Det blåa bandet
| ← Lillepys |
|
Den rättfångna fyraskillingen → |
59.
Det blåa bandet.
Det var en gång en fattig gumma, som hade varit
ute i bygden och tiggt. Hon hade med sig en liten pojke.
Då hon fått påsen full, strök hon norrut öfver heden och
skulle till sitt hem igen. Då de kommit ett stycke fram
på åsen, sågo de ett litet blått strumpeband, som låg på
oxvägen. Det bad gossen om han fick lof att taga. ”Nej,”
sade modren, ”det kan vara ett fanstyg med det,” och så
trugade hon gossen att följa sig. Då de kommit litet
längre upp, sade gossen, att han måste gå ett stycke från
vägen. Under tiden satte gumman sig på en timmerstock.
Men gossen blef länge borta; för då han hunnit så långt
in i skogen, att gumman icke kunde se honom, lopp han dit
der bandet låg, tog det och knöt om lifvet sitt; i och med
detsamma blef han så stark, att han tyckte sig kunna lyfta
hela bergstrakten.
Då han kom igen, var modren ond och frågade hvad han gjort så länge. ”Du är icke rädd om tiden, du,” sade hon, ”fastän det lider till qvällen. Du vet vi skola öfver bergåsen, innan det blir mörkt.” Så gingo de en stund, men då de väl kommit öfver åsen, blef gumman trött och ville lägga sig under en buske.
”Kära mor min,” sade gossen, ”får jag lof att gå upp på det här höga berget, medan du hvilar, och se, om jag icke kan träffa på folk?”
Det fick han lof till, och då han kom upp på höjden, såg han att det lyste straxt i nordvest. Gossen sprang tillbaka igen och sade till modren: ”vi få lof att gå, mor, det är icke långt till folk; jag ser det lysa så klart straxt i nordvest här.” Hon stod upp, tog tiggpåsen och ville med för att se efter, men de hade icke gått långt förrän de stötte på en bergsklippa.
”Det kunde jag tro,” sade gumman, ”nu komma vi icke längre; det är väl bättre att ligga här.” — Sonen tog säcken under armen och modren på den andra och hoppade upp med dem begge på bergkammen.
”Nu märker du, att det icke är långt till folk, se der, huru klart det lyser,” sade pilten. Men gumman försäkrade, att det icke var menniskor, det måste vara bergtroll, för hon kände till hela skogstrakten och visste, att det icke fanns folk på något annat håll, än på norra sidan om åsen. Då de hade gått ett litet stycke, kommo de fram till en stor rödmålad gård.
”Hit våga vi icke gå in,” sade gumman, ”för det bor bergtroll här.”
”Åh jo, vi gå in; vi se det lyser, och det är nog folk inne,” sade pilten, han gick förut och modren efter; men i detsamma han öppnade dörren, dånade hon, för hon fick se, det satt en stor svart karl på bänken.
”God qväll, kära far,” sade gossen.
”Nu har jag sutit här i tre hundra år, men under den tiden har det icke kommit någon hit, som helsat mig för kära far,” sade mannen, som satt på bänken. Gossen satte sig bredvid och började prata med honom, som om de varit gamla vänner.
”Men hur gick det med mor din?” sade mannen, då de samtalat en stund; ”jag tror hon svimmade; du får lof att se efter henne.” Gossen gick ut, och släpade henne in öfver golfvet; sedan hon qvicknat vid, kraflade hon sig bort och satte sig i ett hörn, men var så rädd, att hon nästan icke tordes se upp. Om en stund, frågade gossen, om de kunde få herberge öfver natten. Jo, det skulle de få, sade mannen. Så pratade de en stund till, men bäst det var, kände gossen, att han blef hungrig, och frågade om de kunde få något mat till qvällen. Jo, det skulle nog bli råd för det, mente mannen. Då de hade sutit litet, steg han upp och lade sex vedmått pa elden. Ändå räddare blef gumman. ”Nu vill han bränna upp oss också,” sade hon i hörnet der hon satt. Då veden brunnit ned till kol, steg mannen upp och gick ut.
”Gud tröste mig för dig, som är så oförvägen, ser du icke att du är hos troll?” sade gumman.
”Ah pytt, det är icke farligt,” sade gossen.
