←  Kap 55: Varför Lorin hade gått ut
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 56: Leve Simon!


[ 379 ]

FEMTIOSJÄTTE KAPITLET.
LEVE SIMON!

Vid detta skri av Geneviève förstod Maurice, att striden skulle börja.

Kärleken kan exaltera själen ända till hjältemod, kärleken kan mot den medfödda instinkten driva en mänsklig varelse till att önska döden, men den hade icke i detta fall utplånat fruktan för smärta. Det var uppenbart, att Geneviève fann sig mera resignerat i att dö, eftersom Maurice skulle dö tillsammans med henne, men denna resignation uteslöt icke lidandet, och att lämna detta liv är icke blott att falla i denna avgrund, som kallas det okända, utan även att lida, medan man faller.

Med en enda blick omslöt Maurice hela scenen och tänkte på vad som nu skulle följa. Mitt i salen låg den döde, ur vars bröst en gendarm just ryckt kniven, av fruktan att någon annan skulle betjäna sig av den.

Omkring honom stodo flera människor, stumma av förtvivlan och knappast ägnande honom någon uppmärksamhet — några skrevo med blyerts några osammanhängande ord i sina anteckningsböcker, sndra tryckte varandras händer, under det att andra åter utan uppehåll upprepade något älskat namn eller fuktade med tårar ett porträtt, en ring eller en hårlänk.

Mitt ibland dessa olyckliga varelser gick Sanson — böjd [ 380 ]mindre av sina femtiofyra år än av allvaret i hans dystra kall, lika mild, lika tröstande som hans ämbete tillät honom att vara, än givande ett råd, än en sorgsen uppmuntran och finnande ord av människokärlek för de förtvivlade såväl som för de skrävlande.

”Medborgarinna”, sade han till Geneviève, ”spetsduken måste tagas bort och ert hår klippas av”.

Geneviève började darra.

”Se så, min vän”, sade Lorin milt, ”mod!”

”Kan jag icke få klippa av madame håret?” frågade Maurice.

”O, ja, låt honom göra det!” utbrast Geneviève. ”Jag ber er, monsieur Sanson”.

”Ja, han får göra det”, svarade gubben, i det han vände bort huvudet.

Geneviève föll på knä framför den unge mannen och höll fram sitt vackra huvud, som nu var vackrare i sin smärta, än det någonsin varit i glädjen.

Då Maurice utfört denna dystra handling, darrade hans händer så och hans ansikte uttryckte en sådan smärta att Geneviève utbrast:

”Maurice, jag har mod”.

Sanson vände sig åter om.

”Icke sant, monsieur, jag har mod?” sade hon till honom.

”Jo, säkert, medborgarinna”, svarade skarprättaren i rörd ton. ”Ni har det sanna modet”.

Under tiden hade hans förste medhjälpare ögnat igenom listan, som Fouquier-Tinville skickat.

”Fjorton”, sade han.

Sanson räknade de dömda.

”Femton inklusive den döde”, sade han. ”Hur kan detta hänga ihop?”

Slagna av en och samma tanke, räknade Lorin och Geneviève efter honom.

”Säger ni, att det endast är fjorton dömda och att vi äro femton?” sade hon.

”Ja, medborgaren Fouquier-Tinville måtte ha begått ett misstag”.

”Ah, du narrades”, sade Geneviève till Maurice. ”Du var icke dömd”.

”Varför vänta tills i morgon, då det är i dag som du dör?” svarade Maurice.

”Min vän”, sade hon leende, ”du har lugnat mig, ty nu ser jag, att det är lätt att dö”.

[ 381 ]”Lorin”, sade Maurice, ”Lorin, för sista gången … ingen kan känna igen dig här. Säg, att du kommit hit för att taga avsked av mig … säg, att du blivit instängd av misstag … låt tillkalla gendarmen, som såg dig gå ut … jag skall vara den verkligt dömde, jag som skall dö, men du, jag bönfaller dig, min vän, gör oss den glädjen att leva för att bevara oss i kärt minne. Det är ännu tid, Lorin, vi bönfalla dig därom!”

Geneviève knäppte ihop sina händer, liksom för att bönfalla honom.

Lorin fattade den unga kvinnans båda händer och kysste dem.

