Den siste mohikanen/Kap 20

←  Ett djärvt beslut

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson En hjälte och en feg stackare

Unkas får sin dom  →

XX.
EN HJÄLTE OCH EN FEG STACKARE.

Det är sällan man finner ett indianläger i likhet med de mera kunniga vitas bevakat av väpnade män. Noga underrättad om varje annalkande fara, medan den ännu befinner sig på avstånd, vilar indianen i allmänhet tryggt i tillit till sin kännedom om skogens varnande tecken, och de långa och besvärliga stigar, som skilja honom från dem han har största skäl att frukta. Den fiende, som av någon tillfällighet lyckats undgå spejarnas vaksamhet, skall sällan närmare lägret träffa på några vaktposter, som kunna göra alarm, Därtill kom även, att de mot det franska väldet vänskapligt sinnade stammarna allt för väl insågo betydelsen av det slag, som nyss hade drabbat engelsmännen, för att frukta någon överhängande fara från de fientliga folk, som lydde under den brittiska kronan.

När därför Heyward och David befunno sig ibland indianbarnen, som höllo på med sina omtalade upptåg, hade inte minsta tillkännagivande om deras antågande förut skett. Men i samma ögonblick som de varsnades, uppstämde hela barnskaran liksom på en tyst överenskommelse ett gällt och varnande tjut och försvann därpå som genom ett trollslag ur främlingarnas åsyn.

Barnens skrik hade lockat ett dussin krigare till dörren av den närmaste hyddan, där de nu stodo samlade i en mörk och bister klunga och med allvarsam min väntade att de, som så oförutsett hade uppträtt bland dem, skulle närma sig.

David, som på visst sätt var förtrogen med förhållandena gick med en säkerhet, som icke av något obetydligt hinder skulle så lätt ha låtit sig rubbas, in i just denna boning. Ehuru grovt hopfogad av bark och trädgrenar, utgjorde den byns förnämsta byggnad och var den hydda, i vilken stammen höll sina rådplägningar och allmänna sammankomster under sin tillfälliga vistelse på gränsen till den engelska provinsen. Heyward fann det svårt nog att antaga det obesvärade utseende, som var av nöden, då han trängde sig fram bland de kring hyddans dörr sig skockande vildarnas mörka och kraftfulla gestalter; men i medvetande om, att hans liv berodde på hans sinnesnärvaro litade han på sin följeslagares urskillning och följde honom i spåren, allt under det han försökte samla sina tankar för det, som skulle komma. När han kom in i hyddan, följde han den omtänksamma Davids exempel drog fram en doftande lövruska från en hög av sådana, som låg i ett hörn av hyddan, och satte sig under tystnad.

Så snart främlingen hade gått förbi, drogo sig krigarena tillbaka från ingången och samlades omkring honom, varpå de tycktes tåligt avvakta det ögonblick, då den främmande mannen skulle anse det med sin värdighet förenligt att tala. De flesta av dem lutade sig i lättjefulla, vårdslösa ställningar mot de stolpar, som uppburo den bräckliga byggnadens tak, medan tre eller fyra av de äldsta och mest framstående hövdingarna togo plats på marken litet framför de andra.

En fackla brann i hyddan och kastade sitt i luftdraget flämtande, röda sken från ansikte till ansikte, från gestalt till gestalt. Heyward försökte att i dess ljus läsa i sina värdars ansikten vilket mottagande han kunde vänta sig. Men hans skarpsinne förmådde föga mot den kalla förställningen hos det folk, bland vilket han hade givit sig in. Hövdingarna framför honom kastade knappast en blick på hans person, utan höllo sina ögon riktade på marken med en min, som kanske skulle föreställa vördnadsfull, men som mycket väl kunde tolkas som ett uttryck av misstro. Männen i skuggan voro mindre återhållsamma. Heyward märkte snart deras forskande men förstulna blickar, som i själva verket tum för tum granskade hans person och dräkt, utan att förbise eller underlåta att göra sina hemliga anmärkningar över ett drag i hans ansikte, en åtbörd, ett streck i målningen eller ens snittet på ett plagg.

