge in på ett dylikt strupavskärarställe”.
"Men jag skulle ju vara där, säger jag dig”.
”Och om du blir bortkallad, om du blir upptagen på annat sätt, om du skulle glömma mig?”
Dixmer betonade obevekligt de sista orden.
”Om du skulle glömma, att jag är där inne?”
”Men eftersom jag lovar …”
”Nej. För resten skulle det kompromettera dig. Man skulle se dig tala med mig. Och när allt kommer omkring, så passar det mig ej. Följaktligen tycker jag bättre om ett kort”.
”Omöjligt!”
”I så fall, kära vän, skall jag tala, och vi företaga tillsammans en tripp till place de la Révolution”.
Förbryllad, bedövad, halvdöd av förfäran, skrev registratorn ut ett kort för en medborgare.
Dixmer reste sig upp och skyndade ut för att i domsalen intaga den plats, där vi redan ha sett honom.
Resten är bekant.
Samtidigt gick registratorn ut och slog sig ned bredvid Fouquier, för att undgå varje anklagelse för delaktighet.
— — —
Tio minuter i tre passerade Maurice, försedd med kortet, genom en häck av fångvaktare och gendarmer och kom utan minsta hinder fram till den ödesdigra dörren.
När vi säga ”ödesdiger”, överdriva vi ej, ty det fanns två dörrar, den stora genom vilken innehavare av kort kommo och gingo, och de dömdas dörr, genom vilken trädde in de, som endast skulle gå ut igen för att bege sig till schavotten.
Det rum, i vilket Maurice trädde in, var uppdelat i två avbalkningar.
I den ena av dessa avbalkningar sutto de funktionärer, som antecknade de besökande personernas namn. I den andra, som var möblerat endast med några träbänkar, förvarades de, som voro häktade, och de som just blivit dömda, vilket var nästan en och samma sak.
Salen var mycket mörk, ty den upplystes endast av fönstren i den avbalkning, som skilde den från registratorsrummet.
En vitklädd, halvt avsvimmad kvinna låg i ett hörn, stödd mot väggen. Framför henne stod en man med korslagda armar, som gång på gång skakade på huvudet och tycktes tveka att tilltala henne, därför att han fruktade att återkalla henne till medvetande.
Omkring dessa två personer såg man flera andra dömda, av vilka somliga snyftade och andra sjöngo patriotiska sånger.
Andra åter gingo av och an med långa steg, liksom för att undkomma de tankar, som förföljde dem.
Detta var dödens förrum, och möblemanget gjorde det värdigt detta namn.
Man såg likkistor, halvöppna och fyllda med halm, liksom för att kalla på de levande.
Mitt emot avbalkningen stod ett stort skåp.
En fånge öppnade nyfiken dörren och ryggade tillbaka.
I detta skåp förvarades de blodiga plagg, som tillhört dem, vilka avrättats föregående kväll, och långa flätor hängde här och var. De utgjorde ett slags drickspengar för bödlarna, som sålde dem till anhöriga, såvida icke myndigheterna ålade dem att bränna upp dessa kära reliker.
Maurice, som darrade av sinnesrörelse, hade knappast öppnat dörren, förrän han med ett enda ögonkast uppfångade hela denna scen. Han tog tre steg in i salen och kastade sig för Genevièves fötter.
Den stackars kvinnan utstötte ett skri, som Maurice kvävde på hennes läppar.
Gråtande slöt Lorin vännen i sina armar. Dessa voro de första tårar, han fällt.
Sällsamt nog, tycktes ingen av alla dessa olyckliga, som voro samlade där och som skulle dö tillsammans, ens kasta en blick på den rörande scen, som utspelades inför dem.
Var och en av dem var själv ett byte för alltför många sinnesrörelser att bry sig om andras.
De tre vännerna förblevo således för ett ögonblick förenade i en stum omfamning, innerlig, nästan lycklig.
Lorin frigjorde sig först ur den olyckliga gruppen.
”Du är således också dömd?” sade han till Maurice.
”Ja”, svarade denne.
”O, en sådan lycka!” viskade Geneviève.
För de människor, som endast ha en timme kvar att leva, varar lyckan lika länge som deras liv.