”Jag har sagt nej, och det är nej”, svarade Lorin i fast ton. ”Tala icke mer därom, ty då kommer jag att tro, att jag stör er”.

”Fjorton”, upprepade Sanson, ”och vi äro femton!”

Så höjde han rösten.

”Hör på”, sade han, ”är det någon här, som kan bevisa, att han befinner sig här av misstag?”

Kanske några munnar öppnades vid denna fråga, men de slötos åter utan att uttala ett ord; de som hade kunnat ljuga, blygdes att ljuga, den som icke behövt ljuga, ville icke tala.

Sedan följde flera minuters tystnad, under vilken medhjälparna fortsatte sitt dystra verk.

”Medborgare, vi äro redo”, sade sedan gamle Sansons dova och högtidliga röst.

Några snyftningar och stönanden besvarade dessa ord.

”Gott, vare det så!” sade Lorin.

”Låt oss dö för fosterlandet,
Det är en skön och ädel död …

ja, när man dör för fosterlandet, men jag börjar avgjort på att tro, att vi icke dö för fosterlandet, utan att vi dö för att roa dem, som skola se oss dö. För tusan, Maurice, jag börjar övergå till din åsikt, även jag börjar få avsmak för republiken”.

”Upprop!” sade en kommissarie vid dörren.

Flera gendarmer kommo in i salen och stängde dörrarna efter sig, i det de sålunda ställde sig emellan de dömda och livet, liksom för att hindra dem att återvända dit.

Man ropade upp de dödsdömda.

Maurice, som varit närvarande vid rannsakningen med den dömde som just dödat sig med Lorins kniv, svarade när [ 382 ]man ropade upp hans namn. Alltså framgick det att antalet var korrekt så när som på den döde.

Man bar ut honom ur salen. Om hans identitet blivit fastställd, om man känt igenom honom såsom dömd, hade han, död som han var, blivit giljotinerad tillsammans med de andra.

De överlevande föstes fram mot utgången.

Allt eftersom de en i sänder passerade genom dörren, band man deras händer på ryggen.

Icke ett ord yttrades på tio minuter mellan dessa olyckliga. Endast bödlarna talade och handlade.

Maurice, Geneviève och Lorin, som icke längre kunde hålla varandras händer, tryckte sig tätt intill varandra för att icke bli åtskilda. Sedan fördes de dömda ut på Conciergeriets gård.

Skådespelet blev nu förfärande.

Flera svimmade vid åsynen av bödelskärrorna, och fångvaktarna måste hjälpa dem upp i dem.

Bakom de ännu stängda portarna hördes ett förvirrat sorl av röster, och av detta sorl kunde man sluta sig till att väldiga åskådarmassor samlats.

Geneviève steg modigt upp i kärran. Maurice stödde henne från sidan. Så hoppade han hastigt upp efter henne.

Lorin gjorde sig ingen brådska. Han valde sin plats och slog sig ned till vänster om Maurice.

Portarna öppnades. I första ledet syntes Simon.

De båda vännerna kände igen honom, och han såg dem.

Han steg upp på en vägvisare, som kärrorna måste köra alldeles förbi. Det var tre kärror.

Den första kärran satte i gång; det var i den, som våra tre vänner befunno sig.

”Ah god dag, vackra grenadjär”, sade Simon till Lorin. ”Jag förmodar att du skall prova min läderkniv?”

”Ja”, svarade Lorin, ”och jag skall vara försiktig så att det icke blir något hack i den, på det att den måtte vara i gott stånd, när din tur kommer”.

De två andra kärrorna rullade bort efter den första.

Nu höjdes en fruktansvärd storm av skrik, bravorop, snyftningar och förbannelser omkring de dömda.

”Mod, Geneviève, mod!” viskade Maurice.

”O”, svarade den unga kvinnan, ”jag sörjer icke över att jag måste dö, eftersom jag dör tillsammans med dig. Jag är endast bedrövad över att jag icke har händerna fria, så att jag kan sluta dig i mina armar, innan jag dör”.

[ 383 ]”Lorin”, sade Maurice, ”känn i min västficka, där hittar du en pennkniv”.

”För tusan”, sade Lorin, ”en pennkniv är just vad vi behöva. Det skulle kännas förödmjukande för mig att dö omsurrad som en kalv”.