Slutligen trädde en man, vars hår började bli gråsprängt men vars senfulla lemmar och fasta steg visade, att han ännu kunde bära mannaålderns plikter, fram från ett mörkt hörn, där han förmodligen hade tagit plats för att osedd kunna göra sina iakttagelser. Han talade nu, men som han begagnade wyandoternas eller huronernas språk, voro hans ord obegripliga för Heyward; att döma av de åtbörder, som beledsagade dem, tycktes de likväl snarare yttras av artighet än i vrede. Heyward skakade på huvudet och lät med en åtbörd förstå, att han icke kunde svara.

»Talar ingen av mina bröder franska eller engelska?» frågade han på det förra språket och såg därvid omkring från ansikte till ansikte i hopp om att få en jakande nick till svar; men fastän mer än en vände på huvudet liksom för att uppfatta meningen med hans ord, förblevo de likväl obesvarade.

»Det skulle göra mig ont», återtog Heyward, i det han talade långsamt och begagnade den enklaste franska han kunde åstadkomma, om jag nödgades antaga, att ingen av detta visa och tappra folk förstår det språk, som den store konungen begagnar, när han talar till sina barn. Hans hjärta skulle bli tungt, om han trodde, att hans röda krigare visade honom så ringa aktning.»

En lång och allvarlig tystnad följde, varunder ingen åtbörd eller ens en blick förrådde, vilket intryck hans yttrande hade gjort. Heyward, som visste, att tystlåtenhet var en dygd bland detta folk, rättade sig gärna efter detta bruk för att få tillfälle att ordna sina egna tankar. Slutligen tog samma krigare, som redan hade tilltalat honom, åter till ordet och frågade kärvt på det kanadeiskt-franska landsmålet:

»När vår store fader talar till sitt folk, sker det då med en hurons tunga?»

»Han känner ingen skillnad på sina barn, vare sig deras hudfärg är röd eller svart eller vit», svarade Heyward undvikande, »om han än i synnerhet sätter högt värde på de tappra huronerna.»

»På vad sätt kommer han att tala, när löparna för honom räkna upp de skalper, som för fem nätter sedan växte på engelska huvuden?» frågade den sluga hövdingen.

»De voro hans fiender», sade Heyward och kunde icke undgå en rysning, och tvivelsutan skall han säga, att det är bra och att hans huroner äro mycket tappra.»

»Vår fader i Kanada tänker icke så. I stället för att blicka framåt, för att belöna sina indianer, vänder han sina ögon tillbaka. Han ser de döda engelsmännen, men ingen huron. Vad skall det betyda?»

»En stor hövding som han har flera tankar än tungor. Han ser sig om för att förvissa sig, att inga fiender följa honom i spåren.»

»En död krigares kanot flyter inte på Horican», svarade vilden dystert. »Hans öron äro öppna för delawarerna som inte äro våra vänner, och de fylla dem med lögner.»

»Det är inte möjligt. Se, han har befallt mig, som är en i läkekonsten kunnig man, att gå till hans barn, de röda huronerna från de stora sjöarna, och fråga, om några bland dem äro sjuka!»

En ny tystnad följde på detta tillkännagivande av den egenskap, i vilken främlingen hade kommit. Allas ögon riktades samtidigt på hans person liksom för att utforska, om förklaringen var sann eller falsk, och detta med en slughet och skärpa i blicken, som kom föremålet för deras undersökning att bäva för utgången. Emellertid befriades han ännu en gång ur sin förligenhet av den förre talaren,

»Bruka de kloka männen i Kanada måla sitt skinn?» frågade huronen kallt. »Vi ha hört dem skryta av, att deras ansikten äro vita.»

»När en indianhövding besöker sina vita fäder», svarade Heyward med stort lugn, »lägger han bort sin klädnad av buffelhud för att bära den skjorta, som bjudes honom. Mina bröder ha givit mig färg, och jag bär den.»

Ett lågt bifallssorl gav till känna, att artigheten mot stammen upptogs gynnsamt. Den åldriga hövdingen gjorde en lovordande åtbörd, som besvarades av flertalet närvarande genom att räcka fram ena handen och låta höra ett kort utrop av belåtenhet. Heyward började nu andas friare, i den tron att den svåraste delen av hans förhör var över, och då han redan hade berett sig på en osökt och sannolik historia, som skulle ge stöd åt hans uppgift om sitt yrke, växte hans hopp om slutlig framgång.

