Den siste chevalieren/Kapitel 55
| ← Kap 54: De dödas sal |
|
Kap 56: Leve Simon! → |
FEMTIOFEMTE KAPITLET.
VARFÖR LORIN HADE GÅTT UT.
Helt plötsligt hördes buller. Gendarmerna kommo in genom den låga dörren, och efter dem följde Sanson och hans medhjälpare, som buro reprullar.
”O, min vän, min vän!” sade Geneviève. ”Det ödesdigra ögonblicket är inne, och jag känner mig nära att svimma”.
”Det är orätt av er”, sade Lorins muntra röst.
”Ni misstar er, min vän,
Ty döden, den är friheten!”
”Lorin!” utbrast Maurice i djupaste förtvivlan.
”Ja, de äro icke bra, eller hur? Sedan i går är jag av samma åsikt som du. Mina verser äro urusla …”
”Ah, det är icke det, jag tänker på. Du har kommit tillbaka, olycklige … du har kommit tillbaka …"
”Jag har för mig, alt det var överenskommet. Men hör på, ty det, jag har att säga, intresserar även madame …”
”Min Gud! Min Gud!”
”Låt mig tala, ty i annat fall hinner jag icke omtala allt. Jag ville gå ut för att köpa en kniv vid rue de la Barillerie …”
”Vad skulle du med en kniv att göra?”
”Jag ville döda den gode monsieur Dixmer”.
Geneviève ryste.
”Ah, jag förstår!” sade Maurice.
”Jag köpte den. Hör nu på vad jag säger, så att du fattar, vilket sinne för logik din vän har. Jag börjar tro, att jag borde ha blivit matematiker i stället för poet. Olyckligtvis är det nu för sent att göra något åt saken. Men jag resonerade så här, följ noga mitt resonemang: ’Monsieur Dixmer har komprometterat sin hustru, monsieur Dixmer har kommit för att se henne dömd, monsieur Dixmer kommer icke att beröva sig nöjet att se henne passera förbi i bödelskärran, i all synnerhet som vi göra henne sällskap. Alltså kommer jag att finna honom i första ledet av åskådarna. Jag smyger mig fram till honom och säger: ’God dag, monsieur Dixmer’, och sticker samtidigt min kniv i hans hjärta’”.
”Lorin!” utbrast Geneviève.
”Lugna er, kära väninna, ty försynen hade ordnat allt det där. Föreställ er, att åskådarna i stället för att, såsom de bruka, hålla sig framför palatset hade dragit sig litet åt höger och kantade kajen. ’Å’, tänker jag, ’det är nog en hund, som drunknat. Varför skulle inte Dixmer vara där?’ Till och med en drunknad hund kan hjälpa en att fördriva tiden! Så jag går fram till barriären och ser en massa människor, som uppge högljudda utrop, i det de luta sig ned och betrakta något, som ligger på marken. Jag går fram … Det, som de betrakta, gissa, vad det var”.
”Det var Dixmer”, sade Maurice i dyster ton.
”Ja. Hur kunde du gissa det? Ja, den kära vännen Dixmer med ett djupt sår i bröstet. Den eländiga uslingen hade otvivelaktigt begått självmord för att sona sina brott”.
”Ah, tror du det?” sade Maurice med ett blekt småleende.
Geneviève lät huvudet sjunka ned mellan händerna. Hon var alltför svag att kunna bära alla dessa på varandra följande sinnesrörelser.
Utan att säga något och begagnande sig av det ögonblick, då Geneviève icke kunde se honom, knäppte Maurice upp sin rock och visade Lorin sin blodiga väst och skjorta.
”Ah, det var en annan sak”, sade Lorin.
Han räckte Maurice sin hand.
Så viskade han i Maurices öra: ”Man har icke visiterat mig, ty när jag kom in, sade jag, att jag följde med Sanson, så jag har kniven kvar, och om giljotinen är dig motbjudande …”
Maurice grep vapnet med ett utrop av glädje.
”Nej”, sade han sedan. ”Hon skulle lida alltför mycket”.
Och han lämnade kniven tillbaka till Lorin.
”Du har rätt”, sade denne. ”Leve monsieur Guillotins maskin! En liten knäpp på halsen, såsom monsieur Danton säger. Och vad betyder en liten knäpp?”
Han kastade kniven mitt in i en grupp av dömda.
En av dessa grep den med ens, begravde den i sitt hjärta och sjönk ögonblickligen ned död.
I samma ögonblick ryckte Geneviève till och utstötte ett skri. Sanson hade just lagt sin hand på hennes axel.