Efter att ha betraktat Geneviève med den brinnande och djupa kärlek, som han kände i sitt hjärta, efter att ha tackat henne för dessa ord, samtidigt så egoistiska och så ömma, vände han sig till Lorin.
”Låt oss nu samtala”, sade han, i det han omslöt Genevièves hand med sina.
”Ja, ja, låt oss samtala”, svarade Lorin, ”medan det gives tid därtill. Det är endast rättvist. Vad vill du säga mig? Låt höra”.
”Du har blivit häktad för min skull, dömd till döden för hennes skull, ty du har icke brutit mot lagarna. Vad Geneviève och mig beträffar, så betala vi endast vår skuld, men det är icke rättvist att låta dig betala samtidigt med oss”.
”Jag förstår dig icke”.
”Lorin, du är fri”.
”Fri? Jag? Du är galen!” sade Lorin.
”Nej, jag är icke galen. Jag upprepar, att du är fri. Här är ett inträdeskort. Man kommer att fråga dig, vem du är … du är anställd som skrivare vid Karmeliterna, och du har kommit hit för att tala med registratorn i palatset. Av nyfikenhet har du bett att få gå in och se på de dömda. Du har sett dem, du är belåten och går din väg”.
”Du skämtar, icke sant?”
”Visst inte, min kära vän! Här är kortet. Begagna dig av det. Du är icke förälskad, du behöver icke dö för att få tillbringa några minuter tillsammans med ditt hjärtas högt älskade och icke gå miste om ens en sekund av evigheten tillsammans med henne”.
”Gott, Maurice!” sade Lorin. ”Om man kan komma ut härifrån, vilket jag aldrig hade kunnat tänka mig, bör du väl rädda madame först. Vad oss själva beträffar, så få vi rådgöra om saken”.
”Omöjligt”, svarade Maurice. ”Förstår du, detta kort gäller för en medborgare, icke för en medborgarinna. Och för övrigt skulle Geneviève icke vilja gå och lämna mig kvar här, leva och veta, att jag måste dö”.
”Ja, men om hon icke vill det, varför skulle då jag vilja det? Tror du kanske, att jag har mindre mod än en kvinna”?
”Nej, min vän, jag vet tvärtom, att du är en av de modigaste män, som finnas, men ingenting skulle kunna ursäkta ditt egensinne i ett sådant ögonblick som detta. Seså, Lorin, begagna dig av tillfället och bered oss den ytterliga glädjen att veta dig vara fri och lycklig!”
”Lycklig! utbrast Lorin. ”Behagar du skämta? Lycklig utan dig? … Vad tusan vill du, att jag skall taga mig till i Paris utan dig, utan mina vanliga sysselsättningar och nöjen? Utan att få träffa dig, utan att få tråka ut dig med mina dåliga verser? För tusan, nej då!”
”Lorin, min vän …”
”Alldeles! Det är just därför, att jag är din vän, som jag är envis. Med utsikt till att kunna återfinna er båda, om jag vore fånge, såsom jag nu är, skulle jag kunna riva ned murarna. Men för att rädda mig alldeles ensam, för att ensam ströva omkring på galorna med huvudet nedtryckt av en ånger, som ständigt ropar i mitt öra: ”Maurice! Geneviève" för att kanske passera förbi vissa kvarter och vissa hus, där jag sett er och där jag nu icke skall se annat än era skuggor, för att kanske till sist förbanna detta Paris, som jag älskat så högt … Nej, för tusan! Och jag tycker, att det fanns giltig anledning att proskribera kungarna, om det också endast vore med anledning av kung Dagobert”.
”Och vad har kung Dagobert att göra med den här saken, som endast angår oss?”
”Vad han har med den här saken att göra? Var det icke denne förskräcklige tyrann, som sade till den stora Eloi: ’Det allra bästa sällskap måste skiljas’. Nåväl, jag är republikan, och jag säger: ’Ingenting kan skilja det bästa sällskap åt, icke ens giljotinen’. Jag trivs bra här, och därför stannar jag”.
”Stackars vän! Stackars vän!” sade Maurice.
Geneviève sade ingenting, men hon såg på honom med ögonen simmande i tårar.