Efter några ögonblicks tystnad liksom för att ordna sina tankar, så att han skulle kunna ge ett passande svar på den förklaring deras gäst nyss hade givit, steg en annan krigare upp och intog ställning för att tala. Men han hade icke väl öppnat munnen, förrän från skogen hördes ett lågt men hemskt ljud och omedelbart därpå ett högt och gällt tjut, som drogs ut tills det liknade vargens längsta och mest klagande rop. Det plötsliga och förfärliga avbrottet kom Heyward att rusa upp från sin plats, glömsk av allt utom det intryck, som ett så ohyggligt skrik hade gjort. I samma ögonblick skyndade krigarna i en klunga ut från hyddan, och luften utanför fylldes av högljudda rop, som nästan överröstade de förfärliga ljud, som ännu skallade under skogens valv… Ur stånd att längre lägga band på sig, rusade Heyward ut och befann sig snart mitt i en oordnad hop, som inneslöt nästan allt, som hade liv inom lägrets gränser. Män, kvinnor och barn, de ålderstigna, de skröpliga, de livskraftiga och starka, alla voro de ute; somliga ropade högt, andra klappade händerna under snart sagt ursinnig glädje, och alla uttryckte sin vilda tillfredsställelse över någon oväntad tilldragelse. Ehuru först nästan bedövad av oväsendet, såg sig Heyward snart i stånd att förklara det genom det uppträde, som följde.

Ännu dröjde tillräckligt ljus på himlavalvet för att visa de ljusare öppningar bland trädtopparna, där olika stigar från skogsgläntan ledde in i djupet av vildmarken. Under en av dessa ljusöppningar tågade en rad av krigare ut från skogen och närmade sig långsamt hyddorna. Den, som gick främst bar en kort stång, på vilken, som det senare visade sig, flera huvudsvålar av människor hängde. De skräckinjagande ljud, som Heyward hade hört, utgjorde något som de vita icke olämpligt ha kallat »dödsropet», och varje upprepande av detta rop var avsett att för stammen förkunna en fiendes undergång. Så långt hjälpte Heywards erfarenhet honom att finna förklaringen; och då han nu visste, att avbrottet orsakats av en stridstrupps oväntade återkomst efter ett lyckligt strövtåg, försvann varje obehaglig känsla och han lyckönskade sig till den lättnad, som denna tilldragelse så lägligt beredde honom själv genom att ställa honom mera i bakgrunden.

När de nyanlända krigarna voro på ett par hundra fots avstånd från hyddorna, gjorde de halt. Deras klagande och skräckinjagande skrik, som voro avsedda att på samma gång föreställa de döendes jämmer och segrarnas jubel, hade helt och hållet upphört. En av dem uttalade nu högt några ord, och det skulle vara svårt att ge en riktig föreställning om den hänförelse, varmed de sålunda meddelade nyheterna mottogos. Hela lägret blev i ett ögonblick en skådeplats för det våldsammaste larm och tumult. Krigarna drogo sina knivar och svängde dem i luften, under det att de ordnade sig på två led och sålunda bildade en gata, som sträckte sig från krigstruppen till hyddorna. Kvinnorna fattade knölpåkar, yxor och vilka vapen, som först föllo dem i händerna, och skyndade ivrigt till för att spela sin roll i den grymma lek, som förestod. Icke ens barnen ville vara uteslutna, utan gossar, som föga voro i stånd att hantera mordverktygen, ryckte tomahåkerna från sina fäders bälten och smögo sig in i leden, under det att de skickligt efterhärmade sina föräldrars vilda åthävor.

Stora rishögar lågo kringspridda över röjningen, och en omtänksam gammal indiankvinna höll på att tända eld på så många av dem, som kunde behövas för att upplysa det förestående uppträdet. Då elden lågade upp, var dess sken starkare än det avtagande dagsljuset och bidrog att göra föremålen på samma gång tydligare och mera avskräckande. Hela skådeplatsen erbjöd en gripande tavla, vars ram bildades av de resliga tallarnas mörka rand. De nyss anlända krigarna utgjorde tavlans avlägsnaste figurer. Litet längre fram stodo två män, som tydligen voro utvalda bland de övriga att utgöra huvudpersonerna i det grymma skådespel, som skulle följa. Ljuset var icke starkt nog att låta deras anletsdrag framträda tydligt, dock kunde man mycket väl märka, att de behärskades av helt olika känslor.