Maurice hukade sig ned litet, så att hans ficka kom i jämnhöjd med vännens händer, och Lorin tog kniven, varpå de tillsammans fällde upp den. Så tog Maurice den mellan tänderna och skar av repen, som bundo Lorins händer.

Då Lorin var befriad från repen, gjorde han Maurice samma tjänst.

”Skynda dig”, sade den unge mannen. ”Titta, Geneviève har svimmat”.

Och för att utföra denna operation hade Maurice ett ögonblick måst vända sig bort från den stackars kvinnan, och liksom om hela hennes styrka lämnat henne, hade hon slutit ögonen och låtit huvudet sjunka ned mot bröstet.

”Geneviève”, sade Maurice, ”Geneviève, slå upp ögonen, min vän. Vi ha endast några minuter kvar här i livet att betrakta varandra”.

”De här repen pina mig”, mumlade den unga kvinnan.

Maurice befriade henne från dem.

Hon slog genast upp ögonen igen och reste sig, strålande av en nästan himmelsk skönhet.

Hon slog ena armen om Maurices hals, fattade med den andra handen Lorins, och alla tre stodo upprätta i kärran, medan två andra offer lågo vid deras fötter, bedövade av den förestående döden. De blickade upp mot himmelen i djupaste tacksamhet för att den tillåtit dem att stödja och trösta varandra.

Människorna, som förolämpat dem, medan de suttit, tystnade, då de sågo dem stående.

Schavotten blev synlig.

Maurice och Lorin sågo den, men Geneviève såg den ej, ty hon betraktade endast sin älskare.

Kärran stannade.

”Jag älskar dig”, sade Maurice till Geneviève, ”jag älskar dig!”

”Kvinnan först, kvinnan först!” skreko tusende röster.

”Tack, folk”, sade Maurice. ”Vem kan då säga, att du är grym?”

Han lyfte upp Geneviètve på sina armar, och med sina läppar tryckta mot hennes lade han henne i Sansons armar.

”Mod!” ropade Lorin, ”mod!” Mall:Tommrad [ 384 ]”Det har jag”, svarade Geneviève, ”det har jag!”

”Jag älskar dig”, viskade Maurice, ”jag älskar dig!”

De voro icke längre offer, som skulle slaktas, de voro vänner som gjorde en fest av döden.

”Farväl!” ropade Geneviève till Lorin.

”På återseende!” svarade han.

Geneviève försvann under den ödesdigra fallbilan.

”Din tur!” sade Lorin.

”Din tur!” sade Maurice.

”Hör! Hon kallar dig”.

Och Geneviève utstötte verkligen ett sista rop.

”Kom!” sade hon.

Ett ohyggligt larm uppstod bland åskådarna. Det vackra och älskliga huvudet hade fallit.

Maurice sprang fram.

”Det är endast rättvist”, sade Lorin. ”Låt oss följa logikens lagar. Hör du mig, Maurice?”

"Ja”.

”Hon älskade dig, och man dödar henne först; du är icke dömd, och du dör som nummer två; jag har ingenting gjort, och eftersom jag är den brottsligaste av alla tre, dör jag sist.

Och se, hur varje sak blir klar,
Om man den endast logiskt tar …

För tusan, medborgare Sanson, jag hade lovat dig en fyrradig vers, men du får nöja dig med en tvåradig”.

”Jag älskade dig!” viskade Maurice, där han låg bunden på den ödesdigra plankan och smålog mot sin älskades huvud. ”Jag älsk …”

Bilan klippte ordet mitt itu.

”Min tur!” ropade Lorin, i det han tog ett språng upp på schavotten. ”Fort, ty annars tappar jag alldeles huvudet … medborgare Sanson, jag lurade dig på två verser, men i stället får du en kvickhet”.

Sanson band fast honom.

”Låt se”, sade Lorin. ”När man dör, är det på modet att ropa leve för någon sak. Förr i tiden ropade man: ”Leve konungen! men nu finns det icke längre någon konung. Sedan ropade man: Leve friheten! men nu finns det icke längre någon frihet. För tusan! Leve Simon, som har förenat oss alla tre!”

Och den ädelmodige unge mannens huvud föll ned bredvid Maurices och Genevièves!