”Sörjer du således över att förlora livet?” sade Lorin.
”Ja, för hennes skull!”
”Jag sörjer icke alls däröver, icke ens för gudinnan Förnufts skull, som — det har jag glömt att tala om för dig — på senaste tiden uppfört sig mycket illa mot mig, ty hon vill icke göra sig besvär med att trösta sig, såsom forntidens Artemis gjorde. Jag kommer att gå i döden helt lugn och ganska skämtsam, jag kommer att roa de där odjuren, som springa efter bödelskärran, jag kommer att säga en lustig liten vers åt monsieur Sanson och sedan önska sällskapet god natt … Men vänta! Det var så sant, det! Jag skall gå ut … Jag visste, att jag icke älskar någon, men jag glömde, att jag hatar någon. Maurice, hur mycket är klockan?”
”Halv fyra”.
”Då har jag tid på mig, för tusan, då hinner jag”.
”Ja visst”, sade Maurice. ”Det är ännu nio anklagade kvar, så det är inte slut före fem. Vi ha närmare två timmar på oss”.
”Det är allt, jag behöver. Ge mig kortet och låna mig tjugu sous”.
”O, min Gud, vad tänker ni göra?” viskade Geneviève.
Maurice tryckte hennes hand. För honom var det viktigast, att Lorin lämnade dem.
”Jag har kommit att tänka på en sak”, sade Lorin.
Maurice tog upp sin börs och lade den i vännens hand.
”Nu kortet, för Guds kärleks skull! Jag menar: för det högsta väsendets kärleks skull!”
Maurice räckte honom kortet.
Lorin kysste Geneviève på handen, begagnade sig av det ögonblick, då ett nytt notvarp fångar fördes in i registratorsrummet, hoppade upp på bänkarna och gick fram till stora utgången.
”Ahå”, sade en gendarm, ”här är visst en, som tänker fly!”
Lorin sträckte på sig och lämnade fram kortet.
”Medborgare gendarm, du måste lära dig att känna igen folk bättre”, sade han.
Gendarmen kände igen registratorns namnteckning, men han tillhörde denna kategori av funktionärer, som i allmänhet inte lita på någon, och som registratorn just i detta ögonblick kom ned från domstolen med en nervös rysning, som icke lämnat honom, sedan han så oförsiktigt lämnat ifrån sig sin namnteckning, sade gendarmen till honom:
”Medborgare registrator, här är ett pass, som berättigar en särskild person att lämna De Dödas sal. Är det korrekt?”
Registratorn bleknade av fruktan, och alldenstund han var förvissad om att han skulle få se Dixmers förskräckliga ansikte, om han tittade upp, svarade han hastigt, i det han tog kortet:
”Ja, det är min namnteckning”.
”Ge mig då tillbaka kortet, eftersom det är din namnteckning”, sade Lorin.
”Nej”, svarade registratorn, i det han rev sönder det i tusen bitar. ”Nej, dessa kort gälla icke mer än en gång”.
Lorin stod obeslutsam ett ögonblick.
”Så mycket sämre!” sade han. ”Men framför allt är det nödvändigt, att jag dödar honom”.
Och han rusade ut ur rummet.
Med en sinnesrörelse, som man lätt kan fatta, hade Maurice följt Lorin. Då denne försvunnit, återvände han till Geneviève och sade:
”Han är räddad. Hans kort är sönderrivet, så att han icke kan komma tillbaka. Och även om han skulle komma tillbaka, så är sessionen avslutad. Kommer han tillbaka klockan fem, så äro vi döda”.
Geneviève utstötte en suck och ryste.
”O, slut mig i dina armar”, sade hon, ”och låt oss icke skiljas mer … Min Gud, varför kunna vi icke bli dödade med ett enda hugg, så att vi båda få utandas vår sista suck samtidigt?”
Sedan drogo de sig tillbaka in i den mörkaste delen av salen, och Geneviève satte sig bredvid Maurice och slog båda armarna om hans hals. Sålunda sutto de, tack vare sin kärleks styrka okänsliga för den omgivande scenen, nästan för dödens annalkande.
På så sätt förflöt en halvtimme.