Medan den ene intog en rak och fast hållning, beredd att möta sitt öde som en hjälte, stod den andre med sänkt huvud, liksom förlamad av skräck eller tillintetgjord av blygsel. Den högsinta Heyward kände livlig beundran och varmt deltagande för den förre, fastän intet tillfälle erbjöd sig att lägga dessa känslor i dagen. Men han följde den unga mannens minsta rörelser med spänd uppmärksamhet och när han såg hans beundransvärt välformade och kraftiga figurs vackra ytterlinjer, sökte han intala sig själv, att om er människas kroppskrafter, understödda av en så stolt beslutsamhet, någonsin kunnat föra henne oskadd genom en svår prövning, hade den unga fången framför honom alla utsikter att lyckas i det vådliga gatlopp han nu skulle springa. Heyward drog sig småningom närmare huronernas mörka rad och vågade knappast andas, så livligt var det deltagande, varmed han följde skådespelet. Just då höjdes signaltjutet, och det tillfälliga lugn, som hade rått, avbröts av en storm av skrik, som vida överträffade alla de föregående. Den mest försagda av de båda olyckliga stod kvar orörlig, medan den andre, i samma ögonblick ropet hördes, störtade framåt med en hjorts vighet och snabbhet. Men i stället för att rusa mellan de fientliga leden, såsom man hade väntat, gav han sig visserligen in i det farliga passet, men vände tvärt om, innan någon hade hunnit måtta ett enda hugg, tog ett språng över huvudena på en skara barn och kom på detta sätt med ens på den fruktansvärda radens yttre och mindre farliga sida. Denna list framkallade väl hundra rösters högljudda smädelser, varpå hela den ursinniga skaran bröt sina led och spridde sig över platsen i vild förvirring.

Ett dussin lågande rishögar kastade nu sitt hemska sken över lätten, som liknade en syndig och spöklik skådeplats, där ondskefulla avgrundsandar hade samlats till sin blodiga och gudlösa fest. Gestalterna i bakgrunden sågo ut som varelser från en annan värld, där de gledo förbi blicken och piskade luften med ursinniga och meningslösa åtbörder, under det att de vilda lidelserna hos dem, som ilade förbi lågorna, framträdde förfärande tydligt i ljusglimtarna, som kastades över deras upphetsade ansikten.

Man fattar lätt, att intet andrum lämnades flyktingen bland en sådan skara av hämndlystna fiender. Ett enda ögonblick såg det ut som om han skulle lyckas uppnå skogen, men hela klungan av de krigare, som hade tagit honom till fånga, kastade sig framför honom och drev honom tillbaka mitt ibland hans skoningslösa förföljare. Då vände han om som en motad hjort, rusade pilsnabbt genom de kluvna lågorna från ett bål, och oskadd ilande förbi hela hopen kom han ut på motsatta sidan av röjningen. Även där motades han och drevs tillbaka av några bland de äldre och förslagnare huronerna. Ännu en gång gjorde han ett försök att undkomma genom hopen, liksom om han sökte sin räddning i dess blinda raseri och därpå följde några ögonblick, under vilka Heyward trodde den snabbfotade och modiga främlingen ohjälpligt förlorad.