Snart kom mannen in med en oxe, så stor och dugtig, att gossen aldrig hade sett dess make, och dref till den under örat med knytnäfven, så att den stupade död till golfvet. Sedan tog han den i alla fyra benen och lade den på glödhögen, samt vände och vältrade den, tills han fick den brun utanpå. Derpå gick han bort till ett skåp och tog fram ett silfverfat samt lade oxen derpå, och det var så stort, att han icke nådde utanför någon af dess kanter. Detta satte han fram på bordet, gick så ned i källaren efter ett vinfat, slog ut den ena botten och ställde det upp på bordet samt lade fram två knifvar, som voro tre alnar långa. Då allt var i ordning, bad han dem gå bort till bordet och sätta sig att spisa. Gossen gick först och bad gumman komma efter; hon började jämra sig för sig sjelf och undra, huruledes hon skulle orka att bruka dessa knifvarne. Men gossen tog den ena och började skära stycken utur låret på oxen och lägga för modren sin. Då de hade ätit en stund, tog han vinfatet mellan händerna och lyfte det ned på golfvet. Sedan bad han modren komma, så skulle hon få dricka. Fatet var så högt, att hon icke nådde upp; men gossen lyfte henne upp till kanten och höll i henne, sjelf klättrade han upp och hängde som en katt öfver brädden, medan han drack. Då han blifvit otörstig, tog han fatet och satte upp på bordet, tackade för maten och bad modren, att hon skulle göra detsamma; och så rädd hon än var, tordes hon likväl icke annat än gå bort och tacka mannen för maten. Gossen satte sig bredvid mannen på bänken och de började prata med hvarann igen. Då de suttit en stund, sade mannen: ”jag far väl lof att äta litet qvällsmat,” gick så bort till bordet och åt upp hela oxen, både med horn och ben, tog vinfatet och drack ur det samt satte sig åter på bänken. ”Jag vet icke hur det kan bli med sängplats,” sade han; ”jag har icke annat än en vagga här; det kunde väl gå an att du låg i den, så kunde mor din få ligga borta i sängen.”
”Ja tack, det var rätt bra det,” sade pilten, ref af sig kläderna och lade sig i vaggan — den var fullt ut så stor som en tältsäng — gumman måste följa mannen och lägga sig i sängen, så rädd som hon var.
”Det är icke rådligt att försöka sofva, jag får nog ligga vaken och höra efter huru det går, när det drar ut på natten,” tänkte gossen. Efter någon stund tog mannen till att prata med gumman. ”Här kunde vi lefva så godt och förnöjdt, om vi vore af med sonen din,” sade mannen.
”Vet du icke någon råd med honom, menar du?” sade hon. Åhjo, han skulle väl försöka, sade han; han skulle låtsa som han ville ha gumman att styra för sig några dagar, sedan skulle han ta med sig gossen till berget för att spränga sten och då välta öfver honom ett berg. Detta låg gossen och lyssnade på.
Den andra dagen sporde trollet — för ett troll var det, det var tydligt — om det kunde få gumman till att styra för sig, och då det led fram på dagen, tog trollet ett stort jernspett och frågade gossen, om han ville följa med till berget och bryta sten. Ja, det ville han gerna, sade han, och gick med. Då de brutit några stenar, ville trollet ha honom att gå ned och se efter remnorna i berget. Medan gossen skulle göra det, bröt trollet och bände med jernspettet, tills det fick löst ett helt berg, som kom vältrande ned mot gossen; men han höll emot, tills han kom undan, och lät så berget ramla.
”Nu ser jag, huru du menar med mig,” sade gossen till trollet, ”du vill slå ihjäl mig, men gå ned sjelf och se efter sprickorna, så skall jag stå qvar här uppe.” Jätten tordes icke annat, än göra som gossen sade, men denne ryckte loss ett ofantligt berg, som rullade öfver trollet och bröt af dess ena lårben.
”Åh, du är en stackare,” sade gossen i det han steg ned och drog undan mannen. Sedan måste han ta honom på ryggen och bära honom hem. Han sprang bort med honom så fort som en häst och skakade honom, att han skrek, som om han haft en knif i sig. Då de kommo hem, måste trollet lägga sig till sängs, der det blef liggande i all sin skröplighet.
Då det led på natten, tog trollet till att prata med gumman och undra på huru de skulle bli befriade från gossen. ”Vet icke du någon råd att bli af med honom, så vet icke jag,” sade hon.