Ingenting kunde urskiljas utom en mörk massa av mänskliga gestalter, som kastades och blandades om varandra i obeskrivlig förvirring. Armar, blänkande knivar och fruktansvärda knölpåkar syntes över denna hop, men slagen utdelades tydligen på måfå. Det hemska uppträdet blev ännu rysligare genom kvinnornas gälld skrik och krigarnas vilda tjut. Då och då såg Heyward skymten av en smidig figur, som klöv luften med ett förtvivlat språng, och han hoppades snarare än trodde, att fången ännu var herre över sin förvånansvärda styrka och vighet. Plötsligt böljade hopen tillbaka och närmade sig det ställe, där Heyward själv stod. Den tunga massan bakom pressade på kvinnorna och barnen framför och slog omkull dem. Mitt under denna förvirring blev flyktingen åter synlig. Emellertid kunde mänsklig kraft icke mycket längre bestå ett så svårt prov. Fången syntes också medveten därom. Begagnade sig av den tillfälligtvis öppnade luckan, rusade han fram bland krigarna och gjorde en förtvivlad och, som det föreföll Heyward, sista kraftansträngning att uppnå skogen. Liksom medveten om, att han icke hade någonting att frukta av Heyward, nästan snuddade han vid denne under sin flykt. En reslig och kraftigt byggd huron, som hade sparat på sina krafter, följde flyktingen tätt i hälarna, och hans lyfta arm hotade med ett olycksdigert hugg. Heyward sträckte nu fram ena foten, vilden föll framstupa och kastades av den häftiga farten flera fot framför sitt tillämnade offer. Snabbare än tanken begagnade sig den förföljde av denna fördel; han vände om, skymtade som ett stjärnskott förbi Heywards ögon, och ögonblicket därpå, när denne tittade sig omkring och sökte flyktingen, såg han honom helt lugnt stå och stödja sig mot en liten målad stolpe, som stod framför den förnämsta hyddan. Heyward, som hyste sina farhågor, att den del han hade haft i fångens räddning kunde bli ödesdiger för honom själv, lämnade hastigt platsen. Han följde massan, som, nedstämd och förargad liksom varje folkhop, när den ser sig sviken i sin väntan att få bevittna en avstraffning, drog sig bort mot hyddorna. Nyfikenheten eller kanske en bättre känsla förmådde honom att närma sig fången. Han fann denne stå med ena armen om den skyddande stolpen och andas tungt och hårt efter sina övermänskliga ansträngningar, men allt för stolt att låta höra ett enda klagande ljud. Hans person var nu enligt ett uråldrigt och heligt bruk skyddad och okränkbar, till dess stammen hade hållit rådplägning och beslutit över hans öde. Det var emellertid icke svårt att förutsäga utgången, såvida man kunde draga någon slutsats av sinnesstämningen hos dem, som trängdes kring platsen.

Det fanns intet skymfande uttryck i huronernas ordförråd, som inte de i sina förväntningar svikna kvinnorna slösade på den av lyckan gynnade främlingen. De hånade hans ansträngningar och sade honom under många och bittra smädelser, att hans fötter voro bättre än hans händer och att han förtjänade vingar, då han inte kunde begagna en pil eller en kniv. På allt detta svarade fången intet, han endast intog en hållning vari värdighet på ett sällsamt sätt blandade sig med förakt. Hans lugn endast retade kvinnorna så mycket mera, så att de slutligen icke förmådde frambringa annat än obegripliga ord åtföljda av gälla och genomträngande tjut. Just då banade sig den squaw, som hade haft omtänksamheten att tända på rishögarna, väg genom hopen och ställde sig framför fången. Denna häxas smutsiga och skrumpna yttre skulle väl ha kunnat skänka henne anseende för att äga mer än mänsklig slughet. Kastande tillbaka sin lätta klädnad sträckte hon på ett hånfullt sätt fram sin långa, skinntorra arm och började tala med hög röst, varvid hon begagnade sig av lenapernas språk såsom bättre känt av föremålet för hennes giftiga utfall.

»Hör på, delaware», sade hon, i det hon knäppte med fingrarna i ansiktet på honom, »ditt folk är ett släkte av kvinnor, och hackan passar bättre för era händer än bössan. Era kvinnor äro mödrar till hjortar, men om en björn, en vildkatt eller en orm föddes bland er, skulle ni fly. Huronernas flickor skola göra dig kjolar, och vi skola välja en man åt dig.»

Detta angrepp åtföljdes av ett gapskratt, varvid de yngre kvinnornas mjuka och mera välklingande utbrott av munterhet på ett egendomligt sätt stack av mot deras äldre och elakare medsystrars spruckna röster. Men främlingen stod högt över alla deras smädelser. Han höll huvudet orörligt stilla och visade sig ej på minsta sätt medveten om att någon var närvarande, utom då hans stolta blick svävade bort mot krigarnas dunkla gestalter, där de såsom tysta och surmulna åskådare av uppträdet med stora steg gingo fram och tillbaka i bakgrunden.