”Jo, det finns tolf lejon i en hage,” sade trollet, ”om vi bara kunde få gossen dit, så refvo de honom i stycken.” — ”Det,” mente gumman, ”skulle gå bra för sig.” Hon skulle lägga sig sjuk och säga, att hon var så skröplig, att hon icke kunde bli frisk igen, med mindre hon fick lejonmjölk. Detta låg pilten och hörde på. Då han steg upp om morgonen, sade modern, att hon var sjukare än någon kunde tro, och fick hon icke lejonmjölk, så blef hon visst aldrig frisk igen.
”Då kommer du nog att bli sjuk länge, mor,” sade pojken, ”för icke vet jag, hvar någon sådan är att få.”
Jo, men te trollet, det vore icke ondt om lejonmjölk, om han bara ville gå efter den. Bröderna hans hade en hage, som det var tolf lejon i, och nycklarne kunde han få, blott han hade lust att mjölka dem. Gossen tog nycklarne samt en mjölkflaska och gick bort. Då han läst upp grinden och kommit in i hagen, rusade lejonen emot honom, rytande, alla tolf. Han ledde ut det största af dem, tog det i frambenen och slog det mot stock och sten, tills det icke var mer igen af det än tassarne. Då de andra sågo detta, blefvo de så rädda, att de kröpo och lade sig ned vid hans fötter som skamflata hundar; sedan följde de honom hvart han gick, och då han kom hem, lade de sig utanför med framtassarne på tröskeln.
”Nu skall du väl bli bra, för här är lejomnjölk, mor,” sade gossen, då han kom in — han hade mjölkat en sqvätt i flaskan. Men trollet låg borta i sängen och svor på att det icke var sannt. ”Det skulle vara annan karl till att mjölka lejonmjölk,” sade det. Då gossen hörde det, drog han trollet ur sängen och ryckte upp dörren. Lejonen sprungo upp och rusade på trollet, så att gossen måste gå emellan och skilja dem åt.
Då det led på natten, började trollet åter tala med käringen. ”Jag vet icke, huru vi ska få lifvet af den här pojken,” sade trollet; ”han är för mycket stark; vet icke du någon råd?” sade han till henne. ”Nej, vet icke du, så vet icke jag,” svarade hon.
”Jo, jag har två bröder på ett herreslott,” sade trollet, ”de äro tolf gånger så starka som jag, och derför blef jag utstött och fick gården; men de bruka slottet, och der finns en fruktträdgård med äpplen i, som äro så beskaffade, att den, som äter af dem, sofver i tre dygn efter. Om vi bara kunde få gossen dit efter frukt; han kunde icke hålla sig från att smaka på äpplena, och när han som bäst sof, så refvo bröderna mina honom i stycken.” Käringen sade, att om hon fick göra sig sjuk och påstå sig icke bli frisk, förrän hon fick äta af äpplena, sa gick han nog efter dem. Detta låg gossen och lyssnade på. Om morgonen var käringen så sjuk och skral, att hon skrek både ack och ve, och att hon kunde icke bli bra igen, med mindre hon fick äpplen ifrån den trädgård, som låg vid det slott, mannens bröder rådde om; men hon hade ingen att skicka dit. Jo, gossen var straxt villig att gå dit, men de elfva lejonen följde med. Då han kom till trädgården, kröp han upp i äppelträdet och åt så många äpplen han rådde med, men han hade icke hunnit ned igen, förrän han somnade, och lejonen lade sig i ring omkring honom. Tredje dagen inkommo sig trollets bröder, men de voro icke som folk; de kommo vrålande som oxar och undrade på, hvad det var för en, som hade lagt sig der; de hotade att slita honom i så små stycken som gryn samt att det icke skulle bli en bit qvar af honom. Men lejonen rusade upp och refvo trollen i små stycken, och då de hade slutat med det, lade de sig omkring honom på nytt. Gossen vaknade icke förrän sent på eftermiddagen, och då han kom upp på knäna och gnuggat sömnen ur ögonen på sig, undrade han på hvad det hade varit på färde, då han fick se tummelplatsen. Men då gossen kom bort till slottet, var det en jungfru der, som hade sett huru det gått till, och hon sade: ”Du kan tacka Gud, för det du icke var med om det slagsmålet, ty då hade du mistat ditt lif.”