Ursinnig över fångens självbehärskning, satte kvinnan armarna i sidan, intog en utmanande hållning och bröt åter ut i ett ordsvall, som vore omöjligt att återgiva med pennan. Men hon slösade förgäves sina lungors kraft, ty fastän hon bland sitt folk ansågs som synnerligen skicklig i konsten att smäda, fick hon nu arbeta upp sig till så häftigt ursinne, att fradgan stod henne kring munnen, utan att hon kunde få en enda muskel att rycka i främlingens orörliga ansikte. Verkningarna av hans likgiltighet började nu sträcka sig även till de andra åskådarna, och en slyngel, som stod på gränsen mellan gossåren och ynglingaåldern, försökte hjälpa den grälsjuka argbiggan genom att svänga sin tomahåk framför fången och lägga sitt tomma skryt till kvinnans hån. Då vände verkligen fången sitt ansikte mot ljuset och blickade ned på pojken med ett uttryck, som var någonting annat och mera än blott förakt. I nästa ögonblick återtog han sin lugna och tillbakalutade ställning mot pålen. Men rörelsen och den ändrade ställningen hade tillåtit Heyward att utbyta en blick med Unkas' stadiga och genomborrande ögon.

Andlös av förvåning och djupt bedrövad över sin väns vådliga belägenhet, studsade Heyward vid denna blick och bävade för att dess meningsfulla uttryck skulle kunna på något obekant sätt påskynda fångens öde. Men det fanns för ögonblicket ingen anledning att frukta detta. Just nu banade sig nämligen en krigare väg genom den upphetsade hopen, och sedan han med en sträng åtbörd befallt kvinnor och barn att draga sig undan, fattade han Unkas i armen och ledde honom till rådshyddans dörr. Dit följde dem samtliga hövdingar och de flesta bland de mera framstående krigarna, bland vilka även den ängslige Heyward kunde tränga sig in utan att ådraga sig någon farlig uppmärksamhet.

Några minuter användes till att ordna de närvarande på ett sätt, som svarade mot deras rang och inflytande inom stammen. Därvid iakttogs en ordning, som ganska mycket liknade den under föregående sammankomst följda; i det att nämligen de äldre och högre i rang stående hövdingarna intogo det rymliga rummets golvyta inom det starka skenet av en lågande fackla, medan de yngre och underordnade stodo uppställda i bakgrunden och bildade en mörk ram av svartmuskiga och skarpt utpräglade ansikten. Alldeles i hyddans mitt, omedelbart under en öppning, som släppte in det tindrande skenet av ett par stjärror, stod Unkas, lugn, rak och behärskad. Hans höga och stolta hållning förfelade ej att göra intryck på hans fiender, som ofta betraktade honom med blickar, som visserligen icke förrådde någon rubbning i deras beslut, men likväl visade deras beundran för främlingens djärva mod.

Helt annat var förhållandet med den man, som Heyward hade sett träda fram jämte Unkas före den förtvivlade kapplöpningen och som i stället för att deltaga i förföljandet, under hela det larmande uppträdet hade stått som en bild av den djupaste blygsel och vanära. Fastän ingen hand hade räckts honom till hälsning och intet öga nedlåtit sig att ge akt på hans förehavanden, hade även han trätt in i hyddan, liksom driven av ett öde, vars maktspråk han syntes underkasta sig utan ett försök till motstånd. Heyward begagnade sig av första tillfälle att betrakta hans ansikte och nästan fruktade, att han även nu skulle få se några välkända drag; men de befunnos tillhöra en för honom fullkomligt främmande person, och vad som var ännu oförklarligare, en som bar alla för en huronkrigare utmärkande kännetecken. Men i stället för att sluta sig till stammen satt han för sig själv, en ensling bland en folkhop, och hans kropp sjönk ihop i en nedhukad och betryckt ställning, liksom orm han vore angelägen om att upptaga så liten plats som möjligt. När alla hade intagit sina platser, och andlös tystnad rådde, reste sig den för läsaren redan bekanta gråhåriga hövdingen och talade på lennilenapernas språk.

»Delaware», sade han, »fastän du tillhör ett folk av kvinnor, har du visat dig vara en man. Jag skulle vilja ge dig mat, men den, som äter med en huron, bör bli hans vän. Vila i frid till morgonsolen, så skall du få höra våra sista ord.»