”Huru! jag mistat lifvet!” sade ynglingen. Det hade icke haft någon fara med sig, försäkrade han. Sedan bad hon att han skulle komma in, så att hon finge tala vid honom, ty hon hade icke sett en kristen menniska, sedan hon kom dit. Då han läste upp dörren, ville lejonen också in, men jungfrun blef så rädd, att hon började skrika högt, och så lät han dem lägga sig utanför. De talade nu om hvarjehanda, och gossen frågade, hvarför hon, som var så dejelig, ville vara tillsammans med de otäcka trollen. Hon hade aldrig velat det, sade hon, för de hade röfvat bort henne, och hon var dotter till kungen af Arabien. Medan de så talade, frågade hon hvad han ville, antingen hon skulle resa hem eller han hade lust att gifta sig med henne. Ja kors, han ville visst ha henne, och hon skulle icke få resa hem igen. Sedan gingo de i slottet, för att se sig omkring, och kommo till en stor sal, der det hängde två tunga svärd efter trollen, högt uppe på väggen. ”Är du en så dugtig karl, att du kan handtera något af dessa?” sade prinsessan.
”Hvem jag?” sade gossen; ”skulle icke jag kunna bruka ett af dessa; det vore väl en småsak!” återtog han och satte två, tre stolar ofvanpå hvarandra, hoppade upp och fattade i det största svärdet, svingade det i höjden, tog det åter i handen och stötte det sedan i golfvet, så att hela salen darrade. Då han sedan kommit ned, tog han det under armen och bar det. Då de varit tillsammans på slottet en tid, så tyckte prinsessan, hon borde resa hem till föräldrarna och berätta, hvad det blifvit af henne. De utrustade ett skepp, och så for hon af ifrån slottet.
Då hon hade rest och gossen hade vandrat omkring en stund, kom han ihåg, att han haft ett ärende dit, nemligen att gå efter läkemedel åt modern sin. Men så tänkte han, käringen icke var sjukare än att hon nog var tillfrisknad igen; likväl ville han gå ned och se, huru de befunno sig. Mannen var frisk, käringen var för länge sedan bra igen också.
”Ni äro då riktiga uslingar, som sitta här i denna koja; följen med mig upp på slottet mitt, så skolen J få se, att jag är en annan karl,” sade gossen. Ja, de följde honom, både mannen och käringen; på vägen frågade hon honom huru han blifvit så stark.
Jo, det kom sig af det blå bandet, som låg på bergåsen den tid de varit ute i bygderna och tiggt, sade gossen.
”Har du det qvar ännu då?” sade käringen. Ja, det fanns qvar ännu, och han hade det under byxlinningen sin, sade han. Käringen bad att hon skulle få se det. Genast knäppte gossen upp västen och lifstycket för att visa henne det. Dervid grep hon till med begge händerna, slet det från honom och lindade det om handen. ”Hvad borde jag göra åt dig, en sådan karnalje, som du är?” sade hon; ”jag borde piska dig, så att hjernan skulle spricka!”
”Det vore alltför lätt död för en slik usling,” sade trollet, ”vi borde förr bränna ut hans ögon och sätta honom på en liten båt ut i hafvet.”
Detta gjorde de också, huru han än gret och jämrade sig, men der båten dref fram, simmade lejonen efter, slutligen drogo de den med sig till en å och satte gossen upp under en tall. De fångade villebråd åt honom och fogel plockade de, så att han fick en hel dunbädd. Men han måste förtära rå föda och blind var han. Så var det en dag det största af lejonen jagade en hare, och den var blind, för rätt som det var, lopp den öfver både stock och sten och stötte sig till sist emot en fura, så att han stupade kråka utefter marken och for ned i en pöl. Men då haren kom upp ur vattnet, hittade han vägen lika väl, och frälste sålunda lifvet sitt. ”Ha, ha!” tänkte lejonet, drog gossen till kärret och doppade honom deri. Då han fått synen igen, gick han ned till vattnet och gjorde min åt lejonen att de skulle lägga sig vid hvarandra som en brygga, och han stod på deras ryggar, medan de simmade med honom i land. Då han väl var kommen i land, gick han upp i en skogshage, och der lät han lejonen lägga sig igen. Sedan letade han sig fram till slottet som en tjuf, för att se om han icke kunde få fatt på bandet sitt; då han kom till dörren, tittade han genom nyckelhålet och märkte att bandet hängde öfver en dörr i köket, derpå smög han sig öfver golfvet, ty det var ingen inne, men då han hade fått bandet, började han på att stampa med klackarna och sparka med benen, som om han varit galen. I detsamma kom käringen in i full fart.
”Kära, snälla lill’ gossen min, låt mig få bandet!” sade hon.
”Nej tack, nu skall du få det straff, som du ville ge mig,” sade gossen, och det fulföljde han genast. Då trollet hörde det, kom det in och bad så vackert att slippa bli ihjälslaget. ”Ja, du skall nog få lefva, men få samma straff, som du gaf mig,” sade gossen; och så brände han ögonen ut på jätten samt skickade honom i en båt ut på hafvet, men han hade inga lejon som följde sig, han.
Nu var gossen ensam, der han gick och väntade på prinsessan; slutligen kunde han icke längre härda ut; han fick så stark längtan efter henne, att han måste resa för att uppsöka henne. Derföre utrustade han fyra skepp och skulle segla till Arabien efter henne. En tid hade de lugnt och stilla väder, men så blefvo de drifna till en klippö. Der gick skeppsfolket i land och vandrade omkring för att fördrifva tiden; dervid hittade de på ett ofantligt ägg, nästan så stort som ett litet hus. Det begynte de att slå på med stora stenar, men de voro ändå icke i stånd att få det sönder. Ynglingen kom efter med sitt svärd för att höra hvad det var för ett buller, och då han sett orsaken dertill, mente han det kunde vara en småsak att få sönder ägget. I detsamma högg han till med svärdet, sa att ägget sprack, och genast kom der ut en unge, så stor som en elefant.
”Nu ha vi visst gjort dumt,” sade ynglingen; ”detta kan komma att kosta oss lifvet,” sade han och frågade sjömännen om de voro istånd att segla till Arabien på tjugofyra timmar om de fingo god vind. Ja, det skulle de nog stå ut med, trodde de. Så fingo de god vind, seglade af och voro i land i Arabien på tjugotre timmar. Straxt kommenderade ynglingen skeppsfolket att gå upp och gräfva ned sig i en sandhög, så att de knappt kunde se skeppen. Skepparen och han sjelf gingo upp på ett högt berg och satte sig under en tall. Om en timme kom fogeln med klippön i klorna och släppte den öfver flottan, så att hon sjönk. Sedan flög fogeln till sandhögen och slog med vingarne, så att han så nära tagit hufvudena af dem; derpå upp under tallen och svingade rundtomkring ynglingen. Men denne grep till svärdet och högg till fogeln, så att den stupade ned död. Sedan gick han in i staden, och der var icke liten glädje, ty konungen hade återfunnit sin dotter; men nu hade han sjelf gömt undan henne och utfästat en belöning, att den som kunde leta upp henne, skulle få henne till gemål, fastän hon var bortlofvad förut. Som ynglingen nu gick träffade han på en, som sålde björnhudar; en af hudarne köpte han och drog på sig. Den ena skepparen måste taga en jernkedja och leda honom, och så reste han omkring i staden och spelade komedi. Slutligen spörjdes det hos konungen, att aldrig någon hade sett ett dylikt upptåg; björnen dansade på alla möjliga sätt, allteftersom de befallde honom. Så kom bud att han skulle infinna sig hos konungen och dansa, för han önskade se honom. Då han kom in, blefvo de mycket rädda allesammans, för de hade aldrig sett ett slikt djur; men skepparen förklarade att det icke alls var någon fara, så vida de icke skrattade, men om de gjorde det, skulle han genast ta lifvet af dem. Då konungen hörde det, förmanade han hoffolket och sade att de icke alls finge skratta. Men om en stund kom konungens tärna in och började le; i detsamma rusade björnen på henne och ref henne i stycken. Hoffolket började jämra sig och skepparen aldramest. ”Åh pytt,” sade kungen, ”det är bara att skaffa sig en tärna till; det är min sak och icke eder.”