»Sju nätter och lika många sommardagar har jag fastat på huronernas spår», svarade Unkas lugnt. »Lenapernas barn förstå att vandra på det rättas stig utan att stanna för att äta.»

»Två av mina unga män äro ute för att förfölja din kamrat», återtog hövdingen utan att tyckas ge akt på fångens självberöm. »När de komma tillbaka, skola våra visa män säga till dig: lev eller dö!»

»Har en huron inga öron?» frågade Unkas föraktfullt. »Två gånger, sedan han blev er fånge, har delawaren hört en bössa, som han känner. Era unga män skola aldrig komma tillbaka.»

En kort och dyster tystnad följde på denna djärva försäkran, varpå hövdingen frågade:

»Om lenaperna äro så skickliga, varför befinner sig då en av deras tappraste krigare här?»

»Han följde en flyende feg stackare i spåren och föll i en snara. Den sluga bävern kan fångas.»

Då Unkas gav detta svar, pekade han på den för sig själv sittande huronen, men utan att nedlåta sig till att skänka ett så ovärdigt föremål någon vidare uppmärksamhet. Svarets innebörd och talarens hållning framkallade stark sinnesrörelse bland åhörarna. Varje blick vändes bistert mot den utpekade, och ett lågt, hotfullt sorl gick genom hopen. De olycksbådande ljuden nådde den yttre dörren, och när kvinnor och barn trängde sig in bland hopen, fanns intet tomrum mellan axel och axel; som ej fylldes av ett ivrigt och nyfiket människoansiktes mörka drag.

Under tiden meddelade sig de äldre hövdingarna i mitten med varandra i korta och avbrutna meningar. Därpå inträdde åter en lång och djupt högtidlig tystnad. Alla närvarande visste, att den var det allvarliga förebudet till ett viktigt och betydelsefullt domslut. De, som bildade den yttre kretsen av ansikten, höjde sig på tå för att se, och själva brottslingen glömde för ett ögonblick sin blygsel under en djupare sinnesrörelse och blottade sina skygga drag för att kasta en ängslig och förvirrad blick på hövdingarnas mörka krets. Äntligen bröt den redan flera gånger omnämnda åldriga krigaren den tryckande tystnaden, Han steg upp, gick förbi Unkas' orörliga gestalt och ställde sig med stolt och värdig hållning framför den brottslige.

Den unga huronen bar sin krigsmålning, och dräkten dolde endast föga hans välbildade figur. Man kunde se, hur varje lem skälvde i dödsångest.

»Böjliga Vassrör», sade hövdingen, i det han tilltalade den unga brottslingen med hans namn och på hans eget språk, »fastän den Store Anden gjort dig behaglig för ögat, hade det varit bättre, att du aldrig blivit född. Din tunga är högljudd i byn, men i striden är den tyst. Ingen av mina unga män hugger tomahåken djupare in i krigsstolpen, ingen hugger så lindrigt in på engelsmännen. Fienderna känna skapnaden på din rygg, men de ha aldrig skådat färgen på dina ögon. Tre gånger ha de bett dig komma, och lika många gånger har du glömt att svara. Ditt namn skall aldrig mera nämnas i din stam, det är redan glömt.

Då hövdingen långsamt uttalade dessa ord med ett uttrycksfullt uppehåll mellan varje mening, blickade brottslingen upp av vördnad för den andres rang och ålder. Blygsel, fasa och stolthet kämpade om herraväldet i hans drag. Hans ögon, som drogos ihop av inre ångest, blickade omkring på de män, vilkas uttalande bestämde över hans öde. Men hans stolthet vann för ett ögonblick överband. Han steg upp, blottade sitt bröst och betraktade stadigt den skarpa, blänkande kniv, som hans obevekliga domare redan hade höjt. Då vapnet långsamt sänktes i hans hjärta, smålog han till och med liksom i glädje över att ha funnit döden mindre förfärlig, än han hade väntat, och föll tungt ned på sitt ansikte vid den lugna och orörliga Unkas' fötter.

Facklan slocknade, så att allt begrovs i mörker. Hela skaran av rysande åskådare smög sig ut ur hyddan liksom fredlösa vålnader, och Heyward trodde, att han och det ännu skälvande liket av offret för indiansk rättsskipning nu voro ensamma därinne.