Då de slutade, var det långt lidet på qvällen. ”Det är icke värdt du går ut med den nu, det är så sent,” sade kungen; ”den kan få ligga här i natt.” — ”Kanske den kan få ligga bakpå ugnen,” sade skepparen. ”Nej, den skall ha dynor och kuddar att ligga på,” sade kungen och tog fram en hel mängd. Skepparen fick ligga i ett rum intill. Vid midnattstid kom kungen med lykta och en stor nyckelknippa och ledde björnen med sig. Han gick den ena gången efter den andra genom dörrar och rum, trappor upp och trappor ned; tillsist kom han ut på en brygga, som låg vid sjelfva hafvet. Då tog konungen till att ruska och skaka på käppar och pinnar och drog den ena upp och den andra ned, tills det flöt upp ett litet hus; der hade han dottern sin, för han höll så mycket af henne och hade derföre hittat på detta gömställe, så att ingen skulle finna henne. Han lemnade björnen utanför dörren, medan han gick in och berättade om honom och hans lustiga dans. Hon sade sig vara så rädd, att hon icke tordes se på den. Men konungen lugnade henne och sade, att det icke var någon fara, bara hon icke skrattade. Derpå lockade han in björnen, som dansade och gjorde konster, men bäst det var, begynte prinsessans kammarjungfru att le. I detsamma sprang björnen fram och slet henne i stycken. Prinsessan jämrade sig och var mycket förskräckt.
”Åh pytt!” sade kungen, ”det är bara att byta om en tärna, och så bra uppasserska skall jag skaffa dig igen. Men nu är det bäst att björnen blir qvar här,” sade han; ”för jag bryr mig icke om att gå och ränna med honom i alla gångar nu på natten.” Nej, då tordes hon icke vara qvar, sade prinsessan. Men björnen rullade ihop sig och lade sig vid dörren, och tillsist blef det så, att prinsessan lade sig och lät ljuset brinna. Men då konungen väl var borta och allt var tyst, kom björnen och bad henne lossa halsbandet. Prinsessan blef så rädd, att hon nästan var dånfärdig, men hon famlade efter, tills hon fick reda på det, och hon hade knappt aftagit kedjan, förrän han drog huden af hufvudet. Genast kände hon igen honom och blef så glad att det icke var någon ände derpå, och hon ville straxt helsa honom som sin räddare. Men han ville icke höra talas derom, han ville tjena henne en gång till. Då de hörde kungen börja ruska med käpparne om morgonen, drog ynglingen öfver sig björnhuden och lade sig bakom dörren. ”Nå, har den legat stilla?” sade konungen.
”Ja, gudbevars,” sade prinsessan, ”den har icke rört sig engång.” Uppe på slottet tog skepparen emot honom igen. Ynglingen gick nu till en skräddarmästare för att beställa sig prinskläder, och då de voro färdiga, gick han upp till kungen och sade att han ville finna prinsessan. ”Det är många som velat det,” sade konungen; ”men de ha mistat lifvet, för den som icke kan finna henne på tjugofyra timmar, har förbrutit sitt lif.” Ja, det vore ingen fara, mente prinsen, han ville leta, och fann han henne icke, så blef det hans sak. Men på slottet fanns det spelmän och jungfrur, med hvilka ynglingen hurtigt svängde omkring. Om tolf timmar kom kungen och sade: ”Jag tycker det är synd om dig; du är så dålig till att leta, att du mister ditt lif.” — ”Åh pytt, det är ingen fara med liket så länge det andas; vi ha tiden för oss,” sade ynglingen och dansade tills det icke var mer än en timme qvar; då först ville han börja leta. ”Åh, det tjenar till intet,” sade kungen; ”nu är tiden ute.”
”Tänd på lyktor och tag med din stora nyckelknippa!” sade ynglingen, ”och följ med mig dit jag vill gå; det är en timme qvar ännu.” Han gick så som kungen hade gått den förra natten, och befallde honom läsa upp för sig, tills han kom på bryggan, som låg utåt hafvet.
”Nu är det för sent; tiden är ute och ditt lik skall snart bortföras af böljorna,” sade kungen.
”Det är fem minuter qvar ännu,” sade han och började rycka och slita på pinnarne och käpparna, så att huset flöt upp. ”Nu är det försent!” skrek konungen; ”kom nu, vapendragare, och hugg hufvudet af honom.”
”Nej, stopp litet!” sade ynglingen; ”det är tre minuter qvar ännu. Lemna mig nyckeln så att jag kommer in.”
Men kungen stod och famlade efter nyckeln och sade att han icke fick reda på någon. ”Har icke du, så har jag sjelf,” svarade gossen och sparkade i detsamma till dörren, så att den flög i tusen bitar på golfvet. Prinsessan mötte honom i dörren, helsade honom som sin räddare och sade att honom ville hon ha. Slutligen fick hon äfven sin önskan uppfylld och ynglingen höll bröllop med Arabiska konungens dotter.